|
|
|||
|
|
|||
|
|
|
17 oktober 1997 |
|
|
Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
|
 Mästerligt! |
 Mycket bra |
 Bra |
 Godkänt |
 Dåligt |
 Uselt! |
XTC: Fossil fuel - The XTC singles 1977-92 (Virgin)
Swindon-bandet fick aldrig den berömmelse de förtjänade. Men vilka låtar…och då tänker jag inte bara på "Senses working overtime" och "Making plans for Nigel". Bortsett från de tidigaste alstren är det en njutning att återupptäcka XTC på den här CD-dubbeln.
Anders Hvidfeldt
XZIBIT: At the speed of life (Loud/BMG) Xzibit är en kär pojke bland de i Los Angeles, Västkustens undergroundposse, som säger sig vara nere med en riktigahip hopen, och nu när Xzibit, som haft en hit med "Paparazzi", ska solodebutera samlas förstås restenav LA:s respekterade , såna som Saafir, Ras Kass, Muggs och Alkaholiks - E-Swift och Diamond D har också producerat - såsom är brukligt i såna här ryggdunkarsammanhang.
Xzibit representerar rätt originell men inte så omväxlande hip hop och är förmodligen inte en MC som kommer att citeras i hundra år framöver.
YEAH RIGHT: Freak (Import)
Skenet bedrar. Bakom ett uselt bandnamn kan det dölja sig den bästa musik.
Den debuterande amerikanska trion låter som ett No Doubt som stulit en stridsvagn, virat in sig i taggtråd och brutalt kört över alla tendenser till pop i sin musik. Antagligen är det sångerskan Rinat som ger mig dessa associationer, samt det faktum att Yeah Right har något som ger glatt humör i botten. Detta trots pessimistiska och argsinta texter, och att de inte sparar på varken på smattrande, ilsnabba trummor eller vassa gitarrsolon. Yeah Right spelar nämligen metall och inget annat.
Bella Stenberg
YELLO: Pocket Universe (Mercury/PolyGram)
Förr i tiden, på 80-talet, när de chockade världen med små knäppa ljudexperiment betitlade ”Bostich”, ”Oh yeah” eller ”The race” någon gång om året var Yello faktiskt rätt kul. I dag, när modern dansmusik rasar fram lika snabbt och okontrollerbart som en genomsnittlig lavin, känns duon plötsligt ganska stelbent och ointressant, hur mycket hjälp de än tar av en hipp DJ som Carl Cox. En ljuspunkt, en rejäl sådan, är singeln ”To the sea”. Men det är nästan helt och hållet gästande Stina Nordenstams förtjänst.
TRISHA YEARWOOD: Songbook - A collection of hits (MCA)
Country som då och då är farligt nära att bli för sliskig. Men för det mesta klarar Trisha Yearwood balansgången och den som inte faller för ”The song remembers when” och ”XXX’s and OOO’s (An american girl)” måste ha ett hjärta av is. Missa inte chansen att lära känna en av countryns mest förtjusande sångerskor. (97/09/26)
YES: Keys to ascension (Essential)
10:16, 20:32, 18:33, 19:14...slå de låtlängderna, den som kan. Bara extrema självplågare kan glädjas över ett återförenat Yes, med snudd på originalsättning (trummisen Bill Bruford saknas). Livedubbel med sju ”klassiker” och två nya studiospår i samma stil.
CLAS YNGSTRÖM: Fat guitar (Viceroy Rec/Border)
DWIGHT YOAKAM: Gone
(Reprise) Spänn fast sadeln och tryck ner cowboyhatten på skallen
- Dwight Yoakam är här igen med tio frustande
hästjazzpärlor. Somligt gränsar till utslätad svensk
dansbandsmusik och Christer Sjögren rekommendes en lyssning på
låtar som "Don´t be sad". Annat går i expressfart med pipande
Farfisa-orgel och galopperande gitarrer.
NEIL YOUNG: Dead man (Vapor)
Överkurs räcker inte som beskrivning. Man måste vara fanatisk Neil Young-fan för att uppskatta de här instrumentala, bitvis skruvade styckena gjorda till Jim Jarmuschs nya film. Väldigt mycket överstyrd elgitarr och bara lite, lite tramporgel.
NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Broken Arrow (Warner)
NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Year of the horse (Reprise/Warner)
Gubbfan försökte alltså skiva en limpa, skar sig i tummen och fick ställa in hela sommarens Europa-turné, inklusive den spelning som skulle ha hållits i Malmö i går.
PAUL YOUNG: Paul Young (Eastwest)
Paul Young har haft det motigt efter 80-talsframgångarna med ”Come back and stay” och ”Wherever I lay my hat”. Nu tar han sats igen efter fyra tysta år.
YO YO: Total control (EastWest/WEA) Enda gången jag överhuvuudtaget övervägt att skicka in någonting till en ”Fråga”-spalt var när Yo-Yo började svara på brev om mänskliga relationer och annat i musiktidningen Vibe. Hon skulle förmodligen inte föreslå att man som Foxy och Lil´ Kim ska leka porrdrottning. Till skillnad från dem har Yo Yo har varit med så länge att hon kan kallas institution och då darrar en kvinna aldrig på rösten.
Y & T: Musically Incorrect
(MNW) De är flummiga, har en lätt instängd produktion som
ett äkta sjuttiotalsband, med inslag av såväl gamla Sabbath,
Whitesnake som AC/DC. Nytänkande i "Quicksand" där man blandar in
österländska tongångar. Låtarna är kanon. Det
här är hårdrock att må bra av. (29/9)
YVONNE: Yvonne (Beat) Ytterligare en briljant nykomling från
Eskilstuna med ett enkelt förnamn som signatur och sargad själ. Det
måste vara något speciellt med den staden. Eller också är
det just det det inte är. Yvonne gör syntpop, strikt efter tidig
mjältsjuk 80-talsmall och skulle lätt kunna bli en parodisk grimas -
om uttrycket vore påklistrat. Men sextetten har täckning för
sina Joy Division-lån. Det här är ynglingar som vet hur den
där klumpen i mellangärdet omsätts i toner - och blir vacker.
Sedan är sångaren Henrik de la Cour fantastisk som
ställföreträdande Ian Curtis. En av årets svenska debuter.
YVONNE: Getting out, getting anywhere (Beat That!/Border)
Jo, de har övertygat live några gånger, men debutalbumet ”For your pleasure” var en trist producerad och allt annat än nödvändig Joy Division-tripp. Häpnar således en smula över denna Jörgen Cremonese-rattade uppföljare. Inte bara för att det låter bättre, sparsmakat men klart och levande, utan framförallt för att det börjat låta Yvonne om Yvonne. Singeln ”Modern love” skvallrade om det utan att för den skull vara något märkvärdig. Men här finns annat som imponerar mer. Som den nästan dansanta ”Protect me” eller den mörka och elaka ”Scratch your way out”.Visserligen är dessa sex svartklädda Eskilstuna-gossar fortfarande svårtartat gothsega och storvulna emellanåt och även om Henric de la Cour kan påminna om en stjärna på scen har han i ärlighetens namn ingen särskilt stor röst. Men dagens Yvonne låter långt mer angelägna än jag någonsin trodde att jag skulle få höra dem. ”Getting out, getting anywhere” är ett stort steg framåt.
FRANK ZAPPA: The lost episodes (Ryko). En finsmakar-CD. Bara ett exempel: vilka andra än obotliga Zappa-fanatiker (som undertecknad) faller i trans över "Lost in a whirlpool" från 1958 (eller 1959), med Zappa, hans bror Bobby och en ung Captain Beefheart. Eller originalinspelningen av "Inca road"?
Totalt 30 spår ur geniet Zappas musikaliska liv.
Anders Hvidfeldt
FRANK ZAPPA: Have I offended someone? (Ryko)
Vet inte om Zappas låtar verkligen förolämpar någon numera.
FRANK ZAPPA: Strictly genteel (Ryko/MNW Ilr)
Efter några välkomponerade Zappa-hitsamlingar kommer nu en samling med lite svårare grejer. Ja, inte svårt för freaksen, förstås...de har redan koll på de här 18 instrumentalarna. Egentligen är det knas att rycka loss stycken ut sitt sammanhang men om det kan få fler att upptäcka Zappa så må det vara förlåtet. Och låtar som ”Little umbrellas” kan man ju aldrig höra nog av. (97/06/13)
FRANK ZAPPA: 200 motels (Ryko)
Sisådärja, äntligen släpps Zappas 25 år gamla ”turnédokumentär” på cd.
SOPHIE ZELMANI: Sophie
Zelmani (Epic) En sak är säker: hade jag inte haft en aning om vem
Sophie Zelmani var så inte skulle jag gissa att hon kom från
Skogås utanför Stockholm. Anslaget är klassiskt, traditionellt
och mycket amerikanskt. Men ändå eget. Redan första låten
"I'd be broken" är en liten orgie i krispiga akustiska gitarrer, pedal
steel, spröd stämsång och Sophies alldeles självklart
vackra röst. En stilla knock. Men Sophie kan tuffa till sig, när hon
vill. I "There must be a reason", en uppgörelse mellan mor och dotter,
låter hon klart stöddigare. Och vilket körparti...i rakt
nedstigande led från Crosby, Stills, Nash & Young. Sophies CD andas
självförtroende in i minsta detalj; allt från de snygga
omslagsfotona, via Lars Halapis stilrena produktion till Sophies sång och
läckra låtar. Debut . . . jojo. En av de mest minnesvärda 1995.
Anders Hvidfeldt
MONICA ZETTERLUND: Det finns dagar (RCA)
Rösten är måhända inte lika välsvarvad som förr, men banne mig inte långt ifrån.
ZHANÉ: Saturday night (Motown/Polygram)
Zhané, de är två som ni vet, är väl ungefär så långt ifrån bimbofällan vi kan komma och deras svala men effektiva disco är lika sofistikerad som flickorna ser ut.
ZIFA: The last dog (Universal)
Zifa heter egentligen Mikael Eriksson.
ZOIC: Total level of destruction (PLR)
Lars Johanson, den begåvade gitarristen från Candlemass har med vänner från samma band, samt med sångaren Fredric Olsson (Veni Domine) gått vidare på den mörka linjen. Ganska proggressiv hårdrock, som med Fredrics sång för tankarna till såväl Queensryche som Dream Theatre. Det är tråkigt för Lars del att hans platta inte kom ut på marknaden redan för några år sedan, då hade materialet känns fräsht, men 1996 är nog tyvärr bara de mest inbitna intresserade av de här stilen. Vilket är synd på så rara ärter till musiker.
ZUCCHERO SUGAR FORNACIARI: Greatest hits (Polydor)
”Greatest hits”...nåja. Sakta i backarna.
ZZ TOP: Rhytmeen (RCA)
Gibbons & Co karbonkopierar sig själva på album efter album sedan succén "Eliminator" (-83), det är vi vana vid nu.
Denna gång har trion strippat bort de värsta syntharna till förmån för ett lite råare sound, men den överstyrda gitarren och viskande sången ekar ändå av en stark repriskänsla.
HENRIK ÅBERG: Du är alltid en del utav mej (Big Bag/Sony)
Henrik "Elvis" Åberg är 19 år, men riktar sig till en publik som passerade hans egen ålder för sisådär 40 år sedan. Inget fel med det. Även om jag tycker att det skulle vara intressantare för honom att flörta med min 20-åriga syrra istället för med min mormor. Elvisfansen finns ju också förstås.
Ty här kör man Elvisköret nästan rakt igenom och säger i utskicket att det här är en femtiotalsplatta med 90-talssound. Nåja, "Love me tender" gör Henrik hur som helst rörande vackert. Han har också en mycket bra röst och att Henrik är nåt annat än supermusikalisk är det inte tu tal om. Men låtvalet… Brrrr. "There goes my everything" ("Han är min sång och min glädje") "Han måste gå" (som Flamingo körde på 70-talet), "Blue Hawaii", "Jim"...
Christer Sjögren och Lasse Lönndal får se upp. För Henriks röst och sammetsbruna ögon kommer att bräcka dem båda och på Svensktoppen kommer man inte att få en lugn stund.
Annika Sundbaum-Melin
CAJSA-STINA ÅKERSTRÖM: Klädd för att gå (Metronome)
Hon har talang för att skriva låtar, Cajsa-Stina.
Hör bara låten med den ursvenska titeln "Socker, knäckebröd & chocklad" från hennes nya, andra album. Pigg, nästan "orupsk" pop om längtan efter kärlek och värme. Borde kunna bli en riktigt fet radiohit om den släpps på singel.
Annars är det ont om rappa saker.
Aftonbladet på internet distribueras via 
|