Aftonbladet  
Aftonbladet  
24 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv

Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.


Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

L

LABRADFORD: LaBradford (Blast First/MNW ILR) Tre amerikaner nosar på krautrock och ambient och blandar till en samling ytterst lågmälda, löst sammanhållna, viskande sånger med försiktigt plockande gitarrer och flytande analogsyntar. Low-key, som det brukar kallas.
Egentligen inte min kopp te, men ganska spännande ändå. Och antagligen ännu bättre efter ytterligare femtiotalet lyssningar.
En ”hörlurar och alla lampor släckta”-platta.
Håkan Steen

LADY LYNETTE: Inside an outsider (Vibrafon) Skånska Lynette har ett personligare uttryck än många andra svenska souldamer. Hennes andra album är en god samling låtar med tydliga 70-talsrötter och den karakteristiskt mysiga vardagsrumsproduktion som vi vant oss vid från skivor märkta Tore Johansson och Tambourine Studios. Men den riktiga udden saknas, inte minst i de tuffare momenten då Lynette ibland hamnar förvånansvärt nära Louise Hoffstens bleka soulfunkförsök.
Håkan Steen

THE LADY OF RAGE: Necessary roughness (Death Row) Suge- och Dre-drottningen på den tiden Dre och Suge hade Death Row tillsammans, Suge inte satt i fängelse och Dre just gjort en klassiker (1992) vid namn ”The chronic” där The Lady of Rage slog igenom med sina ”Afro puffs”. Kvinnlig MC hård som betongblock i helvetet och med vokabulären i absolut kontroll. DJ Premier kommer inte älgandes till Västkusten för vilken snattertacka som helst, här har han producerat två spår.
Rage har haft otur som fått vänta så länge på att ge ut sitt debutalster och numera stå i skuggan av rapdamerna för dagen, gangsta- och sexprinsessor som Lil´ Kim och Foxy Brown och ”Necessary roughness” är inget som kommer gå till hip hophistorien.
Men vi respekterar fortfarande mer än hennes frisyr. (97/07/29)
Anna Björkman

LAG WAGON: Hoss (Fat Wreck/Border) Unga amerikanska punksluskar som kompenserar bristande fantasi och talang med rejäla doser charm. Bara en sån sak som att använda ett foto av Hoss från "Bröderna Cartwright". Eller att uppmana lyssnarna att skriva och berätta om sina favoritepisoder från den legendariska TV-serien (jag håller på den där Alan höll på att dö av törst ute i öknen; där var det rena Bergman-vibbar). De snabba, tidvis rent furiösa utbrott Lag Wagon kallar låtar går i samma föredömligt lättsamma stil.
Värt att kolla, om det råkar finnas några julpengar över.
Per Bjurman

LAMB: Lamb (Fontana/PolyGram) Mångfacetterad brittisk duo som gör vacker och dynamisk musik fylld av infall. Andy och Lou rör sig i närheten av Portishead, Massive Attack, Björk och Sinead O'Connor, men sätter sin egen högst tydliga prägel med effektivt använd ståbas, drum'n'bass-beats, flöjter, xylofoner och snyggt blås. Mycket själ, mycket spännande och mycket löftesrikt.
Håkan Steen

LAMBCHOP: Thriller (City Slang/MNW ILR) Country, säger somliga. Men det här niomannabandet är Velvet Underground, Leadbelly och Curtis Mayfield också. Modern amerikansk folkmusik med en melankoli bitvis lika påtaglig som hos brittiska Tindersticks. Mycket är betagande bra, inte minst inledande ”My face your ass” och ”Your fucking sunny day”. Dock tror Lambchop någon gång att de är Flying Saucer Attack och flummar ut i rätt såsiga instrumentala ljudövningar. Men det ska inte hindra er från att upptäcka Lambchop. ”Thriller” blir knappast någon ”Thriller”, om ni förstår, men för några lär den nog betyda mycket mer. (97/10/17)
Håkan Steen

LANDBERK: Indian summer (Record Heaven) Landberk väver musikaliska stycken som ger lyssnaren en angenäm känsla av att bada i mjuk grädde...Experimentellt utan att vara jobbigt. Välspelat och välsjunget utan att bli smörigt. Det händer saker i låtarna hela tiden, men stämningen och de mjuka linjerna i tonerna vaggar lyssnaren till ro. Till och med konvolutet är så vackert utformat i både bild och färg att det är behagligt att titta på. Landberk är harmonin personifierad.
Annika Sundbaum-Melin

JONNY LANG: Lie to me (A&M) Bluesens Robyn!? Tja, vad ska man säga om en 15-årig bluesman som lirar kvidande gitarr och stånkar med rosslande röst om små skolflickor. Och som gör det bra. Otäckt bra. Lite skär det sig förstås. Så ung. Blond, späd gosse. Och tung, gubbgungig blues. Men ingen kan värja sig för det faktum att bluesbroilern Lang svänger. Fett. Vad månde bliva? (97/05/16)
Ronny Olovsson

KD LANG: All you can eat (WB) Inget mumlande här längre. Nu har k d Lang kommit ut ur garderoben och är helt öppen om att hon är lesbisk. "Sexuality" är bara ett av flera spår på nya CD:n där den ytterst begåvade kanadensiskan sjunger ut. "All you can eat" är en mycket sympatisk liten (kort speltid, bara en dryg halvtimme) CD. Det luktar väl inte radiohits om någon av låtarna egentligen. Men bra är det, riktigt riktigt bra. Sparsmakat men häftigt arrangerat, melodiskt, luftigt, molligt...alldeles utmärkt höstmusik.
Anders Hvidfeldt

k.d. lang: Drag (Warner) Fanatisk rökare? Försöker du sluta?
Här är en platta för nikotinister, ja även för kärlekskranka och besatta. För alla hängivna.
k.d. lang, denna fantastiska artist, gör andras låtar på ”Drag” och det genomgående temat är - rökning.
Låter förstås ganska knäppt, men vänta tills ni lyssnat på hennes version av ”The air that I breathe”, en gång stor med The Hollies. För att inte tala om titlar som ”Don´t smoke in bed”, ”Smoke dreams”, ”Love is like a cigarette” och ”Smoke rings”.
Mest ballader, många med countryfärg, och så förtjusande vackert att tårarna inte är långt borta.
k.d. lang har aldrig sjungit mer lidelsefullt och känsligt. (97/06/06)
Anders Hvidfeldt

ANNA-LOTTA LARSSON: Jag ser dig i smyg (Frituna) Rävar som LeMarc, Lundell, Magnell och Wiehe står för låtarna och de tolkas stillsamt och trevande av Anna-Lotta Larsson. Inte en CD som siktar mot topplistan. Men det är snyggt gjort med idel musikeress bakom - och som gjort för nattradion i höst.
Anders Hvidfeldt

LATIN KINGS: I skuggan av betongen (Mega) Också latinokungar blir äldre...
Det var följaktligen inte alldeles självklart att Dogge Doggelito och hans stridsbröder skulle lyckas följa upp den klassiska debutplattan ”Välkommen till förorten”.
Den byggde ju i hög grad på ett slags naiv, oförfalskad tonårsidealism och att åldras med så sköra kvaliteter intakta är fruktansvärt svårt.
Se på andliga förebilden Ebba Grön, stockholmsförortens stolta röst i det tidiga åttiotalet. Det var inte alldeles självklart att fortsätta vara rebell...
Men jag tycker att TLK lyckas.
Jag tycker de lyckas växa och utvecklas utan att göra rov på sin unika personlighet.
Mycket har förstås förändrats. Musiken är tyngre och sävligare och kanske svårare att greppa för den som inte är van vid hip hop. Men det finns fortfarande ett helt eget tilltal i svänget, ett slags respektlös punkattityd och råhet som ingen annan använder. Vi snackar genuin Botkyrka- hip hop här.
Också texterna är annorlunda, om än inte lika markant. Jag tror man kan säga att de blivit en smula mer eftersinnande. Men Dogge är fortfarande one of a kind, både som rappare och lyriker. Bara han kan skriva en text som slår bryggor mellan rovdriften på nordamerikas indianer och invandrarnas situation i dagens Sverige, och på bredaste Rinkeby-svenska rappa:
”John Wayne han var ett jävla svin/fast det finns idiiter som tycker han var fin”.
Låten heter ”Rötter” och är en av plattans höjdpunkter. En annan är den högst skabrösa ”Så skön”, Latin Kings svar på ”Ung & kåt”. Jag är också väldigt förtjust i ”Botkyrka stylee”, ”Dax för bax”, ”Fördomar” och grafitti-hymnen ”Måla mer!”. Den senare känns ytterst angelägen i ett land där statsöverhuvudet tycker att man ska slänga klottrare i fängelse, utan rättegång.
Latin Kings är nittiotalets svar på Ebba Grön och med ”I skuggan av betongen”har de gjort sin ”Kärlek & uppror”.
Respekt.
Per Bjurman

KENNY LATTIMORE: Never too busy (Columbia/Sony) Ytterligare en snutfager neosoulsångare som glider på ett smörat papper genom uddlösa kärlekslåtar. Tacka vet jag Barry White och Isaac Hayes...
Anette Masui

JIM LAUDERDALE: Every Second Counts (Atlantic/Wea) Jag gillade förra plattan, den lågmälda, lätt countrykryddade "Pretty Close To The Truth". Den här uppföljaren är tyvärr inte alls lika rolig. Dels är låtmaterialet sämre, dels har amerikanske Lauderdale nästan helt övergivit countryn till förmån för en ganska färglös, stum bluesrock.
Per Bjurman

CYNDI LAUPER: Sisters of avalon (Epic) Cyndi Lauper experimenterar lite med olika ljudbilder till vad som i grunden är samma dansanta pop som hon alltid serverat. Kan sorteras in intill Belinda Carlisle i reabackarna.
Ronny Olovsson

BILLY LAWRENCE: Paradise (EastWest/WEA) Kanske Robyn blir sur nu, men hon och Billy Lawrence har mer gemensamt än att båda har pojknamn. De skriver själva materialet de sjunger (rätt ovanligt i R&B-sammanhang), Lawrence också till artister som En Vogue och Allure, och precis som ur Robyns händer får den mjuka hip hop-soulmusiken radiovänlig popkänsla och till och med Billys röst är sådär ljus, väldigt ”ung”, fast Lawrence är sex år äldre. Att hon sen ser ut som Jennifer Brown är en helt annan sak.
”Paradise” är Billy Lawrences andra album, producerad av Trackmasters (Mary J Blige, LL Cool J, Foxy Brown, Nas) och Organized Noize (OutKast, TLC) och flera och ja, den som behöver mer beskrivningar av den här skivan är nog mer inne på rock’n’roll. (97/06/27)
Anna Björkman

TOMAS LEDIN: T (Anderson Records) Man kan se det på två sätt.
Å ena sidan har Sandvikens store son lyckats göra en platta som hans publik, den månghövdade, sannolikt kommer att älska. "T" är en klassisk Ledin, fullmatad med potentiella folkhemshits. Inledande &"Lika hopplöst förälskad", som släppts på singel, börjar redan framstå som en av de starkaste allångssmockorna i hela repertoaren. Han har en lika klatschig rökare i "För dina ögons skull" och Svensson lär säkert vilja röra höfterna även till den mer robusta, bluessaltade "Vi ska gå ut i kväll". Självfallet omfattar skivan en bukett saftiga tryckare också. "Sånger att älska till" och "Varje steg för oss närmare" kommer, indirekt, att ge landets BB-avdelningar mycket att göra de närmaste åren.
Så något slags respekt ska man kanske tillskriva karln. Han vet hur visorna går, om man säger så.
Å andra sidan kan ingen kritiskt granskande betraktare komma runt det faktum att den 44-årige sångaren är iögonenfallande banal och fyrkantig och platt.
I synnerhet vad den så kallade lyriken beträffar.
Musiken saknar ofta personlighet och själ, men kan sällan beskrivas som direkt dålig. Det kan däremot texterna. Med något litet undantag är de förfärliga, liderliga pekoral, författade på en konsonantrik anti-prosa som skaver smärtsamt i hörselgångarna.
Jag är inte sadist, inte fullfjädrad i alla fall, så jag låter bli att exemplifiera. Låt mig bara konstatera att en titel som "Sånger att älska till" håller precis vad den lovar.
Per Bjurman

TRACEY LEE: Many facez (Universal) Det är en faslig upphetsning kring denne unge man som heter Tracey Lee som kommer från New York och vars musik är typisk från staden men originell som ett politikerlöfte. Det blir inte så nytt när man samplar Isley Brothers och Jones Girls och Rufus och de vanliga. Igen. Tracey vill visa upp många ansikten och att han kan tajma och frasera både som Method Man och Lost Boys Mr Cheeks har förmodligen del i Lees framgångar men det blir inte så nytt. Igen.
Fast jag gillar det!Igen. (97/05/02)
Anna Björkman

LEFT HAND SOLUTION: Fevered (Massproduktion/MD) Ångestmetall från Sundsvall, kan det vara något? Om bandet ifråga heter Left Hand Solution, har en djupröstad kvinna på sång och bjuder på ett knippe vackert nattsvarta låtar utan att ge avkall på tyngden är svaret definitivt ja.
”Fevered” är fullängdsdebuten, och trots att sångerskan är utbytt sedan förra utgivingen lär ingen som gillade bandet då bli besviken nu.
Bella Stenberg

LEILA K: Manic panic (Mega) Nu synar vi Leila K.
Har hon alibi för sin kaxighet? Klarar hon att leva upp till den egenhändigt odlade hypen? Eller är den kontroversiella göteborgskan bara en bluff? En stor käft och inget mer?
Man behöver inte lyssna särskilt länge på "Manic Panic" - frökens första CD på fyra år - för att inse hur det ligger till:
Leila har äkta krut i skjutjärnen.
Det är en kanonskiva.
Rå, fräck, tung och påträngande; laddad med techno och jungle doppad i ren heavy metal-syra. Jag befarade annars att Denniz Pop, som både producerat och komponerat stora delar av comebackalstret, skulle försöka klippa klorna av vildkattan. Han har ju inte gjort sig känd för direkt farliga produktioner. Men det är bara i den något såsiga Papa Dee-duetten "Rude boy" herr demonproducenten han är där och petar med saxen. I resterande spår får Leila klösa som hon vill.
Singelbekanta "C'mon now", med blytunga trum-samplingar från Kiss "Love it loud", utgör självklar höjdpunkt, men även "Blacklisted", "Cue Club" och "Murderer" håller högsta tänkbara klass.
Fuck Finspång.
Leila K har världen för sina fötter.
Per Bjurman

PETER LEMARC: LeMarcologi/LeMarxism (MNW) LeMarc gör en Lundell - släpper två samlingar samtidigt, en med de stora paradunmren och en med mer obskyrt material.
Hitskivan heter "LeMarcologi" och omfattar arton spår, de allra flesta lysande bekräftelser på att den 38-årige västgöten är en av våra allra största, både som sångare, låtskrivare och kanske allra främst textförfattare. Det är bara ett par sånger från tiden kring skivan "Närmare gränsen" som inte känns helt angelägna. De var, inser man nu, lite väl insmickrande, lite väl svensktoppsanpassade.
På "LeMarxism" har Peter samlat gamla singelbaksidor, alternativa versioner av kända låtar och en del tidigare outgivet material. Somligt är kanon, annat...ja, umbärligt kan vi säga. Bäst är nya "Om vi aldrig skulle ses igen" och den akustiska versionen av "Sången dom spelar när filmen är slut" - roligast självironiska "Mannen i mitten" och "Cuando Ilueve"; en spanskspråkig (!) version av "Det finns inget bättre" som skulle lanserats i Spanien och Sydamerika, men i slutändan aldrig gavs ut eftersom LeMarcs spanska snarast lät som esperanto...
Det står att läsa i den fylliga booklet som medföljer "LeMarxism". Varje låt kommenteras utförligt. Till "LeMarcologin" får vi bara texterna. Det är lite synd. Jag hade gärna velat höra historierna bakom "Jag ska gå hel ur det här", "Välkommen hem", "Little Willie John" och de andra bomberna.
Per Bjurman

LEMONHEADS:Car button cloth (Tag/Atlantic/Warner) Ett tag var han på väg att övertyga både sig själv och omvärlden om motsatsen, men Evan Dando är faktiskt inte i första hand fotomodell.
Inte jetset-buse heller. Eller talesman för slappa slackers. Han är i första hand en ovanligt begåvad låtskrivare och sångare och musiker.
Den som tvivlar bör ägna ett par minuter åt "Car button cloth", Lemonheads första på tre år. Det är en utmärkt skiva. Inte riktigt lika spektakulär som föregångarna, inte lika utåtriktad. Den pendlar för all del vilt mellan stilartarterna, men tonvikten ligger snarare vid själva sångerna än vid uttryck och attityd.
Och vilka sånger. Någon är aningen lös i köttet och någon en smula stel, men i övrigt handlar det om en homogen samling praktpjäser, med lätt melankoliska popundret "Hospital", Replacements-snärtiga "If I could talk I'd tell you" och countryversionen av Tom Morgans "The outdoor type" som extraordinära utropstecken. Come on feel the Lemonheads
Per Bjurman

LENINGRAD COWBOYS: Go space (BMG) Kopojkarna säger sig vilja bli tagna på allvar, för sin musik. Snälla nån då. Borde man kanske ha tänkt på innan bandet lät sig begravas i en bokstavligt talat hårresande image. Musikaliskt låter det här som Army of Lovers goes rysk rockabilly. Kul i exakt 23 sekunder.
Ronny Olovsson

ANNIE LENNOX: Medusa + Live in Central Park (RCA/BMG) En ny Lennox? Nä. Bara ett försök att relansera halvfloppen "Medusa" , släppt i mars, genom att hänga på en "exklusiv" bonus-CD. Allt med sikte på att få snurr på försäljningen igen lagom till jul.
För er som inte minns så tolkade Eurythmics-sångerskan allt från Neil Young till Paul Simon på "Medusa". Oförargligt och lättlyssnat. Live-CD inspelad i september i New York gör varken till eller från. Men vill du höra Lennox göra "Who's that girl" och "Here comes the rain again" för femtielfte gången så kanske den har ett värde.
Anders Hvidfeldt

LESCHEA: Rhythm & beats (WEA) Efter Mary J Blige kan vi inte hålla räkningen på hur många flickor som sjunger över hip hop-influerad R&B och Brooklyn-bon Lescheas ”Rhythm & beats” är väl den naturliga utvecklingen.
En flicka som sjunger över enbart hip hop-beats, istället för att rappa, som ni förstår.
Leschea har tidigare arbetat på miljövårdsförvaltningen, hängt med Masta Ace och hans grupp Incorporated och det är nu Ace som producerat mesta av plattan.
Lite oinspererat arbete där kan man tycka, medan Ace själv säger att sampla Nas (”One love”) och Mobb Deep (”Temperature’s rising”) är för att ge ”de låtarna en ny tolkning från sångsidan”.
Men Lescheas debut är ett intressant försök och man kan tänka sig att det låter extra bra när en DJ mixar ihop henne med till exempel Mobb Deep.
Eller Nas. (97/06/27)
Anna Björkman

LES RYTHMES DIGITALES: Liberation (Wall of sound/Next stop) Det känns utan tvekan som om Wall of sound-gänget gått i stå på senaste tiden. Varken Mekon-albumet eller samlingen ”The second XI” bjöd på några större överraskningar. Det tycks däremot fransmannen Jacques lu Cont inte alls nöja sig med - ”Liberation” tar ett rejält kliv från bolagets mittfåra. Soundet bygger inte på gängse hip hop-beats, utan är mer renodlad techno, som tar oväntade omvägar förbi dub i dansgolvssoparen ”Oberonne” och sparsmakade breakbeats i hyllningssången till cykeln, ”Vive le velo”. (97/07/29)
Benjamin Mandre

LEVELLERS Best live: Headlights, white lines, black tar rivers (China Rec) Levellers livliga folkmusiksbottnade rock har alltid varit bäst på scenen, när musiken fått ytterligare en dimension, ytterligare energi. Då - när publikens sång blandas med fiolernas starka melodier. Personligen har jag svårt att låta bli att skråla med i "The boatman". Kilkenny, liksom.
Ronny Olovsson

LEVELLERS: Mouth to mouth (China Records) I sommar struntade Levellers i att kuska festivaltrailen runt Europa. Resultatet av denna ”semester” hemma i Brighton får vi nu ta del av.
Levellers folkmusiksanstrukna pop tillåts här få ordentligt fäste i halvakustiska arrangemang. Och det är allsångsvänligt, brittiskt och öldränkt. Samtidigt finns här stänk av beskan, eftertanken och vemodet.
Det är möjligt att Levellers gjort mer energiska rockplattor, men ”Mouth to mouth” har mer djuplodande kvalitéer. Åtminstone till botten av en pint... (97/07/29)
Ronny Olovsson

JACKIE LEVEN : Fairy tales for hard men (Cooking Vinyl/Kommunikation) Letar ni efter nåt lättsamt kan ni sluta läsa här. Letar ni efter årets hittills kanske starkaste samling låtar från en man som inte för ett ögonblick fjäskar eller gör sig till ska ni fortsätta.
Jackie Leven är skotte och hade en gång sorgligt bortglömda bandet Doll By Doll. Numera står han på soloben och har med en svit skivor visat sig vara en låtskrivare och sångare att räkna med. ”Fairy tales for hard men” är en bitvis svart berättelse om mansrollen.
Men de tunga texterna får ändå ljus tack vare musiken, med stora inslag av keltisk folkton.
Jackie Leven har även tonsatt några dikter av William Butler Yeats. Inte ”Lätt och lagom”, alltså.
Men däremot ett album med garanterat lång livslängd.
Anders Hvidfeldt

LIFE: Life (Mello/House of kicks) Trion Life räknades vid sidan av November som Sveriges första hårdrockband och det satsades oerhört på dem innan alla insåg att svenskarna inte var redo för inhemsk hårdrock. Nu finns deras platta från 1970 på en remastrad CD - och det är förstås väldigt kultigt. Mycket originellt för att vara svensk hårdrock så tidigt, det är tungt, melodiöst och trots en del traditionella ”knarkmusiktoner” alá 70-tal skapar en del udda inslag i ljudbilden nästan jazzkänsla.Ovanligt är också att sången håller hög standard, också för 90-talet. Life är ett måste för alla hårdrockare. (97/09/05)
Annika Sundbam-Melin

LIFE OF AGONY: Ugly (Roadrunner/MNW-ILR) Amerikanska metalbandets Life Of Agonys debutplatta var för ångestframkallande för mig, men deras andra platta faller jag för direkt. Ångesten har här fått en mer melodisk och inte lika svart framtoning, låtarna är starkare, nästan poppiga, och den karaktäristiska sången mer nyanserad. Avslutande Simple Minds-covern "Don't You (Forget About Me)" kommer i en väldigt annorlunda tappning. Kul!
Bella Stenberg

LIFE OF AGONY: Soul searching sun (Roadrunner/Edelpitch) New Yorkarna Life Of Agony mognar tydligt för varje platta. På den tredje sjunger Keith Caputo utan att kämpa, och bland låtarna som bara blir mer mjuka och melodiska finns till och mer inkluderat ett par ballader. Fast det handlar fortfarande om metal, och ångestkännemärket finns självklart kvar. (97/09/05)
Bella Stenberg

LIGHTNING SEEDS: Dizzy heights (Epic/Sony) Jag brukar gilla Ian Brouides glättiga solskenspop. Och det är i och för sig inget fel på själva formspråket den här gången heller. Britten kan sitt halvsippriga hantverk
Men var tog låtarna vägen? Lightning Seeds-plattorna brukar krylla av infektiösa reränger. Här finns det en, i singeln ”Sugar coated iceberg”, men den texten är så fånig att den inte går att lyssna på i alla fall.
Broudie brände uppenbarligen allt krut på den där låten han skrev till träbenen i engelska fotbollslandslaget.
Per Bjurman

LIGHTNING SEEDS: Pure (Virgin) Som vanligt gör Ian Broudie välpolerad, lätt discosminkad salongspop och som vanligt har han snott inte bara en drös melodislingor av sina kollegar; några av dem har fått finna sig i att bli plundrade på hela refränger.
Men han vet var han ska göra sina stötar och han vet hur stöldgodset ska användas. I mer lyckade ögonblick är "Pure" en flyktigare variant av Pet Shop Boys "Very".
Per Bjurman

LIL1/2 DEAD: Steel on a mission (Priority/Virgin) Zombie eller spöke? Det spelar ingen roll, så länge vi vet att Lil 1/2 Dead inte är död, bara halvdöd - vilket framgår av artistnamnet. Osalig irrar denne slöpratande g-funkare omkring, driven av sin oavslutade mission vilken är att rappa om sex och våld på jorden. (Tillkalla en präst, någon, så att killen får ro i sin grav!)
Anette Masui

LIL' KIM: Hard core (Undeas/WEA) När Lil' Kim skaldar "...I keep my pussy fresh like Doug E..." vet jag inte om man ska skratta eller gråta men vi kan enas om att hon är konsekvent i sin strävan att vara snuskig på alla sidor av ekvatorn.
Lilla Big Mama Kim är annas stadig medlem i Junior Mafia, protegeer under The Notorious BIG (ni hänger med här?) och ibland undrar man hur lika mycket Junior Mafia som Kims solodebut "Hard core" ska föreställa.
Men det spelar ingen roll när produktionen är utmärkt, suggestivt tung sväng man faktiskt rätt ofta kan sakna i sin skivhylla.
Anna Björkman

LIMBLIFTER: Limblifter (Mercury/Polygram). Ny trio som blev ett band lite av en slump, när de insåg att det de spelat in på lediga stunder i en polares studio faktiskt utvecklats till ett album. Att det spretar lite är således lätt att förlåta, inte minst då detta rör sig om intelligent amerikanskt gitarrlarm med ansenliga mängder popkänsla. Vänner av Bob Mould eller Posies väntar redan på nästa album från bröderna Dahle.
Håkan Steen

JOHAN LINDELL: Lindell (Slick) Dramaten-skådisen släppte en rad skivor med elegant mogenpop redan på 80-talet. Nu är han tillbaka. Samma aningen svala, melankoliska musik den här gången, i förföriskt sköna arr.
Lindell är definitivt värd en upptäktsresa.
Anders Hvidfeldt

ANNETTE LINDWALL: Silent voices (Stockholm records) Sverige egen Hanne Boel - är det möjligen Annette Lindwall från Landskrona? Skånskan har en mörk, fyllig röst, faktiskt vokalresurser utöver det vanliga, och är imponerande tonsäker - hör bara "I believe (life can be kind)". Annettes musik brukar etiketterats som soul men jag tycker nog att popsoul är närmare sanningen. Annat här, som "We've got to find it", drar i refrängerna mot hederlig, gammaldags disco.
Tyvärr håller inte alla låtar måttet. Det är lite för mycket klichéer och "var-har-jag-hört-det-förut?"-känsla. Dessutom väl mycket programmerade trumljud för min smak. Brist på äkta musikantsväng. Tänk om Annette hade haft gamla Blacknuss-maffian bakom sig. Då hade det kunnat bli nåt stort.
Anders Hvidfeldt

LIONROCK: An instinct for detection (BMG) Det puttrar rejält i det brittiska danskollektivet och i några fall har resultatet av det mixgalna DJ:s och bpm-freaks kokat ihop varit stort. Jag sorterar in Chemical Brothers och Underworld i det facket. Justin Robertsons Lionrock (namnet stinker powerballads 1983, ironi?) har många rätt i genrens trendbibel, ändå havererar det mesta i ivriga skisser och uppdaterade synthpopsexperiment som faller platt utanför dansgolvet.
Och den stela pratsången får mig nästan att leta fram gamla vinyl med Flash and the Pan. Det var väl ändå inte meningen...
Ronny Olovsson

LIONS SHARE: Lions Share (XTC) Genomförandet är oklanderligt. Musiken är pompös, välproducerad...Den som liksom jag älskar Black Sabbath med Tony Martin faller direkt. Föredrar man rak rock'n'roll finns inget att hämta här, på den här plattan är varje ton genomtänkt, det här är musik att verkligen lyssna på, svepas in i... Andy Engberg är en svensk supersångare, i samma klass som de största i världen...Jag säger bara: Köp!
Annika Sundbaum-Melin

LIONS SHARE: Two (Century/House of kicks) Föll i farstun över Lions Share debut, men är inte riktigt lika imponerad av uppföljaren. Saknar något av den passion och glöd som kännetecknade bandet till en början. Musiken är fortfarande oklanderligt framförd, av rasande skickliga musiker. Resurserna finns där, men låtarna är inte lika starka och känslan är en smula - uppgiven. Kanske gjorde de tvåan för snabbt.
Annika Sundbaum-Melin

SUZANNE LITTLE: Be here now (Netwerk) Efter Alanis, efter Jonatha, efter Joan, efter Sheryl... Nu Suzanne. Inte Vega. Utan Little. Och inte så little bra, utan mycket. Lite egen, naken, vispop som känns som en avlutad antik furumöbel i sin fårade renhet. Viskande och sensuell röst i små enkla melodier som gör sig snäppet bättre om du öppnar fönstren och lägger dig på din obäddade säng och sluter ögonen. Little skönt.
Ronny Olovsson

LIVE: Secret samadhi (Radioactive) I begynnelsen var Live ett fattigmans-R.E.M. i reabackarna. Sedan kom ”Throwing copper” och - vips - sålde Live miljontals album i USA. Inte helt oförtjänt.
Sitter med deras nya album i lurarna och känner efter. Och Live bygger fortfarande med samma klossar som skramlar runt i R.E.M.:s leklåda. Ett jordnära, avskalat och ofta återhållet uttryck är grunden. Och i ”Ghost”, stämningsfulla ”Rattlesnake” och ”Graze” bär det hela vägen.
Fast lite måste jag le när Edward Kowalczyk i ”Century” upprepar raden ”you stole my idea, this puke stinks like beer” om och om igen.
Ska du säga...
Ronny Olovsson

LIVE ELEPHANT: Live elephant" (Zakana Rec) Under ett halvår då återväxten av den svenska hårdrockfaunan varit tämligen usel, stormar fem elefanter in och räddar situationen. Blytung hårdrock, fylld av experimentlusta, glädje och roliga infall. Har du tur kommer du över ett exemplar av CD:n med Kate Moss på konvolutet, det är numera indraget...Elefanterna bör satsa stort på utlandet, ty så här upphetsande och roligt har inte ett Umeåband varit sedan Moggs glansdagar.
Annika Sundbaum-Melin

LIVERPOOL: In your own way (Solna records) Olle Nilsson från Norrköping blev känd för svenska folket som ”John Lennon” i ”Sikta mot stjärnorna”.
Med sitt band Liverpool imiterar han Beatles, ton för ton. Det är skickligt - men totalt poänglöst.
Jag kan tänka mig att Liverpool funkar som underhållare på företagsfester och liknande. Men finns det enda människa i hela världen som vill höra Liverpools identiska versioner av ”Magical mystery tour”, ”Imagine”, ”Revolution” och andra Beatles-klassiker. Svårt att tänka mig det.
En fullständigt onödig cd. (97/05/09)
Anders Hvidfeldt

OLLE LJUNGSTRÖM: Tack (Telegram/Wea) Jo, tack själv du, Ljungström Det här är just den platta vi drömt om, plattan som knyter ihop alla lovande trådar från de två tidigare soloutgåvorna, plattan på vilken världens räddaste man både fulländar den neil youngska lägereldsestetiken, accentuerar sitt lätt androgyna egensinne och upphöjer lyriken, den skenbart enkla och naiva, till litterär njutning. Dessutom håller den för ovanlighetens skull lika hög klass rakt igenom.
Det är, som knappast någon kan ha undgått att snappa upp, Ljungströms gamla stridsbroder Danne Sundqvist som producerat "Tack" och ett par minuter in i skivan är jag helt övertygad om att samarbetet innebär en resa tillbaka till åttiotalet. Inledande "Överallt" - tillika aktuell som singel - klingar omisskännligt Reeperbahn, till de hängivna fansens gränslösa lycka, antar jag. Men det visar sig vara blott en ömt ironisk lek med gamla formler.
I resterande elva spår manifesterar Sundqvist sin närvaro enkom med en distinkt ljudbild och genom att låta uppdragsgivarens sång framstå som i relief, medan Olle alltså med stor framgång vidareförädlar de egenskaper han utvecklat som soloartist.
Att framhålla enskilda låtar känns svårt, samtliga spårär faktiskt mer eller mindre lysande, men det vore också konstigt att inte nämna bomber som rustika "Norrländska präriens gudinna", majestätiskt vackra "Hjärta, lust & smärta" (vilka stråkar!), "Bambi", med refräng tagen direkt från Neil Youngs "I Belive In You" och den lika oväntade som utsökta covern av Eric Gadds "Bara himlen ser på".
Hits, bara hits. Den bästa skiva Olle Ljungström varit inblandad i.
Per Bjurman

LJUNGSTRÖM & SUNDSTRÖM: Egenheter (LS-Prod.) Blues med countrykomp är ovanligt och småläckert. Ljungström och Sundström är två duktiga musiker och låtskrivare. De presenterar ett ett gediget material, med en typ av countrypop som är ovanlig i Sverige. Vad plattan faller på är sången. Deras röster har inte alls samma kapacitet som deras låtmaterial. (97/09/26)
Annika Sundbaum-Melin

LOCUST: Morning light (R&S/Border) Det är med viss bävan jag matar in ”Morning light” i cd-spelaren. Avskräckt av Locusts pretentiösa ”No-one in the world”, som dök upp på fjolårets In order to dance-samling. Något obefogat, visar det sig. Det här är nämligen ett alldeles utmärkt album som knallar vidare på en väg upptrampad av Everything but the girl och Lamb. Bandets frontfigur Mark van Hoen har lämnat de pretentiösa konstnärligheterna bakom sig. I stället gör han modern pop, dock fortfarande med eteriskt anslag. Lugna ballader avlöses av förvrängda, rockiga gitarrslingor och bildar ett suggestivt drömlandskap. Oftast mycket vackert. (97/05/16)
Benjamin Mandre

LISA LOEB & THE NINE STORIES: Tails (Geffen/MCA) Se så. Lisa Loeb är en fin sångerska, en begåvad kompositör och en textförfattare med både hjärta, hjärna och stilistisk förmåga. Men hon välter fan ta mej inga världar. Det finns faktiskt spår på debuten - höjd till skyarna världen över - som bara är skisser och tomma fraser. k.d., Shawn och Mary Margret kan sova lugnt.
Per Bjurman
NILS LOFGREN: Acoustic live (Demon/MNW) Det är med bävan jag lägger i den här cd:n. Jag såg Lofgren - tidigare komphjälte åt bland andra Springsteen och Neil Young - i New York förra sommaren och något tristare har jag knappast varit med om. Fast då hade han ett eländigt jazzrockband i ryggen. Så här, ensam med akustisk gitarr, är han betydligt behagligare. Plötsligt hör man att mannen faktiskt skrivit bra låtar. En fråga bara: Var är ”I came to dance”? (97/10/10)
Per Bjurman

LOS LOBOS: Colossal head (Warner Bros) Trippat… Los Lobos tar oss med på en resa in i något som närmast kan liknas vid bluespsykedelia. Här blandas bluesgitarrens bångstyriga irrfärder med latinofolklore och mer moderna arrangemang. Hela tiden spännande, men inte alltid bra.
Ronny Olovsson

LOST BOYZ: Love, peace & nappiness (Universal) Vet inte vad man tyckt om Lost Boyz var som Boyzone, för det är lite så Lost Boyz låter i lyriken men definitivt inte ser ut.
För det är sån skillnad när man sjunger om kärleken och såna där problem som att vara kär i två tjejer på samma gång (”Me & My crazy world”, Lost Boyz ”René - ll”?) när man ser ut som en nyfönad eller som Lost Boyz, som fyra dödshårda dreads från Jamaica, Queens, New York.
Mr Cheeks ylande pojkboksbekännelser kan trots detta charma den mest tjurskallade och förutom den förfärliga calypsohiten ”Love, peace & nappiness” är Lost Boyz andra album ganska bra, ”Beast from the East” med Redman, A+ och Canibus riktigt bra och om jag vill ha en affisch med Lost Boyz så är det min sak. (97/07/04)
Anna Björkman

LOST SOULS: Close your eyes and it won't hurt (Soundfront) Kompetent. Snyggt. Argt, hårt, tungt. Metall, industri, samplingar. Bättre än debuten. Men. För det finns ett sådant. Lite mer originalitet, tack. För precis som de flesta banden inom genren modern, ilsken metall har svenska Lost Souls mestadels svårt att särskilja sig från mängden. Då de lyckas låter det finfint - det enda de behöver göra nu är att lyckas hela tiden.
Bella Stenberg

LOTUS: Fruitage (Record Heaven) Band som har fula kläder på sig, många flummiga blommönster och psykedeliska titlar på sina plattor har en tendens att förvirra sig ut i obegripliga jamsessions. Så icke Lotus. Här finns mycket starka influenser av Led Zeppelin och en liten och precis lagom dos Grateful Dead. Lotus är en trio som spelar njutbart tajt, som gjort snygga, svängiga låtar och som alldelles uppenbart älskar 70-talsmetallen - och ger lyssnaren det bästa av det. (97/10/17)
Annika Sundbaum-Melin

CHARLIE LOUVIN: The longest train (Watermelon/MNW) Han är sjuttio år och sjunger med den gamle mannens tunnslitna röst. Men det finns fortfarande lika mycket själ och känsla i stämbanden som när han och framlidne brodern Ira, som Louvin Brothers, på femtiotalet sjöng de vackraste sånger vita män någonsin sjungit om Gud. Materialet består till hälften av gamla klassiker, som ”When I stop dreaming” och ”The christian life”, och till hälften av covers eller nyskrivet, företrädesvis av Julian Dawson. Som också producerat och ingår i det förstklassiga kompet, med namn som Jim Lauderdale, Katy Moffatt, Rosie Flores och Steuart Smith. De agerar samtliga som vore ”The longest train” ett enda stort kärleksprojekt.
Per Bjurman

LOVE AND ROCKETS: Sweet F.A. (Beggars Banquet/MNW ILR) Gamla Bowie-älskande depprockarna Bauhaus sprack och ur spillrorna reste sig det något muntrare Love and Rockets, som i slutet av 80-talet gjorde en fräck cover på Temptations "Ball of confusion" och en cool T Rex-ig singel i "So alive" och fick till ett sound som kändes rätt kul då. Det gör det inte nu. Desutom är det rätt ont om låtidéer på "Sweet F.A.".
Roligast är textraden "How many A&R men does it take to change a lightbowl?". Men den är å andra sidan inte så dum.
Håkan Steen

G. LOVE & SPECIAL SAUCE: Coast to coast motel (OKeh/Sony) Amerikansk träskblus framförd med litet trumset, ståbas och G. Loves skrammelgitarr. G. Love vräker ned blues, funk, rock och rap i en gryta, kryddar och rör om - och lagar till en härligt jordig rotmusik. Debuten ifjol var bra, uppföljaren är ännu bättre. Ett fynd - inte minst för Tom Waits-fans.
Anders Hvidfeldt

L7: The beauty process: triple platinum (Slash/London) Hårdare rockbrudar får man leta länge efter. Attityden finns. Men här hittar jag bara två riktiga låtar - ”Drama” och ”I need” - som håller vad L7 lovar (och de är riktigt bra).
Det är på tok för lite.
Ronny Olovsson

STEVE LUKATHER: Luke (Columbia) Lite bluesigare och strävare än Toto. Lite mer gitarr. Men inte så mycket roligare. Faktum är att Steve Lukather denna gång nästan känns tristare än originalbandet. (97/06/06)
Ronny Olovsson

LUNA: Pup tent (Beggars Banquet/MNW ILR) Redan förra albumet ”Penthouse” bjöd på smakligheter, inte minst för oss som tycker Tom Verlaine borde göra skivor lite oftare. På New York-bandets fjärde album har de filat till sina sköra gitarrmelodier ytterligare och målar upp ett förtätat, intensivt soundtrack till alldeles för sena storstadsnätter. Alla som även tycker R.E.M. och Yo La Tengo släpper för få skivor löper stor risk att falla handlöst för ”Pup tent”. Och gillade ni sångaren Dean Warenhams förra band Galaxie 500 är ni antagligen redan på väg till skivaffären. (97/08/15)
Håkan Steen

REGINA LUND: Unique (Wea) Inte nog med att hon är en begåvad skådespelerska. Regina Lund kan även skriva låtar och sjunga (det senare i och för sig ingen nyhet).
Ett smakprov på den talangen kunde spåras på gitarristen Johan Norbergs soloplatta i vintras där Regina gästsjöng lite. Nu har de två bytt roller.
Regina ”frontar”, i ett knippe sånger skrivna i samarbete med nämnde Norberg. Och de är bra, väldigt bra. Nakna, molliga, utlämnande - och (nog så viktigt) melodiska.
Anslaget är akustiskt, med Norbergs känsliga gitarr- och mandolinspel, akustisk bas, lite cello och sparsmakat med percussion. Regina visksjunger, som om hon lämnade ut små förtroenden till en nära, pålitlig vän.
Sångerna på ”Unique” är som gjorda att avnjutas när höstregnet smattrar mot fönsterrutorna. Med en kopp te eller ett gott rött vin. Och de tål att höras, om och om igen. Jag har spelat plattan i snart en vecka nu - och hittar ständigt nåt nytt.
I intervjuer hävdar Regina stenhårt att hon aldrig lyssnat på Joni Mitchell eller Rickie Lee Jones. Må så vara. Men det är i den singer-songwriter-traditionen hon verkar. Lägg till Suzanne Vega och ni får ett ungefärligt hum om hur Reginas platta låter. Ändå känns ”Unique” just unik. Många har gått i Jonis, Rickies och Suzannes fotspår. Långt ifrån alla klarar av att göra nåt eget och personligt.
Men Regina Lund lyckas. (971024)
Anders Hvidfeldt

ULF LUNDELL: Bosnia (Emi) Två starka skäl att köpa: A) 25 kronor från varje CD går till husbygge i Bosnien. B) Ulf Lundells två nyskrivna låtar är hur bra som helst. "Museum" är en av hans bästa texter någonsin; från Hemingways hus via Långholmens fängelse till Lundells lägenhet och folkhemmet. Åtta starka minuter bara röst och gitarr om hur något levande stelnar till något musealt.
"Soldat kommer hem" är ännu bättre musikaliskt, en ballad i de färger han skrev kring "Den vassa eggen". Mästaren är i fin form. I övrigt är det live, gammalt i akustiska eller mullrande versioner. "Stora vägen" gör han ensam med munspel mitt i Scandinaviums gigantiska eko. En innerlig "För dom som älskar". En blek "Rockin`in the free world" sjunger Janne Bark - Mats Ronander sjöng coverlåtarna på "Natten hade varit mild och öm". Skäms Lundell för sin engelska? "Snön faller..." en gång till hade jag gärna varit utan. Lite upp och lite ner.
Lundellfans som köper den som stöd gör också en god gärning åt sig själv.
Jens Peterson

ULF LUNDELL: På andra sidan drömmarna (Rockhead/EMI) "Det här livet kan vara så underbart..."
Med den meningen, den sanningen, rundar Ulf Lundell av sjutton minuter långa "Connemara" - sista numret på dubbelkolossen "På andra sidan drömmarna", så när som på ett hemligt, lätt vrickat extraspår (som ni får ta er genom två minuter vågskvalp för att hitta!)
Det skulle kunna ses som en summering av hela albumet, det sjuttonde i ordningen om jag räknat rätt. Den ständigt omsusade 46-åringen har inte torgfört något så optimistisk sedan "Kär & galen". Han är inte lika euforisk som den vilda sommaren -82, inte lika obeveklig i sin tro på hjärtats ljus. De fjorton år som gått har ristat rätt djupa revor i lacken. Men det finns, förkunnar "På andra sidan drömmarna", ändå hopp. Det finns mening. Trots tiderna, trots ledan, trots att döden väntar runt hörnet finns det anledning att lyfta blicken och fortsätta gå.
Jag upplever den som en välbehövlig injektion av mod och lust, mitt i hjärtat. Musikaliskt har jag inte lika lätt att hitta en linje. Det är en svåröverskådlig historia det här. Rena muralmålningen. Omfångsrik och yvig. Den inbegriper många färger och många stilgrepp. Robust rock blandas med rena Tjajkovskij-piruetter, blues med minimalistiska "Zooropa"-experiment, mäktiga mastodontballader med stuffiga danslåtar.
Också resultatet är skiftande, som alltid under resor med så många destinationer. En handfull nummer tangerar topparna i Lundells digra katalog. Som "Levande och varm", en underbart livsbejakande "Hungry heart"-kusin, majestätiska och förbluffande vackra tegelstenen "Connemara", delvis framförd av Prags symfoniorkester, tunga bluesen "Du har ett jobb" och "Strändernas svall", ett dramatiskt stycke för stråkkvartett som lär komma att slå ner som en bomb i vissa läger. Själv tycker jag den är ett uppfriskande bevis för att Lundell faktiskt menar allvar när han talar om nya musikaliska vyer och riktningar. Tyvärr finns det tråkigare moment i materialet också. Idiot som jag är tycker jag fortfarande att singeln,"Upp", är för klumpig och osvängig. Detsamma kan sägas om "Idiot city", medan vissa av ballderna lider brist på något så elementärt som melodi.
Slutsatsen är lika förutsägbar som sann: Om Lundell sovrat en aning i materialet hade han vunnit en seger som nu bara blir halv.
Per Bjurman

ULF LUNDELL: Öppna landskap 75-95 (Rockhead/EMI)

ULF LUNDELL: Slutna rum (Rockhead/EMI)

Lysande liveshower i somras och stödspelningar för "Ship to Bosnia". Ulf Lundell brinner igen. Starkare än på länge.
På måndag släpper han dessutom två CD-dubblar samtidigt. Två karriärsammanfattningar, spetsade med fem nya sånger. "Öppna landskap" är, som framgår av titeln, den mer lättillgängliga med Lundell-hits i överflöd. Här finns "Lycklig, lycklig", "När jag kysser havet", "Kär och galen" och allt annat ett Lundell-fan behöver. Men också tre nya, glimrande låtar.
"Älskling" är bedövande läcker, lustfylld rock à la Springsteen, komplett med klockspel. I "Lejon på Gotland", en hymnliknande ballad, tränger sig verkligheten på när Lundell sjunger om Grosnyj och Sarajevo. "Jag hade en älskling en gång" är minst lika vacker, keltiskt färgad med både thin whistle och uilleann pipes. På "Slutna rum" har Lundell själv styrt mer över låtvalet. Resultatet: färre publikfriare och mer av Lundells mörka sidor. Men vilka låtar: "Tre bröder", "Desperado", "Laglös" och klassikern "Bente".
Dessutom två helt nya sånger att älska. "Mellan hägg och syren" är stort orkestrerad med maffiga SNYKO-stråkar och "Ut ur mörkret" har alla ingredienser för att bli en blivande Lundell-favorit. "Jag försöker leva upp till mina gråa hår" sjunger han, i en härlig text som faktiskt andas både optimism och framtidstro! 59 låtar allt som allt. Jag vill inte vara utan en enda.
Anders Hvidfeldt

JAN LUNDGREN TRIO: Swedish standards (Sittel) Standardlåtar, som framgår av titeln.
Men inte vilka standards som helst utan melodier av bland andra Cornelis Vreeswijk, Bellman och Olle Adolphson. Och inte vilket spel som helst, utan något av det vassaste man kan höra i Sverige 1997.
Jan Lundgren från Malmö har hämtat inspiration från Jan Johanssons klassiska 60-talsinspelningar.
Men Jan, en av de mest slipade unga svenska jazzpianisterna i dag, har sin egen ton och sitt eget anslag. Det här är en cd både för farsan och dig själv. Inga knepigheter, inget navelskåderi...bara självklart sväng.
Snyggt omslag, dessutom. Kors i taket, en jazzmusiker som vill nå ut. Inte bara samla damm i hyllorna längst in i skivaffärerna. (97/09/05)
Anders Hvidfeldt

LUSCIOUS JACKSON: Fever in fever out (Capitol) Tussa ihop en styck världsberömd demonproducent (Daniel Lanois) med fyra tuffa New York-brudar och resultatet blir garanterat febrigt.
I botten på Luscious Jacksons musik finns en dos klassisk tjejpop. Det är sättet att presentera den på som avviker från de gängse mallarna.
Ofta slamrig hiphop i botten. Men också en massa förlösande gitarrer, gamla mellotronljud och nåt som påminner om xylofon. Luscious Jackson samplar friskt, arrangerar vilt och oväntat och verkar jobba intuitivt snarare än listigt beräknande.
”Fever in fever out” är knappast snabbkonsumerad. Men rikare på infall och lekfullhet än det mesta som släppts i vinter.
Anders Hvidfeldt

LUSH: Lovelife (4AD/MNW) En bomb.
Jag minns Lush som den brittiska shoegazing-skolans tristaste elev, en slapp odåga som försökte skriva av My Bloody Valentine på proven men aldrig lyckades stava rätt. Men på detta tredje album drämmer gruppen plötsligt till med en serie lysande popsläggor - söta, snärtiga och lätt melankoliska. Det är som om lilla Miki Berenyi helt oförhappandes hittat den felande länken mellan Blondie, och ljuv, sextiotalistisk flickpop .
Fantastiskt. Så fantastiskt att jag blundar för det faktum att hon i slutet av "Lovelife" för några ögonblick återvänder till det glåmiga, långsamma malande som präglade det tidiga Lush.
Sången vi kommer att få höra mest av, och om, är "Ciao" för i den sjunger Miki - som för övrigt låtit håret växa - duett med Jarvis från Pulp, men bäst är egentligen "Heavenly nobodies" och "500".
Per Bjurman

L.V.: I am L.V. (Tommy Boy) L.V. är mannen som svettades och sjöng i Coolios monsterhit "Gangsta's paradise". Självklart finns hans version av hiten med här, men den känns som en slak kopia i jämförelse med originalet. I övrigt handlar det om soulfylld hip hop. Tillbakalutad. Stämsång, mjuka röster. Soft. På sina ställen smakfull och rätt. Men helheten blir lätt jämngrå då låtmaterialet i stort handlar om små variationer på samma grundmelodi.
Ronny Olovsson

JOHN LYDON: Psycho’s path (Virgin) Det slutgiltiga beviset för att Johnny Rotten blivit en pajas. Triggad av det hyggligt framgångsrika samarbetet med Leftfield har den solodebuterande 40-åringen fått för sig att han behärskar modern dansmusik. Men det blir bara fel och fult och dumt. Moby, Danny Saber och nämnda Leftfield hjälper till med några ommixningar av materailet på slutet. Då blir det bättre. Men inte bra. Sämre än Sid Vicious. (97/07/04)
Per Bjurman

ANNI-FRID LYNGSTAD: Frida 1967-1972 (EMI) Fridas musikliv - före ABBA. Vi talar avlägset 60-tal, 30 år gamla schlagerinspelningar som ”Peter, kom tillbaka!” (”Junge, komm bald wieder” i original) med klassiska stråk- och blås-arr av orkesterledare som Ivan Renliden och Marcus Österdahl. Senare kom Benny Andersson in i Fridas liv, både som kärlekspartner och producent. Ett stycke musikhistoria, med andra ord. Skaffa cd-dubbeln och res tillbaka till en betydligt mer okomplicerad tid. (971024)
Anders Hvidfeldt

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via