|
|
|||
|
|
|||
|
|
|
24 oktober 1997 |
|
|
Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
|
 Mästerligt! |
 Mycket bra |
 Bra |
 Godkänt |
 Dåligt |
 Uselt! |
AALIYAH: One in a million (Atlantic/WEA)
Aaliyah är tonåringen med det vackra namnet som förmodligen mest är känd för att hon verkligen menade det när första skivan fick heta "Age ain't nothin' but a number". För nåt år sen var R&B-världens stora samtalsämne huruvida den då 15-åriga Aaliyah verkligen gift sig med 31-årige superstjärnan R. Kelly, som också producerade debutplattan.
Hon var åtminstone inte gravid, kan man såhär efteråt konstatera när
Aaliyah är tillbaka med "One in a million", för husfridens skull utan ett
ord om Kelly i varken produktion eller på skivomslaget.
Nåväl. Jag älskar Aaliyah och "Love ain't..." är liksom ritual innan man
ska gå på lokal och dansa med flickvännerna.
Nya är nog mer välgjord utan att för den skull vara mer komplicerad, det blir en aning för många ballader av Kenny G-stuk.
Skulle man fråga Aaliyah själv säger hon förmodligen "mer mogen". Men ni vet hur det är, ålder är bara en siffra. (96/08/13)
Anna Björkman
ABC: Skyscraping (BMG)
Lika glimrande bra som på debuten ”The lexicon of love” (1982) blir nog aldrig ABC. Men ingen kan ta ifrån Martin Fry hans låtskrivartalang. På comeback-albumet efter flera tysta år får han till flera riktigt hyfsade poppärlor.
Men, som sagt, det var bättre förr...
Anders Hvidfeldt
ABHINANDA: Abhinanda (Desperate Fight/Birdnest)
Nu för tiden känns det som om allt tungt och hårt i musikväg kallas för
hardcore. Det är ju trendigt, ju. Men någonstans på vägen försvann det som var hardcore på riktigt, och därför är det så skönt att Abhinanda visar var HC-skåpet ska stå. De här Umegrabbarna spelar äkta hardcore, stentungt, bitskt, påträngande och utan metallinfluenser. Deras självbetitlade andra fullängdare är given på årsbästalistan.
Bella Stenberg
ABSENT MINDED: Extreme paranoia in Stocktown (Breakin' Bread/Sonet).
"My name has been on contracts since 1989" konstaterar ADL (Adam Nilsson i passet) i "A&R", ett rätt hätskt utfall mot skivbolagens talangscouter. Trots massor av beröm från såväl kritiker som kollegor har han fått vänta på sitt skivkontrakt.
Det är inte svårt att förstå varför den 21-årige svensk-trinidadianen är bitter. Den här debuten andas nämligen begåvning rakt igenom. Här finns sylvass, intelligent rap, socialpolitisk skärpa i samma tradition som Gil Scott-Heron, och inte minst en välbehövlig glimt i ögat. ADL förställer sig inte utan rappar om sin egen svenska verklighet ("Stocktown" är hiphop för Stockholm om någon missat det). Detta till en dynamisk, levande, rätt klassisk groove med smakfulla mängder jazzkänsla.
"Extreme paranoia in Stocktown" är faktiskt det bästa svenska hiphopalbumet sedan "The infinite patio" med Infinite Mass. Och det är som bekant det bästa svenska hiphopalbumet någonsin.
Håkan Steen
A.C.: I like it when you die (Earache/House Of Kicks)
A.C. gör samma sak som de alltid gör. En cd med femtielva snuttlåtar där de sjuka titlarna kan få mig dubbelvikt av skratt och musiken är ett enahanda gapande och gnisslande. Det är tur att låttitlarna finns som guide genom oljudet, för lyssnar man utan att läsa förlorar A.C. den smaklösa charm de trots allt har.
Bella Stenberg
ACCEPT: Predator (RCA/BMG)
På första låten låter bandet chockerande likt -AC/DC och kanske blir just "Hard attack" Accepts första hit på många år. Den är fläskig och enkel.
Chock nummer två; basisten Peter Baltes sjunger på tre låtar, inte alls oävet, även om det hörs att förebilden heter Udo.
Producerar gör Michael Wagener från "Balls to the wall" och säkert är det delvis hans förtjänst att bandet gjort sin bästa platta på många år.
Det råaggresiva är utbytt mot stillsamt hat, de raka rören i låtarna har blivit mer snirkliga och eleganta. Musikerna får briljera lite, de är inga propellernissar, men det finns känsla i tonen. "Diggin' in the dirt" är en klassiskt bra metallåt, liksom "Lay it down" och bluesiga "It aint over yet". Accept har varit slut ett tag, det är de inte längre.
Annika Sundbaum-Melin
AC/DC: Ballbreaker (Warner)
AC/DC sålde platina i Sverige med förra "Razors edge". På "Ballbreakers" har man sökt hitta 70-talsstilen, på gott och ont. AC/DC anno 1995 har aningen mindre tempo än normalt, men några rejäla hits finns i alla fall att plocka' " Hard as a rock", "Hail Caesar" och "Boogie man". Produktionen av Rick Rubin är aningen för stompig och kal - för lite driv! Och nygamle trummisen Phil Rudd har blivit späd tycker jag .
Men precis som ett par gamla slitna jeans är ändå "Ballbreaker" oklanderlig, man vet vad man sätter på, inga överraskningar, men trivsamt och bekvämt.
Det här är AC/DC i kvadrat.
Annika Sundbaum-Melin
ACE OF BASE: The bridge (Mega)
Det är förstås en mardrömslik uppgift att följa upp en megaframgång som den Ace of Base hade med debutalbumet. Att komma ens i närheten av siffror som 20 miljoner sålda exemplararma Jonas Berggren som ska försöka nå dit.
Nu hör det till saken att han gör det lätt, väl lätt, för sig. I stället för att försöka och våga utveckla Ace of Base-popen så håller Berggren nästan krampaktigt fast vid det gamla konceptet.
Flera låtar på "The bridge" (hör "My devu") är pinsamt lika de gamla hitlåtarna, med exakt samma reggaebakgrunder i baktakt. Som om Berggren helt enkelt kopierat över och återanvänt sina gamla bakgrunder och försett dem med nya texter och nödtorftigt uppfräschade melodier.
Inget vidare, med andra ord.
Singeln "Lucky love" (särskilt den glada, akustiska versionen) ingav ändå förhoppningar om nån form av nytänkande och visst det finns ett par hyfsat lättuggade poplåtar här.
Men också gott om sega ballader och plastigt ploppande på nåt som låter som leksakssyntar. Herregud, jobbar Berggren med gamla Casio-syntar från Stor & Liten? Han om någon borde väl ändå ha råd med lite finare apparater.
Eller (troligaste alternativet) så vill han att det ska låta så här "billigt" om Ace of Base.
Ace of Bases nya låtar duger som kravlös musikmatta i bilradion. Nåt att städa till kanske. Men vad som är konstigt är att Jonas Berggren inte satt ribban högre. Att han inte vill mer.
En till sån här skiva till och Ace of Base är snart bortglömda. Ett fenomen som dök upp som en raket och kraschlandade med en fet smäll.
Anders Hvidfeldt
BRYAN ADAMS: 18 til I die (A&M)
Efter en lång rad radiovänliga hits, flertalet av dem mer än lovligt romantiska ballader, har kanadensaren Bryan Adams kvalat in i rockrecensentens fålla för offerlam. Där haltar redan sargade artister som Michael Bolton, Toto och Meat Loaf. Artister som vi älskar att hata. Artister som sågas kors och tvärs.
Så dålig är inte Bryan Adams. Visst, han är ingen Bruce Springsteen. Nej. Och Per Gessle är ingen John Lennon. Men liksom vår egen inhemska hitmakare Gessle har Adams ett säkert öra för lättsam hitlistepop. Den typen av musik som gör sig bäst i bilstereon en solig sommardag. Det är sockervadd, möjligen popcorn. Det är snask, du tuggar i dig och glömmer.
Upptempopop som i studsiga "Do to you", kelsjuk gospop som i "Let´s make a night to remember", "Have you ever really loved a woman?" och hitvarningen "I'll always be right there", raggarrock som i "18 til I die", "It ain't a party…if you can't come 'round" och "(I wanna be) Your underwear", countrypop som i "I think about you" och "You´re still beautiful to me"… Och "Black pearl" är bluesrock, om än en smula "light".
Totalt sett kanske Adams poppigaste skiva någonsin.
Ronny Olovsson
ADVENTURES IN STEREO: Adventures in stereo (Creeping Bent/import)
Före detta Primal Scream- och Spirea X-medlemmen Jim Beattie med en fyrkanalsbandspelare, flickvännen Judith Boyle på ljuv sång och 18 charmiga technicolorlåtar på 32 minuter för vänner av Beach Boys, Phil Spector, Jefferson Airplane, Mamas & The Papas och Velvet Undergrounds soligaste sidor.
I mono, dessutom. Väldigt flyktigt och självklart aningen fragmentariskt men högst förtjusande just nu. En gin & tonic till, tack! (97/08/01)
Håkan Steen
AEROSMITH: Nine lives (Columbia)
Inledningen med titelspåret ”Nine lives” är makalös. Kattskrin, sedan en tjutande Steven Tyler till skenande gitarrer. Snudd på i samma klass som Accepts klassiska adrenalinkick i ”Fast as a shark” (som vi numera asgarvar åt).
Där har vi Aerosmith som en rivig vildkatt i rännstenen.
Riktigt lika mycket klös är det nu inte på resterande plattan. Men ett par vresiga rockvrål släpper kattgubbarna allt ifrån sig. ”Something’s gotta give” stånkar på med ett kvidande munspel och i ”Crash” löper de amok med distad sång.
I övrigt är det mer gosig, spinnande knäkatt över Tyler & Co. Och visst, ”Hole in my soul” är en stabil ballad i bästa Bryan Adams-anda. Och ”Full circle” är kramgo trallpop för allsångssugna.
Som helhet tycker jag avgjort att ”Nine lives” är starkare - låt för låt - än föregångaren ”Get a grip”. Mer gedigen, mer profilerad.
Men jag skulle ändå önska att de trallade mindre och rockade mer - med klorna utfällda.
Ronny Olovsson
AFGHAN WHIGS: Black love (Elektra/Warner)
Om man bortser från Nirvana.
Då är nog Afghan Whigs det både roligaste och mest intressanta av alla hårdföra amerikanska band som under de senaste fyra-fem åren buntats ihop under etiketten "grunge".
Inte bara för att förgrundsgestalten Gregg Dulli i allmänhet komponerar vassa låtar, skriver begåvade texter och sjunger väldigt bra.
Det finns framförallt en öppenhet hos Cincinnatti-kvartetten som kollegorna i Seattle saknar. Dullis horisonter sträcker sig liksom bortom den lokala rockklubben, han vågar släppa in klanger och färger från andra världar än sin egen. Till exempel den afroamerikanska. Det finns soul i Afghan Whigs gitarrmangel och på "Black love" är det kanske tydligare än någonsin. Hör bara Isaac Hayes-introt i "Blame, Etc".
Tråkigt är produktionen något grådaskig, och låtmaterialet ojämnt. "My enemy" och mångbottnade balladen "Night by candlelight" är troligen de två starkaste sånger Dulli någonsin skrivit, men de trängs med halvfärdigheter.
Per Bjurman
AFRO-CUBAN ALL STARS: A toda Cuba le guesta (World Circuit/MNW ILR)
Det här är garanterat äkta vara.
Många känner sig manade att slänga in lite latinelement i sin musik. Men ingen spöar de här tretton gubbarna (vi talar om pensionärer i flera fall) när det gäller självsväng, energi och vitalitet.
Afro-Cuban All Stars har sex lead-sångare. Piggast är Manuel ”Puntillita” Licea, 70, en veteran med totalkoll på rösten.
Bonus: Ry Cooder gästspelar i en av låtarna, ”Alto songo”.
Men egentligen behöver storbandet ingen ”hjälp”. Gubbsen klarar sig finfint på egen hand. (97/05/02)
Anders Hvidfeldt
AFTER 7: Reflections (Virgin)
Att sjunga "shooby-doop" när man är kär är ungefär lika onaturligt som att säga "hoppsan!" när man slår tån i en dörrtröskel. Utan starka känslouttryck blir kärleksballader alltså inte trovärdiga, vilket After 7 borde tänka på när de låter sina sängfösare skumpa på i sorglöst tempo eller dras ut i virtuosa drillövningar. Detta kan å andra sidan förklaras med att killarna har schyssta pipor och därför hellre koncenterar sig på hur de sjunger än vad. Och varför inte, när det räcker för att sälja både platina och guld, vilket trion har gjort på sina två tidigare skivor.
Anette Masui
BJÖRN AFZELIUS: Tankar vid 50 (Rebelle)
Envist stretar mäster Afzelius på.
Det är evigheter sedan svenska artister gjorde uttalat politiska texter. Mer än tjugo år sedan proggens ljuva 70-tal. Det är inte många kämpar kvar på banan, men Affe håller lågan vid liv.
Och det ska han banne mig ha all heder av.
”Tankar vid 50” inleds med ”Gammaldags moral”, om fifflande politiker och bristen på respekt för de äldre, och rundas av med ”Liten blues vid gravens rand”.
Däremellan lovsjunger Afzelius Olof Palme, grubblar över sitt liv och sina katastrofala kvinnoaffärer och hinner, som vanligt, riva av ett par ballader som landets dansband snart lägger till repertoaren.
Musikaliskt är det piggare än på länge. Visst, Afzelius Springsteen-lån i titelmelodin är på gränsen till åtalbara, men man förlåter honom ändå.
Ett av Afzelius bästa album. (97/10/10)
Anders Hvidfeldt
AGI: Agi (EMI)
Efter Lisa Ekdahl, Cajsa Stina Åkerström och de andra damerna var det väntat. Att killar också kan.
August "Agi" Lindroth rör sig i trakterna av visa, jazz och pop. Promenerar runt, gör små jämfotahopp. Ibland anar vi Cornelis, ibland Svante Thuresson. Men mest handlar det om ett musikaliskt barfotabarn, med leendet fullt av sång.
En del kullerbyttor är av det mer teatraliska slaget ("Vill ha nånting som inte finns"), andra är mer direkta, enkla (hjärtknipande "Steg i hallen" och "Nu ska det ut").
Ett har Agi definitivt gemensamt med Lisa Ekdahl, ett slags lillgammalt anslag. En ung röst, stora tankar. Frågan är om Agi kan nå lika många med sin sång. Kanske kan plattans starka öppningsspår "Mogen för krogen" öppna örat på den nyfikne.
Begynnelseraden i ljuva nattinattsången "Emmas go'natt" har i alla vad som krävs för att bli en svensk klassiker: "att somna bredvid dej, är den bästa grej, du ligger på min arm, som en liten tarm..."
Ronny Olovsson
HANS ALFREDSON & TAGE DANIELSSON: Kretsloppan Lindeman - återanvänd! (Svenska ljud)
29 av det bästa och elva tidigare icke utgivna. Och faktum kvarstår, duon Hasse & Tages improviserade kamikaze-humor under arbetsnamnet "Lindeman" är en slipad diamant i den svenska humorskatten.
I tider då nationalskalden Lundell återanvänder gamla godingar gång efter annan känns det helt okej att återvinna dessa skratt.
Det är "gröna sidan upp", "kanin, kanin, kanin" och "knäppt ihop västen med gylfen".
Av de "osläppta" är de sex från "Under Dubbelgöken" (1979) vådliga irrfärder Herr Alfredsons hjärna. Tack! Det värmer...
Ronny Olovsson
ALGAION: General enmity (Wounded Love/AvantGarde)
Algaions musik är mörkt melodiskt mäktig, med lagom stora spår av influenser från åttiotalsmetallen. Kvartetten från Åtvidaberg kallar sig fortfarande för black metal, men även om det hörs att de musikaliska rötterna ligger där har låtarna på deras andra fullängdare avvikit en hel del från renlärigheten och bandets tidigare utgivningar. Och avvikelsen är enbart till det bättre. (97/10/17)
Bella Stenberg
ALICE IN CHAINS: Grind (Columbia)
Layne Staley och Jerry Cantrells mörka och karga rockmusik bygger fortfarande på samma grundämnen: ångest, vrede och besvikelse.
Inte vidare muntert. Malande mollackord. Och klagande röster.
Ändå finns det något som griper tag. En loj grymhet i anslaget som tilltalar mig. Som målar i samma färgskala som Black Sabbath gjorde för 20 år sedan.
Men i mina öron toppar Alice in Chains inte "Dirt" från 1992 med "Grind". "Dirt" var just skitigare. Och råare.
Och bar på en vitalare vrede.
Ronny Olovsson
ALIEN: Alien Best & Rare (Virgin)
Gillar man smörig, välspelad vuxenrock där gitarren är nedtonad och allt upphängt på melodier - då är den här dubbel CD:n att rekommenderaq. Ty det Alien gjorde, det gjorde de bra. Problemet är väl att gitarristen Tony Borg aldrig hittade en riktigt värdig efterträdare till Jim ”Only one woman” Jidhed, att en Beegees låt var den största hiten de hade och att det var många år sedan Europe och Alienrock var åtminstone lite häftig. Men det säljer säkert bra i Japan.
Annika Sundbaum-Melin
THA ALKAHOLICS: Likwidation (Loud/BMG)
Jag erkänner att jag är barnslig, politiskt inkorrekt och håller med om att man ska inte skämta om alkoholism, men Alkaholiks är det roligaste band som finns.
Och jag vet att jag är lokalpatriotisk men precis som rätt många i Los Angeles älskar jag Tha Alkaholiks och är det då inte typiskt att Tash och E-Swift kommer från Ohio och bara J-Ro från Änglarnas Stad? Representerande den undergroundscen man gärna slänger i ansiktet på folk som gnäller om att Västkustrap är lika med Snoop Doggy Dogg har det varit lite synd om Tha Lix. Medan skivbolagskompisarna Wu-Tang Clan blivit världens största hip hopband väntar trion fortfarande på sitt genombrott. ”Likwidation” är Alkaholiks tredje och hittills bästa platta, konsekvent i sitt lysande kärva sväng och smarta och hysteriskt festliga verser.
Som ”Hip hop drunkies” med Wu:s Old Dirty Bastard, extremt kul, och kan förhoppningsvis skjutsa Alkaholiks upp till den försäljningsnivå de förtjänar.
Andra gäster är Nas, Keith Murray, Whoridas, Xzibit, LL Cool J.
Om inte det säger er allt så... Kanske ni inte gillar hip hop? (97/09/19)
Anna Björkman
THE ALL JANET: Grace (Speech/A West Side Fabrication/MD)
Ännu en dos norrländskt USA-larm med dynamik och melankoli som kännetecken.
Men The All Janet har vi hört förr, känns det som. Om än på lite olika plattor. Bra sång och ganska kärnfullt här och där, som i ”Beautiful”. Annat känns bara lamt och den folkinspirerade singeln ”On the run” är mest flåsig. (97/05/09)
Håkan Steen
ALLURE: Allure (Crave/Sony)
Först kom tidningen Allure. Därefter doften Allure och nu är de här - soulsystrarna Allure och fortfarande vet ingen hur det ska uttalas. ”Allår” är rapparen Nas gissning när han gästar singeln ”Head over heels”, text skriven av Mariah Carey. Allure ligger nämligen på Careys egen etikett Crave och vet man det faller allt på plats. Jag förstod nämligen inte hur en R&B-platta där Nas, 112 och LL Cool J medverkar, och där Mary J Blige skrivit två av låtarna, kunde vara så lik alla tiders melodifestivalballader.
Producentteamet Trackmasters fortsätter sin ovana att använda samplingar vi var trötta på redan 1996, men ”Give you all I got” med Raekwon (Mariah tycks ha god hand med Mördarbina) är riktigt, riktigt bra. Tack vare Raekwon.
”Allyr” säger de förresten bakom NK:s parfymdisk. (97/05/30)
Anna Björkman
STEVE ALMAAS: Bridge Songs (Ingy/Border)
Finstämd amerikansk pop, tidvis med klassiskt glänsande rockabillypatina. Precis som på föregångaren "East River Blues". Men den här gången har Steve Almaas - som tidigare figurerat i bl.a Suicide Commandos, Bongos och Beat Rodeo - skrivit en gedigen samling sånger också. "The Love Remains", "I Started Loving Her Today" och "Bridge Song" är alla strålande.
Per Bjurman
ALPHAVILLE Salvation (Warner)
Stopp, stanna! Vill varken bli frälst av tyskarna eller att de, som de gastar i en låt, får kontroll. Jag vill bara slippa. Blev överdoserad på Alphavilles malande syntar redan i början av 80-talet.
Men det är klart, om ni längtar ihjäl er efter iskall plipp-plopp-pop i marschtakt så... (97/09/12)
Anders Hvidfeldt
ALTAN: The first ten years 1986/1995 (Green Linnet)
Ska ni bara köpa en folkmusikplatta i år så se, för guds skull, till att skaffa den här. Altan är det förnämsta och i särklass mest svängiga irländska bandet på 90-talet och har ni inte hört dem förr är det här en mer än lämplig introduktion.
Förmodligen räcker det med att lyssna på ett par takter av inledande "Peggy Peg" för att fastna. Vinande fioler, hisnande bouzouki och flöjter och stadigt bodhran-dunk i botten. Fantastiskt hela vägen.
Dessutom har Altan en extraordinär sångerska (och fiolspelerska!) i Mairéad Ni Mhaonaigh.
Anders Hvidfeldt
ALTAN: Blackwater (Virgin)
Inom folkmusikkretsar är Altan välkända sedan år tillbaka.
Nu byter de upp sig till ett storbolag - och få irländska grupper är mer värda ett riktigt genombrott.
Altan mixar livfulla jigs och reels med de mest betagande kärlekssånger man kan tänka sig och har en bedårande sångerskan (och fiolspelerska!) i Mairéad Ní Mhaonaigh.
Köp, lyssna och bli störtförälskade.
Anders Hvidfeldt
DAVE ALVIN & THE GUILTY MEN: Interstate city (Hightone/MNW ILR)
Tre års konstant turnerande längs vägarna i USA slipar ihop vilket band som helst. Som Dave Alvin och hans musiker, fångade live på scen i Austin, Texas för bara några månader sedan. Rock, blues, honkytonk, country och allsköns rotmusik - om vartannat. Välspelat är bara förnamnet.
Anders Hvidfeldt
AMEN: Lakefront (PrimalMusic/Universal)
På drygt årsgamla debuten ”Silver” presterade de fyra stockholmarna i Amen en hyfsat tilltalande glamrockig pop med dansgolvsambitioner. Det här är en långsammare och betydligt mer psykedeliaanstruken resa. Och det går inte undan. Men det borde. Amen har nämligen stöldgods i lasten och ska vara glada om de kommer undan helskinnade.
Bland alla slöa beats, distade syntar och vilt blandade akustiska och elektriska gitarrer dyker det till exempel upp fyrfärgskopior av Primal Scream på ”Screamadelica” (sångaren Johan Israelson tycks ha haft ”Slip inside this house” på repeat i sömnen) och The The i sina mer meditativa 80-talsögonblick.
Något som kanske hade gått att överse med om låtarna varit lite mer än bara en samlig coola grooves.
Nu kan jag möjligen imponeras av hantverksskickligheten men förstår inte riktigt vem som ska lyssna på det här. För osvängigt för klubben och för profillöst för hemmastereon.
Håkan Steen
AMEN: Silver (MCA)
Ta genrebeskrivningen här ovan med en nypa salt. Albumdebuterande Amens musik låter sig inte rubriceras så lätt. Jag nämner begreppen techno och rock för att jag tycker mig spåra en övergripande ambition att förena den moderna, radikala dansmusikens rytmer med melodimönster och temperament hämtade från mer gitarrorienterade uttryck. Men i själva verket rymmer "Silver" ett helt koppel stilarter. Release-bladets lista på influenser är ganska talande. På den återfinns såväl Prodigy som Led Zeppelin, såväl Donovan som Chemical Brothers, såväl Beck som T-Rex.
Bakom namnet Amen döljer sig i första hand två man; Johan Israelsson, tidigare i Love Kings, och Carl Michael Herlöfssons, ena halvan av producentduon BomKrash. De har jobbbat med den här skivan i över två år, i tio olika studios. Den sortens utdragna mastodontprojekt har en tendens att mynna ut i ett överambitiöst ingenting.
Men "Silver" är verkligen ingen luftpastej. Grundigt genomarbetad, visst, men icke desto mindre spänstig, vital och laddad med nerv. Dessutom har duon vinnlagt sig om sig att skriva riktigt profilstarka låtar, vilket man inte precis är bortskämd med i såna här sammanhang.
Inte silver. Guld.
Per Bjurman
AM I BLOOD: Am I Blood (Nuclear Blast/House Of Kicks)
Finska Am I Blood spelar en blandning av klassisk tungmetal och thrash, med ett väldigt nutida och samtidigt melodiskt sound. Röstmässigt kan Janne Kerminen påminna om Rob i White Zombie. Driv, eller kanske passion, är vad kvartetten saknar. Ljudet är bra, men trots att låtarna är okej är de för snälla och lite menlösa. (97/08/01)
Bella Stenberg
TORI AMOS: Boys for Pele (eastwest)
Prästdottern från North Carolina är en udda blomma i dagens popflora.
I tonåren revolterade Tori Amos mot föräldrarna och hann både med att jobba som barpianist och hårdrockbrud innan solokarriären tog fart.
Jag kan med bästa vilja i världen inte påstå att hennes tredje album är lättlyssnat. Tvärtom krävs det mycket gott om tid för att tränga in i de här 18 låtarna. Men den som försöker blir rikligt belönad.
De flesta sångerna är sparsmakat instrumenterade.
Tori gör ofta sina nakna, självutlämnande texter till försiktigt pianokomp. Texter som ömsom pulserar av sexualitet, ömsom av religiösa undertoner.
Hon har producerat själv och möjligen borde någon ha avrått henne från att smycka så många låtar med cembalo. Men man vänjer sig vid det klinket…också.
Tori Amos låter emellanåt som en yngre, uppkäftigare syrra till Kate Bush. Hon har också lite av Björks "jag-gör-precis-vad-jag-vill"-attityd och det är ju inte fel.
Här finns de mest förföriska stycken musik. "Father Lucifer" är en sån låt, som hämtad ur långfilmen "Pianot". "Doughnut song" är också sagolikt vacker. Tori kvider sig igenom "Muhammad my friend", färgar med gospelkör i "Way down", blues i "Little Amsterdam" och mäktigt blås i "Putting the damage on".
En fantastiskt CD. Men, som sagt, en smula krävande.
Anders Hvidfeldt
THE AMPS: Pacer (4AD/MNW)
Det gick fort när Kim Deal - trött på allt trassel med vapendragarna i Breeders - bildade The Amps. Så fort att hon till den här råa, ruffiga debuten bara hann skriva tre riktigt hållbara låtar. En av dem, "Pacer", håller i och för sig lika hög klass som redan klassiska "Cannonball", men ändå.
Per Bjurman
STEFAN ANDERSSON: Under a low-ceilinged sky (Record station/BMG)
I ett par nummer - bland annat det som fått ge skivan titel - skymtar något slags pompösa Sting-tendenser.
Annars är det precis som vanligt med Stefan Andersson. Han radar upp en gedigen samling sömnpiller av traditionell, aningen västkust-inspirerad singer/songwriter-sort.
Vansinnigt trist.
Den högst alldaglige göteborgaren kan hantverket, men saknar alla elementära emotionella egenskaper. Musiken är fullständigt blottad på temperament, nerv, svärta, passion och allt annat förmodade förebilder som Springsteen, Mellencamp och Jackson Browne alltid utgår från.
Därmed förvandlas sångerna till...diskvatten.
Att lyriken sedan, på känt manér, lastats med filosofiskt allvar hjälper inte. Tvärtom, faktiskt. Stefan Andersson är inte precis någon Sartre.
Inget postivt?
Jo, Göteborgs Chris Rea försöker inte sjunga blues längre. Det är en stor lättnad.
Per Bjurman
PETER ANDRE: Natural (Mushroom/BMG).
Ännu en tvålfager gosse med vän röst som plockat ihop ett album av modern soulpop, några nypor "Absolute"-reggae, ett gäng Take That-stöniga ballader och diverse annat som är gångbart i "Tracks"-liknande sammanhang just nu. "Keep music alive" skriver han som avslutning på tacklistan och det skulle jag förstås kunna göra mig lustig över. Men jag är varken 14 år eller tjej så förmodligen begriper jag ingenting av det här.
Håkan Steen
LEAH ANDREONE: Veiled (BMG)
Texterna handlar om smärta. En hel del smärta. Men det är inte texterna som berör, det är sättet att sjunga, sättet att säga orden. Leah Andreones uttrycksfulla röst är det som fastnar och tränger sig in.
Musikaliskt rör vi oss i samma trakter som Vega, Morissette och Crow tidigare vandrat i. Halvakustisk pop av det lättillgängliga slaget. Men i förgrunden står - rösten.
Ronny Olovsson
HORACE ANDY: Good vibes (Blood & Fire/MNW ILR)
Ännu en samling med sorgligt okände reggaelegenden Horace Andy. Köpte ni ”Skylarking” i fjol hör den här cd:n, med diverse mixar och andra versioner av hans låtar, också hemma i samlingen.
Om inte, lyssna ändå och upptäck en makalös sångare. (97/08/15)
Anders Hvidfeldt
DAVE ANGEL: Tales of the Unexpected (Blunted/Polygram)
Dave Angel är Europas utan konkurrens störste när det gäller att framgångsrikt flörta med den svarta technoscenen på andra sidan Atlanten. Ända sedan starten på belgiska R&S och succé-remixen av ett Eurythmics-spår har Angel tålmodigt och länge ensam profilerat sig som den ende icke-amerikanske tolkaren av den Detroianska technotraditionen.
Anders Bersten
DAVE ANGEL: Globetrotting (Island/Polygram)
När Dave Angel spelade in förra plattan ”Tales of the unexpected” hade han ambitionen att göra låtar som skulle hålla för lång tid framöver. Nu växlar han definitivt in på ett nytt spår av betydligt mer dansant, hård housetechno och avsevärt mindre lyssningsvänlig chill-out. Han ville helt enkelt ha lite nya låtar att spela ute på danshaken.
För det är där, i dj-båset, han tillbringar större delen av sin tid. Och det är resorna till all världens klubbar som bildar ramen för ”Globetrotting”. Till Philadelphia, Tokyo och till favoritklubben ”Sensor” i Schweiz (som hyllas i drum ’n’ bass-influerade ”Sensor Zürich”).
Vissa av resans sträckor är riktigt angenäma. Som incheckningen med ”Coming on”, starten ”Philly bluntz” och ”Liquid rooms” - en lågsniffning över det ”gamla” Dave Angel-landet.
Men i några fall går han för långt i sitt sökande efter enkla danslåtar. Och då är han farligt nära att kraschlanda. (97/09/05)
Benjamin Mandre
ANGRA: Holy land (CNR Music/House Of Kicks)
Två stora delar Helloween. En del gitarrhjälte á lá Yngwie Malmsteen. En del Stryper på värsta balladhumör. En halv del pompösa effekter. En halv del inhemska influenser.
Det är brasilanska Angra i ett nötskal. Och det förklarar varför dessa musikaliskt skickliga herrar inte slår utomlands - det behövs lite egna idÄer också.
Bella Stenberg
ANITAS LIVS: Wild World Web (Slask)
Anitas Livs är tre kvinnor från Stockholm som baserar musiken på diverse slagverk och samplade ljud. Med den udda sättningen ger de sig i kast med allt från gammal Bessie Smith-blues till svenska gånglåtar - och petar av bara farten in lite tibetanskt, indiskt och till och med Sam Cooke i mixen.
Låter smågalet och det är det också. Men samtidigt är det befriande med musiker som vågar tänja på gränserna.
Michael Blair (ex-trummis bakom Tom Waits) har producerat och han är precis rätt man för jobbet. Få andra har sån koll på just häftiga rytmer.
Anders Hvidfeldt
ANNA: Anna (Strike)
The artist formely known as Anna Book... Ungefär. För här stöps den käcka schlagersångerskan vi minns om till beslöjad souldrottning.
Och stilbytet är inte alls misslyckat. Det mesta är välgjort, glittrigt luxuöst i produktion och arrangemang. Kort sagt har staben runt Dr Alban gjort ett gott arbete.
Men i en genre där stjärnskotten står på kö - i dubbla led - har Anna svårt att sticka ut, höja sig över mängden. Hennes röst är okej, men inte fantastisk.
Ändå, en godkänd comeback.
Ronny Olovsson
ANNIHILATOR: Refresh the Demon (Music For Nations/MNW-ILR)
Jeff Waters ger visst aldrig upp. Femte plattan från de kanadensiska thrasharna Annihilator är på många sätt mjukare och mer melodisk än föregångarna.
Möjligtvis något för den eventuelle fanatikern, förbålt tråkigt för oss andra.
Bella Stenberg
ANNIHILATOR: Remains (Music For Nations/MNW-ILR)
Annihilate!!! (97/08/22)
Bella Stenberg
ANNIKA: Me & myself (RCA/ BMG)
Tjejen har countrysug i rösten och jag kan se henne framför mig på en bar i USA. På den här plattan handlar det dock mest om traditionell pop. Välproducerad, visserligen, men man skulle önska att fler låtar var så personliga som ”All I wanted you to be” eller ”Footsteps”. Vad man gillar för typ av sångröster är förstås personligt , jag beundrar Annika för hennes snygga kråkor, och som sagt, för countrysuget. Vad som saknas är botten. Det blir för gällt och pipigt. (97/10/10)
Annika Sundbaum-Melin
ANN-LOUISE: Wonder wheel (Mega)
Helt skamlöst har ”danskjävlarna” klonat fram en egen Louise Hoffsten, men för säkerhets skull kallar de henne Ann-Louise (som om de skulle kunna lura oss svenskar!?).
Och - jodå. Söt som en dröm och hygglig pipa som funkar bra i listvänlig radiorock. ”I can’t keep waiting” lär gå heavy rotation på sportradion vilken dag som helst, men Ann-Louise har inte riktigt samma stånkiga riv som originalet.
Notera att oklonade svenska Gyllene Tider-duon Gessle och MP har skrivit spår nummer tre ”Stay (at home, at work, at play)”. (97/05/16)
Ronny Olovsson
ANTHRAX: Stopm 442 (Warner)
Anthrax 1995 har inte många musikaliska likheter med det Anthrax som bildades 1981. Så melodiska som idag har de gamla thrasharna aldrig varit förut. Fast Anthrax är fortfarande både snabba och hårda, och verkar ha humorn kvar.
"Stomp 442" är bandets andra platta med sångaren John Bush. Han gör bättre ifrån sig här, och visar mer personlighet. Det enda man egentligen kan gnälla på är att plattan är för lång - alla låtar håller inte måttet.
Bella Stenberg
ANTILOOP: Antiloop (Fluid/Polygram)
Med en Dance Music Award och radiohiten ”In my mind” i ryggen borde David Westerlund och Robin Söderman känna sig rätt nöjda. Och även albumet ger dem anledning att yvas lite. För trots att det blir aningen segt mot slutet är deras debut en pigg uppstickare i den mer kommersiella dansmusikgenren. Med sin raka trancetechno lär de få många dansgolv att skälva i sommar. (97/06/20)
Benjamin Mandre
APOPHIS Down In The Valley (Contraption)
Apophis kliver i de klassiska fotspåren, men trampar ändå tillräckligt mycket utanför tidigare avtryck för att kunna stå självständiga. Gitarrerna står för det melodiska, och kan stundtals påminna om Dismembers tvillingstämmor. Finess är annars nyckelordet hos bandet. Musiken blir aldrig för enkel eller för komplicerad, utan balanserar variationsrikt på precis det rätta stället. Apophis är nog det enda dödsmetallband jag blivit kär i vid första öronkastet.
Bella Stenberg
CARMINE APPICE: Guitar zeus (No Bull Records/MNW)
Legendariske trummisen Carmine Appice har samlat några av världens främsta gitarrister på en och samma platta. Här får vi höra Yngwie Malmsteen, Ted Nugent, Slash, Jennifer Batten, Brian May, Paul Gilbert, Steve Morse mf.l göra synnerligen personliga gitarrpålägg på låtar skrivna av Carmine själv pch sångaren Kelly Keeling (den balla sångaren från Blue Murder). Allt ifrån renodlad metall till bluesrock, det känns nästan specialskrivet för varje yxman. Det här är en mycket speciell platta, det är roligt att höra egensinniga gitarrister tolka låtarna på sitt sätt. En svår idé, men Carmine och alla hans gitarrister har lyckats synnerligen väl. Tungt, fläskigt, genomarbetat… Köp!
Annika Sundbaum-Melin
AQUA: Aquarium (Universal)
Infantil, debil, enfaldig, imbecill, stupid, korkad, blåst, kass, idiotisk, rudis och bäng.
Där har ni elva mer eller mindre klockrena synonymer till adjektivet dum.
Dom fungerar alla ungefär som beskrivning av det danspopblask danska Aqua tänker lura på världen. (97/07/11)
Per Bjurman
TASMIN ARCHER: Bloom (EMI)
Inga yviga gester här inte. Men väl ett stycke stilla, mollig pop för finsmakare. Miss Archer gör musik som är krävande, men inte hopplös att hitta in i. Lägg därtill förnämligt kompsällskap av alltid lika självlysande The Attractions.
Anders Hvidfeldt
ARCHERS OF LOAF: All the nations aiports (Alias/Border)
Jag är svag för de här sjaviga typernas kantiga, brötiga och rätt knäppa slacker-rock, men kan ändå inte riktigt hålla med de som ser en smärre klassiker i "All the nations airports".
En begåvad Brian Paulson-produktion, visst - men också ett haltande uppbåd låtar. Klenoder som "Strangled by the stereo wire" och "Scenic pastures" varvas oavbrutet med livlösa halvmesyrer.
Per Bjurman
ARDIS: Woman (Stockholm records)
Ardis är den största sångerskan som drabbat Sverige på flera år. Hon har total star quality, är en karismatisk personlighet både på skiva och på scen och hon skriver dessutom sitt material själv. Ett väldigt eget och speciellt material av högsta klass.
Med en röst som rymmer allt från bitterljuv romantik till glödande, vild erotik tar Ardis oss med på en musikalisk resa genom snygga ballader, souliga poplåtar, samba, jazz och rakare rockstycken. Stilmässigt mycket varierat och även den enklaste balladen är fylld av sinnrika, musikaliska detaljer.
Nog hörs Edith Piaf-influenserna, men Ardis har en storslagen förmåga att använda sin röst rätt, hon använder den som ett instrument och kan förmedla oerhört starka känslor. Ardis har ett vibrato som ingen annan sångerska i Sverige, men hon har förstånd att nyttja det sparsamt.
"Dirty" är redan en giftig hit, men på den här plattan är alla låtar hits. Mixen är perfekt mellan de hårda, snabba låtarna och de mjuka, kelsjuka....
Produktionen och musikerna håller internationell kvalité, fylligt sound, snyggt mixat. Lyssna på stråkarna, gitarrerna...de perfekt anpassade arrangemangen. Ljudbilden och harmonierna är valda efter stämningen i varje låt. Otroligt genomarbetat och mycket snyggt!
Den här plattan har allt som krävs för att Ardis ska bli en världsstjärna.Tänk om Jan Johansen hade haft de här producenterna i studion...
Annika Sundbaum-Melin
JAMES ARMSTRONG: Sleeping with a stranger (Hightone)
Låter väldigt mycket Robert Cray. Samma soulbottnade blues. Samma rena gitarrljud.
Skillnaden är väl att Armstrong kan sjunga lite "skitigare" än Cray och att den gamle är strået vassare som gitarrist. Kort sagt: En lovande debut.
Ronny Olovsson
ARNTHOR: Flow (Warner)
Kort sagt: En smörigare Eric Gadd.
Fast med större pretentioner.
Och mindre låtskrivartalang.
Man kan ha roligare vid stereon.
Per Bjurman
ARTIFACTS: That’s them (Atlantic)
Artifacts är från New Jersey och av den stenseriösa skolan där, rimmar du inte - byt bransch.
De lyriska talangerna är lika viktiga som pistolerna är hos Snoop och mamma var hos Tupac.
”As oceans my notebooks are open” skaldar de bland annat, El The Sensai och Tame One på denna deras andra fullängdare, där DJ Kaos lägger den minimalistiska sparsmakat fyndiga musiken, den senaste mindre hiten ”Art of facts” kanske ni redan hört. Dags att upptäcka annars.
Anna Björkman
ASH:1977 (Infectous/Virgin)
Var nog väl hastig när jag avfärdade den här skivan i måndagskrönika. Det är faktiskt ganska bra bett i unga Ash hårda, nordländska rock 'n' roll. Men jämförelsen med Undertones känns magstarrk. Undertones skrev odödliga låtar också. Dessutom hade de Fergal Sharkey vid sångmicken.
Per Bjurman
A SHRINE: Unisex (A west side fabrication)
Här har vi, tror jag, den mest häpnadsväckande metamorfosen i svenskt musikliv sedan punkrebellerna i Bitch Boys i ett slag klippte av sig tuppkammarna och började spela hårdsminkad, dekadent syntpop.
Skellefteå-kvintetten A Shrine var tidigare ett typiskt västerbottniskt, gitarrorienterat indieband. Visserligen egensinnigare än de allra flesta, men ändock ett indieband.
På "Unisex" finns inte ett spår av den verksamheten. I stället växlar bandet plötsligt om till modern dansmusik; techno, soul, dub...
Man nyper sig i armen.
A Shrines tvära U-sväng känns dock något trovärdigare än gamla Bitch Boys. De vet i alla fall vad de håller på med, de här gossarna. Det finns gott om både groove och elektricitet i merparten av de tio spåren.
Dessutom visar sig "Ekan", sångaren, vara ett Skellefteås hemvävda svar på Curtis Mayfield.
Per Bjurman
ASIA: Arena (MNW)
Numera är det bara keyboardisten Geoff Downes som är kvar i bandet som funnits i 15 år och på sin sjunde platta fortfarande gör briljant bakgrundsmusik. Klassisk AOR, med intryck av såväl Pink Floyd, Journey, Toto och Yes...
Välproducerat, välljudande och avslappnande för trötta öron.
Annika Sundbaum-Melin
ASTRO PUPPEES:
You win the bride (Beggars banquet/MNW)
Det är inte varje dag man har nöjet att presentera riktiga fynd, men här vill jag påstå att jag hittat ett klockrent:
Astro Puppees, en tidigare helt obekant, kalifornisk tjejduo som lirar powerpop. Egensinnig, småstökig, våldsamt charmig powerpop i den vägkorsning där Juliana Hatfield och Matthew Sweet möts (själva framhåller de gamla Shoes som förebilder!)
Låtarna skrivs av Kelley Ryan och för henne är den hemmagjorda debuten (den mixades i efterhand av Don Dixon) en enda lång triumf. Den omfattar hela femton spår och inte ett enda kan kallas annat än bra . Unga damen har ett snudd på oanständigt sinne för bitande melodislingor. Det är inget fel på pennan heller. Hon sprutar ur sig one-liners av typen:
”You laughed at my record collection/now you got me crying in my sleep”.
”You win the bride” är höstens amerikanska popplatta.
Per Bjurman
NATACHA ATLAS: Diaspora (Nation)
Tänk er något av Turkiets bästa bidrag till Eurovisionsschlagern, fast med en rytmbakgrund som låter modern dansmusik och inte schlager.
Då har du Natacha Atlas.
Ungefär.
Hon är judinna av nordafrikanskt-turkiskt ursprung, uppväxt i en förort till Bryssel, samarbetspartner med Peter Gabriel och Jah Wobble och till vardags sångerska och magdansös i Trans-Global Underground.
Dessutom kan man höra hennes musik i filmerna "Stargate" och "Judge Dread".
I Diaspora" blandas hej vilt, med dragspel, tablas och rader av österländska stränginstrument, men hela tiden ligger trummorna långt fram och driver upp ett makalöst sväng.
Lägg på "Leysh nat'arak" och försök att sitta still om du kan.
Några av låtarna är mer försumbara, men sammantaget är "Diaspora" bästa tänkbara introduktion till hur fint det kan låta när öst och väst möts.
Skivan som Ofra Haza kunde ha mördat för att ha gjort.
Arne Norlin
NATACHA ATLAS: Halim (Nation/MNW Ilr)
Ett givet köp för alla som letar efter annat än anglosaxisk pop.
Natacha har judisk-muslimsk bakgrund och hennes musik är ett äventyr med lån både från egyptisk pop och modern marockansk musik.
Kan låta udda för otränade öron till en början, men i botten finns en klockren melodikänsla och gungiga rytmer som manar till dans. Fräckt! (97/05/30)
Anders Hvidfeldt
ATOMIC SWING: Fluff (Sonet)
På debutskivan ”A car crash in the blue” hade Frisk lyckats knåpa ihop ett par friska singelhits med starka ”Stone me into the groove” som kronjuvelen.
Efterföljande albumet ”Bossanova swap meet” som landade på skivdiskarna 1994 kändes i mina öron mer jämngrå. Tajtare band, men mer profillöst låtmaterial. Kanske hade de haft för bråttom?
Nu skriver vi 1997 och Atomic Swing gör ett nytt försök. Och - faktiskt - lite av träffsäkerheten i låtskrivandet är tillbaka. Kanske för att de gett sig själva lite mer tid att vidareförädla låtidéerna den här gången.
Framförallt fastnar jag för den mysigt riffiga ”Bought and sold” med handklapp, klistrig refräng och ett Ace Frehley-lojt gitarrsolo. Ett uppvaknande. Ett styrkebesked.
Blåsförstärkta ”Walking my devil”, kastanjettrappa ”Straight forever” och den luftiga lågtemposaken ”My last humiliation” visar upp ett band med ett nytt självförtroende.
Kort sagt: det svänger igen.
Ronny Olovsson
ATROCITY: Werk 80 (Massacre/House Of Kicks)
Som alternativ till Paul Kings samling Super hits of the eighties finns Atrocitys variant. Bandet försöker göra en Laibach - industriversioner av kända poplåtar. Som Tears For Fears ”Shout”, Duran Durans ”Wild boys” och Soft Cells ”Tainted Love”. Frågan är om man ska skratta eller gråta, men det senare ligger nog närmare, då tyskarna oftast är för fega för att lyckas. ”Wild boys” låter till exempel som dålig tysk åttiotalshårdrock. I den lyckade versionen av Bowies ”Let’s dance” visar de dock med taktfast germansk marschtakt upp de tendenser som The Thin White Duke själv försökte gömma undan. (971024)
Bella Stenberg
AT THE GATES: Slaughter Of The Soul (Earache/House Of Kicks)
Göteborgska At The Gates har äntligen slutat vara ett dödsmetall-löfte, och bevisat att de verkligen kan. Bandet faller inte i sina tidigare fällor, med bara ett outhärdligt riffande. Nu bildar musiken en helhet, med både aggressivitet och melodier. "Slaughter Of The Soul" är ATG:s bästa insats hittills, lättillgängligare än förut, men utan att ha förlorat det typiska soundet, snabbheten eller ilskan.
Bella Stenberg
EFVA ATTLING: Sanningen ligger i min säng (Mega)
I vintras fick vi den första versionen av det senaste decenniets mest uppmärksammade svenska skilsmässa. Nu kommer den andra.
Inget dåligt utgångsläge. Det är i den sortens konflikter begåvningar växer till mästare. Men... ja, det är ju inte precis Richard och Linda Thompson som drabbat samman här. Det är Efva Attling som ”svarar” Niklas Strömstedt.
Angelägenhetsgraden kan diskuteras, om man säger så.
Jag tvivlar inte på att uppsåtet är ärligast möjliga. Inte heller på att allt duktigt folk som assisterat gjort sitt allra yttersta. Men det hjälper inte. Låtarna är för bleka, texterna för såsiga och framförallt: sången är för klen. Attlings röst lider svårartad brist på karaktär. Det låter inte som hon är det minsta intresserad av det hon sjunger om - ens när hon går vidare och berättar om den nya kärleken. Så frånsett eventuella skvallerpoäng finns här mycket lite att hämta för utomstående. Inget berör, inget griper tag, inget leder till nya insikter.
Jag beklagar, men sanningen ligger inte alls i sängen. Sanningen står hård och kall på golvet och säger att Efva Attling aldrig fått ge ut den här skivan om hon inte varit glamorös kändis. (971024)
Per Bjurman
THE AUTEURS: After murder park (Hut/Virgin)
Har aldrig riktigt förstått vad så många sett i de här britternas två tidigare album.Glest med låtar, mycket poser, för lite själhar jag tyckt. På nya Steve Albini-producerade plattan har Luke Haines tonat ned sin fascination för stjärnor och rikedom och väser istället fram dystra texter om döden, till ett komp där gitarrerna fräter ovanligt stora hål i stråkmattorna. Tänker för ett ögonblick Nick Cave och inser att det faktiskt kunde blivit riktigt intressant den här gången. Om Haines lyckats skriva fler låtar än "Unsolved child murder" och "Tombstone", vill säga.
Håkan Steen
AXE: Five (MTM)
Man kan hysa en viss misstänksamhet gentemot ett band som i slutet av 90-talet kallar sig för Axe, men är det femte plattan så är det. Bortsett från det larviga namnet är detta ett band som torde tilltala AOR-fansen i allra högsta grad. Välspelat och välproducerat med nynnvänliga låtar. Men, något saknas, lite stake i musiken till exempel.
Annika Sundbaum-Melin
AZTEC CAMERA: Frestonia (Wea)
1995 tycks vara året då alla wonderboys från den brittiska popens åttiotal återvänder till strålkastarskenet.
Vi har redan sett Edwyn Collins, Lloyd Cole och Duffy släppa utmärkta album. Här kommer nu även ett med Roddy Frame och hans Aztec Camera.
Det är kanske det bästa av dem allihop. Trots att Roddy bara ögonblicksvis uppehåller sig vid ett uttryck som kan rubriceras pop. I huvudsak består "Frestonia" faktiskt av ett slags sofistikerad, välansad vuxenrock, ofta centrerad kring ett vemodigt meloditema; alltid emballerad i frodiga men jordnära arrangemang. Influenser kan spåras både till Lennon och amerikanske kompisen Steve Almaas.
På papperet ser det inte ut som något särskilt skojigt upplägg, men i praktiken låter merparten av skivans tio sånger angelägnare än något Frame gjort tidigare. De är intima, varma och vackra.
Dessutom sjunger mannen bättre än någonsin.
Per Bjurman
Aftonbladet på internet distribueras via 
|