Aftonbladet  
Aftonbladet  
17 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv

Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.


Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

T

TAD MOROSE: A mended rhyme (Black Mark/House Of Kicks) Tad Morose låter mer meckigt och mindre tungt än på sina tidigare alster, men spelar fortfarande pompös och progressiv metal med typisk svensk karaktär. ”A mended rhyme” är knappt en timma lång, men känns genretypiskt nog mycket längre. (97/05/30)
Bella Stenberg

TAKE THAT: Greatest hits (BMG) Det finns tyckare som påstår att Take That kan konkurrera med Wham! Vilket är kvalificerat skitsnack. Okej för att tjejtjusarna fått till det några gånger. Men att tillskriva Take That bestående kvaliteter är att övervärdera bandets betydelse. Men för tjejklacken är säkert den här hitsamlingen med 18 låtar ett måste.
Anders Hvidfeldt

TALISMAN: Life (Empire) Talisman är avgjort skickligast i landet på att kombinera melodier med tung rock. Kanske är det också därför de i tysthet säljer runt 10 000 exemplar av varje platta - bara i Sverige. På denna åtta låtars CD har de dessutom gjort årets bästa cover av Seals "Crazy". "Tears in the sky" och "Temptation" är två andra favoriter. Produktionen är en njutning. Så bra gjort att det borde vara ett måste för andra svenska hårdrockband att anlita basisten Marcel Jacob och sångaren Jeff Scott Soto när de går in i studion. Ett par utfyllnadslåtar sänker dock betyget en smula. )
Annika Sundbaum-Melin

TALK SHOW: Talk Show (Warner) Talk Show består av tre medlemmar från Stone Temple Pilots samt sångaren Dave Coutts, tidigare i Ten Inch Men. Likheter med STP är dock svåra att hitta, då bandet spelar melodisk rock med sjuttiotalsinfluenser och slött sväng. Till exempel ”Hello Hello” är en bra låt, men överlag är problemet att amerikanerna låter alldeles för snälla och harmlösa för att riktigt engagera. (97/09/19)
Bella Stenberg

JAMES TAYLOR: Hourglass (Columbia) Fem år sen sist, men James Taylors nya cd är ingen revolution. Det gör inget. Jag går gärna in en stund igen i hans mjukt melodiska rum. Här med flera starka nyskrivna låtar och en fint vald cover, slitstarka ”Walking my baby back home” från 1931. I ”Enough to be on your own way” tar han upp broderns död, på andra ställen bejakar han kärleken eller grubblar kring Richard Nixon. Vackert och vemodigt och starkt. Ett trettonde spår dyker upp som hemlig bonus, med bluesskrovliga stämmor. (97/05/30)
Jens Peterson

JOHN TAYLOR: Feelings are good and other lies (CNR) Låtsasrock med dumma texter. (97/05/23)
Håkan Steen

THE TEA PARTY: Transmission (EMI) Bara att göra ett album som är bättre än deras förra, The Edges Of Twilight (1995), är en prestation i sig. The Tea Partys tredje fullängdare är en riktig fullträff, till och med nära fulländan.
Kanadensarna har utvecklats, och gjort en finessrik platta som växer vid varje genomlyssning. Trion låter - bland annat med hjälp av ökad keyboardanvändning - tyngre, djupare, känslofullare, kraftfullare, med mer av allting. Samtidigt har de fördjupat sina karaktäristika och sin originalitet.
Låtarna som utkristalliserar sig snabbast är två av de långsammaste, ”Psychopomp”, med sin klinkande pianoslinga, och bakvänt romantiskta ”Release”. Andra alster som förföljer lyssnaren är den inledande frestelsen ”Temptation”, den av desperation ekande ”Alarum”, den sökande ”Pulse” och... ja, inte en enda dålig låt finns bland de elva.
Visserligen dricker jag knappt kaffe som det är nu, men efter ett sådant här teparty med etniskt och exotiskt klingande mörk metal vill jag nog aldrig svälja den drycken igen. (97/08/29)
Bella Stenberg

TEARS FOR FEARS: Raoul and the kings of Spain (Sony) Roland Orzabal försöker blåsa liv i sina storslagna luftslott av pop. Och lyckas bara halvhjärtat. Mycket slutar i pompösa gester.
Ronny Olovsson

TEDDYBEARS STHLM: I can't believe it's Teddybears Sthlm (MVG) Titeln ljuger. Visst känner man igen Teddybears, även om innehållet på den coola Stockholmstrions andra album bjuder på betydligt mer groove och variation än drygt två år gamla debuten "You are Teddybears". Men så är det också Christian "Falcon" Falk som producerat och han har som bekant en sällsynt förmåga att få det mesta att svänga.
Det raka, skenande hardcoreröjet finns förstås kvar, men blandas friskt upp med kul element av triphop och reggae och Patrik Arve (eller Big Sweet Poppa Pat, som det står på plattan) målar i spår som "Irresistable itch" eller "Rude criminal" upp träffsäkert ironiska bilder av konsumtionshysteri och rustningsvansinne.
Trist bara att en del annat manglar på rätt poänglöst. Och inte för att jag är någon Kraftwerk-fan, men för mig hade de gärna fått lämna "The robots" ifred. Trots allt en rätt underhållande resa i en sjuk värld.
Håkan Steen

TEFLON: My will (Relativity/Sony) Teflon, kan man också kalla sig, till exempel denne unge man från Brownsville som debuterar på Relativity, en etikett som lika mycket som Loud borgar för hip hop-kvalitet. Backad bland annat av de mer gapiga M.O.P är Teflon en försiktigare vardagspoet (men själv tycker han förmodligen att han är ganska tuff) med charm som kunde knäcka Frihetsgudinnan. Till skillnad från 98 procent av hip hop-samhället verkar det faktiskt som Teflon vill göra sin egen sak, representerande en tjafsfri, ren produktion.
Nä, nu tänker jag inte dra några stekpanneskämt. (97/06/13)
Anna Björkman

TEKLA: Cactuses (MNW) Tekla - en svensk Björk? Nja, nåt åt det hållet i alla fall.
Efter ett par försäljningsfloppar byter Tekla språk och övergår till engelska. Om det är för att försöka nå f l e r potentiella lyssnare så gör hon säkert rätt - för det här är smalare än något hon gjort tidigare. Etno, ambient, techno och nån slags hiphoprytmer i en enda röra. För att bara nämna några ingredienser.
Ibland är det vässat, fokuserat och vackert som en vårdag ("Wasted" är inte dum), men lika ofta krystat och rörigt. Tekla behöver nog ett album till för att växa i sina nya kläder.
Anders Hvidfeldt

JOEY TEMPEST: Azalea place (Polydor) Ljusår från Europe och pudelfrisyrer.
Joakim Larsson, född i Upplands-Väsby, bor numera söder om Dublin på Irland och håller sakta med säkert på att göra sig kvitt med sitt hårdrockförflutna.
”A place to call home” var första steget på vägen och en bekräftelse på att karln inte tappat förmågan att sno ihop läckra melodier.
”Azalea place”, inspelad i Nashville med producenten Richard Dodd (som tidigare ”rattat” Steve Earle, George Harrison, Tom Petty), är ännu ett steg i frigörelseprocessen.
I dag spretar låtarna åt alla möjliga håll. Faktiskt är det bitvis rena lekstugan.
”Not welcome anymore” har drag av tidig U2, ”The one in the glass” är en nynnvänlig mjukispop med glada gitarrer, ”Revolution of love” en svenskspansk (!) kärleksduett och ”Better than real” rivig poprock i Bryan Adams-skolan.
Inte ett smack förvånande att här också finns en låt (”Lucky”) smyckad med irländska säckpipor och tin whistle-flöjt. Låter som ett stilla jam med grannarna.
Joey Tempest gör lite vad som faller honom in numera - och ”Azalea place” är klart bättre än solodebuten.
Anders Hvidfeldt

THE TEMPTATIONS: For lovers only (Motown) Sliskvarning! Soullegenderna "gör en Madonna" och satsar alla kort på lugnt material. "For lovers only" består av idel klassiska kärleksballader. Smetigt värre, som alltid när man får för mycket av det goda. Men gubbsen kan sjunga - bättre än de flesta.
Anders Hvidfeldt

TEENAGE FANCLUB: Songs from northern Britain (Creation/Sony) Jag brukar vilja bli överraskad av musik. Det är en stor del av vad det handlar om.
Men det finns undantag.
Som Teenage Fanclub.
Inte för att jag skulle ha något emot om de tog några kliv bort ifrån sitt vid det här laget ganska väldefinierade spår, det som snirklar sig kring pophistoriska finsmakarnamn som Byrds, Beach Boys och Big Star (om Neil Young börjat på B hade jag nog nämnt honom också). Inte så länge de gjorde bra låtar.
Men jag kräver det inte. Inte så länge de gör bra låtar.
Och det gör de sannerligen på "Songs from northern Britain".
Möjligen är inte detta, skottarnas femte album, riktigt lika pang på som exempelvis två år gamla "Grand Prix". Plattan är kanske en liten, liten smula mer experimentell (här förekommer ganska mycket synthljud från förr) Men det är precis lika välfyllt med sävliga melodier, granna stämsångsharmonier och excellenta titlar av typen "Your love is the place where I come from". Singeln "Ain't that enough" låter nästan skamligt mycket Byrds, men den är så ljuvligt grönskande solig att man får vara bra sur och tråkig för att hänga upp sig på det. Lekfulla "Take the long way round" fungerar likadant.
Och Teenage Fanclub berättar åter hur det är. Inga kvickheter, ingen ironi, men massor av väl valda, enkla ord om sånt som betyder något.
Det är bara precis som det brukar och jag älskar det. (97/07/18)
Håkan Steen

10CC: The very best of 10CC (Mercury) Nej, allt håller inte, så här 20-25 år efter guldåren. Men ingen kan ta ifrån 10CC hits som ”The Wall Street Shuffle”, ”Rubber bullets”, ”Dreadlock holiday” och ”I´m not in love”. En nostalgisk samling om 18 låtar med en av 70-talets mest pålitliga hitmaskiner.
Anders Hvidfeldt

LASSE TENNANDER: Tennander (Sonet) Tony Thorén har producerat och som alltid när Eldkvarn-basisten (och hans polare, Peter LeMarc är en av gästerna) är insyltad är svänget utan anmärkning.
Däremot är jag inte helt säker på att Lasse Tennanders postproggiga texter har så mycket att säga till andra än Söder-bor i övre medelåldern.
”Tennander” är ingen miserabel cd. Men Tennander har gjort den här plattan några gånger redan. Inget nytt under solen. (97/09/05)
Anders Hvidfeldt

JIMI TENOR: Intervision (Warp/Border) Det är svårt att inte charmas av Jimi Tenor. Denne lille oansenlige finländare har en framtoning som mest påminner om en dammig kontorsråtta. Men bakom sina keyboards är han kung. Både i sin frenesi och lo fi-attityd liknar han mycket Beastie Boys-keyboardisten Money Mark, och liksom denne blandar han friskt gamla 70-talsaktiga deckarteman, rökig jazz och distad bluesrock. Inledande ”Outta space” och avslutande ”Atlantis”, där han backas upp av en softad blåsorkester, är riktiga pärlor. Även om ”Intervision” är ojämn som helhet bör du ägna lite uppmärksamhet åt Jimi. Det är han värd.
Benjamin Mandre

10 000 MANIACS: Love among the ruins (Geffen) Nathalie Merchant är inte med längre.
Men 10 000 Maniacs kör vidare, nu med före detta körtjejen Mary Ramsey som sångerska.
Bandets sjätte studioalbum låter precis som vanligt. Vi bjuds på sommarmjuk pop med behagligt lättsamma melodier och en cover av gamla Roxy Music-hiten ”More than this” som extrabonus.
Inte särskilt märkvärdigt, alls. Men kravlös, lättsam och rätt trivsam lyssning. (97/08/29)
Anders Hvidfeldt

THE 3RD AND THE MORTAL: Painting on glass (Voices Of Wonder) Det norska doom metal-bandet har bytt sångerska inför sin andra fullängdare, men de har fortfarande kvar sina tre gitarrister. Musiken är lika tung som förut, men mer experimentell, ofta för experimentell och svårlyssnad. Följdaktligen är det heller inte lika bra som på àTears Laid In Earthà. Fast det är ändå atmosfäriskt och vackert, vare sig bandet låter som Enya i blyformat eller en besatt vallflicka med metalkomp.
Bella Stenberg

TERRORVISION: Regular urban survivors (EMI) Splittrat.
I mer lyckade stunder lyckas Terrrorvision slå gnistrande länkar mellan pop och heavy metal. Andra gånger låter kvartetten bara som ett saggigt brittiskt svar på Pearl Jam. Men det går framåt. På debuten var ett enda spår okej. Här är hälften bra.
Per Bjurman

THAT DOG: Retreat from the sun (Geffen/Universal) Två år gamla singeln ”He’s kissing Christian” var charmant flickrumspop, men albumet ”Totally crushed out!” haltade. Los Angeles-kvartettens följer upp med en tredje fullängdare som är jämnare och fräckare producerad, med stråkar, blås och trevliga ekon från Bangles och Redd Kross. Anna Waronker gör allt rätt i ”Minneapolis” och ”Gagged and tied” men mycket annat känns alldeles för ordinärt. Köp Backfish i stället! Tuffare, mer personligt och från Skellefteå.
Håkan Steen

THIS PERFECT DAY: C-60 (Soap/MNW) Revanschen...
Det är så det känns.
This Perfect Day var, tillsammans med Wannadies, bandet som odlade upp den jordlott på vilken den så kallade svenska indiepopen kom att gro och blomma.
Men när skörden för halvannat år sedan började bärgas och framgångens sol gick upp över de spinkiga gitarrnördarna sållades originalplantan bort.
Agnarna förädlades, vetet gick till komposten.
Ja, efter sista plattan, ”Don't smile”, föreföll det nästan som om TPD var på väg att utrotas.
Men här återkommer kvintetten med en sångbukett (puh...) som inte ens intensiv DDT-besprutning skulle kunna hindra från att slå rot i den förnämsta trädgård.
”C-60” är ett lysande album.
Huruvida det verkligen fötts ur revanschlystnad vet jag förstås inte med bestämdhet, men den har alla de egenskaper som brukar kännateckna verk av det slaget.
Den är enkel, rak och effektiv i sitt formspråk, den framförs med sammanbiten aggressivitet och det känns som om alla medverkande oavbrutet står på tå och gör sitt allra yttersta.
Jag är särskilt förtjust i Ove Markströms våldsamt offensiva gitarrspel. Det känns bitvis som han vill strypa någon med sina savelseosande slingor. Hör bara i ”Young and stupid”, plattans starkaste spår vid sidan av singelbomben ”Fishtank”.
Även Mats Eriksson texter är fängslande. Han bränner i huden med några av sina mycket pesonliga separationsformuleringar.
Move over, indievalpar. This Perfect Days tid har kommit.
Per Bjurman

3LB. THRILL: Vulture (Sony) Matt Brown & Co la ner gamla Uncle Green. Tog nytt (och knepigt) gruppnamn. Försökte starta på nytt. Resultatet är ett lagom skramligt rocklokomotiv med halvakustiska inslag och halvhyggliga låtar. Mitt råd: Testa ännu ett nytt namn!
Ronny Olovsson

3T: Brotherhood (Sony) Farbror Michael Jackson har producerat, sjungit lite (duetten "Why"), och "stöttat" brorsan Titos söner Tito Joe "T.J.", Tariano "Taj" och Taryll. Sålunda låter det mycket "farbror" om det här, om ni förstår.
Och i de stillsamma balladerna tycks brödratrion känna sig hemtama. När de däremot ska spänna musklerna i "tuffa" spår som "Gotta Be You" (där Herbie gästspelar och Denniz Pop producerat) låter de mer vilsna.
Ändå: The Jacksons - the next generation? Tja. Fast här hörs ingen supertalang, ingen röst som sticker ut. Ingen ny farbror Michael, snarare tre Tito (och Michael Jackson håller ju hårt på sina soulgener). En trygg helhet utan utropstecken. Summan blir sockersöt soul som säkert kan sätta unga flickhjärtan i brand. Men knappast mer.
Ronny Olovsson

RICHARD THOMPSON: You? Me? Us? (Capitol) Han kan vara folkrockig som få, men också dyster och tungsint så att man sånär får deppanfall. Men aldrig dålig. Aldrig oengagerad. Aldrig lättviktig. Richard Thompson hör till de verkligt stora engelska låtskrivarna, sångarna och, glöm aldrig det, gitarristerna. En man som kämpat i konstant motvind i åratal utan att ge upp och levererat det ena storverket efter det andra.
På nya dubbel-CD:n visar han upp alla sidorna. Första plattan är elektrisk med helt band och innehåller pärlor som cellosmyckade "Dark hand over my heart", vackert molliga "Hide it away" och mandolinploppiga "Business on you". Testa också "No´s not a word", en spretig, snirklig melodi som på nåt underligt sätt landar till sist trots att man ibland undrar hur Thompson ska få till den. Andra CD:n kommer som en välbehövlig andningspaus med mer akustiska sånger och Danny Thompsons underbara ståbas. Starka texter, som "Cold kisses" om en kille som snokar i sin tjejs förflutna. I några fall samma låtar (!) som på första CD:n - i omarrat skick.
Jag har tjatat förr och jag gör det igen: Lyssna på Richard Thompson! Han hör till de allra största.
Anders Hvidfeldt

RICHARD THOMPSON & DANNY THOMPSON: Industry (Hannibal/MNW Ilr) Två brittiska folkrockgiganter (ex-Fairport Convention och Pentangle) gör sin första gemensamma platta. ”Industry” innehåller både typiska, politiska Richard Thompson-sånger och flera jazziga instrumentala stycken, skrivna av erkänt skicklige basisten Danny Thompson (de är inte bröder).
Inget lättsmält album för topplistan. Men definitivt en platta med djup, som kommer att hålla för upprepade spelningar. (97/05/30)
Anders Hvidfeldt

FREDRIK THORDENDALS SPECIAL DEFECTS: Sol Niger Within (UAE) Meshuggahs gitarrist Fredrik Thordendal tar avstamp i sitt ordinarie bands megatekniska metall och hoppar rakt ut i kaos och vansinne. På ”Sol Niger
Within” återfinns allt från majestätisk kyrkorgel till guttural death metalsång till technotongångar till melodiös gitarr-onani... you name it, you got it. Musiken är totalt oberäknelig, men allt hålls på något märkligt vis samman av såväl herr Thordendal och hans kompetenta medmusikanter som av text-häftets vitt skilda citat. Uppfriskande och ovanligt.
Bella Stenberg

THRENODY: Threnody (Massacre/House Of Kicks) På den gamla goda tiden döpte banden debutplattorna efter sig själva. Nu finns ingen ordning, förutom att de självbetitlade alstren brukar symbolisera ”en ny början”. Holländska Threnodys ”Threnody” är deras tredje. Kvartetten spelar svängig metal på gränsen till death, som när man skrapar på ytan ibland visar sig vara en tungt förklädd variant av pudelrock. Så det här låter bättre utan alltför närgången inspektion.
Bella Stenberg

THRONEBERRY: Trot out the encores (Alias/Border). Amerikansk kvartett som värmde upp för Afghan Whigs härom veckan. Den som gillar Greg Dullis kollisioner mellan Memphis-soul och Seattle-tyngd bör kolla upp det här också, även om Throneberry attackerar från en mer renodlad popvinkel. Melodierna påminner tidvis om en ung Costello och melankolin för tankarna till Buffalo Tom. Och "Unsere serenade" skulle kunna vara signerad Andreas Mattson. Trevligt, med andra ord.
Håkan Steen

THROWING MUSES: Limbo (4AD/MNW ILR). Ännu en dos välsnidad och intelligent amerikansk rock från den alltid intressanta Kristin Hersh. Gott om bra låtar, ont om riktigt bra låtar. Inga besvikelser,
inga överraskningar heller. Men låna ett öra till "Mr Bones". Håkan Steen

SVANTE THURESSON: Jag är hip, baby... (EMI) "Jag är cool, som en swimmingpool...", sjunger jazzveteranen i självbetitlade "Svante Thuresson" - och vem är jag att ha några invändningar?
Karln är ju cool, ultracool, och sjunger så huden knottrar sig. Bara idén att tussa ihop Svante Thuresson med flera av våra hungrigaste, yngre musiker för att sjunga Beppe Wolgers texter är genial.
För er som inte var med när det begav sig är säkert Beppe mest en snäll mysfarbror som läste sagor i TV. Men hör den här plattan och inse att Beppe var en mästare på formuleringar. På 60-talet skrev Beppe direkt för sånggruppen Gals & Pals, där Svante Thuresson var en av medlemmarna, och gav dem bland mycket annat flera underbara texter som fångade Stockholms skönhet i ord.
Det låter alldeles självklart när Svante Thuresson sjunger. Rösten är varm och gosig och bandet bakom honom supertajt med det läckraste blåset som hörts på evigheter på en svensk skivproduktion. Lägg därtill en stilla balladduett ("Säg några vackra ord") med Rebecka Törnqvist och en bluesig avslutning med "Sakta vi går genom stan". Köp, köp, köp!
Anders Hvidfeldt

TIA: Über babe (BMG) Svensk Blondie-wannabe som inte övertygar i sin uppenbara brist på originalitet trots stylister och duktiga musiker. Årets pinsammaste skivtitel?
Ronny Olovsson

TIAMAT: A deeper kind of slumber (Century Media/House Of Kicks) Det var tre år sedan Tiamat släppte kritikerrosade ”Wildhoney”, men någon Törnrosasömn har de inte sovit i mellantiden. Med ”A deeper kind of slumber” tar svenskarna slutgiltigt steget från metallen och bjuder lyssnaren på en lång, kringlande och svindlande resa. Inledande ”Cold seed” är bandets hittigaste låt någonsin. Fastän plattans tempo överlag kan kännas lite slött och Johan Edlunds röst kan bli smått entonig har även de flesta andra låtarna melodislingor som fastnar. Att Tiamat överhuvudtaget har sina rötter i death metal och metal hörs endast på vissa låtars struktur. Musiken är mer lättillgänglig för en bredare publik i den mån att metallen har försvunnit, men lättillgänglig är den inte. Tiamat flummar runt bland okända och outforskade drömsfärer. Att påstå att de spelar goth/dark wave är att göra det enkelt för sig. Jag skulle inte bli förvånad om Johan Edlund plötsligt hoppat fram som en liten metall-Di Leva och istället för ”Space flower” hojtat till exempel ”Atlantis as a lover”.
Bara för att Tiamat på sin femte platta inte längre spelar metal ska man inte göra misstaget att tro att musiken blivit snäll. Hela tiden finns något ont som lurar under ytan och hotar att tränga fram. Men Tiamat bemästrar både musiken och det sovande monstret. (97/04/25)
Bella Stenberg

TICTOX: Toxeuphoria (Swing-a-Ling/Stockholm Label Group). Det ska tydligen vara ska i år. Dessa herrar från Stockholm gör ska, rocksteady, dub och reggae med skärpa och öppna ögon och får till och med Kraftwerks "The model" att känna sig bekväm i baktakt. Producent Christian Falk har bevarat punkattityden i det organiska och avslappnade svänget. Möjligen har septetten lite svårt att variera sig men det är ingen slump att Tictox är kungar på Stockholmsklubbarna. Etta på sven-ska-toppen.
Håkan Steen

TANITA TIKARAM: The best of Tanita Tikaram (ewastwest) Lite sjukt att producera "best of"-samlingar med artister som bara haft några ynka hits. Men Tanita har som tur är mer att komma med än "Good tradition" och "Twist in my sobriety". Även om det blir väl molligt emellanåt.
Anders Hvidfeldt

GLENN TIPTON: Baptizm of fire (Atlantic) Sångaren Rob Halford lämnade Judas Priest och nu gör gitarristen Glenn Tipton en solo-CD - med den äran. Han sjunger, lirar gura och har dessutom skrivit allt material själv. Glenn har dessutom lyckats förtränga sina 25 år med Priest och anstränger sig hårt för att inte upprepa sig. Bra produktion också, det äör få musiker som klarar sig när stora band rinner ut i sanden, men Tipton har helt klart talang nog att göra det.
Annika Sundbaum-Melin

TITANIC TRUTH: (Stockholm Records) Var måttligt imponerad av första singeln "She´so inventive", men debut CD:n är en lustfylld rock n´roll spark i arslet på alla stela, tillknäppta band som tror att musik är seriöst. Tony Roy Taylor på trummor får fritt spelrum och gunget sitter som en fläskläpp.
Ingen har någonsin tvivlat på att Conny Bloom är en låtskrivare och scenkonstnär av rang, nu har han också bevisat att han gjorde rätt när han lade ner Electric Boys. Detta är en flower power metall platta med rötterna i 60 och 70-talet, här finns flera hits att plocka, bland andra "Broadway","Good time coming" och "Flowers of evil". Den sistnämnda titeln vore väl förövrigt ett mer lämpligt namn på trion än Titanic Truth...
Annika Sundaum-Melin

23 TILL: Kryp (Beat Butchers) "Kryp" är 23 Tills fjärde platta. Den fortsätter i tidigare utlagda spår, men är också trions bästa alster hittills. Den melodiskt rockiga poppunken är kvar, men mer vågad än förr. På plattans bästa låt, "För Den Goda Sakens Skull", förekommer både keltisk-inspirerad tin-whistle och dramatiska trummor, på andra låtar finns jazzpunk eller blås och ska i brittisk tradition. 23 Till gör t o m en svensk version av musikallåten "Hår".
Bella Stenberg

TOGETHER: A day like this (Mercury) ”Livet har sina goda stunder...”
”The best a man can get...”
”A package full of sunshine...”
Jag sitter hela tiden och väntar på den sortens fraser när jag hör Together.
Sångerna på den tvålfagra göteborgstrions debutalbum låter nämligen precis som infantila reklamjinglar.
Allihop.
Det innebär en del klatschiga melodislingor, av vilka ju en redan renderat gossarna toppkänning på svenska försäljningslistan, men också overkligt könlös produktion, bisarrt slätstrukna arrangemang och ett framförande så opersonligt och temperamentslöst att Grönwalls i jämförelse framstår som Meshuggah.
Jag får till yttermera visso samma krypande känsla som när viskande stämmor i TV påstår att en engångshyvel är det bästa en man kan få. Någon försöker uppenbarligen luras...
Per Bjurman

VIKTORIA TOLSTOY: För älskad (EMI) Låtar levererade av såna som Mauro Scocco, Peter LeMarc, David Shutrick och Bo Kasper. Både Titiyo, Vivian Cardinal och systrarna Folkeson på körsång. Nästan hela det vettlöst drivna Blacknuss All Stars i kompet.
Här har verkligen mobiliserats för ett genombrott. Viktoria Tolstoy - av många betraktad som det unga musiksveriges mest talangfulla sångerska - SKA bli stjärna i vår. Det lyckas säkert. Personligen tycker jag kanske att de förment eleganta glidningarna mellan jazz och modern soul blir lite väl puttriga och slätstrukna ibland, trots alla muskler i orkestern. Tillika vill jag göra ett litet förbehåll vad beträffar fröken Tolstoys omsusade sång. Det är bara i de blå, mer bluesiga numren hon helt lever upp till de översvallande lovorden.
Men låtarna håller obestridligen hög klass. Scocco har till exempel en kalashit i inledande "Månen tur och retur", med boxningsmetaforer och allt ("Mitt hjärta slår som George Foreman...du fick mig att sänka garden"). LeMarcs snärtiga "Moln i din hand" luktar listetta den också och i Bo Kaspers "Du är bäst (i alla fall för mig)" finns en stämning, en sensuell atmosfär, jag inbillar mig att få kan värja sig mot. Även Beppe-färgade LeMarc/Forkelid-visan "Och om jag gav" är fin, om än inte lika slagkraftig. Räkna med radioterror.
Per Bjurman

VIKTORIA TOLSTOY: White russian (EMI) Med Esbjörn Svensson trio i ryggen kan inte Viktoria misslyckas rent musikaliskt. Det handlar om en behaglig mix av jazz, lätt pop och soft soul som framförs med säker hand.
Bäst kommer Viktorias röst till sin rätt i de mer tillbakalutade ögonblicken då hon avslappnat kan måla över hela duken med mättade pasteller. Då har hon en intim sensualitet i rösten som fångar lyssnarens intresse.
Jag har svårare för de stunder då hon tar i från tårna (slutet på ”I do care” till exempel) då blir rösten lätt skrikig och avslöjande tunn. Som om hon i ivern tar i för mycket. En anmärkning som lite grumlar ett annars mycket behagligt intryck.
Ändå: Viktoria kan mycket väl vara svensk jazz egen kronprinsessa. (97/09/19)
Ronny Olovsson

TONY TONI TONE': House of music (Mercury/Polygram) Innan D´Angelo var Tony Toni Toné, som trots sitt otroligt fåniga gruppnamn blivit en kvalitetstämpel för R&B gjord på nittiotalet.
Det vill säga de för stilsäkert vidare arvet från såna som Al Green och andra som gör soul så varm och svängig (och du, Tony Toni Toné spelar själva) att till och med en vinter i Sverige inte blir alldeles outhärdlig.
Tveklöst köp alltså men undrar bara: För att få lite direkt nutidskänsla har västkustkamraten DJ Quick engagerats på ett spår och är det bara jag som tycker att det låter som Nirvanas ”Feels like teen spirit”?
Anna Björkman

TOTALLY CRUSHED OUT: That Dog (Geffen/MCA) Egentligen ganska ordinärt, egentligen bara vanlig amerikansk nittiotalsrock enligt Breeders standardmall. Men Anna Waronker - Totally Crushed Outs Kim Deal - skriver så explosiva och besjälade låtar att jag inte kan låta bli att engagera mig. Inledande utbrottet, "Ms Wrong", är värd slantarna, bara den.
Per Bjurman

TOTO: Tambu (Sony) Åren går. Toto består. Och här handlar det inte om att överraska precis. "Tambu" innehåller urtypisk, amerikansk radiorock av västkustsnitt, som den alltid låtit och säkert alltid kommer att låta. Duktigt spelat och arrangerat, än duktigare producerat och, som vanligt, lite könlöst i slutändan. Vi har hört det förut. Men fansen blir inte besvikna.
Anders Hvidfeldt

TOTTA: Totta 2: Hjärtats slutna rum (EMI) Herr Näslunds andra soloplatta har tagit formen av en livsskröna över Jonny Guppet som "föddes död i en blå duett på riksväg 82", men som räddas till livet av ett tjälskott som får hjärtat att börja slå.
Låt läggs till låt (totalt hela 18 stycken) och fram växer en sorglustig berättelse om en folkhemmets son som super sig vilsen, gör misslyckade rånförsök och sover nattbussen. En rumlares dagbok. Inte så lite Nationalteatern i 90-talet, om ni förstår.
Det musikaliska hantverket ombesörjs av säkra namn som till exempel Dan Hylander, Nisse Hellberg, Magnus Johansson, Plura Jonsson och Mikael Wiehe och utmynnar i en slags lättsmält popcountry.
Helheten blir småputtrig, men Totta & Co skulle ha sållat hårdare i materialet, nu kroknar man halvvägs. Här sägs samma sak några gånger för mycket för att intresset hos lyssnaren ska hållas uppe.
Ronny Olovsson

TOWER CITY: A little bit of fire (MTM) Melodiös rock i samma skola som Bon Jovi. Oklanderliga musiker, snygg produktion där de i ljudbilden effektivt efterliknar Def Leppard. Även i titellåten har bandet tagit lite för mycket intryck av just Def Leppard. Inte originellt, men en trevlig platta för dig som inte vill bli överraskad.
Annika Sundbaum-Melin

THE TRAMPOLINES: Splash (Carlton) Behaglig pop, harmoniska toner.Många av melodislingorna ler man igenkännande åt. Bra gjort, Trampolines, som består av Pär Davidsson och Johan Stentorp, är duktiga låtsnickare.
Annika Sundbaum-Melin

TRANQUILITY BASS: Let the freak flag fly (Astralwerks/House of kicks) Egentligen är det fånigt att kalla det Michael Kandel och hans Tranquility bass gör för rock, för han tycks inte ha några större musikaliska begränsningar. Plattan ”Let the freak flag fly” klär nämligen om de gamla hippie-idealen ”peace, love and understanding” i nittiotalskostym. Visst finns här ändlösa gitarrsolon, allsköns flummerier och låttitlar som ”Five miles high” och ”We all want to be free”. Ur sitt yviga skägg plockar Kandel fram hip hop-rytmer, country, blues och en och annan ballad i flower power-gurun Donovans anda. Överraskande. (97/06/13)
Benjamin Mandre

TRANSGLOBAL UNDERGROUND: Psychic karaoke (Nation/MNW) Deras svårdefinierbara musik har kallats allt från dubhop och ethnodelia till worldhouse, global groove och worldbeat. För tillfället går den under namnet world music fusion, vilket indikerar text och musik som blandar influenser från olika länders skilda kulturer.
Själva är Transglobal Underground av brittisk härkomst och släpper härmed sin tredje platta. Etniska rytmer, exotiska trummor, djungelljud och afrikanska körer över vilka Natacha Atlas orientaliska röst svävar - skir, beslöjad, stundtals lik Elizabeth Frasers i Cocteau Twins.
Anette Masui

TRANSPORT LEAGUE: Stallion Showcase (Mascot/MNW-ILR) Tony Julien Jelencovich har hoppat av B-Thong, och fortsätter sångkarriären i Transport League. De påminner inte det minsta om B-Thong, utan spelar en skränig och rivig metall, inspirerad av till exempel retrovågen och Glen Danzig. Det svänger ordentligt ibland, som i "Cosmical Satanical" och "Hell´n Back". Den sista "bonuslåten" hade jag dock gärna sluppit.
Bella Stenberg

TRAVIS: Good feeling (Independiente) Då Cast gick bort sig. Då jag inte orkade fatta vad Radiohead menade. Då Oasis snuddar stratosfären med ”Be here now”.
Då, just då, känns det märkligt piggt med ett så slappt och skramligt band som Travis. De mer eller mindre nojsar ihop ett album utan allt för strama tyglar eller idiotproducerade idéer. Det låter kul. Charmigt. Levande. Direkt. Eller för att ta till branschens just nu mest utslitna uttryck, det är mer ”organiskt”. Lyssna bara på den skitiga inledningen med ”All I want to do is rock”.
Poppiga ”Tied to the 90’s”, romantiska ”I love you anyways” och vackert lågmälda ”Falling down” lovar dessutom mer. (97/09/19)
Ronny Olovsson

TREASURE ISLAND: Questions Treasure Land har det typiskt svenska sound som så många klassiska hårdrocksband härifrån haft. Musiken är välgjord och snitsig, och blandar melodiöst och tekniskt. Låtarna sträcker sig från en smörballad till snabba kompositioner med smattrande trummor. I ett par låtar, till exempel ”Kingdom”, påminner kvintetten om tidiga årgångar av Yngwie Malmsteen, men utan de värsta gitarrhjältefasonerna. ”Questions” är dock såpass lång att den börjar kännas seg, och åttiotalsekona alltför högljudda.
Bella Stenberg

TRES NOONERS: The dator years (L-Style) Droppar man namn som Gutenberg och Newton i en poptext brukar det innebära att man är ute på hal is. Men skånska debutanttrion Nooners ramlar, trots en del rätt våghalsiga trevare, aldrig över gränsen till det översmarta och pretentiösa. Den skickliga balansgången resulterar i stället i en attraktiv om än något svårfångad popvariant där namn som Sebadoh och Bob Hund möjligen kan ge en vag idé om vad det handlar om. Och med textrader som ”Enter the dragon! After-eights for everyone!” pinkar Nooners faktiskt in ett eget litet hörn.
Håkan Steen

TRIBE VIBES: M (Gazell). Nio Växjöbor grundar med reggae och fyller på med ragga och gogo, samt flirtar lite försiktigt med jungle och triphop. Lalle Andersson (även i euro-duon Powerplay) toastar förvånansvärt jamaicanskt och det svänger fint om Harry Belafonte-modifieringen "Banother boat song". Och "Up & down (music is the drug)" skulle kunna bli en sån där sommarreggaehit. Tribe Vibes har redan gott rykte som partyband, men det här är faktiskt reggae som lever även på skiva.
Håkan Steen

TRICKY: Pre-millennium tension (PolyGram) Tricky har - som figuren Hardy Nilsson i ”Percy tårar” skulle ha uttryckt det - ”cred, för fan”.
Han är rätt, enligt alla kända hipphetsparametrar. En musikalisk frontfigur från Bristols respekterade dansscen. Remixare. DJ. Cool snubbe. Men framförallt är Tricky en lysande ljudmakare. Han skapar bisarra ljud, bygger en slags gatusmart Blade Runner-kuliss musikaliskt.
Vad han har svårare för är att bygga vidare utifrån de starka grunderna. Det mesta stannar i skisser, halvfärdiga ljudmattor.
Med utfrätt röst babblar han om att ha ”kokain i näsan” och letar efter nya effektfulla ljudkombinationer. Men han gör det utan att hitta några egentligen hållbara melodislingor eller krokar. Det mesta blir till en ljudide' som går på repeat, som statiskt står och hackar på tomgång.
All cred till trots, Tricky är faktiskt ganska trist.
Ronny Olovsson

TRIO LLIGO: Bulldozerballader lika lätt som ingenting i amerikat (NONS/Border) Inget nytt utan en samlad återutgivning av ett album, en liveplatta och en singel som tidigare bara funnits på vinyl. Umeåtrion Trio Lligo har gjort sig kända främst för sina konserter, fast här är det faktiskt livelåtarna som känns tristast. Gärna lite för krystat och sökt, på nåt vis. Men i nummer som ”Stina Ekblad” eller ”Mysteriet med katten” är Trio Lligo en trivsam norrländsk korsning mellan Torsson och Violent Femmes.
Håkan Steen

TROMBO COMBO: Swedish classics non stop (Parad) Mike Flowers svenska svar? Eller ett Cardigans med humor?
Easy listening på svenska klassiker som ABBA (”The winner takes it all”), Europe (”The final countdown”), Orup (”Min mor”) och Ace of Base (”The sign”). Onekligen en bisarr partyskiva som har sina poänger. Men mer än en kul krumelur blir det inte.
Ronny Olovsson

TROUBLEMAKERS: Erektion (Ägg Tapes & Records/MD) Supergöteborgska Troublemakers spelar punk som musikmässigt är mer rock’n’roll, men till attityden glatt uppkäftig. Sångerna framförs trevligt nog på dialekt, och Freddie Wadling körar på två spår.
Texterna växlar från vettiga till väl pubertala, och bandet har helt oprovocerat inkluderat Perverts gamla ”Ronka” på plattan. Favoritlåt är pessimistiska ”Blott En Dåre”. ”Mammas Flickor” får mig däremot att undra hur mycket kvartetten sneglat bakåt mot ”Pappas Pojkar”. (97/05/02)
Bella Stenberg

TRUCE: Nothin' but the truce (Fuel/Arcade) Tre londondonnor med rötterna i gospel bjuder på mörkröstad smörsoul - men något känns fel. Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår... Bara på ett par av spåren bränner det till - i övrigt tycks man ha anpassat sig efter ett förväntat "sound", utan tillstymmelse till originalitet och soulkänsla. Truce måste våga profilera sig mer för att kunna tävla i klassen TLC, Total och SWW.
Anette Masui

TURA SATANA: Relief through release (Noise/Next Stop) Manhole har bytt namn till Tura Satana och blivit tuffare, mörkare, mer metal och bättre. Kaxiga Tairrie B låter nästan lika mycket som en man som en kvinna när hon sjunger, men hade hon varit man hade det nog inte låtit bra. Musiken har ett obehagligt drag som lyfter den, utan att vara överdrivet, och ett eget sound.
Kvinnosakstexterna har gett vika för hatkärlek, ett Romeo och Julia-tema och religiösa anspelningar som jag har lite svårt för, men Tura Satana är ett band att hålla ögonen på. (97/10/10)
Bella Stenberg

JOE LYNN TURNER: Nothing's changed( MFN) Du som gillade Joey Tempest soloplatta bör definitivt köpa det här. Välproducerad hårdpop. Bra låtar, snygga arrangemang. Joe är betydligt bättre i lugnare tappning än som hårdrocksångare. Men, måste han se ut som en transvestit på konvolutet?
Annika Sundbaum-Melin

TINA TURNER: Wildest dreams (EMI) Klart man vill dela ut någon form av hederspris åt rockmormor Tina. För fortfarande finns där en karisma, en personlig röst som har en slags evig kvalité som river liv i de meningslösaste rockklichéer.
Det är självklart detta - begreppet Tina - som får svenska rockälskare att springa benen av sig för att lösa biljett till tre Globen, ett Scandinavium och ett Ullevi. Inte detta album. För "Wildest dreams" är långt från "the best" denna donna gett ut. Långa stunder går det på rutin i ett 80-talsgnistrande ljudlandskap, pompöst och polerat. Och nästan besvärande snällt.
Rösten är fortfarande stark, men låtmaterialet är bitvis irriterande ihåligt och på sina ställen tyvärr direkt trist. Ett faktum som kan förklara att hon dammar av John Waites halvsega "Missing you". Synd att Tina inte valde att göra det hon kan bäst: het, stånkande, rythm'n'blues.
Ronny Olovsson

ERIC SERRA & TINA TURNER: Goldeneye (Virgin) Låt dig inte luras. Tina är bara med på en låt. Resten är kulissmusik ur filmen, snygg men intetsägande. Så mitt råd är enkelt: köp singeln.
Ronny Olovsson

2PAC: All eyez on me (Death Row/Interscope) Skulle jag gå in på vad jag tycker om 2Pac, eller Tupac Shakur som han egentligen heter, som person skulle den här recensionen fylla hela sidan. Därför är det bäst att jag inte gör det. Som västkusthiphopare är han trots allt en av de bästa, och många låtar på den här dubbelskivan (över två timmar gangstergnat - mums eller mardröm?) tycker även vi med östkustspreferenser svänger järnet (besvikelse dock att singeln "California Love" är med i form av en sämre remix). Västkusten har i och med den här skivan utvecklat sig en grad istället för att hanka kvar på g-funken. Istället för "piiip, piiiiooiiip" kan man nu förklara soundet som "kling, do-di-do, kling". Rent, vackert och hårt, musikaliskt sett.
En sak till: Tupac tar hjälp av en kvinnlig stylist. I och med det har vi fått svar på frågan och vet nu att det bara är de bra karlarna som reder sig själva.
Johanna Swanberg

2PAC; THA DOGG POUND, ONYX M FL: Sunset Park (Flavor Unit/Wea) Steve Gomers filmkomedi har ett soundtrack där en rad kända artister medverkar. 2Pac, Tha Dogg Pound, Onyx och Ghostface Killer Featuring Raekwon, Groove Theory, Queen Latifah är några av dem som bidrar med nya, dessvärre ganska svaga spår, som tillsammans ger ett ganska utslätat intryck.
Anette Masui

2UNLIMITED: Hits unlimited (CNR) I en genre av dagsländor framstår 2 Unlimited som veteraner. Ett fenomen. Hits, på hits, på hits… Och här finns de alla samlade. På ett pärlband. Eurotechnons Beatles? Ja, vafan... Anita rular!
Ronny Olovsson

TYPE O NEGATIVE: October Rust (Roadrunner/MNW-ILR) Sex och natur. Bara mörker, inget ljus. Tungt och långsamt, och så tungt och ännu långsammare.
Type O Negatives gotiska metall är hednisk på ett nästan sakralt vis. Med sin avgrundsdjupa röst sjunger den udda sexsymbolen Peter Steele om död och sex - snyggare formulerat än när han berättade om sina fantasier i Playgirl - och naturromantik. Ibland går det till överdrift, som i "Wolf Moon", en annars vacker låt, men Neil Youngs "Cinnamon Girl" och den morbida humorn i "Red Water (Christmas Mourning)", (rekommenderas för alla som avskyr julen) bryter av något.
Type O Negative fortsätter använda den lyckade formeln från förra plattan "Bloody Kisses", och har spolat de ilskna hardcoretakterna som på tidigare alster välbehövligt kontrasterat mot det långsamma, här ibland på gränsen till sega. "October Rust" är ändå en alldeles utmärkt platta. Dock uppenbart en kommersiellt anpassad sådan.
Bella Stenberg

REBECKA TÖRNQVIST: Good thing (EMI) Mer pop än jazz - men vad spelar det för roll? När Rebecka Törnqvist seglade in i våra medvetanden häromåret skrevs det spaltmil om den nya vågen av unga, svenska jazzsångerskor. Och för all del, det fanns en hel del jazzkänsla på Rebeckas debut-CD och jazzen finns kvar, litegrann, på "Good thing". I instrumenteringen, i soloprestationerna (saxofonisten Per "Texas" Johansson är bara en musiker som förtjänar att lyftas fram ur anonymiteten!) och i arrangemangen. Men "Good thing" är lika mycket pop, soul och blues. Tillsammans med ex-sambon och pianisten Pål Svenre har Rebecka skrivit ett knippe molliga, stillsamma och mycket vackra sånger. Idealisk höstmusik. Bara några få gånger ("You and your great love") trycker Rebecka och hennes följsamma musiker gasen i botten. Men annars ska man nog vara torsk på ballader för att ta detta till sig. Och vem är inte det? Måste bara slå ett slag för "Just as long", en skönglidande kärlekssång som Rebecka visksjunger. Ljuvliga "Larger than life" är inte heller dum, med Svenre på Fender Rhodes, jazzpianisten Esbjörn Svensson på flygel och en mjuk blåssektion i kompet. Snyggt är bara förnamnet.
Anders Hvidfeldt

REBECKA TÖRNQVIST & PER "TEXAS" JOHANSSON: The Stockholm Kaza Session (Kaza/EMI) Vilka är väl bättre skickade att inviga nya svenska jazzetiketten Kaza än Rebecka Törnqvist och hennes vapendragare, saxofonisten Per "Texas" Johansson? På soloalbumen har Rebecka rört sig i utkanterna av jazzen, men här är det pang på rödbetan. Improviserat, blodfyllt, känslosamt. Det svänger stundtals infernaliskt, som i "Out of this world" med fantastiske Bobo Stenson vid flygeln och "Texas" i vild soloutflykt. Men "svårt"...nej, inte speciellt. Rebecka och hennes medspelare ger sig i kast med jazzens standardrepertoar vilket med automatik innebär en hel del vilsamma ballader.
Veckans största rosbukett till det här initiativet!
Anders Hvidfeldt

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via