Arkiv CD-recensioner E

17 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.

Mästerligt!
Mycket bra
Bra
Godkänt
Dåligt
Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

STEVE EARLE: I feel alright (Warner) Countryns vilde hillbilly har fyllt 40 och bestämt sig för att lägga ner karriären som heroinist. Tackar vi för. Earle har länge framstått som en av brobyggarna mellan traditionell country och mer regelrätt rock. En stabil låtskrivare med charmigt sliten röst.
Titelspåret, pigga "Hard-core troubadour", trallvänliga "More than I can do", bittra "Now she's gone", självutlämnade "CCKMP (Cocaine can I kill my pain)" och kärva "The Unrepentant" visar att glöden finns kvar.
Ronny Olovsson

STEVE EARLE: El corazon (Warner) Inledande ”Christmas in Washington” där Earle försöker återuppväcka en gammal countrylegend med refrängen ”so comeback Woody Guthrie /come back to us now/tear your eyes from paradise/and rise again somehow” är svidande vacker. Det enkla gitarrkompet och den försiktiga orgelslingan förstärker laddningen i Earles nakna, oskolade, lätt sluddrande röst.
I den stunden är denne rufsige outlaw det enda en orakad man runt 30 kan önska sig. Steve Earle sjunger om livskriser och vardagligt elände på samma engagerande vis som någonsin en Springsteen.
Han är bitvis karg som Cash, sedan struttigt countrypigg och i ”Telephone road” är han så Willy DeVille-cool att jag bara måste spela fånig luftgitarr och mima till den highwayhårda texten.
”El corazon” är Steve Earle i hans allra briljantaste stund. En återkomst från helvetets väntrum som förtjänar att nå en vidare krets, som slår en definitiv bro mellan countryns heligaste och rockens larmigaste.
”Come on, come on, come on, let’s go... cause everybody’s rockin’ on Telephone road.” (97/10/03)
Ronny Olovsson

EARTH, WIND & FIRE: In the name of love (Pyramid/Edelpitch) Hoppsan. Först bråket mellan Carola och Earth, Wind & Fire - och nu ett ”nytt” comebackalbum. Egentligen är detta en omarbetning av en platta soullegenderna släppte i Japan häromåret.
Men strunt samma. Inget hängivet fan lär bli besviket. Det är slimmat producerat och oantastligt sjunget (Philip Bailey i högform, med Maurice White på ”additional lead vocals”). Hiphop-inslagen i några låtar hade man dock kunnat vara utan.
Annars: hyggligt hantverk. Men de var bättre förr. (97/08/08)
Anders Hvidfeldt

EAST SEVENTEEN: Hit singles - Around the world/The story so far (London/PolyGram) Imponerande sextonlåtars hitparad från denna den kanske mest uthärdliga av alla konstellationer i pojkgrupp-genren. Den brittiska kvartetten har alltid haft aningen bättre smak och lite mer koll än sina kollegor. Därmed inte sagt att det finns något på "Hit singles" som jag kommer att spela efter att jag satt punkt för det här. Covern på Pet Shop Boys ”West End girls” är till exempel alltjämt vedervärdig.
Håkan Steen

EAST 17: Up all night (London) Pojkbimbos med rätt att poppa. Lättsamt. Gulligt. Tralligt. Allt till en mix av moderna dansrytmer. Och de flesta låtarna siktar direkt mot unga flickhjärtan. Träffsäkert. Men också förödande förutsägbart.
Ronny Olovsson

EAZY-E: Eternal E (Priority) För lite mindre än ett år sedan avled Eric "Eazy-E" Wright i aids. Rapparen från Compton, Kalifornien, som tillsammans med bl a Dr Dre och Ice Cube bildade N.W.A.. Här har 14 spår ur hans produktion samlats. Så här komprimerat känns det som en karikatyr av en "gangstarappare". Det är pistoler (skjuta är kul?), horor (kvinnosynen tål ingen närmare granskning), niggers (hrrm!), knark… Och naturligtvis rabblar han hela tiden sitt artistnamn, för att banka in det.
Ordet för dagen: Ego.
Orkar man tugga i sig klichéerna finns här en del gungiga saker, men Eazy-E hade mer attityd än röst.
Ronny Olovsson

ECHO & THE BUNNYMEN: Ballyhoo - the best of (Korova/Warner) Som jag konstaterade i en krönika här för leden: Echo & The Bunnymens skira pop var något av det vackraste man kunde höra på hela åttiotalet.
De senast daterade delarna av den här samlingen, utgiven lagom till britternas av allt att döma storstilade comeback, ger mig helt rätt. Hör ”The cutter”, ”The killing moon” och ”Bring on the dancing horses”. Kanon. Samtidigt måste det erkännas att de tidigaste numren känns väldigt nattståndna.
Hör inte ”Do it clean”... (97/06/27)
Per Bjurman

ECHO & THE BUNNYMEN: Evergreen (London/Polygram) Ännu en återförening...
Ni får eksem i öronen bara av upplysningen, inte sant?
Men fram med botgörande salvor.
Echo & the Bunnymen - Liverpools allra finaste åttiotalsmelankoliker - har faktiskt lyckats sätta samman en riktigt storartad comebackplatta.
Redan singeln, ”Nothing lasts forever”, indikerade att det fanns begåvade tankar i det här projektet.
Och ”Evergreen” är full av den typen av sånger:
Storlagna, majestätiska hymner laddade med skönhet, stolthet och genomgripande soul.
”Don't let it get you down”, ”I want to be there (when you come)”, ”I'll fly tonight”, ”Empire state halo” och ”Forgiven” är några av de bästa exemplen.
Av det ursprungliga Bunnymens eteriska pop hörs väldigt lite.
Däri ligger nog också styrkan.
Andra urtidsdjur som samlas på nytt gör nästan alltid misstaget att försöka återuppliva gamla idéer och koncept.
Misslyckandet är därmed givet på förhand.
Ian McCulloch, Will Sergeant och Les Pattinson - de tre överlevande kaninmännen - har i stället följt en vision om hur gruppen skulle ha låtit i dag om den fortsatt.
Resultatet är lysande. (97/07/11)
Per Bjurman

EDGE OF SANITY: Crimson (Black Mark/House Of Kicks). Dan Swanö förnekar sig inte. Den här gången har han låtit sin symfonirocksförtjusning mynna ut i en CD med bara en låt. Ett 40-minuters episkt alster som är en korsning av death metal, goth och symfoni. I stort sett just vad man kunde vänta sig av Edge Of Sanity.
Bella Stenberg

EELS: Beautiful freak (Dreamworks/MCA). Någon känner kanske till E, popsnidare från Los Angeles, som fått en och annan kritiker att jubla över sina två tidigare soloalbum. Numera är han en del av trion Eels, vilka gör pop som visserligen är kul och intressant på samma egensinniga vis som exempelvis Weezer eller Soul Coughing, men ofta lite för knepig för sitt eget bästa. E har en fin lyrisk ådra för ironi kombinerad med sann svärta och visst är både "My beloved monster" och bitterljuva "Guest list" utmärkta låtar.
Men de riktigt starka melodierna, de där som borrar sig in i hjärtat och upprättar direktkommunikation mellan lyssnare och musiker, är det alldeles för ont om. Jag tror herrar skivbolagsbossar Geffen, Katzenberg och Spielberg får leta guldkalvar på annat håll.
Håkan Steen

E-40: Tha hall of game (Jive/Virgin) Även om E-40 inte är min favorit måste han respekteras för sin konsekvens och faktiskt helt omisskännliga själv. E-40 och hans klick (med bland annat Suga T) är på nåt vis västsidans svar på lika rundlagde Biggie Smalls och hans gäng (med bland annat Lil Kim), utan att för den skull vara slav under Suge Knight. E-40's gangstafunk låter bara som E 40. Måste bara undra: har K-Ci blivit så till sig över tillvaron i soliga Kali att han måste sjunga på alla västkustrappares skivor (kanske är i ren frustration, sägs att han inte är glad över att Märy J gått över till Case)?
Anna Björkman

EG: Turn Me On I'm A Rocket Man (Warner) Eg White från Eg & Alice ensam. Det blir lågmält. Försiktigt. Lite konturlöst, lite pretentiöst. Väldigt New York. "Stay Home" har lite trevande hitkänsla, men merparten av låtarna händer inte, de bara finns. Utan att göra något direkt intryck.
Ronny Olovsson

EGGMAN: First fruits (Creation/Sony) Sice, sångaren från Boo Radleys, goes solo med en upposättning legeringtar av Beatles-inpirerad pop och mjuka folkfärger. Det låter okej, men man förstår varför det är Martin Carr som skriver låtarna i Radleys.
Per Bjurman

EGGSTONE: Vive la différence (Vibrafon) Det är rätt märkligt. Eggstone har aldrig gett sken av att ha plågats av inskränkningar i sin konstnärliga frihet. Den ofta eteriska popen på de två album trion hann ge ut på Soap records - ”In San Diego” och ”Somersault” - kändes tvärtom påfallande självständig och egenartad.
Och ändå:
När skåningarna med ”Vive la différence” debuterar på eget bolag låter det som om de just sluppit ur långvarig kreativ fångenskap. Skivan är som en ejakulation av uppdämd skaparlust; ivrig och upprymd och rustad med nya, gränslösa perspektiv. Ja, det känns så i alla fall och stämningen inspirerar. Man blir upprymed själv.
Till skillnad från en annan som just firat sitt nyvvunna oberoende med ett album, Prince, ser Eggstone ehuru till att reglera idéflödet. Mitt i det rika virrvarvet av harmonier och toner finns ordning och kontroll och disciplin, och ”Vive la différence” framtonar därför ändå som en ”riktig” popskiva, medan den amerikanska kollegans ”Emancipation” bitvis mest liknande ett oregerligt jam.
Att bedöma enskilda moment känns en smula vanskligt eftersom de tio låtarna spännande nog tenderar att omvandlas för varje genomlyssning. Nästan oavbrutet öppnas nya vinklar, nya bottnar, nya dimensioner. Men okej, så här långt framstår ”Taramasalata” som något av ett klimax. Det är en kalejdoskopisk, böljande Paul McCartney-dröm garnerad med - bland annat! - små duttar discokulörta Brothers Johnson-stråkar. Oerhört snyggt. Också luftiga, Morrissey-besläktade ”Supermeaningfectlyless”, singelbekanta Liverpool-hälsningen ”Never been a better day” och snärtiga ”Still all stands still” skimrar betagande.
Samtidigt radierar många nummer påtaglig värme, vilket måhända överraskar. Jag har tidigare uppfattat den här gruppen som något kylig och stram, men ”Vive la différence” talar defintivt till hjärtat.
Eggstones hittills starkaste - och en utmärkt start på det nya popåret.
Per Bjurman

18 WHEELER: Year zero (Creation/Sony) Vad är det härför mög? 18 Wheeler skulle bli ett nytt Teenage Fanclub, men låter nu snarare som ett nytt A Flock of Seagulls. Svulstigt och fult. Det enda roliga på ”Year zero” är att en låt heter ”Den dagen, den sorgen” - på svenska. Och då är ju inte ens det särskilt skoj.
Per Bjurman

MARK EITZEL: West (Warner) Enligt skivbolaget är detta förre American Music Club-sångaren Mark Eitzels hittills mest lättillgängliga album.
Och kanske finns det mer öppningar i musiken än tidigare, mer ljus, mer melodiska hakar - något man nog i så fall kan tillskriva Peter Buck, ni vet gitarristen från R.E.M., som hjälpt den dystre kaliforniern både att producera och skriva elva av de tolv sångerna.
Men keep your shirt on. ”West” lär inte konkurrera ut ”Smurfhits” för det. Anslaget är fortfarande väldigt lågmält, väldigt intimt och väldigt svärtat. För dylika element brukar skivköpare i gemen akta sig.
Men en melankolisk misfit som jag blir förstås gripen. Svårt. Några av Eitzels hänsynslöst privata och utlämnande sånger, ofta om svek och bitter längtan, rör bitvis ända in i benmärgen. En sådan bikt är ”If uou have to ask”, en annan ”Live or die” och ytterligare en den hudlösa ”Then it really happens”.
Perfekta doser sobril i sommarnatten... (97/05/23)
Per Bjurman

LISA EKDAHL: Med kroppen mot jorden (BMG) I måndags hörde jag Lisa Ekdahl sjunga flera av låtarna från sin nya CD.
Hemma i sitt eget vardagsrum - på Söder i Stockholm. Bara att beklaga att de flesta av Lisas uppemot en halv miljon fans inte fick vara med, för det hela var, faktiskt, ganska fantastiskt. Lisas sambo Bill Öhrström lirade congas och triangel, jazzbasisten Patrik Bohman stod för tryggheten, progghjälten Kenny Håkansson understödde på elförtärkt akustisk gitarr och trummisen Jörgen Ringkvist använde vispar i stället för trumstockar - men var lika full av sväng.
"Konserten" var startskottet för Lisas "comeback". Nu ska hon upp till bevis och visa att succédebuten inte bara var en tillfällig lyckträff. Och, tro mig, Lisa lyckas följa upp sin första framgång och, dessutom, övertrumfa den. "Med kroppen mot jorden" innehåller, vid första lyssningen, inte lika omedelbara hits som "Vem vet" och dängorna från Lisas första skiva, Men ge uppföljaren en chans och ni ska hitta låt efter låt att älska. "Ur askan i elden", "En sten i mitt hjärta", "Med kroppen mot jorden" och "Skäl att vara motvalls" är bara några låtar som visar att Lisa är här för att stanna - och inget tillfälligt stjärnskott.
Allt är inte lättlyssnat, inte heller det minsta hejigt eller ljust. Men med små melodiska medel, unplugged som det borde låta, lyckas Lisa och hennes känsliga medmusikanter gjuta liv i de här elva låtarna. Topplistan en gång till?
Ja, jag är rätt säker på det.
Anders Hvidfeldt

ELDKVARN: Lyckliga tider (EMI) Jag är bättre än dej, sjunger Plura i det starkaste spåret ”Lyckliga tider”.
Och visserligen är det en grammatisk fadäs - jag är bättre än du, heter det - men i sak har han rätt
Herr Jonsson är bättre än alla andra.
Ja, det känns i alla fall så när man lyssnar på Eldkvarns femtonde album.
Det omfattar låtar av en klass bara de allra största kan komma i kontakt med; lödiga, spänstiga, ofta utsökt vackra.
Just ”Jag är bättre än dej” hör till de allra främsta mannen skrivit - en underbart giftig loska direkt från körteln där revanschlustan och hämndbegäret bor.
Det är låtar av den typen som helar trasiga hjärtan.
Även ”Om stjärnor faller”, ett slags lyckönskning till Ebba Forsberg, ”Ingenting gör ont” och ”Nånting måste gå sönder” är lysande. I den sistnämnda finns en svärta som bränner i hörselgångarna.
Ja, jag gillar också ”Dörrarna till himlen”, även om Plura till den lyckats sno både från Stings ”Fields of gold”, Neil Youngs ”Powderfinger” och ”Needles and pins”.
Och broder Carla är förstås sedvanligt fyndig i sina två krumelurer, ”Lilla Paris” och ”Mats ur skolan”.
Annslaget är mer elektriskt och rockigt än på många, många år och man häpnar inför den vitalitet och, faktiskt, hunger med vilken de gamla farbröderna svänger. Det finns åtskilliga yngre kollegor som aldrig låtit till närmelsevis lika pigga.
Eldkvarns bästa platta sedan ”Kungarna från Broadway”. (97/10/17)
Per Bjurman

ELECTRAFIXION: Burned (Warner) Ian McCulloch och Will Sergeant. Ödesmättad gitarrpop med karg ljudbild. Larmig gitarr. Enbart "Sister pain" är värd dina pengar. Och då får du ju "Zephyr" på köpet. Är Galne Gunnar informerad?
Ronny Olovsson

PATRICK EL-HAG: The bottom line (Phag/SDC) Jag vet inte vad det är frågan, här kommer en kille med uppenbara svårigheter att kunna sjunga (han låter som en makaber blandning mellan Rikard Wolff, Pet Shop Boys och Thomas Di Leva). Musiken är mer eller mindre monoton och datoriserad i kompet, med uppiggande livedetaljer. Här har vi en kille som med det han vill säga, eller kanske inte vill säga, ty han är väldigt blasé och desillusionerad, fångar en direkt. Svårt att sätta fingret på exakt vad det är men Patricks musik berör mig ungefär på samma sätt som vissa romaner, jag vill inte fortsätta läsa, jag förstår inte alltid det jag läser och jag känner ingen större sympati för dem jag läser om, men jag kan inte sluta. Jag är fast, från första raden och första tonen. Musik att ta livet av sig till? (97/04/25)
Annika Sundbaum-Melin

THE ELLEN JAMESIANS: In search of a lost tongue (Birdnest) Jodå, Ellen Jamesians har spelat rock'n'roll så länge att de kan sitt hantverk, de vet hur man arrar fett Stones-blås och får Verlaine-ljud på gitarren och det flinades säkert gott i replokalen när sångaren Per Dahlberg (känd från "Nöjesrevyn" och P3) lyckades rimma "caburetor" med "masturbate her". Men denna ovana att "skoja till det" och frossa i klassiska grepp gör det rätt svårt att verkligen bry sig om de här göteborgarna.
Visst rockar det ibland, men mer som Sinners än Stones och när spelade ni en Sinners-platta sist?
Håkan Steen

MISSY ”MISDEMEANOR” ELLIOTT: Supa dupa fly (EastWest/WEA) Missy är en av dem som en gång upptäcktes av Jodecis DeVante Swing och gjorde en skiva med gruppen Sista och sen vet man inte om hon precis som Ginuwine blev osams med DeVante men faktum är att Missy sedemera blivit R&B-världens mesta låtskrivare och även utvecklat en egen form av fnissrap (”Hi-hi-hi-hi-ha”), hittills mest framgångsrikt lanserad i MC Lytes ”Cold rock a party” och ger nu ut en helt egen soloskiva. Timbaland producerar så det låter precis som på Ginuwine- och Aaliyahs senaste som han också gjorde och Aaliyah och Ginuwine är förstås med på Missys. Och Lil’ Kim. Ingen skiva i år utan Lil´ Kims medverkan. För att tala allvar om ”Supa dupa fly” är den en besvikelse i förutsägbara samplingar och allmän osofistikering. Jag är förvånad. (97/08/15)
Anna Björkman

TERRY ELLIS: Southern gal (Warner) Terry är den första ur tjejkvartetten En Vogue att släppa soloskiva, och om världen är rättvis kommer de andra också få ur sig egna skivor snart. Skivan inleds med sega "She's a Lady" men blir bättre allteftersom. Musiken är sofistikerad, texterna handlar om kärlek och kvinnlig stolthet och alla som gillar Chanté Moore och Sade har äntligen fått en ny älsklingsskiva.
Johanna Swanberg

JOE ELY: Letter to Laredo (Transatlantic) Vem kan motstå en låt som börjar med en galande tupp? Spåret ifråga heter "Gallo del cielo" och är bara ett exempel på att countryräven Joe Ely långt ifrån är slut. Karln har melodier av klass, sjunger avspänt och elegant och har dessutom Bruce Springsteen som gäst i två låtar. Helt okej.
Anders Hvidfeldt

ELYSIAN FIELDS: Bleed your cedar (Radioactive/Universal) Namn som Television och P J Harvey har nämnts för att ringa in det här coola New York-bandet med rötter i grupper som Negativland och Lounge Lizards. Men Elysian Fields bakåtlutat småhypnotiska rock har fler dimensioner. Soft men fränt, ibland med en anstrykning av blå jazz. Ni som tände på Lunas fenomenala ”Pup tent” går nog igång på Elysian Fields sensuella stämningar också. Sångerskan Jennifer Charles låter faktiskt rent livsfarlig emellanåt. (97/10/03)
Håkan Steen

EMERSON, LAKE & PALMER: Best of (Essential) Jag har bara en fråga: Hur beter man sig när man sammanställer en "Best of" med ett band som bara spelat in olyssningsbar rappakalja?
Per Bjurman

ENIGMA: Le roi est mort, vive le roi! (Virgin) Svepande synthmattor, sakrala körer och stora poprefränger. Det mesta är sig likt. Lite väl likt. Bitvis är Enigma rogivande att lyssna på. Lite TV Shops Pink Floyd, om ni förstår. Ingen tillfällighet kanske att den rumänske producenten Michael Cretu bor granne med Mike Oldfield på Ibiza.
Det känns som att Cretu har kramat ur Enigma det som går nu.
Ronny Olovsson

ENTOMBED: DCLXVI - To Ride, Shoot Straight And Speak The Truth (Music For Nations/MNW-ILR)
Många drar nog en suck av lättnad. Tiden har inte sprungit ifrån Stockholms stoltheter. Entombed själva har sprungit lika fort.
På sin fjärde platta svänger de mer än Cathedral någon gång gjort, och rockar hårdare än de flesta. L-G Petrov sjunger bättre än någonsin (hmm) och musiken låter nittiotal fastän kvartetten kastat långa blickar bakåt. Jag gillar också det element av humor som dykt upp, till exempel publikjublet i ”Parasight”. Favoritlåt är annars den blivande videon ”Damn Deal Done”.
Förra plattan ”Wolverine Blues” kom 1993, sedan följde år av skivbolagsstrul. Till skillnad från andra som råkat ut för samma sak verkar Entombed gått starkare ur besvären.
Att kategorisera Entombed årgång 1997 är i stort sett omöjligt. Det är inte death metal - det är för rockigt, det är inte hårdrock - det är för svängigt, och det är inte rock’n’roll - L-G vrålar i lika stor utsträckning som han sjunger. Dödsrock’n’roll kallar jag ibland skämtsmt musiken. En sak är dock säker; Entombed är och förblir Entombed, och sätter sin omiskännliga prägel på allt de gör.
Utan att jämföra musiken drar jag paralleller med Metallica. Bandens debuter blev klassiker i var sin extrem genre, och de utvecklades mot en lätttillgängligare stil med det svarta albumet respektive ”Wolverine Blues”. Sedan fick fansen vänta. Men båda bandens uppföljare ärväl värda väntan, och en rockigare utveckling av föregångarna.
Entombed kommer förstås aldrig att bli lika stora eller populära som Metallica, men ”DCLXVI” är redan en metalklassiker och bästa svensken hittills i år. Jag befarar dock att den inte har styrka nog att nå ut till de vanliga skivköparna - för det är Entombed fortfarande för extrema. Det känns tryggt.
Bella Stenberg

ENTOMBED: Entombed (Earache/House Of Kicks) Detta är inget nytt material från Entombed, bara lite äldre och svåråtkomliga låtar som deras gamla skivbolag samlat ihop för att tjäna en sista slant på bandet. Här finns tre låtar vardera från EP:na ”Out Of Hand”, ”Stranger Aeons” och ”Crawl” samt tre covers, bland annat ”Night Of The Vampire”.
Egentligen bär det höga betyget mig emot, men även om jag inte gillar tillvägagångssättet så är låtarna fortfarande bra.
Bella Stenberg

EN VOGUE: EV 3 (Elektra/WEA) Vet inte om man mest ska lägga vikt vid att man blivit gammal eller att man är ett av En Vogues för all del rätt många äldsta fans. Men det är sju (7) år sedan de funkiga divorna slog igenom med klassikern ”Hold on” (på albumet ”Born to sing”), och fem (5) år sedan de slog igenom ännu mer med uppföljaren ”Funky divas”.
Sen dess har flickorna bildat familj respektive satsat på solokarriär (Terry Ellis) samt satsat på solokarriär och lämnat En Vogue (Dawn Robinson) så på senaste, mycket riktigt betitlad ”EV 3”, hör vi numera en trio. Det är också första gången En Vogue arbetar med andra producenter (bl a Babyface) förutom radarparet Foster & McElroy. Men allt låter fortfarande som ”Hold on” i oklanderliga fortsättningsversioner.
En Vogue står fortfarande för stil och klass och succé.
Där många andra kvinnliga R&B-grupper väljer schäslongen intar En Vogue salongen.
Dags att resa er, mina herrar. (97/06/13)
Anna Björkman

ENYA: The memory of trees (Wea) Förstaintrycket är hissmusik, en irriterande blek muzakmatta. Men då försöker jag också lyssna i småhögtalare i slamret på jobbet.
Hemma i soffan en sen kväll, när alla andra sover, känns Enyas luftiga keltiska ballader däremot som mildaste balsam. Mitt i all technodunk och Energy-skval behövs det alterativ att vila öronen till.
Minns bara den monumentala succén benetiktermunkarna hade häromåret. Enya rör sig på samma planhalva, låt vara med syntmattor bakom sig, hon har firat triumfer förr i Sverige och kommer att sälja som smör nu igen. Ett tips bara: tänder ni på Enya bör ni absolut testa "Officium", en riktigt fenomenal platta med norske saxofonisten Jan Garbarek och Hilliard-ensemblen.
Anders Hvidfeldt

EPMD: Back in business (Def Jam) Legenderna från Brentwood, Long Island, är tillbaka! Och det märks. Samplingarna känns igen, egotripparna rullar vidare och metaforerna duggar fortfarande tätt. Allt detta till trots känner jag mig som ett barn på julafton och jublar över de 14 ljud-klappar EPMD slagit in. ”Back in business” lär inte bli någon milstolpe men är definitivt en efterlängtad present till oss EPMD-fans. (97/10/10)
Joachim Atterfors

ERASURE: Cowboy (Mute/MNW ILR) Man hör på en halv millisekund att det är Erasure, vilket väl får ses som nåt slags prestation. Inga omstörtande revolutioner på gång i britternas syntetiska popland, alltså. Förra gången försökte Andy Bell och Vince Clarke tänja ramarna med konceptalbumet ”Erasure”, vilket tydligen mest förvillade. Så här är de tillbaka i sin väl inkörda hitfåra. Betydligt bättre låtar än på dyngdåliga ”I say I say I say” från 1994 men likväl närmast allergiframkallande dammigt.
Håkan Steen

ERASURE:Erasure (Mute) Vince Clarke och Andy Bell har hållit syntfanan högt många år nu och bara det är en bedrift. Med ABBA-tolkningarna häromåret fick de en välförtjänt succé, men på nya skivan litar de helt till eget material. Nytt är att låtarna är längre och ljudmässigt rikare än förr. Nästan lite Pink Floyd-varning.
Anders Hvidfeldt

ERIKA: Planet X (Music on line) Erika vill tillbaka till rampljuset. Hrrm. Erika får det svårt. Den här speedade Anna Book-popen är nästan kitschigt TV-shoppig i sitt anslag. Låter ungefär som soundtracket till någon australisk TV-serie om ett gäng surfare som bekämpar ondskan på en tuttbemängd beach. Producerad 1987. (97/04/25)
Ronny Olovsson

NILS ERIKSON: Spår (Epic) Stora, stora ord har redan sagts om den här 30-åringe debutanten från den skånska slätten utanför Kristianstad.
"Musik-Sveriges räddare" klippte exempelvis en Malmö-stationerad kritikerkollega till med häromdagen.
Själv är jag inte beredd att gå riktigt så långt. Men visst - Nils Erikson är en mycket begåvad nykomling. En kille som totar ihop förföriska popvävar; smygande, udda arrangerade melodier (och mystiska texter!) som sällan hörs på skiva i dessa gitarrpoptider.
För er information bara: flera av Eriksons alster är inihelvete inspirerade av Peter Gabriel. På gränsen till åtalbara. Men på nåt mirakulöst vis, kanske beror det på Eriksons spröda, charmiga skånska, "köper" man sångerna ändå.
Det finns låtar på "Spår" som överträffar det mesta jag hört på skiva de senaste åren. Hör bara trippeln som inleder albumet, "När tiden vill", "Somliga tror på stenar" och "Silver i ditt hår". Imponerande!
Inget ont om Kent, Broder Daniel, Popsicle och den församlade svenska popmaffian. Men det är väl ändå ett hälsotecken att det dyker upp en låtskrivare som väljer att trampa upp en annan stig.
Anders Hvidfeldt

NILS ERIKSON: Albert, tyfonen(Sony) Det är möjligt att Nils Eriksons storslagna etnopop med drag av Daniel Lanois jordiga produktioner med Peter Gabriel inte är trendriktigt 90-tal. Men det står nu klart att Erikson gör ett bitvis bländande arbete hemma i det bristfälligt isolerade stallet.
Musiken andas lugnt och doften av fuktigt trä och lummig grönska ligger tung över Eriksons tonsatta funderingar över livets labyrint. Rogivande piano, syrerika syntslöjor. Och Eriksons återhållet, själfulla sång. Mer än en popstjärna pratar i dag om att de gör organisk musik, Erikson pratar inte, han gör den. (97/05/16)
Ronny Olovsson

ALEJANDRO ESCOVEDO: With these hands (Ryko/MNW) Tidigare har han spelat punk med The Nuns - uppmärksammade på Sators coverplatta "Barbie-Q-Killers" - och country med Rank And File. På detta andra album lutar sig Escovedo mot ett slags mustig prärierock. Helt okej. Kompet är ögonblicksvis lite träigt, men i gengäld håller låtarna genomgående hög klass. Countrydoftande "Nickel and a spoon", med Willie Nelson på stödsång, blir ett av vårens örhängen.
Per Bjurman

ESPINOZA: Soul Deacy (SMC) Gitarristen Peter Espinoza är långt från den rock n'roll han lirade med Nasty idols. På den här plattan är "Espinoza" ännu brutalare, och Peter blir bara bättre på gura. Vad jag gillar allra mest med den här produktionen är att den är tung. Mitt i det snabba och brutalas har de inte tappat det viktigaste- TYNGDEN. Men, visst, lite mer personligt låtmaterial skulle inte skada.
Annika Sundbaum-Melin

GLORIA ESTEFAN: Abriendo Puertas (Epic) Gloria bejakar sina musikaliska rötter på en skiva som gör succé på vilken grisfest som helst. Tyvärr har dock inte Estefan temperament nog att verkligen få musiken att glöda av passion.
Ronny Olovsson

ETERNAL: Power of a woman (EMI) Brittisk soul. Av det där spröda, präktiga, Mariah Carey-slaget. Glittrigt. Sött. Och visst har damerna pipor som håller för skönsång. Och visst lär det här sälja i stora upplagor. Men här saknas djup. Något som griper tag. Botten. Det känns lite könlöst, som en reklamjingle i närradion ungefär. Och när de gör en sliskig version av Bob Marleys "Redemption song" blir jag förbannad!
Ronny Olovsson

MELISSA ETHERIDGE: Your little secret (Island) När Mellencamp inte längre orkar ge oss den där bredbenta, amerikanska, rocken som sitter som en 43:as ormskinnsboot i vänsterskinkan kliver Etheridge fram och sparkar till. Melissa - en kvinna som har klös i rösten, riv i gitarren och den här gången också låtarna som bär hela vägen. En skiva som är taggad, livfull och inspirerande.
Inte undra på att Mellencamps trummis Kenny Aronoff bankar så uppspelt på kaggarna.
Ronny Olovson

E-TYPE:The explorer (Stockholm) Den gode E-Type vet har själv förklarat eurodiscon död och begraven och på detta sitt andra album söker han sig vidare på en mängd nya stigar. Det europeiska danslisteperspektivet är konstant, vad annat att vänta med Denniz Pop i producentstolen, men "The explorer" rymmer mycket. I "Back in the loop" vädrar herr Eriksson sin gamla passion för metal-gitarrer, larmiga "Gotta go" är snudd på powerpop (!), "So dem a com" tysk dancehallreggae och "You will always be a part of me" genuint äckligt schlagerslem av rent Johnny Logan-snitt.
Här är proppat med refränger som luktar Tracks och "Swedish dance music awards" lång väg. E-Type snickrar hits med sömngångaraktig säkerhet och en lättsam glimten i ögat-attityd som är rätt avväpnande.
Den som gillar E-Type gillar "The explorer". En skiva som gjuten för en partycharter till Cypern, ett hårt pass på gymet eller en avblåsning mellan Luleå och Brynäs.
Inte soundtracket till mitt liv, dock.
Håkan Steen

EVERYTHING BUT THE GIRL: Walking wounded (Virgin) I och med megahiten "Missing" fick Tracey Thorn och Ben Watt uppleva hur det är att vara stjärnor - på riktigt.
Plötsligt var de gamla kritikerfavoriterna i topp på all världens listor. Säkert en omvälvande upplevelse. Men nu är det upp till bevis. "Walking wounded" är duons alldeles nya studioalbum med nio låtar och två remixar (titelspåret och "Wrong" repriseras).
Jag har alltid gillat Traceys svala, kontrollerade röst och här sjunger hon bättre än på länge. Testa "Good cop bad cop", en låt med ett lätt latinanslag. Mycket elegantare än så kan det inte bli. Hör också hiphop-smygaren "Flipside" med scratch- och producentstöd av Howie B. Kruxet med Everything But The Girl är, som vanligt, att låtarna är väl minimalistiska.
Ben Watt fortsätter envisas med att för det mesta spela och programmera rubbet själv. Inte så att det låter skräp, långt ifrån.
Men jag tror det skulle bli ännu maffigare om han släppte in lite fler musiker i studion. Vad är det för fel på riktiga stråkar?
Anders Hvidfeldt

THE EXPERIMENTAL POP BAND: Discgrotesque (Bungalow/ MNW ILR) Gruppnamnet ljuger inte. Det är experimentellt och det är pop. Bristolbandets debut låter Cornershop i en låt, Lloyd Cole i en annan och krämar iväg den mest skruvade sortens Beck-bossa i en tredje. Efter en första lyssning är det lätt att muttra om knäpp kitsch och pseudopop, men ge er in i plattan på allvar och upptäck ett band som har betydligt mer än trivselcrazy låttitlar som ”London pregnancy test 1976”. (97/10/10)
Håkan Steen

EXPLOITED: Beat the bastards (Rough Justice) Exploited har inte återförenats. De har faktiskt funnits hela tiden. Hur länge som helst, typ. Bandets titlar och texter är fortfarande lika uppkäftiga - klassiska punkrevolt - och med hjälp av producenten Colin Richardson låter Exploited mer metal än någonsin. Men särskilt spännande är det då inte.
Bella Stenberg

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via