Aftonbladet  
Aftonbladet  
17 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv

Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.


Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

P

P: P (Capitol) Filmstjärnor som gör rockmusik är ungefär lika katastrofalt som rockstjärnor som gör film. Det procentuella utfallet i fiaskon är förödande. Därför är Johnny Depps nya karriärsteg vågat. I P spelar han gitarr och bas. Hans eventuella sångröst får vi klara oss utan (kanske tur det!).
En lagom skitig version av ABBA:s kultklassiker "Dancing Queen" är kul (men inte lika bra som U2:s liveversion). Låten "Michael Stipe" om mötet med sångaren i R.E.M. har sina poänger. I övrigt är det yvigt och snudd på förvirrat. Lite småcoolt korta stunder tack vare en hel del styvnackad attityd. Men mestadels uselt på ren garagebandsnivå. Tyvärr.
Ronny Olovsson

PALACE MUSIC: Lost blues and other songs (Domino/MNW ILR) De flesta är antagligen inte bekanta med Will Oldham, mannen som levererat två av 90-talets mest påtagliga och smärtsamt vackra singer-songwriter-album, fyllda av vindpinad country och akustisk folksång, enkelt inspelad men dallrande av en närmast besatt energi. Den här samlingen rymmer svåråtkomliga vinylsinglar, liveinspelningar, radiosessioner och en del helt outgivet. Gjutet för fansen. Övriga börjar lämpligen med utmärkta och mer sammanhållna fjolårsplattan ”Arise therefore”.
Håkan Steen

PANDORA: Changes (MCA) Pandora kan bäst beskrivas som eurotechnons Lena Philipsson. En smånätt lagom-tjej som är lika delar helylletjej och nattklubbsnymf. Ganska snäll. Ganska trallig. Och ganska oförarglig.
Låtarna har alla lättfångade melodier som inramas av ett drivande pianokomp och plastiga rytmer. Inte 1997, direkt.
Som ett kvinnligt komplement till E-Type är Pandora fullärd.
Men spännande?
Nä.
Ronny Olovsson

PANTERA: The Great Southern Trendkill (Warner) I slutet av 80-talet genomled Pantera en identitetskris av stora mått, förvandlades från glamrockband till framgångsrikt aggroband och blev du och bror med hela metalvärlden. Det här är den fjärde plattan efter att de funnit sig själva, dock inte deras fjärde platta någonsin, som de själva försöker påstå.
Pantera är ett av världens argaste band. Här levereras ursinnet minst lika kraftfullt som tidigare, men mer nyanserat. Det som förut kunnat bli tröttsamt i längden lyfts nu av att Pantera har insett att känslor kan visas på fler än ett sätt. Allt sitter på rätt plats, och The Great Southern Trendkill är bandets bästa alster hittills. àDrag The Watersà har potential att bli en stor hit, och flera andra låtar nafsar tätt i hasorna.
Bella Stenberg

PANTERA: Official live: 101 proof (EastWest) Elakare får man leta länge efter. Om Tyson bet bort en bit av örat, så biter Pantera av hela skallen. Tugg, tugg, tugg... Och är man en fan sticker man gärna dit skallen. För det här är bitvis härligt brutalt och primalt.
Akilleshäl: en del nyanser går förlorade live och stenkrossmalandet kan därför bli väl monotont. (97/08/08)
Ronny Olovsson

PARADISE LOST: One Second (Music For Nations/MNW-ILR) Paradise Lost rör sig framåt och uppåt. ”One Second” är de surmulna britternas bästa album hittills. Kvintetten har tagit av sig den tunga metallrustningen och iklätt sig en mjukare kåpa, dock fortfarande lika svart.
Deras death metal från debuten 1989 blev goth metal, som på den sjätte plattan blivit goth utan särskilt mycket metal. Musiken innehåller lika mycket keyboards som gitarrer. Den har fått starkare melodier, men absolut inte tappat tyngden. Texterna känns mognare och närmare och skänker därför även musiken mer känsla, särskilt som Nick Holmes sjunger bättre - och mer - än någonsin.
Redan med denna skiva konkurrerar Paradise Lost med de allra största gothbanden, med ett alldeles eget sound. Albumet är dessutom lagom långt, jämnstarkt och med många hits, som titellåten och ”The Sufferer”.
”One Second” är ingen självklar uppföljare till succén ”Draconian Times” och kommer säkert ge många fans gråa hår. Men den är en värdig uppföljare, för bandet och för andra lika modiga som vågar bege sig in på en ny och oväntad väg. (97/07/11)
Bella Stenberg

JOHN PARISH & POLLY JEAN HARVEY: Dance hall att louse point (Island) Den gudomliga - PJ Harvey - roade sig med att knåpa ihop ett album tillsammans med musikern John Parish (gitarrist och percussion-nisse) under den senaste turnén. Resultatet är mer än lovligt experimentellt, i PJ:s anda.
Tyvärr orkar duon inte prestera mer än ruffa skisser. På det ihåligaste demostadiet. Och - ärligt talat - så kul blir det inte. Undantagen heter "Civil war correspondent" (som glädjande skrevs i Stockholm) och "Taut" (med en hysteriskt viskande PJ).
Ronny Olovsson

GRAHAM PARKER: Acid bubblegum (Razor & Tie/import) Skamligt nog har Parkers nya förvisats till importbackarna. Synd, då ”Acid bubblegum” är ett riktigt bra album. Givetvis inte i ”Stick to me”-klass, men inte alltför långt ifrån ”Struck by lightning”, Parkers största stund i ”modern tid”. Musikaliskt rör sig engelsmannen i samma lätt soul- och reggaestänkta, coolt lunkande rockterräng som han brukar men syr ihop ovanligt fina melodier och är bitvis lika giftig som i fornstora dagar. ”Turn it into hate” och finstämda ”Girl at the end of the pier” rekommenderas.
Håkan Steen

PASSENGERS: Original Soundtracks 1 (Island) Achtung, U2-fans!
Egentligen kommer nästa "riktiga" platta med irländarna först sommaren 1996. Men herregud, det här är ju i princip ett nytt U2-album, låt gå för att gruppnamnet är Passengers. Bakom konstellationen döljer sig hela U2 och Brian Eno. Bland gästartisterna finns Luciano Pavarotti. Låter inte klokt, på pappret, men vänta bara till ni får höra resultatet.
"Your blue room" är en skönglidande ballad med sträv Bono-sång som hade platsat på vilken U2-skiva som helst. "Elvis ate America" är Tom Waits-skräpig U2-blues och "Miss Sarajevo" så vacker, så vacker med försiktig The Edge-gitarr och Bono (och Pavarotti!) i högform.
Okej, visst svävar Enos ambient-ande över många spår. Det råder, så att säga, ingen som helst tvekan om att han är insyltad i projektet. Ta inte heller titeln alltför bokstavligt. Mycket här är filmmusikliknande stycken - till fiktiva filmer.
Låter det flummigt? Må så vara. Men det är förbannat bra!
Anders Hvidfeldt

PASSENGERS, KRONOS QUARTET, TERJE RYPDAL M FL: Heat (Warner) Al Pacinos och Robert De Niros nya rulle verkar sevärd även för musikens skull. Kul med filmmusik som spränger gränser och inte är så förbaskat förutsägbar. Ljudlekar med U2 och Brian Eno, stämningsfullt stråkspel med Kronos-kvartetten och, extra roligt, några spår med den alltid hörvärde norske gitarristen Terje Rypdal.
Anders Hvidfeldt

RAHSAAN PATTERSON: Rahsaan Patterson (MCA) Ta en Eric Gadd, en Jamiroquai och en Stevie Wonder och (du får en Stephen Simmonds!) vi säger välkommen Rahsaan Patterson. Jazzlegenden Roland Rahsaan Kirk har nämligen inte bara döpt svenska nattklubben och storbandet Blacknuss, utan även gett namn till detta senaste amerikanska underbarn, 22-åriga Rahsaan Patterson. Innan han debuterade här slipade Rahsaan sina låtskrivartalanger för artister som Brandy och Tevin Campbell men Rahsaan själv väljer en mer bakåtsträvande (70-tal förstås) produktion och jag förstår inte varför alla som har Stevie Wonder som idol måste låta likadant.
Men katten - det svänger.
Anna Björkman

ERIK PAULSSON: Nya bilder (Sony) Erik Paulsson skriver svenska visor, i rakt nedstigande led från Cornelis. Och han gör det bra.
”Nya bilder” är skön, tidlös vispop med djup och innehåll. Texterna når, förstås, inte upp till förebildernas nivå, men de är bättre än det mesta man hör numera.
Letar du efter nåt vilsamt är Erik din man.
Anders Hvidfeldt

PAZUZU: ...Awaken the dragon (Dark Matter Records) Den som är på bra humör bör inte lyssna på Pazuzu - personen skulle bara bli deprimerad. Den som redan är deprimerad bör verkligen hålla sig borta från bandet.
Pazuzu består av Pazuzu, som håller till i Wien. Hans andra album handlar om en drake, och är ett mischmasch av olika kulturers legender och berättelser.
När jag är på rätt humör har jag ett gott öga till den överdrivet mörka, långsamma. mässande och på något abnormt sätt vackra musiken. Är jag på fel humör är känns den så seg att jag bara vill sluta ögonen och somna.
Bella Stenberg

PEACE LOVE AND PITBULLS: PLP 3 (MVG) Rösten.
Joakim Thåström använder Rösten igen.
Det gjorde han väl i och för sig på de två första Peace Love and Pitbulls-plattorna också, men sällan till något annat än groteska vrål och gutturala läten.
Här sjunger han.
Det är sensationellt.
Jag kunde aldrig begripa det där. Att han ville bryta ner sitt musikaliska formspråk gick att förstå och acceptera, även om den rätt extrema industrirock han orienterade mot bara ögonblicksvis träffade där den skulle, men det var slösaktigt på gränsen till det kriminella att inte utnyttja stämbanden.
Joakim Thåström är ju faktiskt den främste rocksångare Sverige någonsin sett.
När han här - på producenten ”Sanken” Sandqvists initiativ, om man ska tro pressreleasen -- äntligen kliver fram till mikrofonen och låter den nakna, blodfulla, svidande stämman ljuda igen går det en elektrisk stöt genom hela mig.
Det var sex år sedan senast.
”PLP 3” är även musikaliskt något lättare att greppa än föregångarna. Anslaget är lika brutalt och smutsigt som tidigare, men det finns linjer i larmet. Konturer. Låtskelett, rent av.
Det innebär inte att alltsamman är bra. Vid några tillfällen fastnar vår hjälte i ett monotont taggtrådstuggande som snabbt blir ointressant. Andra gånger, i ett par saktmodigare ögonblick, hemfaller han åt en svultsighet som faktiskt leder tankarna till Imperiets mest baktunga ballader. Och till ”White white white” har han frapperande nog snott hela basgången från Sator Codex' ”Leech”! Rena goth-festen alltså.
Men däremellen smäller Herr Pimme av några riktigt tilltalande fyrverkeripjäser. I saker som ”Black dog bliss”, ”Move like a menace” och rått techno-blästrade ”Youth” hittar jag både pondus, spänst och vässade melodislingor. Ja, ”Zeroes and ones”, skivans klimax, rymmer till och med en refräng med hit-känning.
Genomgående håller också texterna mycket högre klass än på länge. Det är nästan ett decennium sedan mannen lät så angelägen som när han i ”White white white” besjunger den vite mannens förödande självtillräcklighet.
Jag vet inte om man kan påstå att Thåström kommit tillbaka, men det känns defintivt som att han är på väg.
Per Bjurman

PEARL JAM: No code (Sony) Ungefär en och halv minut in i inledande "Sometimes" irrar Vedder i väg. Sjunger hjärtskärande falskt. Illa. Uselt.
"Jaha, då var dom helt slut också", hinner jag tänka. "Heroin", tänker jag sedan. Men det rätar upp sig.
Och på albumet "No code" kan de senaste årens musikaliska samarbeten spåras. Här finns en hel del stark Neil Young-anstruken träskrock på halvfart ("Smile", "Off he goes") som fastnar och sköna singeln "Who you are" bär på klara referenser från arbetet med Nusrat Fateh Ali Khan (på filmmusiken till "Dead man walking").
Rytmiska "In my tree" är en annan pärla och märkliga "Present tense" (Pearl Jam goes U2?) växer. Men...Som så ofta förr lider Pearl Jam av sin ojämna produktion. Somligt vill jag helst radera ur CD:n. Vilda spår som "Habit" och "Lukin" känns här mest vilsekomna.
Tänk om Vedder & Co tillåtit sig att fokusera, vågat gå hela vägen och utforskat den mer lågmälda amerikanska musiktraditionen på en CD (här finns embryot, och det kunde ha blivit briljant). Sedan slamra loss på en andra. Nu blir det - medvetet eller omedvetet - besvärande spretigt.
Ronny Olovsson

MICHAEL PENN: Resigned (Epic/Sony) Tredje Penn-plattan är ytterligare ett stycke hantverksskicklig amerikansk rock med nogsamt skulpterade gitarrslingor och småsmart lyrik. Tål att sorteras ihop med både Ron Sexsmith och Matthew Sweet, även om Penn inte biter riktigt lika hårt. En del nummer rinner nämligen lite väl lätt genom högtalarna. (97/07/04)
Håkan Steen

PENNILESS PEOPLE OF BULGARIA: Velocity (Penni/A West Side Fabrication) Fånigt pretentiöst namn på ett band som spelar fånigt pretentiös pop.
Per Bjurman

PENNYWISE: Full Circle Epitaph/Border) Nioåriga Pennywise låter ungefär som de brukar. Småilsken, snabb punk som påminner om Bad Religion, fast slamrigare och inte lika ultramelodisk. ”Full Circle” är bra, men enda överraskningen är det över tio minuter långa avslutande melankoliska pianostycket.
Hela plattan, framför allt den återinspelade låten ”Bro Hymn”, tillägnas Pennywises originalbasist Jason Thirsk, som avled förra året. (97/04/25)
Bella Stenberg

PERFECT: When squirrels play chicken (Restless/Medium Cool/import) Tipset kommer från Pierre, förmodligen norra Europas mest rabiata Replacements-fanatiker, så det är med en nypa salt jag tar mig an denna sexspårs-platta från förre "The Mats"-gitarristen Tommy Stinsons nya band. Som dock visar sig vara ett riktigt fräckt stycke amerikanskt rock'n'rollskrammel av punkigt 80-talssnitt. Missa framförallt inte den "hemliga" röjcovern av Elton Johns "Crocodile rock".
Håkan Steen

PERPETUAL DEMISE: Arctic (DSFA/House Of Kicks) Perpetual Demise bildades redan 1989, men det är först nu de skivdebuterar. Kvartettens dödsmetall är enkel, ibland på gränsen till simpel, som i vissa gitarrsolon. Annars blandar holländarna metall med melodiöst på ett oftast lyckat vis. Musiken blir aldrig särskilt brutal, och det finns gott om långsamma, vackra och stämningsfulla partier. Att Armand Wijskamp gärna sjunger goth-aktigt både lyfter och ger variation.
Bella Stenberg

PETER PERRETT: Woke up sticky (Demon/MNW) Det är sexton år sedan Peter Perrett senast var aktuell med ett album, då som förgrundsgestalt i underskattade Only Ones. Men det mesta är sig faktiskt likt. Han sjunger fortfarande som en brittisk Jonny Thunders, han spelar helst skitig, svajig rock 'n' roll med punkkänning och han är fortfarande ojämn som låtkrivare. Dock: Skuggorna i texthäftet är mörkare. Solodebuten präglas i hög utsräckning av det långa och ovanligt svåra heroinmissbruk Perrett just lämnat bakom sig.
Per Bjurman

LEE ”SCRATCH” PERRY: Arkology (Island Jamaica) Mellan 1974 och 1979 skapades det stor musik i Black Ark-studion i Kingstonförorten Washington Gardens.
Under överinseende av legendariske producenten och dubtrollkarlen Lee ”Scratch” Perry fick artister som Max Romeo (vars låt ”Chase the devil” The Prodigy samplade redan 1992), Junior Dread, The Heptones och Junior Murvin hjälp att låta ännu tyngre, fräckare och dansantare.
Nu finns det bästa från den här guldperioden samlat i en utomordentlig trippelbox och har ni inte stiftat bekantskap med Lee ”Scratch” Perry ( i dag 61 år) förr så är det banne mig dags nu.
En av reggaens största ambassadörer. (97/07/11)
Anders Hvidfeldt

LINDA PERRY: In flight (MCA) Den stora rösten från 4 Non Blondes på egen hand. Mer singer-songwriter, mindre gap och skrik. Tankfullt, välsjunget. Men också aningen sömnigt som helhet när det aldrig riktigt bränner till.
Ronny Olovsson

PETROL: Record (Superstudio Blå/BMG) De ser ut som två blåögda sextonåriga tvillingar i sina identiska jumprar och sjunger flickrumspoesi på en engelska som inte riktigt matchar det faktum att både Camilla Lundin och Jenny Öman faktiskt fyllt 23. Men popkänslan är det inget större fel på. Pigga spår som ”Walk by”, ”I hope you’re listening” varken kan eller vill jag få ur huvudet och tuffa ”Never again” hamnar rentav på repeat.
Lush är ”norm” för Petrol, vilket hörs, men plattan ekar också mycket av Bangles såväl som nyare amerikansk gitarrpop.
Tyvärr tar låtarna slut halvvägs och mot slutet är man rätt trött på de ljusa sångharmonierna. Att det är ”Skånegatan All Star Band” (folk från Popsicle, Kent, Whale och Teddybears, bland annat) som kompar ser roligare ut än det låter.
Men om de bara gör sig av med sin ”Lili & Susie goes indie”-image kan det nog bli något av Petrol så småningom. Håkan Steen

PET SHOP BOYS: Bilingual (Parlophone) En Pet Shop Boys-platta som bara känns "sådär". Att konstatera det är en chockartad upplevelse. Under dryga tio år har Neil Tennant och Chris Lowe skämt bort oss med utsökt, välproducerad pop.
Den allra bästa.
Till och med fjolårets samling med singelbaksidor var ju glimrande. Bara en sån sak.
Men efter upprepade lyssningar på "Bilingual" hittar jag inte de där klockrena hitlåtarna. "A red letter day" har vissa kvalitéer. Lite åt "Go west"-hållet, med skillnaden att körsångarna är från Moskva. Kul.
Annars är det "nya" är att flera låtar hämtat influenser från latinmusiken. Här finns brasilianska sambatrummor och sång på spanska och portugisiska. Inte så himla originellt.
Inledande "Discoteca" och "Single", båda spetsade med envetna trumrytmer, är i och för sig okej. Men samtidigt långt ifrån normal Pet Shop Boys-standard. "It always comes as a surprise" och "Electricity" är dessutom osedvanligt saggiga låtar för att komma från Pet Shop Boys. Bara att hoppas att "Bilingual" är en tillfällig formsvacka.
Anders Hvidfeldt

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS: Playback (MCA) Rena julafton för Petty-fansen men också en chans för dem som bara sniffat på amerikanens countrymjuka rock tidigare att upptäcka mer. "Playback" är en gedigen historia, som tar avstamp i 20 år gamla "Breakdown" och "American girl" och arbetar sig framåt i karlns karriär. De tre första CD-skivorna betar av det viktigaste fram till det tidiga 90-talet. Sen blir det överkurs: en CD med b-sidor från singlar och två CD med alternativtagningar, outgivet och udda material.
Mycket att smälta på en gång, men man har sällan tråkigt i Pettys sällskap. Gitarrerna ringer hemtrevligt, rötterna finns där - och melodierna är genomgående förträffliga. Inte undra på att Per Gessle hör till de mest devota Petty-beundrarna.
Som sig bör i riktiga boxar medföljer också en tjock välskriven och faktaspäckad bok med det mesta som är värt att veta om låtarna och artisten. Herregud, man får till och med ett inplastat backstage-pass ("access all areas"-varianten). Bara en sån sak.
Anders Hvidfeldt

LENA PHILIPSSON: Lena Philipsson (Columbia) Cirkeln sluts. Lena återvänder till den svenska schlagerpopen på nytt. Där hon är trygg. Och resultatet visar att hon gjort det enda rätta. För här finns ett par bländande popbagateller som lär jaga oss det närmaste halvåret. Som envist lär bita sig fast i nynnmuskeln. Banan är snitslad till Svensktoppen, om ni förstår. Kärlekssångerna dominerar. Sommarromantik ("Kärlek kommer med sommar"), ett tonsatt kyrkobröllop ("Vandra vid din sida"), längtans smärta ("London"), påslakanssoft ömhet ("Vila hos mig"), gränslös dyrkan ("Underbar")... Pekoralvarning? Jodå, men vem bryr sig. Inledande "Moder Swea" kan ses som ett direkt svar på Nordmans (och Ultima Thules?) nya storsvenska etnopop. Lagom pampig ("alla gamla gudarna ger en viking kraft och mod"). Taktfast. Utropstecken för singlarna "Månsken i augusti" och upptempokicken "Stjärnorna". Med den senare hade Lena utan tvekan sopat hem vilken schlagertävling som helst. Så smittande. Sprittande. Torgny Söderbergs produktion ekar av ABBA. Och lite Glenmark. Krispig och klar. Lite 80-tal. Några spår har garnerats med ett par lager söt glasyr för mycket. Men det kan jag ta. För Lena Philipsson anno -95 är dagispop när den är som karamelligast.
Ronny Olovsson

CHYNNA PHILLIPS: Naked and sacred (EMI) Runt slutet av 80-talet var Chynna (uttalas "tjajna") en tredjedel av kändisdotter-popgruppen Wilson Phillips och den som beskrevs som den snygga av dem. Nu har hon låtit håret växa och släppt en soloskiva, men av konvolutbilden att döma ser hon ut att leva kvar på 80-talet (pumps? framblåst hår?).
Musiken är normal och genomproducerad vuxenpop av Tina Arena-typ, så ospektakulär att du inte skulle reagera ens om Megapol spelade samma låt tio gånger på raken. Öronfluff, någon?
Johanna Svanberg

SAM PHILLIPS: Omnipop (It's only a flesh wound-lambchop) (Virgin) Ambitiös T Bone Burnett-produktion. Så ambitiös att fröken Phillips och hennes sånger ofta drunknar i finesserna. Poänglöst.
Per Bjurman

PHOTEK: Modus operandi (Science/Virgin) I en studio någonstans i brittiska Ipswich görs jazz för nittiotalet. Inte sprudlande, glättig eller ens dansant. För Rupert Parkes, som Photek egentligen heter, bygger inte sin musik av glädje. Istället gör han riktiga kråkslott med en stomme av elaka, förvridna jazztrummor och väggar av skälvande syntslingor. Och nere i källaren rumsterar en ondskefull avgrundsbas som får blodet att isa sig. Resultatet blir en lika imponerande som gåshudsframkallande blandning av rökig jazzklubb och industriell syntmusik. (97/09/12)
Benjamin Mandre

PIKE: Lack Of Judgement (Black Mark/House Of Kicks) Debutanter som tuggar på med chugga-chugga-riff utan större originalitet, och sångaren Robert KusÄn låter mer överansträngd än tuff.
I ”Trapped Minds”, en låt med tydliga influenser från Machine Head, dyker trendinstrumentet didgeridoo upp, men mer spännande än så blir det aldrig.
Bella Stenberg

PINEFOREST CRUNCH: Make believe (Polar) Singeln "Cup noodle song" har redan visat vad det handlar om. Spröd halvakustisk pop. Ovanpå melodibygget rör sig Åsa Eklunds röst. Klar, välartikulerad, men också skör. I längden kanske aningen begränsad i sitt uttryck. Musikaliskt ligger albumdebuterande Pineforest Crunch stundtals nära R.E.M., inte enbart för att stämsången för tankarna till Mike Mills nasala röst. Men kvintetten snuddar också de brittiska öarnas folkrock.
Allt är välspelat och imponerande moget, färdigväxt. Skolat. Om det är något Pineforest Crunch saknar så är det väl just "crunchet". Anslaget är fint, säkert, men också ganska kraftlöst. Noterbart: "French connection" med Gene Hackman har blivit en popsång.
Ronny Olovsson

PINKO PINKO: Traffic (Nons) Det här är bandet som fått klä skott för allt klandervärt i svensk indiepop. Något orättvist. Men heter man Pinko Pinko så... "Traffic", kvartettens andra album, är okej. Här finns en del rätt begåvade arrangemang, något andas nästan XTC. Problemet är bristen på låtar - endast inledande "No.1" håller rakt i genom - och den ganska hårresande svengelska på vilken texterna framförs.
Per Bjurman

PIXIES: Death to the Pixies (4AD/MNW ILR) ”I was trying to write the ultimate pop song, I was basically trying to rip off the Pixies”, sade Kurt Cobain om hur det gick till när han skrev sin Nirvana-klassiker ”Smells like teen spirit”. Boston-baserade Pixies var inflytelserika, rentav banbrytande, och en av det sena 80-talets allra viktigaste grupper. Ni hör dem i vart och vartannat modernt gitarrockband. Gitarrljuden, popmelodierna, de primitiva men rasande elektriska arrangemangen, Black Francis ursinnigt vrålande sång.
Fem album fick Pixies ur sig, alla håller fortfarande, och åtminstone ”Come on pilgrim” och ”Surfer rosa” samt ”Doolittle” bör finnas i varje anständig skivsamling. Ni som inte tror mig kan börja här, med denna väl avvägda samling. Självklarheter som ”Here comes your man”, ”Monkey gone to heaven”, ”Velouria”, ”Debaser”, ”Caribou” och ”Wave of mutilation” finns förstås med, men även en del mer udda spår från singel-b-sidor.
Den enda riktigt stora missen i mitt tycke är egentligen ”River Euphrates” och kanske ”Broken face”.
Den sistnämnda ingår emellertid på den liveplatta som medföljer om man köper en begränsad och något dyrare upplaga av ”Death to the Pixies”.
Så passa på. Ett liv utan Pixies är ett fattigt liv. (97/10/03)
Håkan Steen

PIZZICATO FIVE: The sound of music by Pizzicato Five (Matador/Warner) Har missat japanernas tidigare plattor, men det är alldeles uppenbart att det är dags att snabbt reparera skadan. Vilket charmigt, humoristiskt band! Ett japanskt Bo Kaspers Orkester tycker kollega Ronny - och varför inte.
Pizzicato Five är inte bara ofattbart drivna musiker som kaxigt kastar sig mellan stilarna som klarade de av precis vad som helst. Lyssna bara på den utstuderat eleganta latingrooven, häpna över den pigga och lätt technofärgade popen, hör EM-schlager som den alltid borde låta i TV ("Groovy is my name") - och diverse utflippade ljudkakafonier som är hopplösa att etikettera.
Förmodligen kommer jag att vara spyless på CD:n redan om ett par veckor. Men just nu finns ingen roligare lyssning.
Anders Hvidfeldt

PLASTICO: Plastico (MNW) Ny svensk trio som söker det perfekta mötet mellan T Rex-boogie och Prodigy-techno men mest verkar ha letat i papperskorgarna hemma hos Army Of Lovers och EMF. Precis så kitschigt och lättglömt som omslaget antyder.
Håkan Steen

PLAYERS: Players (BMG) Gustave ”Gurra” Lund från Just D ger sig in i Eric Gadd-land ihop med polaren Magnus Löfström.
Vi talar ännu mer elegant, driven svenskproducerad soulpop. Förbluffande väl genomförd. Allt enligt regelboken.
Magnus Löfström sjunger utan anmmärkning, Gurra har programmerat trummorna och det både svänger och låter snyggt.
Men inget nytt under solen.
Anders Hvidfeldt

PLURA: Plura (EMI) Ja, det här blev ju konstigt.
Jag trodde det var mot formspråket jag skulle tvingas göra invändningar. Eldkvarn-Plura har ju, med Mauro Scoccos benägna assistans, tagit ut en helt ny kurs till denna solodebut, bort från Eldkvarns mustiga och jordnära rock, mot slickad nittiotalssoul - sådan som TLC, R Kelly och den sortens nykläckta superstars ägnar sig åt.
Ser på papperet inte ut som något klockrent genidrag precis. Ingen kan förstås ifrågasätta det riktiga i att karln distanserar sig från Eldkvarns ortodoxa uttryck, vad vore annars idén med ett soloalbum, men modern r&b i händerna på en snäll svensk som ägnat närmare 30 år åt Den Stora Rocktraditionen, det verkar fan så krystat.
Efter en första chock visar det sig emellertid att gamle Jonsson faktiskt gör sig bra i den flotta, hypermoderna miljö den ambitiösa producentkvintetten - Scocco plus Lounge, Johan Ekelund, Mats Asplén och Pål Svenre - och deras medhjälpare kreerat åt honom. Han låter nästan lika ledig som Scocco själv i soulboy-rollen, lika säker och självklar.
Istället haltar låtarna - om man bortser från texterna. De håller genomgående högsta tänkabara klass. Och jodå, några spår är bra även musikaliskt. För att inte säga kanonbra. Jag tänker på inledande "Boxning", discoglittriga singeln "Sången jag sparade till dig" och sängkammarballaden "Om det här är kärlek"- tre klassiska Plura-juveler.
Men andra nummer känns desto blekare. Det finns de som helt saknar bärkraft och spänst. Mycket överraskande. Som låtskrivare har Plura varit mycket pålitlig genom åren och till den här riskfyllda resan var jag övertygad om att han hade spänt upp ett kraftigt skyddsnät av förstklassigheter.
Men här är oroväckande långt mellan maskorna. Märklig historia.
Per Bjurman

PMD: Business is business (Relativity/Sony) EPMD är den första hip hop-gruppen jag verkligen gillade sådär dödsmycket så därför var det så sorgligt när Erick och Parrish blev osams och delade upp sig i läger som ett slags föregångare till dagens eastcoast-westcoastfåneri (det var allra mest sorgligt). Eftersom PMD legat lågt har vi mest fått följa E:s extrema produktivitet med både sig själv och andra som MC men nu är det alltså dags för Parrish Smith att visa hur ingenting stoppar en smord affärsman.
Han har god hjälp av sina skyddslingar (eller om det är tvärtom nuförtiden) Das EFX i ganska traditionell New York-hip hop, ni vet, Timberlands på, som i längden blir en aning tradig. Men jag tycker faktiskt inte de ska återförenas heller.
Anna Björkman

THE POGUES: Pogue Mahaone (Wea) Fullt drag med tin whistles, mandoliner, dragspel och skrovlig sång med irländsk accent. Spider Stacy kommer aldrig upp i nivå med Shane McGowan - men gör heller inte bort sig. The Pogues blir nog aldrig lika magiska som förr. Men att avfärda dem för att Shane saknas är att göra det väl lätt för sig.
Anders Hvidfeldt

POISON: Greatest hits (EMI) ”Poison - killed by grunge” stod att läsa i hårdrockbibeln Kerrang redan för tre år sedan. Men, Kisshysterin som breder ut sig över världen ger ändå vissa indikationer på att också glamrock är på väg tiollbaka. Säga vad man vill om Poison, spela särskilt bra kunde de inte, men de visste hur man gjorde partyroc. Att sedan sångaren Breth Michaels var snyggare än sin förre fästmo Pamela Andresson gör ju inte saken sämre. Det var nog bättre förr.
Annika Sundbaum-Melin

JONNY POLONSKY: Hi my name is Jonny (American/BMG) Upptäckt av Frank Black, kontrakterad av Rick Rubin, producerad av Brendan O' Brian... Unge Jonny Polonsky har lyckats kittla de riktigt tunga namnen på den samtida amerikanska rockscenen. Och det förstår jag. En 22-åring som kan förena senig trubadurpop med Phil Spectors skimrade wall of sound- ska väcka uppståndese. I synnerhet om han dessutom har fickan full av spetsiga melodier och ser ut som Jonathan Richman.
Detta kan vara årets debut.
Per Bjurman

PONTIAC PILATUS: Carried By The Moon (Progress/Birdnest) Svenska punkbolaget Birdnest har börjat marknadsföra norska band. Helt onödigt när det gäller Pontiac Pilatus, för här hjälper inte ens den bästa promotion. En gnällig kvinnoröst klagar till odefinierbar musik som inte är bättre den. Gillar mollstämda "A short hot summer", men avstår gärna från resten.
Bella Stenberg

POOR RIGHTEOUS TEACHERS: The new world order (Profile) A Tribe Called Quest, De La Soul, Whodini... Det är inget stopp på legendarerna som ska följa upp i nio sex. Och dessutom göra det (som De La och ATCQ) oerhört bra, precis som nu Poor Righteous Teachers, som funnits längre än rätt många av dagens hip hopare varit påtänkta.
Med hjälp av ännu en legendar som aldrig någonsin tänker hålla truten, KRS-One, har PRT fått till en överraskande utmärkt platta. Ytterligare draghjälp kommer från megastora Fugees, brölrapparen Nine och raggamuffinvännen Jr Reid.
Vasa? Gammal är äldst.
Anna Björkman

IGGY POP: Nude & rude (Virgin) Man kan diskutera behovet av en ny Iggy-samling. Men... Med filmen &"Trainspotting" återupptäckte en ny generation herr Pop ("Lust fo life" fanns med på soundtracket) och varför inte låta de små telningarna lära sig lite mer.
"Nude & rude" är, som en kollega till mig skulle väsa, "grundkurs". Och en mycket bra sådan.
Ronny Olovsson

IGGY POP: Naughty little doggie (Virgin) Ett tag höll Iggy Pop på att förvandla sig själv till en tom grimas. Ungdomens provokativa extremexpressionism började i medelåldern kännas tillgjord och krystad, för att inte säga direkt patetisk.
Men nu är den legendariske punkikonen - som fyller femtio nästa år - plötsligt cool igen. Han har under nittiotalet lyckats återerövra sin värdighet. Fråga mig bara inte hur. Killen har inte precis "mognat". Tvärtom. Det är genom att rocka hårdare, genom att brutalisera sitt uttryck, han hittat hem.
Paradoxalt. Men det kanske bara är en fråga om närvaro. Kanske insåg Herr Pop bara allvaret i sin konst igen. "Naughty Little Doggy" följer det utstakade spåret. Det är en rå skiva, råare än föregångaren "Little Ceaesar". Gitarrerna fräser som ägg på en stekhäll och de kantiga rytmerna skalas ända in till benet. Det låter tidvis väldigt tufft.
Tyvärr har låtmaterialet vissa brister. Jag älskar inledande "I Wanna Live", med dess skräniga Stooges-eko. Jag är tillika barnsligt förtjust i "Pussywalk" , en jovialisk lovsång över...ja, det kvinnliga könsorganet. Också "Knucklehead" och "Heart Is Saved" förtjänar applåder. Men andra spår håller betydigt lägre klass. Till exempel fåniga "Keep On Beliving" och utdragna gäspningen "Outta my Head. Skivan inkluderar också ett par ballader vars syfte jag inte riktigt begriper. De känns bara malplacerade.
Ojämnt.
Per Bjurman

POPNATION - BEST OF BLEKINGSKA NATIONEN 1994-96 (Beat That/Border). Blekingska Nationen är ett studenthak i Lund med smak för pop. När det nu kommer en samling med banden som spelat där den senaste tiden blir det en ganska exemplarisk provkarta över hur den svenska indiescenen låter 1996. Här finns Cardigans, Brainpool, Souls och andra hyfsat etablerade namn, men framförallt mycket nytt. Som vackert larmiga Honey Is Cool, coola lo fi-rockarna Loosegoats, livsfarligt röjiga Mazarine Street, powerpopsnärtiga Mutts eller sött charmiga Gluebellies. Samt "Segerns sötma" med Lustans Lakejer!
Hoppar själv gärna över de syntigare spåren, men rekommenderar absolut "Popnation" till den som vill få snabbkoll på ny svensk pop.
Håkan Steen

POPSICLE; Popsicle (WEA) Har tidigare tyckt att de koketterat lite med sin popattityd. Med att vara lite alternativa. Lite anti. Politiskt korrekta. Och det gäller inte bara fåniga tacktal om hur unga dansbandsmusiker borde dö. Utan även i viss mån en musikalisk inåtvändhet. Som trots glimtar av osviklig popkänsla skapat en statisk rundgång i det musikaliska hantverket. Som om de inte riktigt vågat släppa fram det lättsamma, det lättillgängliga.
Nu sänker de så garden. Gör pop. Melodisk pop. Trallig pop. Kommersiell pop. Och det blir bra. Bättre. Rent av mycket bra. Singeln "Not Forever" är en pärla som sätter sig direkt. "Please Don't Ask" likaså. "Speed it Up". Och World Party-doftande "American Poet" växer sakta, tryggt. "A Song Ago" är naket spröd med sitt rogivande pianokomp. Med lyssningarna hittar jag nya, fastnar för fler. Ett gott tecken.
Anslaget är känsligt, sårbart, på ett direkt charmerande sätt. Slutsats: Om stjärnorna står rätt på himlavalvet blir detta Popsicles stora - breda - genombrott. Med all rätt.
Ronny Olovsson

POPUNDRET: Monmartre 15.40 (A West Side Fabrication) Fyndigt namn på en stilmedveten liten kvintett som bryter West Side-mönstret genom att surfa i Morrisseys kölvatten i stället för i Dinosaur Jr:s eller Teenage Fanclubs. Tyvärr är de lite för valpiga och ostadiga för att klara så höga vågor och faller därför i plurret och drunknar innan de nått hamn.
Per Burman

PORKLIST: Prime Cuts (MNW Zone) Vid några tillfällen låter Porklift som ett muterat Red Hot Chili Peppers, vid andra som ett förvrängt Clawfinger. Samplingar och hardcorekänsla sammanbinder till en enhetlig stil, men tyvärr är musiken för störig för att göra bandets humor rättvisa. De CD-debuterande svenskarna stjäl utan att skämmas från Bowie och sjunger "These are my heroes just for one day", och gör med "Satan Built My 18-wheeler" något som inte kan vara annat än en parodisk blandning av "Jesus Built My Hot Rod" och Orups "Mercedes Benz". Underhållande.
Bella Stenberg

PORNO FOR PYROS: Good god's urge (Warner) Drömskt men desperat, vackert men flummigt. Romantiskt. Förvirrande och svåråtkomligt. Tveklöst bra. På PFPs andra album finns inte mycket kvar som minner om Jane´s Addictions hetsiga ös. Den som vågar och vill kan dock hitta flera favoriter i det lugna tempot, som känsliga, avskalade och nästan osannolikt vackra "Kimberly Austin". Perry Farrel och kompani har inte gjort musik att rocka loss till, utan en meditativ platta som manar till tankeverksamhet - eller avslappning.
Bella Stenberg

PORTISHEAD: Portishead (Polydor/Polygram) 1994 gav kvartetten från Bristol-trakten ut debut-cd:n ”Dummy”. Den ledde till en enorm framgång ingen - allra minst de själva - räknat med. En framgång som rörde om i bandet, det talades till och med om splittring.
Men tre år senare har de hittat tillbaks till varandra och sin musik. De antyder en ny och mer ruffig, rockig framtoning. Och gör stort nummer av att sampla sig själva. Tydligen betyder det att de får lov att lägga karbonpapper under sitt gamla låtmaterial.
Ta en sång som ”Undenied”. Den har jag hört förr - på ”Dummy”. Där hette den ”Wandering star”. Nya ”Humming” hette ”Mysterons”. Och så vidare. Ändå framstår just ”Humming” som ett av de starkaste ögonblicken på ”Portishead”, med sångerskan Beth Gibbons som en utlämnad och förvirrad Flickan med svavelstickorna.
Annars visar hon sig ha förvånansvärt få strängar på sin lyra. Ett ansträngt, syrat Eartha Kitt-morr, som i singelspåret ”Cowboys, är tydligen den enda variationen bland uttrycksmedlen.
”Portishead” är ingen direkt dålig skiva, men någon värdig uppföljare till ”Dummy” är det inte fråga om. (97/09/26)
Benjamin Mandre

POSIES: Amazing disgrace (Geffen/MCA) Posies hittills största ögonblick. De har gjort skruvad, dubbelbottnad powerpop av yppersta klass även tidigare, men aldrig ett riktigt helgjutet och jämnt album. På "Amzing disgrace" finns bara hits. Kolla särsrkilt "Grant hart", "The certanitity" och "Hate song", den senare med Robin Zander och Rick Nielsen från Cheap Trick på stödsång. Kalas.
Per Bjurman

POVERTY STINKS: Popstasy (Poko/MNW) Det här är naturligtvis precis vad man behöver när den svarta svenska senhösten håller på att krama all mening ur tillvaron; somrig, pigg pop i samma anda som - bland andra - Phil Seymour, Rubinoos och ärevördiga The Jags. Jag blir för några ögonblick så glad att jag inte hör att det inte är riktigt samma bett i melodierna som det brukar vara när de här glada finnarna är i farten. Inledande "A Song For You" är lysande, liksom "Don't Say Goodboys" (jo, med "s") och nånstans charmas jag av covern på Procol Harums "As Strong As Samson". Men sen är det väl lite tamt, är det inte?
Per Bjurman

PREFAB SPOUT: Andromeda heights (Sony) Det är hela sju år sedan sist.
Och då var det mycket, mycket bra på albumet ”Jordan - the comeback”. Det är det i stora stycken fortfarande, ty litet har förändrats.
Stora luftiga arrangemang och smeksamma popmelodier som förmedlar en känsla av viktlöshet. Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig översköljas av stråkar, blås och Paddy McAloons beslöjade sång.
Prefab Sprout är helt enkelt en musikalisk limousin som man gärna dåsar i på söndagsförmiddagen. (97/05/02)
Ronny Olovsson

THE PRESIDENTS OF THE UNITED STATES OF AMERICA: The presidents of the united states of America (Columbia) Tuffa riff. Basgång. Texten: "mjaaaaaauuuu, mjaaaaaaauuuuu". Jodå. Första spåret heter "Kitty" och handlar mycket riktigt om en katt. En kelsjuk katt. Som spinner. Slickar. Och - som plötsligt klöser till och får tillbringa natten utomhus. Chris Ballews Seattle-trio har lekfullheten hos Frank Zappa, attityden hos Red Hot Chili Peppers och... Tja. Jag vet inte. Men kul är det. Det är punkpop. Halvakustisk grunge. Eller!?
Chris sjunger om sin kärlek till persikor, flickkroppar och även om den oroande insikten att de inte kommer att fixa det. Att de inte har talang nog. För att bli stjärnor. Säg inte det…
Ronny Olovsson

THE PRESIDENTS OF THE UNITED STATES OF AMERICA: II (Columbia) Jag charmades totalt av deras förra skiva. Föll pladask för den respektlösa hållningen till musiken (en slags hejdlös buskispunk), humorn, humöret. Videon till ”Peaches” med ninjakrig var lysande.
Men nu... Eeeh. Visst röjer de fortfarande och leker vilt, men det känns inte riktigt lika kul den här gången. Det mesta förirrar sig i ivern att vara just så där tokroligt. Och, ärligt talat, jag orkar inte riktigt bry mig.
Ronny Olovsson

ELVIS PRESLEY: Walk a mile in my shoes (RCA) Hur det gick för Elvis Presley på 1970-talet vet vi alla. Den musikaliska pånyttfödelse slutet på 1960-talet innebar förvandlades till ett offentligt förfall och en död i mänsklig misär.
Som äreminne över finalen måste dock sägas att den här boxen, med undertiteln "The essential 70's masters", är ett värdigt minne. Kanske inte musikaliskt, det blev till slut bara pompöst och vulgärt, lika vulgärt som pyjamskostymerna. Utan då mer som musikaliskt biografi, en biografi som inte väjer för flopparna och som med sundhetens logik förstår att varje mynt har två sidor.
Fem CD, 120 låtar, en del spår tidigare inte bara åtkomliga på piratplattor, en mycket läsvärd faktafylld boxbok. Allt måste ändå vägas mot det han gjort tidigare och i det ljuset är 1970-talet blekt. Visst - och det ger boxen bevis för - startade det som en lovande förlängning av 1960-talet. Hör bara "Little cabin on the hill" och känn ursprunget.
Varför då fyra plus? Enkelt! Elvis is the king. Sortin till trots!
Frank Östergren

ELVIS PRESLEY: Platinum - a life in music (RCA) Det tog tid, men när RCA äntligen bestämde sig för att ge Elvis Presley ett värdigt eftermäle, då blev det ett eftermäle med gyllene kant.
De tre årtiondeboxarna, diverse ”lösa” CD, femplus med råge både vad gäller urval och förpackning.
Och så nu överkursen, 100 låtar av outgiven karaktär, sådant som egentligen bara intresserar samlarfikusar. Men som här fungerar bortom matrisnummerrabblandet och som till skillnad från de upphaussade lagerrensningarna med Beatles verkligen har något att tillföra. Gammalt acetatknaster, gitarr i sovrum, hemmainspelningar, scenversioner, överraskningar. Som ”Blowin in the wind”, jo, Bob Dylans. Men mest en oarrangerad och spontan Elvis Presley, nervnära, experimentell, mångsidig. För er som tror att Henrik Åberg har något att göra med Elvis, glöm den här fräckt gjorda boxen. Ni som vill möta nya okända sidor av ”Elvis the Pelvis”, den här boxen är en utmaning. (97/07/29)
Frank Östergren

PRESSURE DROP: Tearing the silence (Border) Om någon kan sägas representera Londons undergroundliv efter midnatt så är det duon Pressure Drop. "Tearing the silence" är Dave Henleys och Justin Langlands tredje stora release. Deras tidigare plattor nådde liten publik, något duon nu försöker undvika genom att ta hjälp av Leftfield och deras Hard Hands. Musikaliskt är detta en instrumental stilfusion som genremässigt prickar in element ur breakbeat, elektro, drum and bass och deras möte med mörka vackra syntetiska ljudlandskap.
Anders Bersten

PRETENDERS: The isle of view (Wea) Pretenders unplugged - fast inte i MTV-regi. Men vad spelar det för roll? Det är ju bra. Härligt myspys med den engelska gruppen ledd av rockmormor Chrissie Hynde. Här bevisar vanligtvis stentuffe trummisen Martin Chambers att han kan lira lyhört och försiktigt också. Och när sedan The Duke Quartet sluter upp och lägger till förföriska stråkar till gamla hitar som "Back on the chain gang" så blir det magiskt. "The isle of view" innehåller totalt 14 låtar ur Pretenders sångbok. Allt framfört stilla, akustiskt och med mycket stor värme.
Anders Hvidfeldt

PRIDEBOWL:Where You Put Your Trust (Bad Taste) Amerikansk punk på svenskt västkustvis. Varbergarna Pridebowl med amerikanen Aaron Gouldin på sång är föga originella, men har bra drag och hänfaller inte - som så många av sina kolleger - åt
uppenbar plagiering eller textpatetik. (97/04/25)
Bella Stenberg

PRIMAL SCREAM: Vanishing point (Creation/Sony) Historielektionen är över.
Med ”Vanishing point” återvänder Primal Scream till framtiden.
En helt korrekt kursändring.
Nu hör jag i och för sig till de som fortfarande tycker att den i efterhand svårt misskrediterade boogiedrömmen ”Give out, but don’t give up” var fantastisk.
Med den visade sångaren och helige rock ’n’ roll-missonären Bobby Gillespie, en av få män jag fortfarande vill kalla hjälte, att sant besjälat sväng alltid står över stil och uttryck och att ett öppet sinne därför inte kan se någon skillnad mellan en Robert Johnsonsk deltablues från 1936, en bourbonfuktig Faces-ballad från 1973 och en futuristisk dansgolvsvältare i det sena nittiotalet. Jo, det var just vad han predikade.
Men ett till album i samma retrospektiva stil hade ändå kunnat bli något...mja, överflödigt.
Det var kort sagt dags att åter knyta an till pionjärandan från 1991 års ”Screamadelica”.
Det betyder nu inte att ”Vanishing point” tar vid precis där decenniets kanske mest epokgörande platta slutade.
På den krockade den då glödheta brittiska klubbkulturen med rusig, livsbejakande Stones-rock. Här är det en betydligt slamrigare rock 'n' roll som möter rå, skitig dub och klaustrofobisk, mörk Roky Erickson-psykedelia från okända galaxer.
Det finns glimtar av ljus och hopp i ”Star”, ni vet den svajiga, röda singelhymnen där Augustus Pablo spelar melodica så Gud Fader själv ler bakom molnen, och möjligen också i stökiga, lätt ”Rocks”-präglade ”Medication” och den kalejdoskopiska covern av Lemmys ”Motörhead”.
I övrigt är anslaget svart som en nordisk decembernatt. Avtändningens kallsvett pumpar genom porerna i låt efter låt. Saker som ”Out of the void” och ”Stuka” smärtar att höra. Ändå måste jag ständigt återvända. Gastkramningen fängslar djupt.
Det element ”Vanishing point” har gemensamt med ”Screamadelica” är modet och det oböjliga nytänkandet. Musiken liknar ingent annat du hört Primal Scream ritar med andra ord om kartan igen- och dom gör det med brännande precision.
Välkommen till morgondagen (97/07/04)
Per Bjurman

PRIMUS: The brown album (Interscope/Universal) Primus är konstiga, och här låter trion konstigare än någonsin.
Låtkvaliten på "The brown album" sträcker sig från segt till riktigt bra, som "Puddin' Taine". Men vanligt, "normalt" eller förutsägbart är det
aldrig.
Typiskt Primus, med andra ord. (97/07/25)
Bella Stenberg

PRINCE: Emancipation (NPG/EMI) Det händer att jag skriver för långt när jag, till exempel, ska recensera en skiva. Det händer till och med ofta. Jag sträcker gärna ut mig i förment eleganta resonemang.
Men det har jag inte mycket för. Det finns ett visst begränsat utrymme och om det överskrids med så mycket som en rad kommer en kompromisslös redigerare och säger att här måste strykas. Vägrar jag tar han gladeligen hand om saken själv. Mycket frustrerande. Jag blir jättesur. Ett tag. Sedan inser jag att slaktaren i allmänhet har en poäng med sitt okänsliga ingrepp. Recensionen blir mer läsvänlig i ekonomiserat skick, och sidan snyggare.
Vi befinner oss kanske inte riktigt på samma nivå, men Prince - som egentligen heter The Artist numer, men det bryr vi oss inte om här - skulle må bra av samma slags restriktioner. Han skriver nämligen för långt han också. Åt helvitte för långt. Men ingen vill eller törs göra invädningar, ingen förklarar att ytterst få kommer att orka lyssna om han inte sovrar i materialet.
Så nu sitter vi här med en trippel-CD, näst intill omöjlig att få grepp om. Jo, jag vet - han har gjort den i pur glädje över att ha blivit befriad från kontraktet med sitt gamla skivbolag (”slavkontraktet”, som han säger) och kreativiteten får flöda fritt.
Men det hjälper ju inte lyssnaren. ”Emancipation” är oavsett bakomliggande intentioner för snårig och bökig och svår. Väldigt synd. Med begränsningar i urvalet hade det kunnat bli hans bästa på många år. För det finns guldkorn gömda bland de 35 (!) spåren; ballader nästan lika skimrande vackra som ”The most beautiful girl in the world”, hårdsvängande r&b-juveler och några utbrott av rymdfunk som visar att det fortfarande bor en innovatör i den lilla kostymen.
Men de drunknar i den inte sällan jam-liknande utfyllnaden.
En Per-Ola Knutas åt Prince.
(Och nu tafsar ni inte på den här texten, redigeringskräk...)
Per Bjurman

PRINCE: The gold experience (NPG) Räkna inte ut Prince. Visst har karln blivit frånåkt av många yngre funkförmågor på senare år. Nu slår han lite ur underläge och presterar sin starkaste CD på evigheter. Fläskig stenkrossfunk, superslisksoul och grym röjrock (hör "Shhh"!) om vartannat.
Anders Hvidfeldt

PRINCE: Girl 6 - Songs by Prince (Wea) Det mest anmärkningsvärda med den här skivan - soundtracket till en kommande Spike Lee-dokumnetär - är att Prince plötsligt kallar sig Prince igen. Börjar stålarna sina? Musiken är en ganska tradig kompott av gammalt och nytt. De äldre spåren, hämtade i första hand från "Sign o the times", är bra man en smula nattståndna. De nyare bekräftar att den lilla superdvärgen inte har så mycket att komma med längre, i alla fall inte när han försöker göra något annat än sensuella ballader.
Per Bjurman

PRODIGY: The fat of the land (XL Recordings/MNW ILR) Tre år är en evighet i den moderna dansmusikvärlden. Utvecklingen rasar fram i överljudsfart och det som var banbrytande och nyskapande i går känns ofta trött och passé i morgon.
Många har redan muttrat om att Prodigy är vansinniga som väntar ända tills nu med att följa upp sitt klassiska genombrottsalbum, 1994 års ”Music for the jilted generation”.
Men visionären Liam Howlett och hans tre sjövilda kumpaner behöver inte oroa sig. Under tiden som gått har de etablerat Prodigy som ett av världens hårdast rockande liveband och blivit festivalkungar. Vilket hörs på ”The fat of the land”, gruppens tredje fullängdare.
Den känns kanske inte riktigt lika omvälvande innovativ som förra plattan men välter istället upp och ned på lyssnaren genom ett rent häpnadsväckande driv och en coolare attityd än någonsin.
Albumet känns helt enkelt mer som Prodigy live.
Ungefär som ett åsknedslag, alltså.
Det är råare och skramligare, med färre popflirtiga melodier och mer monoton ångvältskänsla.
Jag kan tycka att framåtsträvare som Prodigy skulle kunna skippa sina två fjolårssinglar, de väldigt välbekanta monsterhitsen ”Breathe” och ”Firestarter” på plattan till förmån för mer nytt, och förstår absolut inte varför Crispian Mills från Kula Shaker ska in och mala sitt indiska flum på ”Narayan”.
Men jag älskar det tuffa svänget i spår som ”Smack my bitch up”, ”Funky shit” (verkligen!) och ”Serial thrilla”, de skruvade syntarna i ”Climbatize” och själva idén med att göra L7-covern ”Fuel my fire”. Prodigy lever faktiskt upp till alla förväntningar. (97/06/27)
Håkan Steen

PRO-SEED: Acoustic Agenda (RUC/MD) Lilla svenska bolaget Recordings Under Construction gjorde ett bra jobb med samlingen Monolithic Minds, härförleden. Där var inriktningen främst drum ’n’ bass och därför kommer dub- och reggaecombon Pro-Seed som en lite oväntad uppföljare. Som liveband har de rönt viss uppmärksamhet, men i cd-format går det inte riktigt lika bra. Det mesta är aukustiskt, instrumentalt och bygger på Chuch Mars sirliga gitarrspel. Höjdpunkterna ”Lena HP” och ”Dommatosk full” bjuder på riktigt tunggung. Men i övrigt är det alltför knepigt för att angå andra än bandmedlemmarna. (97/05/23)
Benjamin Mandre

PSYCHO MOTEL: State Of Mind (Raw Power) Adrian Smith, mer känd som f d gitarrist i Iron Maiden, gör ett nytt försök. Här i debuterande Psycho Motel med norske Solli (f d 21 Guns och Sons Of Angels) vid mikrofonen. Små ekon av Jimi Hendrix hörs, men mestadels handlar det om ytterst ordinär 80-talshårdrock. Riff, solon, refränger… 15 år för sent, liksom.
Ronny Olovsson

PSYCHOTIC YOUTH: Small Wonders 1985-1995 (MNW) Psychotic Youths album har sällan fungerat som helheter, men alltid innehållit en tre-fyra bomber till låtar. Följaktligen känns den här samlingen ovanligt befogad.
Visserligen kom det en likadan redan i somras, på psykopathövdingen Jörgen Westmans eget Blast Records, men "Small Wonders" är mer heltäckande och därmed bättre.
Både skatepunkare och Brainpool-fans bör spetsa öronen. Här finns energi, här finns tempo och här finns en räcka refränger att dö för.
Per Bjurman

PUFFBALL: Sixpack to go! (Burning Heart) Pigga trion Puffball spelar röjig Motörheadhardcore, med fart och humor. Svenskarna är en frisk fläkt i vårens hardcoreklimat. (97/05/23)
Bella Stenberg

PUFF DADDY & THE FAMILY: No way out (Bad Boy/BMG) n "Young black and famous with money hanging out the anus."
Sean "Puffy" Combs är den moderna sagans arroganta prins.
Han förser sina damer med tiotusendollars skor, balklänningen kan du kasta sen.
Men det är en besvikelse att han gör det så lätt för sig.
Att den Puffy som en gång producerade nyskapande R&B, som uppfann hip hop-soul med artister som Mary J Blige och Jodeci, nu som soloartist gått över till att sampla folkliga discoslagdängor som Bowies "Let's dance" och Grandmaster Flashs "The message" och så en misslyckad flirt med Bone Thugs.
Tidigare bestod Pididdys vokala insats i musikhistorien av att stöna i sina artisters låtar (och dyka upp med sin lite fåniga Puffy-dans i deras videor) och nån rappare är nu inte Combs, men det är hans skivbolag så stoppa honom den som törs.
"No way out" har dröjt eftersom Puffys bästis Biggie Smalls sköts ihjäl i våras, och det känns märkligt och sorgligt att höra hans bullrande stämma. Puffy fortsätter klokt nog att utnyttja sin främsta talang, att hitta och lansera nya stjärnor, till exempel extremgrymma The Lox och fantastiska Mase, sistnämnda oanständig precis på det viset Puffy önskar att han vore men som mest balanserar på en fruktansvärt tunn lina mellan tuff och jättetönt.
Hela vägen till banken för "nigga please - I'm the macaroni with the cheese." (97/07/25)
Anna Björkman

PUFFIN: In red and yellow (A west side fabrication). Inledande "Last piece", en mjuk och lätt ambient popballad med märkligt Kraftwerk-intro, pekar på att de här produktiva umeågossarna trots allt besitter en hel del talang. Resterande åtta spår pekar på att de inte är i stånd att tillvarata den talangen.
Per Bjurman

PULP: Different Class (Island/Polygram) "Different Class" bekräftar en tes jag drivit ända sedan i våras.
Pulp är det den samtida britpop-scenens mest överskattade band.
Här finns en bunt begåvade texter, karismatisk sång och tre rätt hyggliga låtar.
Men inget mer.
Per Bjurman
PUNNET: Swimming in the blue (Ginko) Det finns ögonblick då denna albumdebuterande Täby-kvartett - som tidigare opererade under namnet Gino Biloba - lyckas klämma ner David Bowies och Lou Reeds mest hårdsminkade sjuttiotal mitt i den samtida popens smalaste byxben. Som i "The way things are". Då är "Swimming in the blue" ingenting mindre än en sensation. Andra gånger gapar de efter väl mycket och blir då för popmpösa, som det sentida Suede - fast utan Brett. Men ändå: Håll ögonen på Punnet.
Per Bjurman

PUSHERMAN: Floored (Sony) Titta på porträttet längst bak i innerkonvolutet. Det är så, exakt så, den här unga brittiska jättehypen låter. Som Stones -72 efter en karta sobril. Som Primal Scream på efterfest i gryningen. Som Oasis med ännu tyngre ögonlock. Nej, Pusherman är inget för aerobics-kursen precis. Själv kittlas jag av den här sortens svampiga slow motion-groove, men låtmaterial hade kunnat vara jämnare.
Per Bjurman

PUSH KINGS: Push kings (Sealed Fate/Border) Årets hittils roligaste popfynd. Push Kings från Boston gillar Billy Joel men gör ändå den mest sprittande, lyckliga pojkrumsskramliga pop ni kommer att få höra i sommar, eller rentav i år. Tanigt och effektfritt men fantastiskt distinkt på amerikanskt vis, även om den fina stämsången och melodierna sprudlar av både Beatles och Kinks. Spela ”D.J.” och le förtjust, spela ”Mrs. McKean” och bli euforisk, spela ”Pop phenomenon” och inse att det är precis vad det här är. (97/07/04)
Håkan Steen

THE PUSJKINS: Avoiding ground loops (L Style) ”Sveriges bästa band” tyckte Posies när den här kvinnliga kvartetten fick spela förband till Seattle-hjältarna hemma i Linköping i fjol. Och då Posies har koll på svensk rock finns det all anledning för Pusjkins att slicka i sig. Den här femspårsplattan är mycket riktigt en fin, om än lite trist producerad, variant av hårdfört poppig nordamerikansk rock av typen Buffalo Tom eller Dinosaur Jr. En riktig pärla saknas ännu, men den kommer.
Håkan Steen

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via