Aftonbladet  
Aftonbladet  
24 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv

Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.


Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

C

CAJSALISA: Först nu (Wea) Vi har sett henne i TV-såpan ”Skilda världar” och hört henne sjunga ”Du gör mig hel” i schlager-SM. Nu hårdlanseras CajsaLisa Ejemyr som sångerska och nåt säger mig att detta är början på en riktigt lyckosam artistkarriär. CajsaLisa låter som Lisa Nilssons lillsyrra och det ekar även av Robyn. Inte alls så konstigt. Majoriteten av låtarna är skrivna av Ulf Lindström och Johan Ekhé, låtskrivarteamet bakom Robyn (som förresten också är med på ett hörn). Mauro Scocco bidrar också med två sånger, pålitligt tvinnade som vanligt, men faktum är att Lindström och Ekhé gjort bättre Scocco-pop än Scocco själv.
Vi talar genomgående om lätt soulbeslöjad pop. Lättlyssnad musik som sitter som klister direkt. Skräddarsydd för radio, i flera fall också som gjuten för dansgolven. Allt elegant producerat. CajsaLisa har en liten, tunn röst och den som letar efter vokala finesser blir möjligen småbesviken.
Men alla som gillar soulpop på svenska är att gratulera. CajsaLisa har gjort en förtjusande platta. (97/09/26)
Anders Hvidfeldt

CAKE LIKE: Bruiser queen (Vapor/Warner) Kvinnlig combo på Neil Youngs etikett gör skev, spartanskt arrangerad amerikansk rock med tuff attityd à la Liz Phair och en kantighet som andas Sonic Youth och tidiga Pavement. Dessutom lite latinflirtar och några strofer på franska. Knepigt men kul. (97/05/30)
Håkan Steen

J.J. CALE: Guitar man (Delabel) Håller så när på att ge upp redan efter "Death in the wilderness", den poänglöst malande och eländiga låten som inleder CD:n. Men sen rycker gamle J.J. Cale upp sig och det börjar låta "som det ska". Åtminstone bitvis. Men hans småsvampiga gitarrlir var bättre förr.
Anders Hvidfeldt

J.J.CALE: Anyway the wind blows - the anthology (Mercury) The very best of (Mercury)
Vare sig ni satsar på dubbelantologin (med sex tidigare outgivna låtar) eller enkel-cd:n så gör ni sommarens bästa best of-klipp här. Cales lågmälda, tillbakalutade låtar klockar oftast in på strax under tre minuter och innehåller lika delar country, blues och rock. De är små underverk av stilla sväng och trots att de har 20-25 år på nacken låter de fortfarande fräscha.
”Cocaine”, ”Cajun moon”, ”Rock and roll records”...varje låt är ett litet mästerverk. (97/06/06)
Anders Hvidfeldt

JOHN CALE: Walking on locusts (Mannibal/MNW) Veckans chock. Här väntar man sig nåt tungsint och svårforcerat. Och så har den gamle Velvet-gubben gjort sin mest lättillgängliga skiva på evigheter. Med steelguitar, en smula countryfärg, vilsamma harmonier och (ibland...) till och med greppbara refränger. Vem hade trott detta?
Anders Hvidfeldt

CAMP LO: Uptown Saturday night (Profile/MNW) Salahadeen och Saladine har inte bara samma namn utan framför allt älskar de 70-talets blaxploitation-filmer så att Camp Lo samplar Curtis Mayfield faller sig alldeles naturligt.
För att beskriva det kort är denna New York-duo - producerad av Ski - en enklare variant av kanske A Tribe Called Quest, så som de lät i början, eller varför inte De La Soul eller Digable Planets (Butterfly och Trugoy gästar också plattan) - minimalistiskt gladlynt sväng utan att vara pretantiöst.
Förmodligen har ni redan hört entusiastiska hiten ”Luchini”.
Och den insvängda skinnrocken är förstås intakt.
Anna Björkman

CAN: Sacrilege (Mute/MNW-ILR) Under flera år har gamla krautrockbandet Can legat och bubblat i marginalen, ivrigt uppmärksammat av Tortoise, Mouse on Mars och, inte minst, Stereolab. Så har nu Mute-bossen och Can-fanatikern Daniel Miller gjort slag i saken och samlat ihop ett gäng elektroniska musikmakare (A guy called Gerald, Sonic Youth, Brian Eno med flera) för att rota bland Cans gamla plattor och mixa om.
Vissa kör skoningslöst originalet i mixern till oigenkännlighet, andra är mer varsamma. En gemensam nämnare är dock bevarandet av den gåtfullhet och mystik som kännetecknade den tyska förlagan. Sångarna Malcolm Mooney och Kenji Suzuki var aldrig gruppens förgrundsfigurer och förekommer på ”Sacrilege” naturligt nog inte mer än som röstfragment.
De flesta har lyckats bra med att skaka liv i de gamla tyska proggarna, men tyvärr förfelar man nog sitt syfte. ”Sacrilege” är bitvis lite för knepig för att ge särskilt många nya lyssnare. (97/06/06)
Benjamin Mandre

CANDYSUCK: Score (Startracks/House of Kicks) Redan på debut-EP:n ”Kill your boyfriend” kombinerade de här tjejerna cool attityd, metallisk tyngd, punkig attack och popmelodier. Två år senare fortsätter de blåsa omkull tvivlare. Hårt och aggressivt men nästan lika färgglatt och varierat som kvintetten ser ut. Man saknar lite finess här och där, men ”Popcorn”, i vilken en känd ”åsiktsmaskin” tvålas till så det stänker om det, är kanon.
Håkan Steen

CANDYWHEEL: Eel-o-rama drive-in (Rock'n'Roligan/Border) Coola albumtitlar brukar vara ett gott tecken. Fattar man vikten av titlar fattar man i regel resten också. Göteborgska Candywheel visar sig vara ett undantag. Det här är skramlig alternativrock av amerikanskt snitt, men med postpunkigt tråkpretentiösa förtecken och ibland infekterad av trist metalriffande som mest påminner om Whipped Creams mindre inspirerade stunder. Sångerskan Marie Wefring låter ansträngt manierad i sina försök att imitera Patti Smith och produktionen är jämntjock och lite osmidig. Dessbättre visar spår som "Carrot song" eller "Anything!" att det nog finns en del låtskrivartalang i bandet ändå.
Håkan Steen

CAPONE-N-NOREAGA: The war report (Penalty/Tommy Boy/Edelpitch) Är man elak kan Capone-N-Noreaga vara en parodi på östkust hip hop:
Lyriken består övervägande av försäkringar att de are keeping it real, Moet och Hennessy, produktionen ödesmättat monoton (Mobb Deep, Wu), killarna klär sig i kamouflagekläder, alla andra tuffa ställer upp (Buckwild, Lord Finesse, The Ummah, Puffy) och duon möttes i fängelset där de beslöt att uppkalla sig efter ett par av världhistoriens värsta skurkar.
- Mannen var briljant, säger rap-Noreaga om sin namne.
- Al Capone skulle antagligen uppskattat vår låt ”Blood money”, flurar Capone.
Jag älskar hip hop.
Visst är det härligt att först är man för ung för att vara politisk korrekt och sen blir man för gammal? (97/06/27)
Anna Björkman

PAUL CARRACK: Beautiful world (EMI) En gång var Paul Carrack klippan i Squeeze tillsammans med låtskrivarpartnern Glenn Tillbrook.
Numera kör han solo - och mot själva hantverket finns inga invändningar. Carrack är duktig på att göra mogenpop i samma anda som Phil Collins, Steve Winwood och andra veteraner.
Frågan är bara varför han envisas med att framföra låtarna själv. Projektet är nog tyvärr dömt att misslyckas. Carrack borde satsa på att leverera låtar till mer namnkunnigt folk.
Hade Whitney Houston fått framföra några av de här sångerna hade Carrack varit multimiljonär. (97/10/17)
Anders Hvidfeldt

CARCASS: Swansong (Earache/House Of Kicks) Carcass har redan sjungit färdigt sin sista vers. "Swansong" spelades in för över ett år sedan, och nu är bandet splittrat. En legend går i graven.
"Swansong" fortsätter utvecklingen från àHeartworkà och är bandets lättillgängligaste platta hittills. Samtidigt finns den oborstade sången, riffandet och de flesta brutala delarna kvar. Så Carcass tar farväl med värdigheten bevarad.
Bella Stenberg

THE CARDIGANS: First band on the moon (Stockholm) Peter Svenssons Cardigans har format ett eget sound, en slags romantiskt nostalgisk easy listening-pop. Stiliserad, lite sval och polerad. Lite cocktailparty med Brett Sinclair. Och bitvis stel och trist, tycker jag.
Den formeln funkar den här gången bäst på singelspåret "Lovefool", inledande "Your new cuckoo" och den lätt bisarra Black Sabbath-covern "Iron man" (jag anar också Svenssons hårdrocksförflutna i riffen och trummorna i versen på "Been it" och Sabbath-inspirerade introt av "Heartbreaker").
Det känns som att Svensson försökt stöka om i låtbyggandet lite mer och resultatet blir bitvis krystat. Lite störande. Lite trevande psykedelia.
Det är lovvärt att viljan att förnya sig finns, men frågan är om vi - trots allt - vill att Cardigans ska förändra sig. För Nina Perssons röst gör sig bäst när den får stå i förgrunden och inte blir kringränd av allt för spretiga arrangemang.
Ronny Olovsson

MARIAH CAREY: Daydream (Sony) Man måste vara extremt förtjust i ballader för att riktigt uppskatta Mariah Carey. Okej, det finns en del upptempolåtar också, inte minst inledande "Fantasy" (med Tom Tom Club-sampling) och - ännu bättre - "Daydream interlude" - en av skivans svängigare saker. Annat går på behaglig halvfart, som småfräcka "Long ago". Men det är balladerna som märks - och de finns i överflöd. Sockervaddssöta "One sweet day" gör Mariah Carey ihop med Boys II Men. Utan anmärkning. I "Melt away" slår hon sina påsar ihop med Babyface, som bidrar med förföriskt klaviaturspel och milda körstämmor. En snyftare. Ibland (hör "Forever"...) blir det dock för smetigt. Näst intill outhärdligt kladdigt. Brrr! Ingen skugga dock över sångerskan Mariah Carey. Här ger hon än en gång perfektionen ett ansikte. Men det skulle inte ha skadat med lite mer rappa saker.
Anders Hvidfeldt

MARIAH CAREY: Butterfly (Columbia/Sony) I ena ringhörnan: Mariah Carey.
På väg in i den andra: Janet Jackson. Och snart ger sig även Celine Dion in i striden.
Med andra ord: kampen om de högsta listplaceringarna och fetaste försäljningssiffrorna i höst kan börja.
Först ut är nyskilda sångfågeln Mariah Carey.
”Butterfly” är hennes sjunde album (en MTV Unplugged- och julskiva inkluderad).
Räkenskapsnissarna påstår att Mariah Carey sålt 80 miljoner skivor sedan debuten 1990. 80 miljoner... smaka på det.
Och börja sedan fundera på hur tät Carey är.
”Butterfly” innehåller 11 nyskrivna Carey-låtar, gjorda i samarbete med Walter Afanasieff, Sean ”Puff” Combs och annat namnkunnigt folk.
Men vänta er inga överraskningar.
Musiken är den gamla vanliga. En välavvägd (på gränsen till för slug) mix av soul och pop. Ballad på ballad designad för radiospelningar världen runt. Här finns några få försiktiga upptempolåter också, men det är balladerna som är i majoritet.
Mariah Carey sjunger absolut felfritt, rent tekniskt är hon en sångpedagogs drömelev. Möjligen blir det stundtals väl mycket wailande för min smak.
Men succé blir det likafullt. Klockren succé igen. (97/09/12)
Anders Hvidfeldt

BELINDA CARLISLE: A woman & a man (Chrysalis) Belinda Carlisle har ett vibrato som får en att undra om hon suttit i en kärra som släpats i ilfart över en rullstensås under inspelningen. Charmigt i små doser, irriterande när det får dominera.
Här hörs hon på elva radiovänliga bagateller. Och vore det inte för att vi har en viss Per Gessle som låtskrivare för två av alstren så vore den här skivan inte så mycket att orda om.
Gessles "Always breaking my heart" är skivans rockigaste spår med Jonas "Roxette" Isacssons drivna gitarrspel. Och - visst - det låter Roxette (Belindas "yeah-och-yeah" är dock inte lika rivigt som Maries brukar vara). Gessles "Love doesn't live here" är en mer lugn, midtemposak. Med skön refräng åt "It must have been love"-hållet. Utan tvekan en potentiell hitsingel. Men helheten känns lite matt, lite formulär 1A. Känd sångerska, en bibba hyggliga låtar och slick produktion. Och det hettar aldrig till.
Ronny Olovsson

CAROLA: Hits.Vol.2 (Rival) Andra hitspäckade plattan från Carolas långa karriär innehåller mestadels material på engelska, samt tre nya låtar där Carola försöker närma sig Whitney Houstons stil. ”Believe” är en hyfsad ballad, ”Save me” någon slags meningslös, tramsig danssoul. Billy Joels ”Just the way you are” gör hon bra, men hennes röst känns en smula för ljus och sval för att den rätta känslan ska infinna sig.
Det gamla materialet är roligare, Carola har en välutbyggd låtsamling att ta av och även de låtar som kanske inte var så stora hits när det begav sig, känns hyggliga i dag. En platta att ge barnen som sett Carolakopior i ”Sikta mot stjärnorna” och bör upplysas om vem originalet var.
Annika Sundbaum-Melin

CARPET PEOPLE: Volley u make (NONS/Border) Här har vi norrlänningar som lyssnat ordentligt på sina Pavement- och Palace-plattor och rentav sätter sin gamla rullbandspelare på omslaget för att riktigt markera att det handlar om lo fi. Jag är normalt väldigt svag för den här sortens kantiga gitarrer och skrovliga sångstil och tycker visst att Carpet People har sina stunder, som i till exempel ”Ad-lib”. Dessvärre tar trion i lite för mycket. De verkar på nåt vis tycka det är roligare att imitera sina amerikanska collegeidoler än att verkligen försöka uttrycka något eget.
Håkan Steen

PAUL CARRACK: Blue Views (IRS) Gammal trygg (slätstruken) poprock från Paul Carrack. Lagom. Len. Lönsam. Melodiradio utan vassa kanter. Fansen lär älska det här.
Ronny Olovsson

JOHNNY CASH: Unchained (American) Producenten Rick Rubins första samarbete med legendaren Johnny Cash resulterade i det makalösa albumet ”American recordings” 1994. En skiva som till större delen visade upp Cash ensam med akustisk gitarr. Den stora, karga, avgrundsdjupa rösten. Men också den svarta humorn. Allt som gjort Cash till ”the man in black”, fast tydligare, smärtsammare och skarpare.
Här på ”Unchained” fortsätter Rubin/Cash att bygga vidare. Rubin har kallat in kompisen Tom Petty med band i studion för att kompa. Ett samarbete som färgar av sig på en del spår och som vidgar bilden med större och mer orkestrerade arrangemang. Genremässigt går Cash den här gången vidare mot rythm’n’blues och distad rock, men grunderna i texterna och det känslomässiga tonläget är ändå hela tiden countrymannens. Den övergivne. Den desillusionerade. Den bittre.
Bland låtskrivarna märks den här gången kända namn som Beck (”Rowboat”), Chris Cornell från Soundgarden (”Rusty cage”) och - inte oväntat - Tom Petty (”Southern accents”).
Men i förgrunden står Cash. Rösten. Storslagen som någonsin Grand Canyon.
Det har sagts förr, men nu är det dags igen: Cash is king!
Ronny Olovsson

ROSANNE CASH: 10 song demo EMI) Dotter Cash hade precis spelat in tio nya sånger på en demo och skickat in den till Gary Gersh. Det var dags att gå in i studion och spela in, producera… Men Gersh sa stopp. Det var ju redan klart. Så nu är demon släppt, med Rosannes sång till enkelt komp. Och beslutet var riktigt. Det här är ett format som passar Rosannes röst och melodier perfekt. Den ödsliga, ensamma känslan förstärker melodiernas vemod. Ännu ett bevis på att "less is more", att det enkla ofta är det geniala.
Ronny Olovsson

CAST: All change (Polydor) Inte lika sofistikerat som Blur. Inte lika rostigt som Oasis. Fast mer Oasis än Blur, om du begriper. Men definitivt begåvat. Definitivt storartat. John Power lyckas också suga märgen ur den brittiska pophistorien och knåpa ihop stark musik som är nu - 1995. Och framföra den med samma självklara stolthet och säkerhet. "Alright", "Promised land", "Sandstorm", "Mankind"… Och kalasdängan "Finetime". Jodå, britterna har gjort det igen.
Ronny Olovsson

CAST: Mother nature calls (Polydor) Debuten knockade mig. Starka melodier och ett lite kargare anslag än de flesta. Cast hade det som krävdes för att bli något magiskt, trodde jag. Här på uppföljaren har britternas träffsäkerhet bytts mot ett mer ofokuserat famlande. En klar besvikelse, trots AC/DC-riffen i ”Mirror me”.
Ronny Olovsson

CATHEDRAL: The Carnival Bizarre (Earache/House Of Kicks) En länge efterlängtad platta, som infriar de höga förväntningarna. Cathedral har förfinat och utvecklat sin tunga discometall, men att Black Sabbath är gamla idoler hörs fortfarande tydligt. "The Carnival Bizarre" innehåller många låtar med stor hitpotential, från bisarrt humoristiska saker som "Hopkins (Witchfinder General)" till lugna, flummiga "Blue Light", svängiga "Utopian Blaster" och titellåten, med spår av den doom metall britterna startade med. Det rockar, det svänger, det groovar och osar mer sjuttiotal än någonsin.
Bella Stenberg

CATHEDRAL: Supernatural birth machine (Earache/House Of Kicks) Det har alltid svängt om Cathedral, men på deras fjärde platta känns det mest segt. Visst svänger det, men i ett flummigt slow motion-tempo, där Black Sabbath spökar ännu tydligare än vanligt. Det största problemet är antagligen att jag efter bandets två senaste och mycket bra skivor väntat mig mer. Musiken är sig lik, men lyckas inte engagera tillräckligt. Jag väntar hela tiden på att kvartetten ska slita upp sig själva ur slöheten (knarkdimmorna?), börja rocka loss i snabbare takt och demonstrera sin berömda hitkänsla.
Bella Stenberg

NICK CAVE & THE BAD SEEDS: The boatman’s call (Mute/MNW) Efter den kommersiella succén med det smått morbida albumet ”Murder ballads” där PJ Harvey och Kylie Minogue gästade deklarerade Cave att han skulle bli svår och obskyr igen. Att han skulle leda in sin vemodiga indieblues på kringelkrokar som skulle skaka av sig den stora, breda publiken.
Om det var avsikten är ”The boatman’s call” ett misslyckande. För här finns en direkt bländande samling sånger som utan problem tar vid där ”Murder ballads” slutade - och går vidare (”Love ballads”, kanske?).
Utan att ha gjort någon rigorös inventering av Caves tidigare skivor så skulle jag vilja utnämna ”The boatman’s call” till hans starkaste platta - så här långt.
Det svider, värker och formligen gnyr om det här albumet. Det är romantik, sorg och uppgivenhet i en glödande väv av känslosamma sånger. Och hela tiden litar Cave blint till sina melodier, till sin oskolade röst och sitt uttryck.
Det är avskalat, hudnära - och om du ger musiken tid och andrum - en skiva att älska.
Ronny Olovsson

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS: Murder Ballads (Mute) Redan idén att Nick Cave skulle spela in ett knippe mördarvisor känns självklar. Caves svarta, kärva anslag till texter om ond bråd död. Ler och långhalm. Vi har redan låtit oss översköljas av ödesmättade "Where The Wild Roses Grow" där Cave sjunger duett med Kylie Minogue. En av plattans självklara höjdpunkter. Skivans andra stjärnmöte "Henry Lee" mellan Cave och nära vännen PJ Harvey är också stark, just tack vare spännande samspelet mellan två så individuellt starka röster.
Genomgående handlar det om nattsvarta visor som likt skillingtryck alla landar i bittraste död. Korta verser, upprepade refränger, i ett suggestivt låtsnickeri. Och ibland också bisarr galghumor, som i inledningsraderna av "The Kindness Of Strangers": "They found Mary Bellows cuffed to the bed, with a rag in her mouth and a bullet in her head".
Noterat: • Nick Cave inspirerades av Olive Woolley Burts bok "American Murder Ballads" när han skrev sångerna till "Murder Ballads". • Dylans "Death Is Not The End" avslutar plattan med växelsång från gäster som bl a Kylie Minogue, PJ Harvey och Shane MacGowan. • Cave gör ingen turné med detta album, istället går han in i skivstudion för att spela in ny skiva för släpp tidigt 1997 (som åtföljs av stor turné).
Ronny Olovsson

CEMETARY: Last Confessions (House of Kicks) Tyvärr finns inte den här gruppen längre, svårmodigt tungt, modernt och väldigt läckert.
En produktion som är nittiotal, en musik som är en läcker crossover mellan gotisk rock, hårdrock och dödsmetall. Köp! (97/05/02)
Annika Sundbaum-Melin

PETER CETERA: One clear voice (MCA) En klar röst? Jorå. Men det krävs låtar också. Cetera "tolkar" ABBA:s "S.O.S" och det är ett av de få uthärdliga ögonblicken på hans nya. Resten stryker vi ett svart streck över, va?
Anders Hvidfeldt

CHANGING FACES: All day, all night (Atlantic/WEA) Cassandra och Charisse har båda röster vackra som Den Goda Fens och ända sen den extremt sensuella ”Stroke you up” har Changing Faces haft en speciell plats i mitt hjärta, precis som i R. Kellys.
Han är nämligen den som genom låtskriveri och produktion givit New York-duon sitt genombrott.
Kelly har också hjälpt till lite på Changing Faces andra fullängdare (”G.H.E.T.T.O.U.T.” och fantastiska ”All of my days” med Jaÿ-Z från Space Jam-soundtracket) men mest har de samarbetat med okända producenter i lättsam och radiovänlig R&B.
Att de gör Cyndi Laupers ”Time after time” är en av livets stora obegripligheter men det är väl för att försäkra sig extra om det där med radiospelningar. (97/06/27)
Anna Björkman

CHANTAY SAVAGE: I will survive (Doin' it my way) (RCA/BMG) Chantay Savages souliga, svängiga kärleksballader är till oss för självständiga singelkvinnor mellan 25 och 35. Här finns ingenting av barnslig, blåögd skolflicksromantik, samtidigt som den äldre frånskilda kvinnans förmodade bitterhet och cynism saknas. De flesta låtarna handlar om mogen kärlek, men kärlek som är ny och hoppingivande. Dessutom ges en vacker, bluesbetonad tolkning av Gloria Gaynors "I Will Survive".
Anette Masui

TRACY CHAPMAN: New beginning (Elektra) Rösten är fyllig och varm, sångerna trevande och akustiska - som gjorda för stilla lyssning hemma i stugvärmen när termometern kryper nedåt och vintern närmar sig. Tracy Chapman har haft några knaggliga år efter succédebuten med "Fast car" 1988.
Nu tar hon sats igen och visar att hon är värd många lyssnare.
Anders Hvidfeldt

CHARIZMA: To be continued (Asap) Charizma är ett tappert band som med ojämna mellanrum släpper skivor. Hårdrocken har de numera lämnat bakom sig, för ett softat sound med stämningsfull sång. Kärleken till GUD har de kvar och jag beundrar ett band som har samma kompromisslösa kärlek till GUD som vissa andra band har till SATAN. Det här är klart hörvärt även om de ännu har en bit kvar innan de lyckats frälsa mig helt. Låtarna är lite för likartade och för softa för att hålla för en hel platta.
Annika Sundbaum-Melin

THE CHARLATANS: Tellin’ stories (Beggars Banquet/MNW) The Charlatans är ett tufft litet popband.
The Charlatans överlevde Manchester-vågen (hur gick det för Stone Roses och Happy Mondays?) och lyckades mejsla fram en rad starka album (detta är deras femte).
Och trots att Rob Collins (låtskrivare och keyboardist) förolyckades i en bilkrasch mitt under denna skivas inspelning så ligger albumet nu klart.
Tuffa tag.
Och ”Tellin’ stories” är just ett ruskigt tufft litet popalbum.
Som vanligt packat med Charlatans typiska sväng, den där underliggande grooven. Gunget. Ovanpå det har gossarna denna gång lyckats bygga en samling direkt imponerande melodier.
Det är svidande Dylan-doftande rotrock i ”North country boy” och munspelskvidande ”Get on it”. Virvlande dansant pop i fantastiska ”One to another” och ”Only teethin’”. I ”How high” spänner de sedan rockmusklerna som ett elakt Oasis. Och i ”How can you leave us” gör de helt enkelt bedårande pop med ett snyggt litet ABBA-riff inbakat.
Tuffa tag - som svänger.
Ronny Olovsson

CHAVEZ: Ride the fader (Matador/Border) Gitarrerna gnisslar likt bilnycklar mot metallicröd Chevrolet-lack. Körerna svävar som hallucinerande kolibrier över Haight-Ashbury. Coola New York-bandet Chavez är ena stunden ett Sonic Youth badande i kolasås, i nästa ett Guided By Voices som försöker spela hårdrock. Och mitt i det aviga melodisnidandet uppstår en hel del ljuv popmusik, även om vissa idéer bara brakar rakt ut i ingenstans. ”Jag vill verkligen veta hur det skulle bli om vi verkligen försökte”, sade sångaren och gitarristen Matt Sweeney insiktsfullt i en intervju.
Jag också. Väntar således redan på tredje albumet.
Håkan Steen

CHEMICAL BROTHERS: Dig your own hole (Freestyle Dust/Virgin) Knappt har ekot från 1995 års dansgolvssopare ”Exit planet dust” ebbat ut förrän Tom och Ed slår till igen - med oförminskad styrka. ”Dig your own hole” är förvisso en fortsättning på det tema som gjorde den förra plattan till en sådan bomb.
Men allting har skruvats ytterligare ett snäpp och blivit ännu svängigare, tyngre och funkigare. Introt ”Block rockin' beats” har förutsättningar att bli en modern klassiker, en nationalsång för klubbkids på samma sätt som ”Leave home”. Och sedan håller de hela vägen. Genom ”Setting sun” med lysande sånginsats av Noel Gallagher, ”Don't stop the rock” där de gräver långt ner i djup house och ända till tiominuterseposet ”The private psychedelic reel”. Det finns inte en sekund av ”Dig your own hole” jag skulle vilja vara utan.
Tom Rowlands och Ed Simons gör aldrig några kompromisser och ger oss inte musik att analysera eller fundera över. Aldrig några pauser för andhämtning.
Deras technovibrerande ångvält har helt enkelt inga bromsar. Chemicals regerar. Fortfarande.
Benjamin Mandre

CHER: It's a man's world (Wea) Om man tycker att musik egentligen inte är så värst nödvändigt och betydelesfullt. Om man anser att en låt aldrig får sticka ut, aldrig irritera, aldrig avvika från det konventionella och slätstrukna. Om man gillar röster utan karaktär och spänning och emotionell närvaro.
Om man aldrig hört de lödiga originalinspelningarna av sånger som "Walking In Memphis", "The Sun Ain't Gonna Shine Anymore" och James Brown-klassikern "It's a Man's Man's Man's World". Då är det möjligt att Chers nya kan vara en trevlig bekantskap
I annat fall: Stay away. Du kommer bara att må illa.
Per Bjurman

EAGLE-EYE CHERRY: Desireless (Superstudio Blå/BMG) Ni har redan hört singeln ”Save tonight” och bara den torde kunna övertyga den störste tvivlare om vilken begåvning Eagle-Eye Cherry är.
En coolt drivande poplåt tillagad på lika delar rock och soul, med ett fjäderlätt sväng och en attityd som är mest New York men även någonstans lite Stockholm.
Den beskrivningen gäller egentligen för hela albumet. Eagle-Eye är son till jazzmusikern Don Cherry och svenska konstnären Moki Karlsson samt halvbror till Neneh Cherry. Han har redan liknats vid den innerlige amerikanen Ben Harper, inte minst för sin strävt mogna soulröst, och förmågan att smälta ihop svart och vitt till någonting allt annat än grått är densamma.
Det finns visserligen en del mindre angelägna nummer på albumet, Eagle-Eye har sina slentrianmässiga ögonblick som låtskrivare, men mycket är kalas också. Mest imponerar de souligare numren. Duetten med Titiyo (som faktiskt inte är något slags syster till Eagle-Eye, de är inte ens släkt) i varmt softa ”Worried eyes” är till exempel ingenting annat än lysande.
Mängder av aktade namn inom svensk rock och soul backar upp och det mesta låter mycket bra.
Den här mannen gör ni klokt i att hålla ett, eeh, örnöga på. (971024)
Håkan Steen

NENEH CHERRY: Man (Virgin)
Finnes: Fräck, smart, superbegåvad sångerska.
Önskas: Låtar.
Jag hyser den största respekt för Neneh Cherry och blev bekymrad av de nedslående rapporterna från sommarerns Sverige-konserter. "Batikrock" hojtade någon under spelningen på vattenfestivalen i Stockholm. Där verkade det som Neneh bestämt sig för att rock loss, som nån slags kvinnlig Lenny Kravitz.
Men hennes första album på fyra år är varken det ena eller andra. Låtarna saknar fokus, melodier, tempo…det mesta som krävs för att ge Neneh den stora publik hon förtjänar.
Bara två låtar höjer sig över mängden och ni har hört dem förut: "7 seconds" och "Woman". Resten är alarmerande konturlöst och andefattigt.
Synd på så rara ärtor...
Anders Hvidfeldt

CHICAGO: The very best of Chicago (Arcade) Har alltid haft lite svårt för Chicagos frontalkrock mellan smörpop och mer instrumentalt krångel. Gitarrsolon, pianoklink, blåssektioner... Stinker amerikanskt 70-tal och allt var inte bättre förr...
Ronny Olovsson

THE CHIEFTAINS: Santiago (BMG) De världsberömda irländarna ger sig i kast med musiken från provinsen Galicien i nordvästra Spanien - med gott resultat. Gästspel av Los Lobos, Ry Cooder och Linda Ronstadt och genomgående vackert som en sommargryning.
Anders Hvidfeldt

CHINA DRUM: Rolling Hills and Soaking Gill (Mantra/MNW) Det här hade kunnat vara en bomb, för när de tre, för mig helt okända amerikanerna i China Drum spelar punk låter de som Green Day - fast två klasser bättre. Gitarrarna är ännu tuffare, melodierna ännu mer catchy och sången ännu uppkäftigare. Men tyvärr varvar de sina snabba tvåminutersutbrott med något slags storslagen gitarrock och ibland ekar det till och med av ett melodramatiskt åttiotal med tjocka lager mascara runt ögonen. Då är det inte alls lika sensationellt.
Per Bjurman

CHINA DRUM: Goosfear (Mantra/MNW) Inte lika övertygande som sjuspårs-CD:n "Rolling hills and soaking gills". Dels sneglar de skotska power-punkarna lite väl mycket åt hårdrockhållet den här gången, dels klarar de inte att fylla hela låtlistan på ett fullängdsalbum. Men ett par, tre låtar är väldigt, väldigt klatschiga.
Per Bjurman

GARRY CHRISTIAN: Your cool mystery (EastWest/Warner) Sångaren från brittiska The Christians på egen hand och Christians-fans lär känna igen sig. Det handlar om sofistikerad pop uppfödd på klassisk soul och r’n’b. Christian sjunger bra, hamnar ibland rätt nära en sentida Paul Weller och vågar sig rentav på någon enstaka drum’n’bass-flirt.
Snyggt, fast lite onödigt stramt och putsat emellanåt. (97/05/02)
Håkan Steen

CHUCK D: Autobiography of Mistachuck (Polygram) Vet inte riktigt varför man jublar över Tribes och De La Souls och andra ringrävars CD-äventyr i nio sex medan restskatt verkar lika kul som annonserandet av Chuck D:s återkomst.
Public Enemy var trots allt ett band att skryta med. Kanske är det känslan att dess arkitekt och huvudtalare, "...de kallar mig Mista Chuck", mer än att han bara måste hänge sig åt musiken som vill ur kroppen, bara måste få fortfarande vara med i just 1996. Men skam på den som dömer utan att lyssna först. "Autobiography..." är välgjord och svängigare än man kan tro.
Fast fortfarande så oändligt ointressant. När ska Chucken erkänna att han innerst inne vill ha ett eget pratprogram i Z-TV?
Anna Björkman

CHUNKS: Tonight’s going to be everything I said (Velodrome/ Virgin) Fem lundabor mixar psykedeliarock’n’roll i Detroit-skolan med modernare gitarrlarm enligt recept signerat Dinosaur Jr. Mycket låter fräckt och bra, inte minst atmosfäriska ”Mt Rushmore”, en del annat blir aningen konturlöst. I väntan på nästa platta får Chunks finna sig i rollen som lillebrorsor till Soundtrack of Our Lives och Silverbullets lite mesigare polare.
Håkan Steen

CINNAMON: A northwest passage (Soap/MNW) Debuten ”Summer meditation” var visserligen en behaglig och snygg popresa i Sundays- och Lush-trakterna. Men Stockholmstrion (numera decimerad till en duo) kändes lite för uttänkt i sin Earl Grey-doftande, au pair-tjejsanglofila popestetik. Uppföljaren, som trots sina tio nummer klockar in som ett minialbum, är mer på riktigt. Bättre låtar, gedignare inramning. Smartare än närbesläktade Cardigans, dock inte riktigt lika distinkt och personligt. Men nog borde Nina Persson-betuttade japaner kunna falla för Frida Diesens skimrande stämma också.
Håkan Steen

CITRUS: Studebaker (Prophone) Svensk småjazzig pop besläktad med Bo Kaspers orkester. Skillnaden: Citrus har en duktig tjej (Josephine Drakenberg) vid sångmicken.
Annars är det rätt lika; sympatiskt lättsvängande och en smula molligt, med titlar som ”Tranås” (om att inte lyckas ta sig bort från stan där man växt upp). Esbjörn Svensson gästlirar här och var och det gör knappast anrättningen sämre. (97/07/29)
Anders Hvidfeldt

CLANNAD: Lore (BMG) Veckans kap för Enya-älskarna. Clannad från Donegal har i många år utvecklat en suverän förmåga att mixa storslaget keltiska klanger med koralliknande melodier som är så mäktiga att man tror att himlen är nära. I spetsen som alltid den skönsjungande Máire Brennan - en kvinna med en röst av sammet. "Lore" leveras dessutom med en bonus-CD, med genombrottet "Theme from Harry's game", "In a lifetime" (med Bono på gästsång) och annat smått och gott för Clannad-nybörjarna.
Anders Hvidfeldt

ERIC CLAPTON: Crossroads 2 - Live in the seventies (Polydor) Överkurs i Clapton-kunskap. På fyra CD presenteras sammanlagt 35 låtar, med slagsida på blues, med mästergitarristen. Inspelningarna är gjorda mellan 1974 och 1978 och alldeles felfria och oantastliga. Men samtidigt: Clapton har varit betydligt roligare. Både före och efter den här perioden.
Anders Hvidfeldt

CLAWFINGER: Clawfinger (MNW/MVG) Clawfingers specifika musikstil kunde ha gjort att de spelat in sig själva i ett musikaliskt rapmetallhörn. Men Clawfinger har, utan att förändra sitt sound alltför mycket, breddat sig.
På nya plattan finns mer markerade spår av industri. Zak Tell har dämpat sitt rappande en smula (kanske kan han inte göra det mer än så här utan att behöva träna upp den ”vanliga” sångrösten hos en sångpedagog) och de nedstämda gitarrerna förmedlar en mörk känsla någonstans i gränslandet mellan doom och 70-talsrock.
Produktionen är mycket vass och genomarbetad, det är mycket tungt, men soundet är likafullt modernt och fräscht. Lyssna till exempel på det extremt läckra gitarrljudet.
Låtar som ”Two sides”, ”The biggest & the best”, ”The chances” och ”Don’t wake me up” är strålande.
Det enda som sänker helhetsbetygen är att det finns några trista utfyllnadslåtar på plattan. (97/10/03)
Annika Sundbaum-Melin

CLEOPATRA: Rain (Cleo) Ett band vars medlemmar sannolikt drar åt olika håll, här finns några riktigt tunga bluesiga låtar i gränslandet till hårdrock. Här kan man höra influenser av såväl flummig Jethro Tull som svängigt Creeps.
Men så i mitten av plattan blir det plötsligt pop, käcka, trallvänliga ”Suzy Moon” och västkustballaden ”Would you cry” skrämmer ialla fall bort mig som lyssnare. Det är i ”Money”, ”Drop the key” och ”Rain” man hör hur bra det är gänget är. Garanterat giftiga live. Men stryk popen för tusan!
Annika Sundbaum-Melin

GEORGE CLINTON & THE P-FUNK ALLSTARS: T.A.P.O.A.F.O.M. (Epic/Sony) Jag minns en konsert med George Clinton & The P-funk Allstars på Mejeriet i Lund för några år sedan. Biljetterna var slutsålda, stället knökfullt. Alla väntade på funkfarbrorn och hans band som var flera timmar försenade. Gänget skulle komma direkt från en fyra timmar lång, bejublad konsert i Amsterdam, och misstankar härjade om att grabbarna inte skulle orka spela när de nådde Sverige. Men Clinton och hans mannar skuttade piggt upp på scen, drog igång ett fyra timmar långt party även här och gjorde förstås dundersucce'.
Jämfört med den upplevelsen känns Clintons sjunde soloplatta inte bara tam, den tycks ha kommit till i ett skede när han var trött eller ledsen. Sången är lågmäld, energin tillbakahållen, tempot nerdraget. Och inte ett spår av den famösa galenskapen.
Anette Masui

CLOCKWISE: Nostalgia (Empire) Regerar gör Europekillarna Ian Haugland och John Levén. Gitarrmästaren Jan Granwick hjälper till att backa Benny Söderberg, killen som står bakom denna nostalgitripp till platta. Detta är 70- och 80-talshårdrock när den var (är) som bäst. En rad rockklassiker med det svenska, oslagbara svårmod som får japaner på knä, och oss över 30 att falla i gråt. Mycket bra! Ännu ett plus hade det blivit om Benny, denna mångfacetterade låtskrivare och skickliga musiker (som dessutom producerat med den äran) hade lämnat över mikrofonen åt någon annan.
Ty även om han sjunger helt okej, räcker det inte hela vägen. (97/04/25)
Annika Sundbaum-Melin

COBOLT: Eleven storey soul departure (Ampersand/MD) Folk från Refused och Blithe tröttnade på det hårda och speedade och började skriva pop med avstamp hos Red House Painters och Idaho i stället. Vettigt, då det här är en bitvis alldeles utmärkt platta för alla som vet att uppskatta den sorts saktmodiga amerikanska svårmod som de mest maniska etikettklistrarna brukar kalla ”slow-fi”. Cobolt kallar sig Sveriges långsammaste band och visst har de sina såsiga ögonblick. Men när de är bra biter de så hårt att man gärna förlåter den rätt onödiga tolkningen av Eurythmics ”Here comes the rain again”. (97/07/29)
Håkan Steen

COCA CAROLA: Dagar kommer (Beat Butchers) Svensk punk har för den breda allmänheten nyss hänt, men faktum är att Coca Carola "redan" firar tioårsjubileum. Här med ett varierat låtmaterial (speedat och mer soft) och resultat. Ibland lite pretentiöst, sedan mer pang på som i "Sug och ljug". Känns som om glöden falnat, på något märkligt sätt.
Ronny Olovsson

TOM COCHRANE: Songs of a circling spirit (EMI) En slags ”unplugged”-inspelning med Tom Cochrane. Och idén är inte dum, då Cochranes countryrock passar för ändamålet. Men resultatet blir aldrig mer än småputtrigt. Det svider aldrig. (97/09/19)
Ronny Olovsson

JOE COCKER: The Long Voyage Home (A&M) Klart gubben Cocker ska ha en box - han också. Månaderna före jul dimper den ena karriärsammanfattningen efter den andra ner i skivbutikerna. Mycket musik att smälta, mycket pengar för den som ska köpa…men, för det mesta, väl investerade kronor.
Cocker-boxen är på fyra välmatade CD (63 låtar) och innehåller så pass gott om tidigare outgivet material att den lära vara svår att motstå för fansen. Bland annat Cockers tolkningar av The Bands klassiker "The weight", Dylans "I shall be released", Lennon/McCartneys "Let it be" och så vidare. Dessutom alla de givna låtarna, som "With a little help from my friends", "The letter", "Unchain my heart"...
Raspröstat, charmigt och väldigt lättsam jullyssning.
Anders Hvidfeldt

JOE COCKER: Organic (Parlophone) Ni har säkert hört de flesta låtarna förr. Men aldrig så välljudande. Förklaringen: Cocker har bett några riktiga elefanter att vara med och spela. Randy Newman, Tony Joe White, Jim Keltner, Kenny Aronoff och Chris Stainton för att nämna några få.
En av Cockers bästa CD på länge.
Anders Hvidfeldt

JOE COCKER: Across from midnight (EMI) Rockgubbe som vägrar kasta in handduken.
Joe Cocker fortsätter sälja skivor och fylla arenor runt världen, helt opåverkad av nya musiktrender.
Senaste albumet låter precis som vanligt, varken bättre eller sämre än Cockers tidigare. Låtar av namn som Bob Marley, Tony Joe White och Eros Ramazzotti - framförda med sandpapperssträv röst i trygga arrangemang.
Lättlyssnat, men väl förutsägbart och sömnigt. (97/09/05)
Anders Hvidfeldt

COCTEAU TWINS: Milk & kisses (Fontana/Polygram) Det finns de som menar att detta är ett Cocteau-album av samma kaliber som "Treasure" från 1984. Det är det inte alls. Elisabeth Frazers belöjade, drömska ambient-pop vibrerade av skönhet och nerv på den tiden. I dag är den på sin höjd suggestiv.
Per Bjurman

LEONARD COHEN: More best of (Columbia) I väntan på ett nytt Cohen-album får vi hålla tillgodo med ännu mer best of. Allt från ”I’m your man” och ”Take this waltz” till klassiker som ”Suzanne” (tyvärr hämtad från Cohens liveplatta).
Nyheterna kommer sist, bland annat den lunkande och charmiga ”Never any good” där Cohen muttersjunger att han var rätt duktig på att bära ut soporna, men aldrig nån vidare älskare. (97/10/03)
Anders Hvidfeldt

COLDCUT: Let us play (Ninja Tune/Border) Londonduon Coldcut har av många kallats den moderna dansmusikens upphovsmän, mästare som de är på att klippa och klistra bland hip hop-beats, vokalfragment och små, välfunna samplingsloopar. Ända sedan slutet på åttiotalet, när det fortfarande fanns något som kallades acid house och ravepartyn var något nytt, har de försett klubbpubliken med den ena smarta klubbhiten efter den andra.
Nu firar de tioårsjubileum, Jonathan More och Matt Black. Och med eget skivbolag i ryggen kan de lugnt fortsätta som vanligt. Givetvis påstår de att "det här är den skiva vi alltid velat göra" och mycket riktigt innehåller den samarbeten med hela familjen, så spridda namn som gamle Dead Kennedys-medlemmen Jello Biafra, jazztrummisen Bernard Purdie och kultdiscjockeyn Steinski.
De gör allt rätt, således. Ändå är "Let us play" inte riktigt den rökare man hade hoppats på, även om den bjuder på flera oförglömliga ögonblick. Kan det vara så att, hemska tanke, tiden sprungit förbi dessa pionjärer? (97/09/12)
Benjamin Mandre

LLOYD COLE: Love story (Mercury) Kanske beror det på att halsen kittlar av förkylning . . . Att hösten börjar kännas kall . . . Vet inte säkert. Men Coles sedvanligt sårbara akustiska pop känns lika nödvändig som en varm sticketröja när kvicksilvret sjunker. Lätta, sköra kärlekssånger avlöser varandra. Värmer. Och Cole bevisar att han har en osviklig förmåga att fånga melodier. Enkla. Och självklara. En skiva för hjärtat.
Ronny Olovsson

NATHALIE COLE: Stardust (Elektra) Dimmiga kajer, Bogart och Bergman, svartvita filmer...det är såna associationer man får av Nathalie. Nya CD:n är välmatad, med kärleksballader, storband och ännu fler versioner av pappa Nat Kings mest kända nummer. Välpolerat och elegant, nästan i överkant.
Anders Hvidfeldt

EDWYN COLLINS: Gorgeous George (Setanta) Ni har hört den på radion. "A girl like you". Med eko av tidig David Bowie. Dov sång. Olycksbådande. Och fängslande. Den pinade gitarren som svider, överdistad till smärtgränsen. Lägg till en rad lågmälda melodier underbyggda med samma nostalgiska skimmer. Samma känsla av igenkännande. Bra, men möjligen aningen melankoliskt, statiskt. Kräver tid. Och så den där känslan av repris. Men ge den tid. För här finns saker som mognar. Som "Low expectations". Lite 90-tals Bowie. Lite fantastiskt.
Ronny Olovsson

EDWYN COLLINS I’m not following you (Setanta/Sony) Ända sedan tiden med Orange Juice i början på 80-talet hade Edwyn Collins varit ett namn för finsmakarna, med sin ytterst sofistikerade och mycket brittiska skivsamlarpop. Sedan kom ”A girl like you”, jättehit för två år sedan och för en sommar blev Collins popstar på riktigt. Resten av albumet ”Gorgeous George” var snudd på lika lysande, men alls inte lika singelvänligt.
Det finns ingen ”A girl like you” på uppföljaren heller, men vi som gillar Collins hittar rätt mycket ändå.
Fjolårssingeln ”Keep on burning” skvallrade om northern soul, och nog är det soul över de här tolv sångerna. Men liksom själsfränden Paul Weller rotar Collins gärna i fler lådor. Och plockar dofter från såväl Glen Campbell och det tidiga 70-talets progressiva rock som dub och modernare dansmusik.
Collins blandar beska och humor, här finns en hatlåt till Adidas och ”Seventies night”, där Mark E Smith från The Fall droppar Jethro Tull-titlar, men bäst är ”No one waved goodbye” och titellåten.
Två nummer av själfull, personlig pop som markerar att Edwyn Collins fortfarande är en av Storbritanniens mest hörvärda röster.
Lite svackigare den här gången än på ”Gorgeous George”, men ganska gorgeous ändå. (97/09/05)
Håkan Steen

PHIL COLLINS: Dance into the light (Face value/Warner) En ordinär skvätt Phil-mjölk. Fast kanske inte fullt lika fadd och ljummen och oaptitligt som den vi brukar bli serverade.
På detta sjätte soloalbum händer det faktiskt att den godmodige helyllebritten överger den där präktiga, sega åttiotalsformeln han olyckligtvis firat sina största framgångar med.
I det singelbekanta titelspåret gör han i stället dansant medelklassoul med lätt karibisk touch. I "Take me down" och "Wear my hat" försöker han spinna på den vackra och oemotståndligt svängiga etnapop Paul Simon skapade till albumet "Graceland"; den sistnämnda sången är en direkt kopia av "You can call me Al".
Och i "It's in your eyes" låter farbror som en mildare Tom Petty. Småtrevligt.
Men aldrig riktigt intressant.
Aldrig riktigt inspirerande.
Aldrig riktigt bra.
För hur mycket den 45-årige Genesis-trummisen än anstränger sig för att svänga förmår han aldrig frigöra sig från sitt oförargliga radhustemperament. Att lyssna är ofta som att köra Volvo:
Tryggt men tråkigt. Sedan rymmer "Dance into the light" alltså en samling nummer av beprövad sort också; baktunga, hängiga varianter på "Another day in paradise" och andra mys-hits. De kan bara beskrivas som äckliga.
Per Bjurman

SHAWN COLVIN: A few small repairs (Sony) Shawn Colvin har etablerat sig som en av flera starka kvinnliga amerikanska röster (Vega, Crow, Amos...) i den klassiska singer-songwritertraditionen. Med parhästen John Leventhal levererar hon här en säker samling sånger. Alla tryggt, traditionellt förankrade. Pop för kopojkar.
Ronny Olovsson

COMMON: One day it’ll all make sense (Sony) I den strida ström av nya plattor som släpps kommer det ibland skivor som så när smiter förbi ens trumhinnor utan att lämna några märkbara spår efter sig. Commons, eller Lonnie R. Hill som han egentligen heter, tredje album är ett sådant.
Efter en kvick genomlyssning känns inte ”One day...” särskilt särskild, men det tar inte mer än en repetition av densamma så har Chicagosonen Lonnie mina båda hörselverktygs fulla uppmärksamhet. Med en av branschens främsta producenter, No ID, har Common skapat ett gediget och genomarbetat album som blir svårslaget ett bra tag framöver. Tro mig.
Visst är låtar som ”Retrospect for life” med Fugees fantastiska Lauryn Hill, ”Making a name for ourselves” och ”Reminding me” små mästerverk i sig men det är plattan som helhet som gör den till en av höstens stora musikaliska begivenheter. (971024)
Solna skickar galen respekt!
Joachim Atterfors

THE CONFUSIONS: Everyone's invited (Massproduktion/MD). Den som står ut med de ibland närmast generande oblyga blinkningarna åt Beatles sena 60-tal och den av Cardigans-gitarristen Peter Svensson något överlastade produktionen upptäcker snart att det faktiskt finns en hel räcka fina popspår på det här Sundsvallsbandets andra album.
Mikael Andersson-Knut har en sällsynt känsla för sprittande melodier och smarta rim. Så här mycket stil och finess är det sällan man hittar på svenska popalbum. Att Confusions, likt nämnda Cardigans, blir lite hemvävt äppelkäcka emellanåt kan man ha överseende med. Särskilt som de nästan vänder det till charm. "Do-be-da-be-hey"-refrängen i "Cornflake king" är till exempel mycket svåremotståndlig. Och låten är en hit.
Håkan Steen

THE CONNELLS Weird food & devastation (TVT/EMI) Efter vedervärdiga landsplågan "74-75" är Connells rykte förmodligen så skamfilat att det inte går att återuprätta ens med en "Blonde on blonde", men ni får tro mig när jag säger att North Carolina-sextetten på "Weird food & devastation" - precis som på de tidiga plattorna - är ett småfränt rockband med en knippe hyggliga låtar i bakfickan.
Per Bjurman

CONSOUL One for you (Virgin) Visst, ibland har de sneglat lite för mycket på Backstreet Boys, ibland är det tidiga Bobby Brown som är inspirationskällan, men bortsett från det gör Consoul verkligen skitsnygg musik.
I läcker, rytmisk förpackning framför de låtar med en stämsång som förmodligen skulle göra Backstreet avundsjuka. De här killarna är inte bara söta, de har både klass och stil och känsla.
Annika Sundbaum-Melin

RY COODER, IBRAM FERRER M FL: Buena vista social club (World Circuit/MNW Ilr) Ry Cooder skräder inte med orden:
- Mitt livs största musikaliska upplevelse, säger han om nya skivan, inspelad i Havanna med några av Kubas mest legendariska musiker.
Och det räcker att höra inledande låtarna ”Chan chan”, ”De Camino a la Verdes” och ”El Cuarto de Tula” för att förstå entusiasmen. Tillsammans med sångaren Ibraím Ferrer, 70, pianisten Rubén González, 77 (!), och ett helt gäng andra, självsvängande gubbar tar gitarrfantomen Cooder oss med på en resa till hetare trakter. Vi bjuds på 14 Kuba-klassiker och har man inte stiftat bekantskap med den här livsbejakande och rytmglada musiken förr så får man garanterat lust att höra mera. ”Buena vista social club” är inspelad på futtiga sex dagar i en gammal studio i Havanna. Det är alldeles uppenbart att Cooder och hans nya kubanska vänner fick en näst intill telepatisk kontakt med varandra. Skippa tre öl på krogen och köp Cooder-cd:n i stället. Berusning garanteras, om än av ett helt annat slag. Underbart rakt igenom. (97/06/20)
Anders Hvidfeldt

COOLIO: Gangstas paradise (Tommy Boy/Mega) Med monsterhiten "Gangstas paradise" i ryggen (filmmusik från kommande "Dangerous minds", svensk titel "Farliga sinnen") seglar gangsterrapparen Coolio upp som höstens hetaste homeboy. Och faller du för hans sträva, glidande stil så är det inte filmmusiken du ska köpa, utan Coolios album.
Det finns mer än hiten "Gangstas paradise" att hämta. "Geto highlites", "Smilin", "Kinda high kinda drunk", "For my sistas"... Stämningen är gatusmart, tillbakalutad och cool. Coolio-cool. Soulig. Soft. Smart.
Ronny Olovsson

LL COOL J: Mr Smith (Def Jam) Veteranen. Här på sitt sjätte album. Det handlar om sex (stöniga "Doin It" och souliga hiten "Hey Lover" med Boys II Men), vardagliga musikerproblem (struliga "No Airplay"), våld ("I Shot Ya") och niggers (coola "Get Da Drop On `Em"). Ett par sköna spår, men ändå en besvärande slätstruken helhet.
Ronny Olovsson

LL COOL J: Phenomenon (Polygram) Temperaturen stiger alltid några grader när farbror LL ämnar släppa något nytt. På färska ”Phenomenon” har han bland andra anlitat hiphop-hitmakarnas obestridda konung, Sean ”Puffy” Combs, att svinga sitt trollspö över produktionen. Känslorna till detta är blandade men känslan ”monstertrist” väger snabbt tyngst.
Gästartisterna figurerar flitigt, och namn som Busta Rhymes, Method Man, Lost Boyz och Keith Sweat hjälper till så att det stundtals faktiskt svänger rejält. Cool J rundar av plattan med snyfthistorien ”Father”, där han lånat melodin från George Michaels ”Father figure”, och toppar det med den avslutande sockersöta ”Don’t be late, don’t come too soon”. Två väldigt onödiga spår. (971024)
Joachim Atterfors

COOLIO: My soul (Tommy Boy Music) Alla minns ”Gangsta’s paradise”. En megahit som gjorde Coolio till ett listfenomen - överallt. I USA fick han ett par kubikmeter av priser (Grammy, American music award, World music award m m) och guldkedjorna blev allt grövre.
Nu är han tillbaka.
Och inledningen med småelaka ”2 minutes & 21 seconds of funk” (Michael Jackson får sig en släng), dansanta golvfyllaren ”One mo” och souliga antidrogeposet ”The devil is dope” visar att de glada dagarna inte fått Coolio att tappa sugen. Hans röst rabblar fortfarande texterna i samma fallande tonläge och anslaget blir aldrig råare än att sportradion kan komma undan med att spela en låt.
”My soul” kanske inte välter världen, men den befäster Coolios ställning som hiphopens Tomas Ledin. (97/07/29)
Ronny Olovsson

ALICE COOPER: Classicks (Epic) Hårdrocksfarfar Cooper samlar sina hits. Senare års mer polerade formulär 1A-produktioner ("Poison", "Hey stoopid" m fl) blandas här med gamla klassiker som "Billion dollar babies" och "School's out" live tagna från albumet "Trashes the world". Fantasilöst.
Ronny Olovsson

THE CORBIES: Alive and kicking Svenskt band med hjärtat i den skotska och irländska folkmusiken. Och The Corbies är inte alls så tokiga tolkare. Möjligen är skivan lite väl snällt och försiktigt producerad bara.
The Corbies ska nog helst höras på puben, med en Guinness inom bekvämt räckhåll. (97/04/04)
Anders Hvidfeldt

THE CORRS: Forgiven, Not Forgotten (Atlantic) Syskonen Corr gör en luftig åttiotalspop med keltiska inslag. Bland präktiga gitarrer och ljuva flickröster i fin stämsång hörs fiol, tin whistle och trummor. Lite Nordman möter Pogues. Snällt. Lättsmält. Kliniskt.
Ronny Olovsson

THE CORRS: Talk on corners (Atlantic) Irländska syskonen Corr (tre snygga syrror, en trumslagande bror) fortsätter framgångsrikt blanda keltisk folkmusik med pop och rock. Låtar som ”When he’s not around” skulle kunna vara signerade Per Gessle, om det inte vore för de irländska inslagen. Mycket tin whistle, fiol, dragspel och bodhran, insprängt bland alla tunga gitarrer och taktfasta trummor. Inte sensationellt. Men sympatiskt. (971024)
Anders Hvidfeldt

JOAQUIN CORTÉS: Gipsy passion band (EMI) Han dansade kvinnorna till trans nyligen på Cirkus i Stockholm.
Till latinska rytmer, zigensk musik och klackarnas smattrande. Här är så hans ”soundtrack”. Musiken han dansar till.
Cortés själv hör man bara det rappa fotstampet ifrån.
En lite udda idé, men faktiskt effektfull. Och musiken är mer än något annat: temperamentsfull. (97/05/09)
Ronny Olovsson

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS: All this useless beauty (Warner) En kalasplatta.
Igen.
Elvis Costello håller numer en nästan tråkigt hög och jämn standard - sin vådliga produktivitet till trots. Han släpper plattor i en allt stridare ström, snart är han uppe i tre om året, men aldrig får en trätgirig kritiker ta fram sågen. Ingen av utgåvorna från de senaste fem åren har varit sämre än skitbra.
"All this useless beauty" är en konventionell Elvis, i den mån det nu går att uttrycka sig så om en artist som aldrig kunnat möta en konvention utan att bocka till den. Vad jag menar är att han inte laborerar med klassik musik den här gången. Eller skumma TV-soundtracks. Han spelar pop. Intrikat pop förstås, med flerdubbla bottnar och små, säregna utvikningar mot country- och rockabilly-hållet. Men ändå pop. I kompet återfinns The Attractions - spänstigare än någonsin, får jag för mig - och som medproducent har Costello städslat Geoff Emerick. Han medverkade även på "Imperial bedroom" för fjorton år sedan, vilket kan ses som en liten fingervisning. Det är den föregångare "All this useless" har mest gemensamt med, även om den Elvis vi möter här är mer...ja, soulmättad. Han sjunger fantastiskt, tidvis med en inlevelse och märg som inte hörts sedan den förkrossande "I want you" på "Blood and chocolate".
Låtarna är till hälften nyskrivna och till hälften sådana den fanatiske musikälskaren skänkt till andra, men nu vill sjunga in på egen hand. Flera av dem refuserades obegripligt nog av sina tilltänkta mottagare och ges nu ut för första gången. Det gäller exempelvis "Why can´t a man stand alone". Sam Moore - från Sam & Dave - måste haft en släng av galna-ko-sjukan när han tackade nej till den. Det är en storartad och gripande sång, en av de givna höjdpunkterna här. De andra är den cyniska men vackra titelsången, Spector-spacklade "It's time", svartvita Cole Porter-filmen "I want to vanish", sorgliga självbedrägeri-balladen "Poor fractured atlas" och Roger McGuinn-gåvan "You bowed down", recyklad på små skärvor från "Turn! turn! turn!".
Ni har hört det till leda, men varje Costello-recension måste faktiskt avslutas så här: Elvis är kung.
Per Bjurman

MARY COUGHLAN: After the fall (Big Cat) Irländska som blandar blues med folkton med jazz och det till texter som ofta är svartare än kol.
Men Coughlans senaste är ändå mer optimistisk än hennes tidare alster. Rekommenderas varmt till alla som älskar känslostarka sånger med djup och skyr snabbtuggat trams. (97/05/09)
Anders Hvidfeldt

COUNTING CROWS: Recovering the satellites (Geffen/MCA) När Counting Crows här om året spelade på Gino i Stockholm stod sångaren, Adam Duritz, på randen till en stämbandsinfektion. Han kunde knappt ta en ton.
Därmed röjdes en brutal brist hos de framgångsrika kråkorna:
Utan Duritz, utan hans nerviga och rastlösa stämma, har de praktiskt taget ingenting.
Och när en sådan akilleshäl väl blottats går den inte att täcka över igen igen. Den lyser som ett stoppljus på "Recovering the satellites", uppföljaren till succédebuten från 1993, "August and everything after".
Jag ser att somliga vill jämföra skivan med klassiska utgåvor från namn som The Band, Van Morrison och R.E.M.
Det är fånigt.
Crows försöker göra ungefär samma sak, men saknar både det djup, den intensitet och det sväng sådana mästare sitter på.
Liksom de låtar de skriver.
Jag kan köpa det bitvis majestätiska titelspåret, jag nickar gillande åt rätt vackra balladerna "Miller's angles" och "A long december" och jag tycker att de trots allt hittar ett acceptabelt sväng i tuffa "Monkey", men resterande nummer är märkligt spänningslösa och platta. Däremot är Duritz i bra form i igen. Han sjunger förträffligt på "Recovering the satellites".
Tänk om han hade haft bra låtar och ett bra band också.
Per Bjurman

COUNT RAVEN: Messiah of Confusion (Hellhound). Sångaren sjunger näst intill lika gnälligt som en drogad Ozzy Osbourne, och musiken är bara snäppet tyngre och långsammare än Black Sabbaths var på sjuttiotalet. Likheterna är ibland nästan kusliga. Svenskarna tycks inte ha mycket till skam i kroppen, men borde gå hem hos alla hårdrockare som fastnat i tidigare nämnda epok.
Bella Stenberg

COWBOY JUNKIES: Lay it down (Geffen/MCA) Michael Timmins låter gitarrerna skramla lite ymnigare och smälter ovanligt mycket popsocker över sina lågmälda sånger, men ingen som hört något av Toronto-kvartettens tidigare fem album lär ta miste.
Cowboy Junkies må låna ramarna från Velvet Underground och vemodet från Hank Williams, men soundet, det ödsliga, makligt nerviga, är ändå helt deras eget. Och trots att det är hela åtta år sedan genombrottsalbumet "The Trinity sessions" släpptes fortsätter de att fascinera.
Men så är också "Lay It Down" en ovanligt jämnstark platta, varierad och levande, och med en Margo Timmins som låter mer övertygande än någonsin i spår som "Common Disaster" eller "Lonely Sinking Feeling". Jämte Walkabouts nya vinterns nödvändigaste för varje obotlig rockromantiker.
Håkan Steen

DAVID COVERDALE & WHITESNAKE: Restless heart (EMI) Jag tycker fortfarande att Whitesnakes ”1987” är ett av de bästa hårdrockalbumen som gjorts och jag fattar inte varför David Coverdale och gitarristen John Sykes inte fortsatte att jobba ihop. Men på den här plattan känns David vitalare än på mycket länge.
Han sjunger (om möjligt) ännu bättre än vad han gjort tidigare och han är fortfarande en djävel på att skriva låtar som träffar skrevet snäppet före hjärtat. Lyssna på ”Restless heart”, ”Stay with me”, bluesdoftande ”Too many tears” och ”Woman trouble blues” och känn inspirationen från såväl ”Ready and willing" som faktiskt just ”1984”. I ”Crying” är han inne och tafsar på både ”Mistreated” och ”Still of the night”, men vad gör det? Den mäktige sångaren som sin vana trogen smyger in ett omärkligt stön i slutet av varje låt, kan fortfarande få mig att svimma. Absolut världsklass! (97/05/30)
Annika Sundbaum-Melin

THE CRABS: Brainwashed (K/Border) Plattor från K Records brukar vara pålitliga köp om man är inne på begåvad amerikansk gör-det-själv-rock (det var till exempel på K som Beck släppte sitt utmärkta ”folksångaralbum” ”One foot in the grave”). Och den som söker spartanskt instrumenterat, new wave-bottnat skrammel (gitarr och trummor, mest) med fyndiga texter om såväl olycklig kärlek som korkade landsmän (”Americans are not so smart/they don’t know ’bout Jean Paul Sartre”) gör gott i att kolla upp duon Lisa och Jonn, som kallar sig The Crabs när de spelar in småtrevliga bagateller som denna.
Håkan Steen

CRACKER: The golden age 1996 (Virgin) David Lowery, tidigare i Camper van Beethoven, blir alltmer konventionell i sitt uttryck. Frånsett gitarrslingan i singelspåret "I hate my generation" finns här inte ett enda riktigt udda grepp. Lite tråkigt. Hans bästa egenskap har alltid varit förmågan att hitta egna, skruvade vinklar i det mest traditionella. Å andra sidan: "The golden age..." rymmer en samling ballader som tar udden av alla teoretiska invändningar. Till exempel "The big dipper", "I can´t forget you" och "Bicycle spaniard". Hudlösa, smärtsamma och vackra. Som dom brukade skriva i Schlager: Jag gråter.
Per Bjurman

SARAH CRACKNELL: Lipslide (Gut/Virgin) Sarah Cracknell, till vardags i Saint Etienne, är verkligen ingen stor sångerska.
Vid två tillfällen på denna solodebut lyckas hon ändå tangera den väldiga Dusty Springfield. ot” och avslutande ”Can't stop now” - två skamlöst pompösa soulballader. Plötsligt ligger Cracknells röst just vid den brytpunkt kring vilken Dusty byggde en stor del av sina legendariska Memphis-inspelningar, brytpunkten mellan synd och oskuld, mellan lust och rädsla, mellan kvinna och flicka. (Dustys ”djup” var förstås ett helt annat, men ändå...).
Det är storartat.
De elva mer discostruttiga sakerna däremellan rör mig inte lika mycket, men på ett dansgolv på Ibiza kan ”Taking off for France” och ”Penthouse girl, basement boy” säkert framstå som sensationer. (97/05/23)
Per Bjurman

WILLE CRAFOORD: Samma typ av annorlunda saker (Telegram/Warner) Genom låten ”Missarna” i schlagerfestivalen och ledmotivet till aktuella biosuccén ”Adam & Eva” har Wille Crafoord lyckats generera ett rent enormt förhandsintresse för sitt debutalbum som soloartist.
Imponerande bara det.
Det har redan skrivits massor om plattan, om hur Crafoord med den här pianoklinkande, vispjazziga anrättningen ställer sig i samma stolta led som herrarna Ramel, Wolgers, Danielsson och Alfredson. Om hur han plockar upp och gjuter nytt liv i en utdöende tradition av bred underhållningsmusik komponerad med både hjärta och hjärna.
Visst är det så, men han gjorde det redan för flera år sedan med Just D. Och passade då dessutom på att uppdatera formen.
”Samma typ av annorlunda saker” känns mer som en nostalgisk pastisch, om än en välgjord och ytterst trivsam sådan.
Men det stannar inte vid svensk evergreen. Crafoord rockar akustiskt på Beatles vis i ”Alla är bäst (till och med du)”, snor en gitarr från Creedence i ”Din tur” och gör i ”Jag samlar på dig” något som skulle kunna vara en av Björn Skifs 70-talsschlagers.
Fast Crafoords penna är förstås vassare. Han är en skicklig kåsör med näsa för tidens strömningar. Ordvrängningsövningarna är rent hisnande och blir träffande nedslag i det alldagliga och allmängiltiga.
Dessvärre avslöjar den här musikaliska omgivningen Crafoords begränsningar som sångare. Visst fungerar det, men man funderar gärna på var vissa av de här sångerna skulle hamna i händerna på exempelvis Svante Thuresson.
”Samma typ av annorlunda saker” är en sympatisk platta, en munter färgklick, om än kanske lättglömd.
Men vadå, det lär ju vara missarna man minns.
Håkan Steen

CARL CRAIG: More songs about food & revolutionary art (Planet E/MNW-ILR) Carl Craig är en imponerande auktoritet. Tillsammans med bland annat Derrick May skapade han Detroit-soundet, utvecklade tekniken och upphöjde DJ:n till musikskapare. Hela tiden driven av upptäckarlust och en enorm musikalitet. ”More songs...” är en betydligt mer lågmäld produktion än vi är vana vid, ibland närmast försynt. Men bitvis lyckas han fortfarande visa var skåpet ska stå. Stillsamma, suggestiva musiklandskap med en omisskännlig dansbeat, i samma anda som Dave Angels debutplatta.
”Televised green smoke” och ”Butterfly” är till en början misstänkt lika den där förprogrammerade låten på Casio-synthar. Men efter en stunds lyssning hittar man djupet och inser att de förmedlar både klubbstämning och jazzsjäl.
Han vågar också se framåt och utforska nya stigar, som i det scat-influerade röstexperimentet ”Attitude”.
Men av en sådan storhet förväntar man sig mer, ibland tenderar de vackra landskapen att bara bli ljudkullisser. (97/05/02)
Benjamin Mandre

THE CRAMPS: Big beat from Badsville (Epitaph/Border) Rock ’n’ roll som freakshow.
Rock ’n’ roll med 44-gradig feber.
Rock ’n’ roll som är vulgär. Smaklös. Löjlig, låg och dum.
Sån rock ’n’ roll borde väl en sån som jag egentligen inte gilla. Jag är ju en fin kille, en som hyllar det subtila och nyanserade och lyssnar på Nick Drake hela dagarna. Men fan.
Det finns något hos det snart 20-årsjubilerande (!) Cramps som jag alltid älskat. Jag kan inte förklara rationellt, men det ohämmat sleazy och depraverade fascinerar. Precis på samma sätt som det fullständigt värdelösa serietidningsslutet i filmen ”From dusk to dawn”, om den kopplingen går att förstå.
Med ”Big beat from Basville” blir jag mer upphetsad än vanligt, för här presenterar oefterhärmliga paret Poison Ivy och Lux Interior sin bästa samling sånger sedan ”A date with Elvis”.
”Cramp stomp”, ”It thing hard-on”, sädiga ”Queen of pain” (med rader som ”Queen of pain/queen of pain/I love your metal bra that points”...), ”Monkey with your tail”, ”Burn she-devil, burn”, ”Badass bug” och ”Sheena’s in a goth gang” är alla mästerliga, lätt perversa uppvisningar i hypnotisk primitivism.
Särskilt den sistnämnda. Det handlar förstås om samma Sheena Ramones en gång sjöng om. Då var hon ”a punkrocker”. Nu har hon alltså joinat ett goth-gäng. Det går kort sagt långsamt i den brudens liv. Men upphov till förstklassig rock ger hon fortfarande. (97/10/10)
Per Bjurman

THE CRANBERRIES: To the faithful departed (Island) Den gigantiska singelhiten "Zombie" slungade irländska Cranberries till rockens syrefattiga topp. En hisnande resa som ofta får även den mest vältränade artist att kippa efter andan. Några brukar drabbas av yrsel och trilla ner lika fort som de tog sig upp. Men det gör inte Cranberries.
"To the faithful departed" tar vid där "No need to argue" slutade. Och inledande "Hollywood" är för säkerhets skull till uppbyggnaden snarlik "Zombie". "I'm still remembering" ekar dessutom av "Ode to my family". Lite fegt, kanske. Men det funkar.
Åtminstone fram till spår nummer sex - "Forever yellow skies" - där Dolores O'Riordans särpräglade röst och sångteknik plötsligt börjar kännas besvärande tjatig. En känsla som håller i sig under de efterföljande "The Rebels" och "Intermission", men som släpper i "I just shot John Lennon". En stark låt som lite smaklöst slutar i pistolskott. Annars är det just det, en slags krigspekoral som är Cranberries paradgren. Det var det "Zombie" byggde på. Nu baseras låtar som "War child", "Free to decide" och "Bosnia" på samma dystra brygd. Och det fungerar.
Ronny Olovsson

CRASH TEST DUMMIES: A worm's life (Arista/BMG) "En masks liv" heter skivan. Och antagligen är en masks självbiogafi ungefär lika spännande som detta tredje album från kanadensarna med ett av världens sämsta gruppnamn. Om det mest karakterisktiska för förra plattan var en onomatopoetisk muzakrockhit vid namn "Mmm, Mmm, Mmm, Mmm" är det något liknande som gäller här. Nämligen "Zzz, Zzz, Zzz, Zzz".
Håkan Steen

CRAWLEY: Territorial (Soundfront) Crawley blir bara argare och argare för varje skiva. Faktiskt bättre och bättre också. Precis som titeln leder tankarna till Sepultura låter det som om Crawley även musikaliskt vill befinna sig i ungefär samma territorium. De här svenskarna är dock betydligt mer melodiska än de flesta Pantera-, Sepultura- och Machine Head-besläktade banden. Sympatiskt.
Bella Stenberg

ROBERT CRAY: Sweet potato pie (Mercury) Med ena benet i soulen och det andra i bluesen tillhör flyhänte Cray de pålitligaste leverantörerna av gitarrbaserad blues.
Hans lena stämma och mjuka anslag är en skarp kontrast till karga bluesmän som John Lee Hooker. Som om Marvin Gaye vore gitarrist, ungefär.
Behagligt. Sympatiskt. (97/05/02)
Ronny Olovsson

THE CREEPS: Mr. Freedom now! (Lund Records) Två låtar. Inledande "Make it easy" och avslutande "Mr. Freedom rides again". Däremellan bara trams. Jag blir beklämd. Nästan förbannad.
Lyssnar en gång till. Blir sedan tvungen att leta fram min gamla favorit "Now dig this!" i vinylsamlingen för att kontrollera. Och - visst! - The Creeps anno 1988 var en pigg, rapp och träffsäker rockmaskin med Robert Jelinek på riviga stämband. I dag - 1996 - är allt detta försvunnet. The Creeps är slut. Tyvärr.
Ronny Olovsson

MARSHALL CRENSHAW: Miracle of science (Grapevine/Polygram) En minihjälte som tydligen inte har nåt riktigt skivkontrakt längre, men Crenshaw vet fortfarande hur begåvad vuxenpop ska göras. De tolv låtarna är nästan undantagslöst både snygga och spetsiga. En klart mer inspirerads skiva än själsfränden John Hiatts senaste. (97/06/20)
Per Bjurman

CRISIS: Deathshead Extermination (Metal Blade/House Of Kicks) Crisis är något så ovanligt som ett brutalt metalband med en kvinna på sång. Karyn Crisis tjuter som en rasande furie, rosslar som en döende gorgon och sjunger som en vän nymf. Fascinerande. Musiken är närapå lika splittrad som Karyns sångstil, men väl värd att försöka ta till sig.
Bella Stenberg

GÖREL CRONA: Sjunde ön (Mono Music) Okej. Jag förväntar mig faktiskt något riktigt skitnödigt och pretentiöst, men Görel Crona klarar sig utan att falla i de klassiska fällorna. Det här är lite Marie Bergman möter Lisa Ekdahl, om ni förstår.
Hemvävda akustiska sånger om kärlek, tekoppar och raggsockor. Och Görels röst håller bra. En liten överraskning. (97/04/25)
Ronny Olovsson

CROW: Where oblivion flow (Download/BMG) Mest imponerad är jag av det mäktiga sound bandet Crow lyckats få till på den här plattan, jag är också mycket förtjust i att de inte klamrar sig fast i en genre. Crow rör sig obehindrat i gränslandet till såväl dödsmetall, grunge, hårdrock som metall. Starka melodier och ödesmättat komp är de trevliga kännetecknen för Crow.
Annika Sundbaum-Melin

SHERYL CROW: Sheryl Crow (A&M) "All i wanna do, is have som fun", sjöng Sheryl Crow och log lystet in i kameran på genombrottssingeln. "Visst, why not", tyckte världen och välkomnade hennes countrydoftande popdängor. Men så vidare kul blev det inte. Visst, framgången kom. Pengarna likaså.
Men… Jisses! Sedan kom bakslagen. Hennes karl dog, hennes fans trakasserade henne, bandet gick ut och pratade illa om henne… Skiten träffade verkligen fläkten.
Nu är hon tillbaka. Och eländet har svärtat av sig på sångerna. Här handlar det mycket om ett sökande efter mening med livet, olika trevare efter andlig visshet som i inledande "Maybe angels". Vissa stunder - som i den Dylan-beska "Redemption day", dova "The book" och Kravitz-vresiga "Ordinary morning" - har en klar styrka i det karga känslomässiga anslaget. Och hennes klara och starka röst är fortfarande där, även om den på ett par spår här tycks inkapslad i en störande burkig produktion. Stämningen summeras bäst i den behagliga och eftertänksamma "Sad sad world".
Helheten blir hygglig, men inte så hjärtskärande berörande som man kanske väntat sig.
Undring: Har Crow verkligen snott rimmet "Mary, Mary, quite contrary" i "Love is a good thing" från Rebecka Törnqvists "Mary, Mary"?
Ronny Olovsson

CROWSDELL Within the curve of an arm (Big Cat/V2) Allt är inte amerikanskt alternativslammer som glimmar. Crowsdell från Jacksonville, Florida har ett stort fan i Steve Malkmus från Pavement, en cool singel i ”Popsick”, ett utmärkt Liz Phair-surrogat i sångerskan Shannon Wright och ligger på finfina etiketten Big Cat. Mycket är bra med Crowsdells andra album. Så det hade varit kul med riktigt bra låtar också. (97/06/13)
Håkan Steen

CRUCIAL CONFLICT: The final tic (Universal/BMG) Förfärlig hip hop, ibland nästan i klass med de där svenskarna som gjorde "Cotton eye Joe" fast det inte var hip hop, men samma skräniga larv, om ni förstår vad jag menar.
Bara det att här är det på allvar. Men ni som gillar hiten "Hay" kan glädjas åt en hel CD utan variationer.
Anna Björkman

CRY: Kamikaze rock'n'roll (Velodrome/Virgin) Cry från Göteborg hittar en albumtitel som verkligen harmonierar med innehållet. Det här är livsfarlig, totalt oansvarig rock'n'roll som blandar MC5/Stooges-arvet med Stones-country och nyare amerikansk punk.
Håkan Steen

CRY: Queen of the underground (Velodrome/Virgin) Göteborgarnas ”Kamikaze R&R” var ett vulkanutbrott av vildsint, Detroitbottnad rock och ett av fjolårets stora svenska album. Uppföljaren är en mini-cd med en kanske lite mer rhythm’n’blues-orienterad attack. Två obskyra (givetvis) covers och fyra egna låtar, tuffare än det mesta svenska men inte riktigt samma hårda knock som sist.
Håkan Steen

CULTURE BEAT: Inside out (Sony) Slit-å-släng-disco. Gamla hiten "Mr Vain" spelas fortfarande på gymen. Här händer inte mycket nytt, det mesta fastnar i en slags digital spasm. Men lugn, det är inte CD:spelaren det är fel på, det är skivan.
Ronny Olovsson

THE CURE: Wild mood swings (Fiction/Polygram) I singelaktuella "13th" spelar de akustisk halvbossa, i "Club America" och "Trap" möblerar de om Simple Minds mest bombastiska luftslott från slutet av åttiotalet, i "Jupiter crash" blänger de dystert på Slowdives tristaste skor, i "Return" kladdar de tafatt med soulblås, i "Gone" sneglar de mot gammal dance hall-tradition... Det är inte bara sinnesstämningarna som skiftar tvärt på Cures tionde album. Robert Smith - eller Fat Bob som han tituleras av de alltid lika älskvärda musiktidningarna i England - och hans medhjälpare åker slänggunga mellan stilarterna också. Synnerligen misslyckat.
För det första torde till och med den mest hängivne crossover-fantast bli sjösjuk. För det andra gör gruppen rov på sin särart. Cure har ju faktiskt ett alldeles eget, helt unikt uttryck, odlat och förfinat under arton år. Att de sätter det på spel är helt obegripligt. Och för det tredje låter merparten av "experimenten" mer än lovligt dassiga. Snuviga popkaramellan "Want" fungerar. Så är det också det enda nummer som ligger i linje med gruppens normala dialekt. Men när Smith försöker rocka...man blir generad.
Cures sämsta.
Per Bjurman

CYPRESS HILL: III Temples of boom (Sony) Om vi, för ett ögonblick, glömmer alla krigsrubriker om att Cypress Hill är knarkprofeter så återstår ändå ett obestridligt faktum: gruppen hör till de absolut bästa inom hiphop-genren.
"III Temples Of Boom" är, likt föregångaren "Black sunday", packad med supertunga, hotfulla rytmer. Men här finns också skönglidande, sitarsmyckade låtar som är som balsam för öronen. På gränsen till fyra plus.
Anders Hvidfeldt

CYPRESS HILL: Unreleased and revamped (EP) (Ruffhouse/Sony) Remixer är det bästa som finns och nu finns åtta stycken plus ett tidigare outgivet spår (utmärkta "Whatta you know") på Cypress Hills nya EP, första skivsläppet från marijuanakollektivet sen "lll (Temples of boom)" för ett år sedan.
En EP med remixar är nu ingen riktig ny skiva men med tanke på att B-Real och de andra (Sen-Dog har som sagt slutat) numera både låter och beter sig som Grateful Dead, åtminstone på scen, ska vi vara väldigt tacksamma över den här lilla samlingen. Q-Tip har varit här, och Diamond D, Fugees och så blir det Prince Pauls urgamla behandling av "Latin lingo". Bland annat.
Vad väntar ni på, fansen?
Anna Björkman

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via