|
|
|||
|
|
|||
|
|
|
24 oktober 1997 |
|
|
Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
|
 Mästerligt! |
 Mycket bra |
 Bra |
 Godkänt |
 Dåligt |
 Uselt! |
MACHINE HEAD: The more things change... (Roadrunner/Edelpitch)
Jag börjar känna mig tjatig. Klichéer som ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” har redan passat in på flera av årets efterlängtade plattor, och nu släpps ännu en.
Titeln till trots har Machine Head inte ändrat sig, bara utvecklats. I grund och botten är låtarna mognare och mer vågade varianter av hur det lät på förstlingsförsöket. Utan att
Oaklandkvintetten gett avkall på tyngd eller snabbhet är melodierna starkare, och ibland skiner vidare musikaliska influenser igenom. Texterna rör sig runt samma teman som förut, och sångaren och basisten Robb Flynn låter lika ilsken och frustrerad över livet och situationen i samhället. Inledande ”Ten ton hammer” är till exempel alldeles utmärkt öronnöje om man av någon anledning är arg.
”Burn my eyes” var en kanonplatta, och när ”The more things change...” har fått mogna lite till gillar jag säkert den lika mycket. Till dess nöjer jag mig med att säga att även uppföljaren har årstopplistekvalitet.
Bella Stenberg
ASHLEY MACISAAC: Hi™how are you today? (A&M)
Punkslamrig gaelisk rock med speedad, kiltklädd fiolspelare. Det är skruvat och smått hysteriskt och bör kollas upp av alla med förkärlek för keltiska prylar. Men inte särdeles originellt. Oyster Band är bara en av flera grupper som gjort den här skivan förut.
BUICK MACKANE: The pawn shop years (Ryko/MNW)
På egen hand gör gamle Rank And File-sångaren Alejandro Escovedo lågmäld, intim folkpop. Men han ville tydligen få utlopp för sina elektriska böjelser också och bildade därför Buick MacKane. Som på ”The pawn shop years” gör robust, småskränig och ofta melodiös gitarrock av ganska typiskt Slash-märke. Inget uppseendeväckande, men habilt och trevligt.
MADONNA: Something to remember (Maverick)
Madonna köper sig tid i väntan på nästa nyproduktion och släpper en balladsamling, spetsad med några nya spår.
Inget ont i det - om man älskar ballader.
MAKAVELI/THE DON KILLUMINATI: The 7 day theory (Death Row/MCA)
Frågan är hur fräscht det är av skivbolaget att släppa skivan men nu är den utgiven och här är recensionen:
CLAES MALMBERG UNION: Rastlös exrebell (Union records)
Säga vad man vill om Claes Malmberg, men enkelspårig är han inte.
Ena stunden sitter han i Måndagsklubben på Femman och vältrar sig i logementhumor med Lennie Norman.
Nästa agerar han i seriösa teaterpjäser.
Och här kommer plötsligt en skiva, på vilken göteborgaren tolkar sånger av såna som LeMarc, Plura Jonsson och - framförallt - Dylan.
Det skulle kunna tyda på en bred och sammansatt talang. Men tyvärr är det snarare ett utslag av brist på självkritik. Uppträda och spela pajas kan han kanske, men inte sjunga. Mannen låter som en jagad Ronny Jönsson, även i de mest "känslosamma" ögonblicken.
YNGWIE MALMSTEEN: Inspiration (MNW)
Jag har aldrig känt till att Yngwie Malmsteen kan sjunga, men efter att ha hört hans strålande version av Hendrix "Manic Depression" inser jag att han är chockerande bra. Yngwie har massor av sug och rock n´roll i rösten och nygamle sångaren Mark Boals låter jönsig i jämförelse.
MANBREAK: Come and see (One Little Indian/Virgin)
Arga, politiska Liverpool-rockare som trots många ord och rätt snygg Stephen Hague-produktion inte förmår säga speciellt mycket alls. Korsa Manic Street Preachers med Blaggers ITA (om någon minns dem), plocka bort de bästa melodierna och några liter adrenalin, peta in nån halvhyfsad John Lennon-blinkning och ni har Manbreak. Det är upp till er att avgöra om ni behöver det. (97/08/15)
MANHOLE: All is not well (Noise)
Sällan har en feminist skrikit ut sin vrede över samhällets orättvisor likaövertygande som Tairre B. Rapmetall med inslag av såväl hardcore som hårdrock. Massor av sväng och massor av nyanserat hat i välskrivna texter. En sångerska som inte bara är skitsnygg, hon är äckligt bra också. Köp!
MANIC STREET PREACHERS: Everything must go (Epic/Sony).
Först och främst: Manic Street Preachers är ett överskattat band.
BILLY MANN: Billy Mann (DV8/Polygram)
Ännu en fläckfri produkt från den amerikanska radiopopfabriken, avdelningen "Känsliga singer/songwriters". Någon som såg honom värma upp för Sting köper kanske ett exemplar. Och Stefan Andersson lär redan sitta hemma och plocka ut låtarna. Vi andra sover tryggt vidare.
MAN... OR ASTRO MAN?: Experiment zero (One Louder).
De är från rymden (fast egentligen Alabama), kallar sig sånt som Star Crunch och Coco the Electric Monkey Wizard och kan på sitt fjärde album närmast liknas vid ett skramligt collegeband som försöker spela Dick Dale-låtar i ett rum fyllt av dataspel. Instrumental gitarrmusik, alltså, men med den larmgaranti som ingår när producenten heter Steve Albini. Kul en stund, framförallt i David Byrnes "Televison man", men rätt tradigt i ett helt album. Kan dock tänka mig att desa fyra virrpanor är underhållande live. Kolla själva om ni har vägarna förbi Göteborg den 30 maj.
MANOWAR: Louder than hell (Geffen/MCA)
"Louder Than Hell" är ingen klassiker, och Manowar låter inte lika bra (men musikaliskt likt sig) som på den gamla goda tiden, men det är ändå inte så pjåkigt. Tar man bara muskelkillarna med en nypa salt och lite humor samt hoppar över de pompösa balladerna, så är den här plattan en riktigt underhållande bekantskap.
MANSUN: Attack of the grey lantern (EMI)
Segflummig stadiumpop i grungekläder garnerad med små antydningar till dansbeats. Är sugen på att skriva att ”Mansun’s only love song” är Mansuns enda dugliga låt över huvudtaget, men de har faktiskt ”She makes my nose bleed” också. Sedan är det dock tvärstopp. Att engelsmännen hetsar upp det här i toppen på försäljningslistan säger en hel del om dagsformen för brittisk pop.
KEE MARCELLO: Shine on (CNR)
Gitarristen Kee Marcello har gjort en del utflykter under årens lopp i olika musikaliska sfärer, men här verkar han ha hamnat rätt.
Visst, liksom Joey Tempest har han närmat sig Tom Petty-rocken, men det svänger bra, och jag hade faktiskt inte en aning om att han sjöng så här bra. Vilsamt tillbakalutad poprock, med sköna harmonier och Svante Henrysons njutbara bas och cello i bakgrunden.
Kan man gissa att "Shine on" och "The river of Karma" blir små hits? Skona oss dock från "La Liason", den är för lättköpt.
MARILLION: Made again (EMI)
Efter att Fish lämnade Marillion förvandlades bandet till ett yngre Genesis. Ungefär. Fast sämre.
Här dokumenteras Marillion i alla fall otroligt ambitiöst på tre CD. Tre liveinspelningar, först 1991, sedan 1994 och 1995. Varje gång/år inspelat den 29 september.
Resultatet är hyggligt, men väl tilltaget för oss som inte direkt får gåshud av Steve Hogarths lena stämma.
MARILYN MANSON: Antichrist Superstar (MCA)
Marilyn Mansons andra ”riktiga” platta flyger mest förbi i ett skränigt industriflimmer. Den lever inte upp till förväntningarna, och för att få någon behålling alls av kvintettens underliga och småbizarra musik krävs full koncentration. Den som lyckas tvinga sig till sådan inlevelse kan dock hitta små guldklimpar i metallplätering.
MARION: This World and Body (London/Polygram)
Ett arenaband utan arena.
Ungefär så beskrev jag Marion efter ett haussat framträdande i Teaterladan i Hultsfred i somras.
Den bilden bekräftas tyvärr på detta debutalbum.
De unga britterna har knappt hunnit få skäggväxt, men låter redan som de vill rädda
sydamerikanska regnskogar dagarna i ända.
Särskilt pompös är sångaren Jaimie Harding, ett slags fjunig Bono med gester större än kontinenter.
Då hjälper det föga att en och annan melodi träffar rätt.
BOB MARLEY: Soul almighty - the formative years vol. 1 (JAD/MNW Ilr) Digitalt restaurerade och tillfixade inspelningar från 1967-68 med reggaens största stjärna. Man kan självklart ha invändningar mot tillvägagångssättet. Originalbanden lät förstås inte så här bra. En CD som mest hör hemma fansens skivhyllor. Andra skaffar förslagsvis en riktig Marley-samling i stället.
AMANDA MARSHALL: Amanda Marshall (Sony)
Mmm…inte illa alls. Amanda kommer från Kanada, har en av rockens trumklippor, Mellencamp-mannen Kenny Aronoff ,bakom sig , men viktigast - 23-åringen kan sjunga. Hör "Birmingham" och "Fall from grace" får ni se.
THE MARSHES Fledgling (Bitzcore/Birdnest)
Ett av de mer aptitliga amerikanska punkpopband jag hört det senaste hålvåret. Marshes, vars medlemmar tidigare figurerat i bl.a Dag Nasty och Down By Law, är i besittning av just de element konkurrenterna så ofta saknar: Svärta och vassa melodislingor.
BILLIE RAY MARTIN: Deadline for my memories (Magnet)
Och, ärligt talat, "deadline" för mitt tålamod. Tyska som låter som en sämre variant av Annie Lennox segar sig igenom smetballader, technoplopp, country (allt på engelska) och avslutar med "Ich glaube nicht" på hemspråket. Ruggigt.
JOHN MARTYN: Live (Permanent)
Gudomlig gitarrist, suverän sångare och lidelsefull låtmakare söker publik. Martyn har varit igång i åratal, utan att få nåt genombrott att tala om. Här gör han återigen finfin reklam för sig själv - på scen i London (från 1990...varför släpps detta nu?) med Dave Gilmour som gäst. Ge karln en chans, han är värd det!
JOHN MARTYN: And. (Go! Discs)
Engelsk veteran som aldrig gjort nåt riktigt uselt. Martyn är en superb sångare med en småloj, mässande röst, inte olik Van Morrison. Musiken bygger på jazziga grooves och svävar fram, med knapp styrfart. Bedövande vacker och läcker.
Vännen Phil Collins backar upp, som många gånger förr, på trummor och sång. Missa inte!
RICHARD MARX: Flesh and bone (Capitol)
Richard Marx är inte alls oäven på att snickra till små radiovänliga poprefränger. Men någon borde beordra honom att välta den plastiga 80-talsproduktionen överbord. Den här typen av sockerspröd, rosa romantik krängs bäst på TV-shop numera. (97/05/02)
MARY BEATS JANE: Locust (MVG)
I ”Dogrelish” och ”Corrosion” låter svenska Mary Beats Jane riktigt elaka. Men hur de än river i strängar och stämband lyckas de inte ruska av sig det faktum att de är en ganska syrefattig kopia på Alice in Chains eller möjligen Stone Temple Pilots.
KAREN MATHESON: The dreaming sea (Survival)
Ett fynd för Enya-fans. Skönsjungande Karen Matheson gör ljuva ballader både på engelska och gaeliska. Vackert och stämningsfullt, ibland med en popig refräng. En fridfull njutning.
GLEN MATLOCK: Who's he think he is when he's at home? (CreationSony)
Bedrövligt ointressant soloskiva med loser-Glen, basisten som sparkades ur Sex Pistols men inte tvekar att medverka i den dubiösa återföreningen. Han har återskapat ett helt autentiskt -77-sound, men inte lyckats skriva en enda hållbar låt. Vad menar Creation med att ge ut sån smörja?
MATS/MORGAN: The music or the money (UAE)
Att ta sig igenom en dubbel-cd av trummisen Morgan Ågren och keyboardisten Mats Öberg kräver en del av lyssnaren. Mats har förvisso ansträngt sig en smula för att åtminstone närma sig det kommersiella och hans cd är också den mest lättillgängliga, Mats imponerar också som sångare och en rekommendation är att värma upp med just hans cd.
DAG MATTSON: Don´t force the level (Four leaf)
En skicklig gitarrist som skapat ett instrumentalt album. Olika genrer finns representerade, funk, samba, blues, men i grunden är det fushion framfört av mycket duktiga musiker. Det hade dock inte skadat med sång på fler än en låt, när man lyssnar på den här typen av musik är det lätt att det blir lite tråkigt med bara instrument, saxofonisten Jerker Lindström jobbar dock hårt för att uppväga det.
MAXWELL: Maxwell's urban hang suite (Columbia/ Sony)
22-årige Maxwell från New York har själv skrivit och producerat alla låtarna på denna debutplatta, med assistans av legendariske funkgitarristen Wah-Wah-Watson och två kollaboratörer till Sade och Marvin Gaye. Resultatet är en lyckad hybrid av 80-talets jazzfunkfusion och klassisk 70-talssoul, något i stil med hur Michael Jackson skulle ha låtit om han mognat till en artist med mera soul än trendkänsla.
MAYADOME: Paranormal activity (Shrapnel/Roadrunner)
Proggresiv hårdrock är knappast vad man ska ägna sig åt om man vill nu kommersiella framgångar, desto me intressant då med människor som spelar vad de vill. Uppsalagänget Mayadome gör det dessutom bra och sångaren sliter verkligen för att träga igenom kompet men det fungerar inte hela vägen. Musiken borde bättre ha anpssats till sångarens förmåga, nu låter det, trots intressanta kompositioner en smula tunt.
JOHN MAYALL & THE BLUESBREAKERS: Blues for the lost days (Silvertone)
Bluesfarfar från England fyller 64 år i höst men stretar envist vidare, precis som sina svarta amerikanska bluesbröder. Det gör han rätt i.
CURTIS MAYFIELD, ARETHA FRANKLIN M-Fl: Dead Presidents (Capitol/EMI)
Ännu ett ambitiöst och begåvat soundtrack från Hollywood, den här gången packat med gammal klassisk soul.
Bland de fjorton spåren finns sånt som Sly & The Family Stones "If You Want Me To Stay", Curtis Mayfields "If There's a Hell Below", O'Jays "Love Train" och den store Al Greens "Tierd of Being Alone".
Inget är nytt och inget särskilt svårkomligt, men alltihop håller onekligen mördande hög klass.
MAYOMI: I am (Sidelake).
DeDe och Robyn. Och Mayomi. Den svenska dansmusiken fortsätter vaska fram nya röster. Nya ansikten.
Mayomi var tidigare 50 procent av duon Sistas of Soul, nu är hon solo. Och i dansanta hiten "The best a man can get" är hon en groovy dansdrottning, precis hur läcker som helst. Men som album sviktar "I am" stundtals betänkligt på grund av skralt låtmaterial. Trots smakfulla "Steppin out" och gatusmarta "How can I get by".
MAYTE: Child of the sun (NPG Records)
The girl soon known as Princess… Ja, Prince tjej alltså. 21-åriga Mayte. Dansare i hans kompband New Power Generation. Naturligtvis har Prince skrivit låtarna. Körat. Spelat.
Det blir dansant, tufft, rytmiskt, fartigt…
Prince ligger som bekant i fejd med sitt skivbolag Warner i USA. De låter inte stjärnan släppa skivor i den snabba takt han vill. Nu löser han den låsningen med att ge ut tre skivor i år.
En egen - "The golden experience".
MAZARINE STREET: The beast of (Fine tone recordings)
Jag blev rätt imponerad när jag i somras såg de här unga göteborgarna lira snäll glitterpop på Emmabodafestivalen. Men jag blir ännu mer imponerad när de nu skivdebuterar med en bunt råa, brötiga, Stooges-färgade smällkarameller.
Ebbot från gamla Union Carbid återfinns i tacklistan. Det är ingen tillfällighet.
Mycket lovande.
MAZZY STAR: Among my swan (Capitol)
Hope Sandoval gör en meditativ, beslöjad pop någonstans i diset kring Stina Nordenstam. Musik som dåsar, sträcker på sig lättjefullt och kurar ihop sig framför brasan. Munspel, akustisk gitarr och enkla sånger om svek och ensamhet.
MCALMONT & BUTLER: The sound of McAlmont & Butler (Hut/Virgin)
Bernard Butler är förmodligen en av Storbritaniens tre mest begåvade och egensinniga popartister.
Tyvärr tycks han inte vara särskilt intresserad av att låta världen få veta det. Så fort strålkastarna riktas mot honom flyr han.
PAUL McCARTNEY: Flaming pie (EMI)
Makalöst är ordet.
DELBERT McCLINTON: Victim of life's circumstances/Genuine cowhide (Raven)
Det var inte alldeles lätt att hitta rätt vinjett till den här recensionen - och jag vet fortfarande inte om jag lyckats.
MC EIHT: Death threatz (Epic/Sony)
Västkustrapparen MC Eiht är bland de bättre man kan höra i gangsta-genren. Korthugget småstöddig gör han sin egen pryl, stick i stäv med mera insmickrande kollegor. Bristen på säljande smör kan dock få spåren att kännas torftiga ibland, som på denna femte platta, där låtarnas likhet adderar till charmlösheten.
KATE & ANNA McGARRIGLE: Matapedia (Hannibal/MNW)
De kanadensiska systrarna (minns ni "Complainte pour St. Catherine"?) har passerat 50-strecket, men fortsätter oförtrutet att charma oss med sina varma, melodiska sånger. Inget för rockfansen. Men högst rekommendabel lyssning för alla som gillar passionerad musik.
MARIA McKEE: Life Is Sweet (Geffen)
När jag hörde henne första gången Lone Justice blev jag lite kär. Sedan dess har jag alltid varit lite mjuk i hjärtat för Maria.
LOREENA McKENNITT: The book of secrets (Wea)
Fyra miljoner exemplar har sålts av den här kanadensiskans två tidigare album och det, om något, bevisar väl att det finns ett behov av hennes dimmiga, höstlika pop med keltiska förtecken.
SARAH McLACHLAN: Surfacing (Arista)
Sarah, snart 30 år, är mega i hemlandet Kanada, stor i USA - och har förutsättningar att slå även i Europa. Musiken är pop åt ambienthållet med luftiga arrangemang. Stundtals är Sarah lite av reserv-Kate Bush. Men hon visar upp vassa taggar också och gästspelar på Alanis Morissettes planhalva.
GRANT MCLENNAN: In your bright ray (Beggars banquet/MNW ILR)
Parallellt med den tillfälliga (?) återföreningen av Go-Betweens frestar Grant McLennan även med ett nytt album i eget namn. Och har ni följt och uppskattat denne australiensiske popsnickrare tidigare blir ni knappast besvikna. McLennan skulpterar sina gitarrslingor med största omsorg och garnerar med lyrik att sjunka långt in i. De få svackorna täcks snyggt av svarta pärlor som ”All them pretty angels” och ”Down here”. (97/08/08)
MC LYTE: Bad as I wanna b (Elektra/WEA)
Man blir så glad ibland när gammal får vara äldst.
Säg nån som kan sluta gapa "B-boy, I've been looking for your ass since a quarter past" när MC Lyte (med Xscape) fått hamra i ditt öra hela våren och sommaren i gigantiska hiten "Keep on, keepin". Legendariska Lyte är numera i händerna på unge demonproducenten Jermaine Dupri, kanske inte mest känd för att vara finessernas mästare, men vi vill ändå tacka honom för att vi får fortsätta loving the Lyte (kanske inte heller hon finessernas mästarinna men sitt sedvanliga frejdiga jag).
JAMES McMURTRY: It had to happen (Sugar hill/MNW)
Morsning, Mellencamp. Här kör din gamle skyddsling om dig så det visslar om det. Saktmodiga ”It had to happen” har allt den gamla stjärnans alster från den senaste tioårsperioden saknat. Löd, skönhet, själ, värme och ett knippe riktigt gedigna sånger. Inledande ”Paris”, med McMurtry som ett slags Lou Reed med cowboyhatt vid mikrofonen, är snudd på mästerlig. (97/07/04)
IAN MCNABB: Merseybeast (Island)
Jag brydde mig inte så värst mycket om Ian McNabbs band Icicle Works och hans två första soloalbum har också passerat obemärkt förbi.
LUTRICIA McNEAL: My side of town (Warner)
Rösten från Rob’n’Raz-hitsen ”Clubhopping” och ”In command” på egen hand. Och - jodå - det är fortfarande kraft i rösten, även om musiken på solodebuten till större delen har ett mer varsamt anslag.
MC SOLAAR: Paradisiaque (Polydor/Polygram)
MC Solaar fortsätter i gammal god stil, till synes opåverkad av den franska dansmusikvågen, trots att han fortfarande har med sig sin vapendragare, funkgurun Phillippe ”Zdar” som producent. Ännu lite mer tillbakalutat, ännu lite coolare har han blivit sen sist. Men annars gör han inte någon stor sak av sin återkomst. Och även om ”Paradisiaque” inte innehåller någon ny ”Bouge de la” eller ”Nouveau western” lär han knappast göra någon besviken heller. (97/09/19)
MEATLOAF: Welcome To The Neighbourhood (Virgin)
Jag har en lista över världens vidrigaste och mest avskyvärda saker. Den ser ut så här:
Brynäs, Lars Tobisson, mörkt öl, eurodisco, söndagsstängda bankomater, Phil Collins och vägkrogar.
Sen kommer ingenting.
Sen kommer ingenting.
Sen kommer ingenting. Sen kommer storslagna ballader med Meatloaf.
"Welcome To The Neighbourhood&" är full av sådana.
EDDIE MEDUZA: Harley Davidson (M)
Gamle raggarkungen lever. Det är "pink Cadillac", "c'mon everybody" och andra rockkliche'er som staplas på hög i småtrevliga rockabillybagateller.
Ett besvärande faktum är att flera spår låter dansband. Det var väl inte meningen?
De tokroliga inslagen som förr om åren gjorde Eddie till kultfigur är dessutom borta.
Titelspåret och "I'm Not Gonna Fight" räddar ett plus.
ME & MY COUSIN: International (Priority/Virgin)
Duon Fred Fonk och R&B blandar hiphop och funk och försöker vara förmer än sina rappande kollegor. Och visst lyckas de: de är mer odrägliga, mer obegåvade och har fler urkassa låtar på sitt album än de flesta andra västkustband.
MEGA CITY FOUR: Soulscraper (Fire/MNW). Indierock. Murrig, omeldodisk indierock kretsande kring gitarrslingor som stelnade sommaren 1992.
Tråkigare än så här kan det knappast bli.
MEGADETH: Cryptic writings (EMI)
Jag gillar Dave Mustaines mörka texter, plattan är nästan genomgående en uppgörelse med människans fåfänga försök att ägna sig åt livslång kärlek (anar man en skilsmässa i det Mustainska hemmet?) och å andra sidan andra självdestruktiva företeelser som narkotika, något som ju också Dave har en klar inblick i.
MEJA: Meja (Epic/Sony)
Legacy of Sounds pigga sångerska goes solo med en bunt småtrevliga, poppiga soulnummer i lättviktsklassen. Styrkan är de livsbejakande melodierna, svagheten de utstuderat banala texterna.
MEKON: Welcome to Tackletown (Wall of Sound)
Wall of Sound verkar inte göra sig särskilt stora åthävor nuförtiden. Det mesta som rullar ut ur denna brittiska trendfabrik har genomgått ungefär samma behandling i fråga om såväl mixning som produktion. Mekon är inget undantag. Samma gamla bombastiska hip hop-beats och samplingar varvas med dub och funk. I och för sig är allt mycket kompetent behandlat, men ack så tröttande i längden. (97/05/16)
JOHN MELLENCAMP: Mr Happy go lucky (Mercury)
Mellencamps fenomenala svit av enkla och starka rockalbum under 80-talet ("American fool", "Uh-huh", "Scarecrow" och "The lonesome jubilee") tillhör de mest spelade skivorna i min samling. Därför svider det när jag tvingas konstaterar att Mellencamp 1996 lämnar mig i det närmaste oberörd.
MELONY: Statisfiction (Soap/MNW)
Gitarrpop av ganska typisk svensk indiesort, självfallet utgiven av Soap.
MEMENTO MORI: La danse macabre
(Black Mark/House Of Kicks)
Magin är försvunnen. Buhu, snyft. Den tycks ha gått förlorad med den specielle sångaren Messiah Marcolin och den lika specielle trummisen/låtskrivaren Snowy Shaw. Ny sångare är Kristian Andre'n (ex-Tad Morose) som utan att nå upp till företrädarens pondus ändå gör ett hyfsat jobb. Musikaliskt är det mer power metal och mindre doom. Det komplicerade men fascinerande gitarrspelet finns kvar, men faktum kvarstår; Memento Moris tredje platta är deras tråkigaste. Och den mest lättviktiga.
MENACE CLAN: Da hood (Rap-A-Lot/Virgin)
Bara namnet, som kan översättas till "Livsfarliga Gänget", signalerar töntvarning. De debuterande Los Angeles-rapparna skrämmer lyssnarna med att de är "pissed off bad niggas", skramlar hotfullt med vapnen och samplar pistolskott så det står härliga till.
Omoget, obegåvat och ointressant för alla utom pojkarna själva.
MEN OF VIZION: Personal (Epic/Sony)
Fem skönsjungande svarta män från Brooklyn, New York, hörs på denna debutplatta, som producerats av bandets duktige ledsångare, Prathan "Spanky" Williams, och välkände hitmakaren Teddy Riley.
Ämnet är kärlek och kvinnans lov sjungs med en inlevelse som borde får den mest manshatande feminist att vekna...
MENSWEAR: Nuisance (Laurel)
I den nya brittiska popvågen som gett oss gnistrande stjärnor som Oasis får Menswear stå för medelmåttigheten. För det bitvis innehållslösa poserandet. För det omotiverade upphaussandet.
För Menswear är inget underverk. Inget Blur. Inget Oasis. Inte ens ett Supergrass. Eller Cast.
I mina öron faller det här besvärande platt. Trots att gossarna använt alla de rätta ingredienserna.
THE MEN THEY COULDN'T HANG: Never born to follow (Demon/MNW)
Jag minns några hyggliga ögonblick av arg, taggig rock med irländsk folktouch i mitten av åttiotalet. Men det här är ju generande tandlöst. Till och med Pogues utan Shane MacGowan har mer bett.
MERCYFUL FATE: Into the Unknown (Metal Blade/House of Kicks)
Som ett välbekant eko från uppväxten låter Mercyful Fates femte fullängdare. De första lyssningarna känns allt väl, men de här tongångarna är långt ifrån okända, till och med så välkända att man tröttnar efter ett tag. Visst finns det kul delar, som sjörövarhistorien med den Pippi Långstrump-inspirerade titeln àFifteen Men (And A Bottle Of Rum), men lika bra som på åttiotalet blir det aldrig igen.
THE MERRYMAKERS: No sleep 'til famous (CNR)
Jätteduktigt Pite-band som vill - och kan ! - låta precis hur som helst. De förvandlar sig till Byrds, Beatles och Queen, 60-talsreferenserna duggar tätt men de grejar också cool coctailjazz. Melodisk, vässad pop à la Squeeze rakt igenom. Men aningen splittrat. Vad vill Merrymakers - egentligen?
METALLICA: Load (Polygram)
Jag är förälskad igen.
METAL MOLLY: Surgery for zebra (Silvertone/Virgin)
Belgisk grungepop med lätt ”tokrolig” framtoning. Ibland som ett oskarpare, melodifattigare, inte lika kvickt Presidents of the United States of America. Ibland bara trist. Ni förstår själva. Varken bra eller dåligt. Bara ytterligare ett förvirrat fall av ”storbolagsindie”.
GEORGE MICHAEL: Older (Ægean/Virgin)
Jodå. Visst har han blivit äldre. Mognare. Mer erfaren.
Herregud, George Michael var bara 17 år när han tog världen med häpnad med "Careless whisper", en av det tidiga 80-talets megahits.
MICHAEL LEARNS TO ROCK: Nothing to lose (EMI)
Jag tycker det är dags att Michael lär sig how to fuck off i stället. (97/10/10)
MONDAY MICHIRU: Delicious poison (Verve/Polygram)
Monday Michiru, dotter till en amerikansk saxofonist och en japansk pianist, äger utan tvekan både begåvning och charm. Något hon bevisade när hon besökte Lollipop-festivalen i egenskap av dj tidigare i somras. Men på skiva har hon svårt att leva upp till förväntningarna. Hennes svala och melodiösa pop-jazz är visserligen lite småtrevlig, men trillar alltför ofta in i kategorin ”örongodis” för att bli riktigt njutbar. (97/09/05)
MIDNIGHT OIL: Breathe (Columbia)
Producenten Malcolm Burn har tidigare jobbat med bl a Iggy Pop och Emmylou Harris. Här märks det på det tydliga faktum att Garrett låter som en återhållen Iggy Pop på flera spår och det faktum att Harris dyker upp och gör duetten "Home" med Garrett.
THE MIGHTY MIGHTY BOSSTONES: Let’s face it (Mercury/Polygram)
Jo, de här amerikanerna kan nog ta åt sig en del av äran för att ska är hett igen. De har svängt ihop baktaktspop i åtta år och hunnit med fem album. Och, tja, det är väl piggt och rappt det här också. Men, som sagt, de är inte ensamma längre. Och bara i Sverige finns det numera ett helt gäng ska-band som låter både fräckare och personligare än The Mighty Mighty Bosstones. (97/10/17)
JULIE MILLER: Blue pony (Hightone/MNW)
Årets kvinnliga countrydebutant? Det enda som eventuellt talar emot en sådan beskrivning är det faktum att Julie Miller - låtskrivaress som länge försett andra Nashville-stjärnor med material men först nu tar sig ton på egen hand - inte hör till de mest renläriga man stött på. Hon väver gärna in både folklore, kärva singer-songwriter-färger och fragment av det som kallas mountain music. För talar den innerliga sången, de starka melodierna och de sinnliga, vackra stämningarna. Uppbackningen vittnar om viss klass den också. I en duett, ”Forever my beloved”, möter Miller självaste Emmylou Harris. I en annan, den underbara ”I call on you”, går hon i clinch med Steve Earle. Jag har nog inte hört något lika betagande i genren sedan Kimmi Rhodes ”West Texas heaven”. (97/05/23)
JEFF MILLS: The other day (Axis/Sony)
Detroitfödde Jeff Mills har verkat som DJ i tio år och producerat egen musik nästan lika länge. Ett urval från de senaste fem åren finns nu samlat på ”The other day”. Musikaliskt spänner det från den hårdare tolvan ”Mecca”, inspelad under tiden i New York 1993 till mer atmosfäriska ”Humana”, som spelades in 1994, men inte släpptes förrän året därpå. Allt med samma begåvade och känsliga handlag. Tyvärr är ”The other day” lite daterad, men Jeff Mills är forfarande lika njutbar. (97/06/13)
MINDJIVE: Chemicals (Burning Heart).
Ännu ett möte mellan punk, funk och rap, den här gången från ett svenskt band som redan skaffat sig visst liverykte, främst i skate- och hardcorekretsar. Men här ligger tonvikten minst lika mycket på det lojt funkiga som det hårt riffande, i "Lay it on thick" dyker till och med Digable Planets melodiska softrap upp i skallen för ett ögonblick. Dynamiskt således.
MINE: Mine (Massproduktion/MD)
Oj! Ett löfte, på min ära. Mine är en ny combo byggd kring sångerskan och låtskrivaren Emma Holmér. Tillsammans med producenten Martin Landqvist (Nåid), Johan Vävare och musiker från bland annat Fläskkvartetten har Mine lagat till en mångfacetterad men sammanhållen och snygg platta som inte låter sig fångas i första taget. Tänk Sinéad O’Connor, Joni Mitchell och Everything But The Girl, höljd det hela i jazz och moderna dansrytmer och känn den nordiska melankolin andas i såväl text som musik.
MIKE & MECHANICS: Hits (Virgin)
Mike Ruthefords sidoprojekt till Genesis är inget mirakel. Väl en väloljad maskin när det gäller att producera sportradiohits. Trygg radiorock med Paul Carracks lena stämma.
Här samlas de tralligaste spåren. Känns onödigt.
MILLENCOLIN: For monkeys (Burning heart) Problemet för de flesta brädpunkband är att de till slut målar in sig i ett hörn rent musikaliskt. Formen stelnar. Svenska Millencolin närmar sig den punkten, men är inte där riktigt än. ”For monkeys” är en energisk liten skiva. Pigg.
MILLENCOLIN: Life on a plate (Burning heart)
Ace of Base får ursäkta, men det svenska musikundret 1995 spelar inte reggaepop - utan skatepunk. Först No Fun At All, nu Millencolin. Band som inte är ett riff efter de amerikanska förebilderna. Musikaliskt.
Nikola (stark röst!) och hans kompisar tycks sprängfyllda av idéer och energi. Och en glädje som smittar av sig. I högt tempo.
JULIE MILLER: Blue pony (Hightone/MNW)
Årets kvinnliga countrydebutant? Det enda som eventuellt talar emot en sådan beskrivning är det faktum att Julie Miller - låtskrivaress som länge försett andra Nashville-stjärnor med material men först nu tar sig ton på egen hand - inte hör till de mest renläriga man stött på. Hon väver gärna in både folklore, kärva singer-songwriter-färger och fragment av det som kallas mountain music. För talar den innerliga sången, de starka melodierna och de sinnliga, vackra stämningarna. Uppbackningen vittnar om viss klass den också. I en duett, ”Forever my beloved”, möter Miller självaste Emmylou Harris. I en annan, den underbara ”I call on you”, går hon i clinch med Steve Earle. Jag har nog inte hört något lika betagande i genren sedan Kimmi Rhodes ”West Texas heaven”. (23/5/97)
MINISTRY: Filth Pig (Warner)
Ena lyssningen tycker jag albumet är briljant, nästa fattar jag ingenting. Likadant med de olika låtarna. Så betyget borde hamna någonstans mittemellan, men när jag skruvar upp volymen infinner sig en känsla som gör det omöjligt. Ministry behåller strupgreppet på alla fans av tung industri.
WALT MINK: El producto (Atlantic)
Hygglig klubbrock med uppiggande popinslag där trion lånar friskt musikaliskt. Snattar lite österländska kryddor på Zeppelin-manér. Leker. Men det blir bara småkul ändå.
MISERY LOVES CO.: Not like them (MVG)
Om Misery Loves Co. tillhör den skara människor som lider av höstdepression är det dags att de slutar. Uppsaladuon har nämligen lyckats knåpa ihop höstens platta.
MISFITS: American psycho (Universal)
Misfits är inte lika pigga, fräcka eller bra som då det en gång begav sig. Michael Graves är ingen ny Danzig, och saknar hans röstmässiga bredd och djup. Men hans röst passar Misfits, och de låter ändå småtuffa, fartiga och helt okej. De nya låtarna har samma stuk som förr i tiden, och flera av dem har riktig hög kvalitet, som titellåten, ”Walk among us” och ”Dig up her bones”.
MISMATES: All things bright and beautiful (Sesame/CNR)
Spröd pop av brittskt snitt från svenska debutanter som tydligen gillar att lyssna på Sundays-plattor och klippa sig som Paul Weller. Låtar saknas inte, sångerskan Anna har en bra om än inte överdrivet personlig röst, gamle Stars On Mars-mannen Torsten Rundqvist har lagat till en varm och behaglig produktion och stråkarrangemangen är snygga.
JONI MITCHELL: Hits/Misses (Reprise)
Okej...händerna på bordet. Jag erkänner, jag älskar den här kvinnan.
MOAHNI MOAHNA: Why (Santa Claus/SGA)
Det här är en synnerligen omväxlande platta och man får förmoda att kompositörerna haft våldsamt kul när de gjorde den. Det gäller att hänge med i de lekfulla svängarna mellan brutal hårdrock alá Black Sabbath, harmer a´la Malmsteen, flamenco, kyrkomusik, hambo och rena musikalstycken. Allt framfört av två ursinnigt duktiga musiker (Tommy Rhen och Henrik Flyman) och en sångare vid namn Martin som omedelbart borde få huvudrollen i ”Jesus Christ Superstar”. Lekfullt och briljant!
MOBY: Animal rights (Mute/MNW ILR).
Technoveganen från New York river ut nästan alla syntar, köper ett gäng nya distpedaler och minns att han en gång höll på med punk. Precis som alla andra just nu vill Moby rocka. Och det gör han. När han inte fastnar i funkmetalträsket, vill säga. Eller skriver en finstämd instrumental kärlekssång till sin mamma.
MOBY, SMASHING PUMPKINS M FL: A means to an and - The music of Joy Division (Hut/Virgin)
Fjorton unga amerikanska förmågor tolkar Manchester-bandet som satte färg på avgrunden . . .
Det funkar bättre än man skulle kunna tro. Merparten av de medverkande verkar ha en ganska korrekt uppfattning om vad Ian Curtis höll på med. Samtidigt som de försöker hitta en egen ingång i materialet, handskas de lyhört både med de episka ljudlandskapen, det oerhört laddade emotionella innehållet och den unika rytmik som var Divisions signum.
Kendra Smith, Smashing Pumpkins (opererande under pseudonymen Starchildren), Further och Moby lyckas allra bäst. Den sistnämndes elektrifierade version av mästerverket "New Dawn Fades" skulle rent av kunna kallas fantastisk.
M.O.D.: Loved By Thousands... Hated By Millions
(MegaForce/MNW-ILR)
Billy Milano själv har valt ut låtarna till Method Of Destructions största-hits-samling. Här finns många klassiker, som "Surfin' USA" och "Ode To Harry", en del annat och några nya låtar. Till varje låt finns en underhållande liten pratbubbla, och sångerna själva innehåller rå och sjuk humor i svängig metalltappning. På sina ställen är det helkul, men 29 låtar i rad med M.O.D är definitivt för mycket för mig.
M.O.D.: Dictated aggression (Music For Nations/MNW-ILR)
énnu en ny M.O.D-platta, den åttonde den här gången. Bandet låter tajtare, tyngre och mer metalliska, men ändå är den typiska M.O.D-heten klart framträdande. Och det är definitivt bättre än på länge.
M.O.D.: Dictated aggression (Music For Nations/MNW-ILR)
Ännu en ny M.O.D-platta, den åttonde den här gången. Bandet låter tajtare, tyngre och mer metalliska, men ändå är den typiska M.O.D-heten klart framträdande. Det låter definitivt bättre än på "Devolution", men inte lika kul som i början av bandets karrriär.
MODEST ATTRACTION: Divine Luxury (Naxos)
De unga svenska herrarna i Modest Attraction knycker lustfyllt och skamlöst riff ur gamla 70-talshits och skapar en känsla som inte går att hitta hos många band idag. Sångaren har kraftigt tremolo, vilket passar låtarna perfekt. Lyssna på "Everone's a star" och bryt ihop, SÅ bra. Trummisen är ruggigt tajt och det hörs att hela bandet satsat själen i det här, de Gudfruktiga texterna går att överse med.
THE MOLE SESSION: Favourite Thing (Rock 'n' Roligan/Border)
Möjligtvis kan man klaga på att göteborgska Mole Sessions softa pop låter lite för mycket som bakgrundsmusik. Men de smäktande tonerna (Mole Session påminner lite grand om Chris Isaak, dock ej sångmässigt), countryflörten och det allmänt gulliga intrycket bandet ger gör att jag låter bli. Det är lika bra att slappna av och ha trevligt istället.
THE MOMMYHEADS The Mommyheads (Geffen/Universal)
New Yorks Mommyheads har hunnit med fem album, men det här är det första på stort bolag. Detta är lätt nostalgisk 70-talsdoftande pop med krydda av orgel och blås och ingen som hör Adam Cohen sjunga lär undgå att tänka på Paul McCartney. Klockrena harmonier, klassiska refränger och högt betyg för hantverket, föga oväntat med Don Was i producentstolen. Trivsamt alltså, men den som gillar genren kollar lämpligen betydligt fräckare Ben Folds Five först. (97/09/05)
MONACO: Music for pleasure (Polydor/PolyGram)
”It’s about the heart, not art” säger New Order-mannen Peter Hook och kollegan David Potts om sitt nya projekt Monaco. Detta till skillnad från deras förra konstellation Revenge, där Hook gjorde sitt bästa för att undvika sin musikaliska historia. Något han nu erkänner verkade hämmande på resultatet. Här ställer han låtarna i centrum, låter dofter från både Joy Divisions postpunk och New Orders dansanta pop flöda in och excellerar med sitt karakteristiska basspel. När det verkligen vill sig, som i ”Shine” eller ”Buzz gum”, är Monaco faktiskt lika sommarlätt smittande som närbesläktade Electronic var på ”Raise the pressure” i fjol. (97/06/06)
MONO: Formica blues (Echo/Universal)
Martin Virgo tycks leva i ett land där det vilar en liten tår i varje ögonvrå. Där varje avsked är slutgitigt. Och där varje dans är den sista. Åtminstone är det vad hans sånger ger sken av. Och inte blir det sämre av att han hittat fenomenala sångerskan Siobhen de Mare som ledsagare åt de snyftande violinerna och storgråtande Bacharach-trumpeterna.
MONSTER: Rockers delight (MVG)
Redan på debut-EP:n ”Honour your friends” imponerade stockholmska Monster med sin ska- och reggaebottnade rock. Första albumet är ännu bättre. I pressreleasen beskrivs septetten som den perfekta blandningen av Clash och Supremes och lite ligger det faktiskt i det. Monster struntar i etiketterna och surfar hej vilt mellan ska, soul och punk och plockar in lite funk och rock’n’roll på vägen.
MARIA MONTELL: And so the story goes (Epic)
Nej, kronprins Frederik är inte tackad på omslaget.
MOONSPELL: Irreligious (Century Media/House of Kicks)
Portugiserna kombinerar mycket goth och lite dödsmetall till en dyster, storslagen och närapå vacker musikalisk brygd. Utan att det är alltför uppenbart leder till exempel de mäktiga bakgrundskörerna och de synthiga, lugnare partier tankarna till Type O Negative respektive Sisters Of Mercy. Därutöver finns vissa otydliga inslag från hemlandet som gör att Moonspell på sin andra platta ändå står stadigt på egna ben.
SCOTTY MOORE & DJ FONTANA: All the Kings men (Polydor)
En senkommen hyllning till musikerna runt Elvis, gitarristen Scotty Moore och trumslagaren DJ Fontana. Keith Richards, The Mavericks, Ron Wood, Jeff Beck, Steve Earle och fler därtill har slagit sig i slang med de grånade farbröderna i en samling snäll, nästan tindrande 50-talnostalgi. Mer välment än bra. (97/08/15)
MOOSE: Live a Little Love a Lot (Play It Again Sam Records)
Retropop för pannluggspojkar med slipover och backspegelsyn på pophistorien. Trivsamt, stundtals. Trist, stundtals. Ord jag tänker på: glest, pose och nästan.
Utmärkt att somna till, men det kanske inte var meningen...
THE MOPEDS: Hände hoch (Vibrafon)
Femspårsdebut med Eggstone-polare som gör naivistisk, Pixies-besläktad modspop i lo fi-kostym. Skånetrion sjunger om ödlor och mopeder och ansluter sig med klockrena ”Paradise” (om en hund som kilat vidare) till samma fina husdjurshyllartradition som Neil Young i ”Old king” och Torsson i ”Max och Nisse”. Det är nog värt att komma i tid om ni ska se Eggstones turné i vinter. Mopeds är förband, nämligen.
MORGANA LEFAY: Maleficium (Black Mark)
Det är imponerande med band som trots många problem reser sig och spelar in igen, totalt ointresserade av trender inom hårdrocken. Det är tungt och storslaget med klassiska inslag som gäller.
ALANIS MORISETTE: Jagged little pill (Reprise)
Ny spännande platta, från en dam. Som brinner. Som blöder. Som bär känslorna utanpå. Låter dom hänga synliga. Ungefär som PJ Harvey, fast rock´n´roll.
MORPHINE: Like swimming (Rykodisc/MNW ILR)
Även på sitt fjärde album gör Mark Sandman och hans Boston-trio tämligen betagande low rock med sädiga saxar, rök i lungorna och mord och gift i texterna. ”I know you (pt. III)” och ”Like swimming” är kanon, men som vanligt saknar vi som sett Morphine en del av konserternas nerv och intensitet på platta. Plattan rekommenderas men Sverigebesöket i maj är ett måste.
MORPHINE: B-sides and otherwise (Rykodisc/MNW ILR)
Radioinspelningar, B-sidor, soundtracklåtar, spår från japanska och australiensiska specialutgåvor och en hyllningslåt till Jack Kerouac - vi snackar alltså svåråtkomliga Morphine-grejer här. Visst förstår man varför en del inte kom med på albumen och här finns några måttligt intressanta ”experiment”, men vi som redan fallit pladask för den här hypnotiskt saxofonrockande Boston-trion klarar oss knappast utan coola spår som ”Have a lucky day” eller ”Virgin bride”. (97/10/17)
MORRISSEY: Maladjusted (Mercury/EMI)
Morrissey-album måste man egentligen umgås med i ett par månader för att till fullo förstå och kunna bedöma.
MARK MORRISON: Return of the Mack (Wea).
Brittiske Mark Morrison, känd i Sverige främst för ett litet bråk på Café Opera härförleden, har jämförts med R Kelly, vilket ju är ett gott betyg. Och nog är det här är snygg, modern, tillbakalutad r'n'b med viss klass och attityd, även om allt inte känns helt originellt. Spelar gärna "Crazy" eller softa "Tears for you", även om singeln "Return of the Mack" står i viss särklass.
VAN MORRISON: The healing game (Polygram)
Det är med Van Morrison som med Francis Ford Coppola. Han är så svag för sin avkomma att omdömet förmörkas.
VAN MORRISON WITH GEORGIE FAME & FRIENDS: How long has this been going on (Exile/Verve)
Hade mer än gärna haft ett centralt placerat bord (och en pint bitter i näven) på Ronnie Scotts i London majkvällen när den här liveplattan spelades in.
Två gubbar (med hatt!) leker sig igenom allt från Morrison-klassiker ("Moondance" är med) till klassisk Gershwin och Mose Allison-blues. Jazzigt och avslappat, stort band med mäktiga blåsresurser - och på det stora hela ganska kravlös lyssning. (8/12)
I MOTHER EARTH: Scenery and fish (EMI)
Kanadensarna följer upp succe´n "Dig" från 1993 och har den här gången krälat djupare ner i någon mörk musikalisk källare där de utför någon slags psykedelisk, välspelad jamsession. Ingen lättsam hårdrock precis, men musikernaär imponerande skickliga. Soundet är perfekt, gitarren rå och om du orkar med resan det innebär att ta sig igenom plattan är det värt besväret. Kanadesarna har alltid varit bra på tung rock.
MÖTLEY CRÜE: Generation swine (Warner)
Det är märkligt att ärkefiender i rockband när pengarna tryter alltid hittar tillbaka till varandra. Sångaren Vince Neil är med igen, ett visst mått av självinsikt får man dock förmoda att gänget skaffat sig. I alla fall med tanke på titeln och i vissa texter där de helt frankt förklarar att det är kräk de är och ingenting annat. Rent musikaliskt låter de dock i dag lika mycket som Beatles på acid som grymma metallkillar - och det är det som gör det bra.
MOTÖRHEAD: Overnight sensation (Border)
Motörhead letar sig på nya plattan mer tillbaka till sina rötter som världens grymmaste band…Här finns klara influenser av gamla säkra kort som Ace of spades och Bomber. Trots brutaliteten känns ändå låtarna lättillgänglinga, nästan som på klassikern "1916". Trion (Jo, Wurzel är borta). Här finns en rad låtar med hitstatus; den suveräna titellåten, "Murder show" "Love can´t buy you money", "Broken", punkigt grymma och vrålsnabba " Them not me" (Jorå, Mikkey Dee kan vara lika grym som Animal). Tyngre och lugnare "I don´t believe a word" är en klassiker. Allas vår Lemmy är hetare än någonsin!
MOTVIND: Stormvarning/samling (Stormy Rec.)
Musikaliskt pendlade göteborgarna under sin sju år långa karriär mellan dansbandskomp och stentunga rockriff. Visst känns soundet lite bisarrt, visst är sången stundtals pinsamt stel och nog är texterna en smula banala. Men vi behöver fortfarandeuppkäftiga band.
BOB MOULD: Bob Mould (Creation/Sony)
"This one is for me", har förre Hüsker Dü- och Sugar-gitarristen Bob Mould skrivit på den plats i konvolutet där andra brukar ha tacklistor. Främst för att markera att det verkligen är ett soloprojekt; amerikanen står för både låtar, produktion och samtliga instrument.
MOUTH: Hole of your head (Telegram). Mouth gapar efter mycket. Inga genvägar in på Tracks-listan här inte. Nej, stockholmarna låter sin ostyriga gitarrpop skena lite vart den vill. Böka lite här, lite där. Oväntade temposkiften, melodiska kullerbyttor, gitarrmangel... Visst, det hörs tydliga ekon av gruppens favoriter Pixies, Breeders och Sonic Youth.
M PEOPLE: Fresco (Bmg)
Fyra britter med lättviktig soulpop i bagaget. Heather Small värmer upp med sensuellt hes röst i inledande ”Just for you”, bara för att snabbt öka trycket till gosig gladdisco i ”Fantasy island”. Sen saggar cd:n sakta ihop betänkligt. M People är inte soulens framtid eller några musikinnovatörer. Vore jag Bryan Ferry skulle jag gråta när jag hörde coverslakten av ”Avalon”. Men här och var presterar M People gammal hederlig brukssoul, anpassad för många lyssnare. (971024)
MR BUNGLE: Disco Volante (Slash)
Faith No Mores sångare Mike Patton roar sig på sin lilla fritid med galna sidoprojektet Mr Bungle, som är just - hispigt. En samling vrickade musikaliska kullerbyttor som spretar åt alla håll samtidigt och får Frank Zappa att framstå som en annan Michael Bolton.
Kul några sekunder, totalt migränframkallande i större klunkar.
Ger uttrycket "gapa över för mycket" en helt ny innebörd.
MR LIBiDO: Sensually primitive (MNW)
Mr Libido, alias Mattias ”Ia” Eklund (Freak Kitchen) visar inte bara tvättbrädan på konvolutet till den här cd:n, han ger sig dessutom i kast med datoriserad hardcore. Tro det eller ej, men det är stenballt. Ia har alltid haft en oerhörd förmåga att skriva bra låtar, och till och med i det här formatet är de njutbara. Det här är det närmaste en datoriserad Frank Zappa någon kan komma (det är lika sjukt).
M TRAIN: Scramble (Midnight)
Det finns trist gubb-blues och det finns rolig, lekfull blues där man vågar improvisera. M-Train från Emmaboda tillhör den senare kategorin. De skriver egna låtar som andas spelglädje och allt sitter fläsk. Basisten är en klippa, gitarristen hårdrockare. Resultatet blir tajt och kul!
MUFFLON 5: All in flame (A west side fabrication)
Ett av få band från det tidiga nittiotalets svenska indiepopvåg som fortfarande går framåt. "All in flame" är göteborgskvarettens hittills starkaste ögonblick; en platta fulladdad med hungrig, framfusig och välskriven gitarrpop som hittat näring både brittisk nutid och amerikansk historia.
Mufflon 5 förtjänar ära och berömmelse.
KEITH MURRAY Enigma (Jive/Virgin)
Keith Murray, som representerar ”intellectual violence”, har en av branschens mest distinkta röster och är dessutom cool nog att kalla sig just Keith Murray och ingenting annat. Murray hör nära samman med vänner (det vill säga Def Squad) som Redman och Erick Sermon som till större delen producerat ”Enigma” - utmärkt östkust-hip hop utan amtioner att vara nyskapande och det är så behagligt perfekt ibland.
MUTTS: Mutts (Lund records)
”Everybody wants to be a star, don´t tell me I’m wrong”, slår Håkan Åkesson fast redan på inledande spåret. Och visst. Fick vi, kunde vi, skulle vi alla sälja ut Globen och apa oss till folkets jubel.
ALANNAH MYLES: A-lan-nah (Atlantic)
Det är fem år sedan hesröstade Alannah stod och ålade sig i skinnbrallor och tiggde om svart sammet i hiten "Black velvet".
Numera gör hon halvhygglig country-pop-rock. Hennes röst är värd bättre.
ALANNAH MYLES: Arival (Ark 4)
När hon med sin lite spruckna stämma väser ”You think you know all about me/cause you spent the night/yeah right/not quite” i ”Bad 4 you” låter det rätt okej.
MÖGEL: Domination (Kamel/Birdnest)
Boråspunkarna Mögel är inne på femtonde året och tredje fullängdaren, som inte bjuder på några större överraskningar. Musiken är numera hardcorepunk av amerikanskt trallvänligt snitt, som turligt bryts av ett par hårdare låtar. Några ska-partier och fåniga texter känns onödiga, men melodier, humor och hårdhet räddar helheten. (97/10/03)
Aftonbladet på internet distribueras via 
|