|
|
|||
|
|
|||
|
|
|
17 oktober 1997 |
|
|
Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
|
 Mästerligt! |
 Mycket bra |
 Bra |
 Godkänt |
 Dåligt |
 Uselt! |
FABULOUS THUNDERBIRDS FEATURING KIM WILSON: High water (BMG)
Lagom loj. Lagom skitig. Och träskigare än på länge. T-birds gräver där de står - mot rötterna. Och det var ett bra tag sedan det lät så här engagerat. (97/08/22)
Ronny Olovsson
FACE DOWN: Mindfield (Soundfront) Face Down påminner om Machine Head, Entombed och i viss mån Sepultura. Det är inte så konstigt. De har antagligen vuxit upp med samma musik som medlemmarna i dessa band, och lyssnar säkert på sådan musik nu.
FAITH: Faith (Arista) Hon är främst känd som låtskrivare. Inte minst för sitt arbete med Mary J. Bliges album "My Life". Nu visar 21-åriga Faith Evans att här också finns en röst som håller. En livfull röst som kilar runt i örat på lyssnaren. Lite som vår svenska sångfågel Robyn gör i sina bästa stunder.
MARIANNE FAITHFULL: 20th century blues (BMG)
Naket, skälvande, nervigt - och riktigt bra. Marianne Faithfulls sträva röst lämpar sig förträffligt till att tolka Brecht & Weill, Friedrich Hollaender, Harry Nilsson och annat. Sparsmakat pianokomp hela vägen - och en vidunderlig sångerska live på scen.
FAITH NO MORE: Album of the year (Slash/London)
Pansarrocksgeneralen Mike Patton håller envist fast vid sin musikaliska anfallsstrategi. Och här finns ett par salvor som rymmer en behaglig dos monsterriff och några för Faith No More så typiska harmonier.
FAITH TABOO: Psychopath (Sphinx Ministery)
Svenskt, tungsvängande band med en framträdande och duktig sångare. Soundet är sjuttiotal, men i melodislingorna har man också plockat några av de saftigaste bitarna från 80-talet. Gitarristen är uppenbart Steve Vai influerad...
THE FAMILY TREE: Rouse! (Carlton)
Skåningarna i Family Tree blandar soul med rap och gör utfall mot fejkad funk utan att inse att deras egen vara vare sig kokar eller bubblar. Hur många "mellow fellows" och "funky operators" de än sjunger om känns det här doftlöst och lite präktigt och svänger bara undantagsvis, som i "Buggin out". Pluggade de bort sig själva på alla lektionerna i Clinton-skolan?
FASTBACKS: New mansions in sound (Subpop/Border)
I New York i somras var den här skivan en av mina bästa vänner. Euforin bubblade i hela huvudet under walkman-promenader nerför tredje avenyn. Men lagom till den svenska releasen har mina känslor svalnat en smula. "Wich has not been written" och "555 part one" kittlar fortfarande partajnerven, men Seattle-bördiga Fastbacks snabba punkpop är nog lite för endimensionell för att överleva i längden.
FAZE ACTION : Plans & designs (Nuphonic)
Efter att ha tagit dansmusikvärlden med storm är allt som lämnar Nuphonic behäftat med en närmast ohälsosam grad av förväntningar. Och de flesta tolvor man släppt har hållit en häpnadsväckande kvalitet.
BRYAN FERRY & ROXY MUSIC: More than this (Virgin)
Pophistoria samlat på en CD.
Fnattandet mellan gamla Roxy Music-pärlor och Ferrys solohits kan vara lite irriterande, men det glömmer man snabbt när man hör låtarna.
"Virginia plain", "Street life", "Love is the drug" och "Avalon" - totalt 20 karameller.
FIDGET No boogie coming your way (Prodik/Mega)
Omtalad och tungt bransch-hypad Göteborgssextett som faktiskt matchar ryktet. Tidiga demos kunde kännas lite ansträngt ”arty”, men när nu debuten dyker upp på egen etikett (det är sånt man kan få när tolv bolag jagar en) låter Fidget bara personliga. Det här är pop med botten i amerikansk new wave och 80-talets brittiska gitarrpop men även med ekon av musikalmusik och en hel del annan ”ickepop”. Nina Natris texter kan heta ”Semi-naked” eller ”Figure four leglock” och handla om att spy upp räkor efter en alltför bra krogkväll. ”Stop losing” är en kanonlåt och Fidget ett band att hålla ögonen på. Inte minst live.
5TH WARD BOYZ: Rated G (Rap-A-Lot/Virgin)
Bra hiphopmusik handlar inte bara om att rappa utan också om att leverera en åsikt, påpekar en av hardcorekillarna i 5th Ward Boyz. Visst, men det omvända är också sant, skulle jag vilja invända, då alla spåren på den här plattan låter precis likadant. Föga hjälper det att texterna sympatiskt uttrycker ett vemod över gatuvåld när framförandet känns tjatigt och utslätat. Jag kan tyvärr inte se något annat existenberättigande för 5th Ward Boyz än som husband på någon av Houstons pubar.
FINN: Finn (Parlophone/EMI)
En besvikelse. Jag trodde bröderna Finn - Tim och Neil - teamade upp för att få frossa i infektiösa popharmonier. Men de ville tydligen hellre krångla lite. Experimentera. Ta upp kampen med Karl Wallinger. Det blev inte så kul.
FINT TILLSAMMANS: Med drömmen som ström (Silence).
Mini-CD-debut från ung Stockholmstrio som har en egen studio under en gran i Huddinge, där några av dessa åtta låtar är inspelade. Man hör bilar och fåglar i bakgrunden och ett band med uppenbara bob hund-influenser i förgrunden. Därmed absolut inte sagt att denna lätt naivistiska, aningen introverta musik saknar personlighet. Lyssna bara på det fina bildspråket i "Kväll i staden". Sammantaget känns dock Fint Tillsammans lite onödigt svårfångade. Än så länge.
FIRESIDE: Do not tailgate (Startrec/House Of Kicks)
Enträgna, pockande gitarrer och tunga, ihärdiga trumtakter tampas med poprefränger, en egensinnig sång blandas med element av disharmoni. Norrländska Fireside blandar på ett oemotståndligt sätt två så skilda genrer som hardcore och pop. Kombinationen slammer, melodier och bandets egen melankoliska sida blir en given succé, särskilt i "Kilotin", "Cement" och den stora hiten "Left Rustle".
FIRESIDE: Uomini d’Onore (Startracks/BMG)
Fireside är inte lätta att ha att göra med. Och de behöver tid för att mogna hos lyssnaren. Men det är skönt med pojkar som går sin egen väg.
MICHAEL LEE FIRKINS: Cactus Crüz (MNW/ILR)
Michael är i grunden en mycket avancerad gitarrist i gränslandet mellan Steve Vai och Steve Morse. Men, en gitarrplatta utan sång kräver mycket av den som spelar. Till exempel helhet i harmonierna, såsom mer låtar och mindre gitarrfigurer. Jag önskar också att Michael med sitt kunnande, vågade gå ett steg längre i stället för att envist spela traditionell bluesrock. Det blir för tråkigt!
MICHAEL LEE FIRKINS: Chapter seven (MNW)
Denna Albert Lee inspirerade unge man, blev stämplad gitarrhjälte redan som pojkspoling, och fick sponsoravtal med Yamaha direkt när talangscouten Mike Warney (som upptäcker alla gitarrhjältar, inklusive vår egen Yngwie) hittat honom.
Michael har en fantastiskt känsla för sitt instrument och är fortfarande hungrig. Han har Steve Vais lekfulla attityd, använder sig av jazzinfluerat tonval och har en oerhörd pondus! Befriande fräsh och underhållande gitarrist!
FISH : Sunsets on Empire (Dick Bros)
I grunden har Fish (som förövrigt en gång sjöng i Marillion) väldigt bra låtar, där han framstår som någon slags folkloristisk hårdrockare som gått en överkurs i romantik. Det hela är rätt läckert faktiskt. (97/06/06)
FLEETWOOD MAC: Time (Warner)
Fleetwood Mac utan Lindsey Buckinham och Stevie Nicks är absolut icke usla och kan fortfarande krana ur sig västkustsoligt, lättflytande material som "Hollywood (some other kind of town)".
Men nej, riktigt som förr blir det inte.
FLEETWOOD MAC: The dance (Reprise)
Åren går...
FLESHCRAWL: Bloodsoul (Black Mark/House Of Kicks)
Vissa domedagsprofeter påstår att dödsmetallen går mot sin undergång.
Det är bara att lyssna på band som Fleshcrawl så förstår man varför.
FLESHQUARTET: Fire fire (MVG Records)
Förra albumet "Flow" grammisbelönades och fick utländskt skivbolagsfolk att strö superlativer.
FLOTSAM AND JETSAM: High (Metal Blade/House Of Kicks)
”High” är Flotsam And Jetsams sjunde album, och det märks tydligt att amerikanerna har sina rötter (och sin storhetstid) i åttiotalet.
THE FLOWER KINGS: Kings stardust we are (Fox)
Med slagorden ”Vi har större än Oasis” framställer svenska The Flower Kings avancerat flum på två cd. Det här är musiker som lirat i Kaipa, respektive Samla Mammas Manna. Trummisen har kompat Jonas Hellborg. Då förstår ni kanske nivån på det hela. Flower Kings har en stor publik i Europa bland de människor som gillar att höra lätt utflippad musik med ett band där alla är instrumentalister. Personligen hade jag dock föredragit om de hade styrt upp låtarna lite mer. Musikaliskt en femma, låtmässigt en tvåa... (97/09/26)
FLUFFY: Black eye (The Enclave/Virgin).
Fyra brittiska brudar i läder och mascara larmar på i skramlig amerikansk new wave-anda med en kaxig attityd som rentav får någon som Louise Wener att verka försynt.
Dock skriver Sleeper-sångerskan betydligt bättre låtar. Vilket säger en del om nivån på det här.
FLUKE: Oto (Circa/Virgin)
Också Fluke hakar med sitt fjärde album på tidstrenden och drar ner på tempot, petar på hip hopestetik och gör en djupdykning ner bland arabiska pipor. "Oto" bär Flukes varumärke och erbjuder en av de fläskigaste produktioner som står örat till buds. Men det finns inga nya grepp. Det är en bra Flukeplatta som säkert kommer att fylla dansgolven. Men bara ett tag, för sedan tröttnar man.
MARIANNE FLYNNER: Sagt och gjort (Lionheart)
Som sommarlätta brisar smeker Marianne Flynners låtar öronen. Musiken är luftig, enkel och snyggt arrangerad. Marianne har den begåvning som krävs för att göra riktigt bra låtar, tyvärr saknar hon modet att förvalta dem riktigt väl. Marianne behöver öppna sin röst rent mentalt, våga sjunga lite mer utanför de polerade tonerna. Det blir lite för snyggt och strikt och därmed en smula opersonligt.
FLÄSKKVARTETTEN: Pärlor från svin (MVG)
Ett klarläggande först: detta är ingen ny Fleshquartet-skiva. "Pärlor från svin" är en soundtracksamling, bl a med musiken från Daniel Alfredsons TV-film "Den täta elden" och Riksteaterns "Peer Gynt".
Mäster Freddie Wadling är bara med på sista spåret, "Don't surrender". Bra är det, hur som helst. Ibland ljuvligt vackert, ibland aggressivt och eldigt. Sveriges snyggaste stråkar.
JOHN FOGERTY: Blue moon swamp (Warner)
Creedence-hjältens countrydoftande återkomst är hett efterlängtad, hans uppträdande på Lollipop i juli likaså. Och han är sig lik, inga krystade jungleremixar här inte. Fogertys musik är fortfarande synonymt med ett par behagligt ingångna jeans och en söndertvättad rut-skjorta. De musikaliska referenserna får fortfäste i samma enkla, avskalade rotrock som var Creedences livsnerv och även präglade hans återkomst 1985. Då med albumet ”Centerfield”. Efter den lite blekare efterföljaren ”Eye of the zombie” året därpå blev det tyst på nytt. I elva år.
SUE FOLEY: Walk in the sun (Antone´s/MNW)
Trött på bluesgubbar? Testa då den här kanadensiskan, en ung tjej som förtjänar all respekt. Sue Foley skriver inte bara bra låtar i en nött genre, hon sjunger dessutom med glöd och lirar bättre gitarr än många uppblåsta karlar.
THE FOLK IMPLOSION: Dare to be surprised (The Communion Label/Border)
Efter den rätt oväntade succén med soundtracklåtarna till filmen ”Kids” har sidoprojektet The Folk Implosion blivit mer allvar för Lou Barlow och John Davis. Till skillnad mot de explosiva lo fi-spontaniteterna på debuten ”Take a look inside” är andra plattan gjord ”på riktigt” i studio. Visst är detta fortfarande både personligt och tilltalande vridet och jag spelar gärna sönder både ”Insinuation” och ”Burning paper”. Men det märks ändå att Lou Barlow sparar sina bästa idéer till Sebadoh. (97/05/09)
FOO FIGHTERS: The colour and the shape (Roswell Records)
Jodå, Grohl knockade mig också med Foo Fighters debutskiva. Vem hade anat det? Att trummisen i Nirvana kunde själv. Sjunga, rocka, skriva låtar och spela gitarr. Och det bra dessutom.
ROBBEN FORD: Tiger walk (Blue thumb)
Ford gör här en instrumental uppvisning i högre gitarrskolan. Genremässigt flyter han vant mellan blues och jazz. Elegant och lättsam. Tonsäker. Frågan är dock om man inte måste vara gitarrist själv för att riktigt falla i trans över den här cd:n. (97/05/16)
FORGODESAKE: Gunk (Bleeding Hearts/MNW-ILR)
Kevin Ridley är inte bara producent, han är även musiker med ett eget band. Och det enda klagomålet jag finner hos Forgodsake är att låtarna är något för lika varandra. Annars tycker jag mycket om den här blandningen av tungt komp och enkel men framträdande sång. Det är välljudande utan att vara mesigt, hårt utan att vara påträngande, och dessutom riktigt originellt.
FOR REAL: Free (Rowdy/BMG)
Värstingproducenten Dallas Austin mest men även Babyface på ett hörn (Babyface är också värstingproducent) har producerat den här sörjan som sjungs av fyra damer vilka gärna kunde stannat i duschen.
Vi som trodde att det var sliskig R&B på favoritnivå men nä.
"Lyssnar du på sånt här?" frågade min syster med chockad min.
Nä.
EBBA FORSBERG: Been there (MNW)
Med förflutet i saliga Traste Lindéns kvintett har Ebba Forsberg tagit ett rejält musikaliskt kliv åt sidan på sin solodebut. Nu handlar det om amerikansk singer-songwriter-tradition. Mer eftertänksamt, tillbakalutat. Stämningsläget är genomgående vemodigt (jodå, slölyssnaren kan råka somna). Men bitvis bär det hela vägen. Avskalade ”Hold me” är ett exempel. Nakna ”Photographs” ett annat. Några av låtarna har av producentduon Tony Thorén och Mats Asplén iklätts mer plastiga produktioner (”Most of all”, ”Do without him”, ”You surprise me”...) som känns aningen vilsna. Melodierna hade klarat sig bra utan allt blippande lull-lull (klichén ”less is more” gäller fortfarande). Som helhet aningen slätstruket och temperamentslöst.
ROBERT FORSTER: Warm nights (Beggars banquet/MNW)
Det finns stunder då Robert Forster, den ene av avsomnade Go-Betweens två sångare, låter skymta snudd på geniala anlag för finskuren, lågmäld gitarrpop av den sort exempelvis Lloyd Cole vunnit så stor respekt med.
På Edwyn Collins-producerade "Warm nights", australiensarens första platta med eget material sedan 1993, är det företrädesvis balladerna som imponerar. Innerligheter som "Snake skin lady" och "On a street corner" skulle inte skämmas ens på ett Cole-mästerverk som "Don´tget weird on me, babe".
De tempostarkare numren är inte dåliga, men oväntat många av dem känns ofärdiga.
FOR SQUIRRELS: Example (Sony)
Årets mest makabra skivsläpp jämsides med Queens "Made in Heaven". Sångaren Jack Vigliatura, 21 år, och bandets basist Bill White, 23, dog tillsammans med bandets manager i en bilolycka den 8 september i år.
Synd. På flera sätt. För bandets R.E.M.-influerade rockmusik hade kunnat mogna till något riktigt, riktigt fint.
FOUNDLAND: Everybody's neighbour (Xource/MNW)
På pappret ser det hur intressant ut som helst.
För vem hade anat att Arne Johansson, ex-Freda', skulle satsa på stilla ambient-musik, med nordisk folkton som krydda?
Jag gillar inledande "Still" med Maria Röjås helt fantastiska kulningar och de kristallklara klangerna i "Everybodys neighbour" som Åsa Jinder förgyller med sin nyckelharpa. Men det blir rätt det enahanda efter ett tag. En dryg timmas ambient-mässa är mer sövande än uppiggande. Trots fågelkvitter och jojk.
Men Eno-freaks bör definitivt ge Foundland en chans.
FOUNTAINS OF WAYNE: Fountains of Wayne (Atlantic)
Läsa Playboy, spela quarterback, ragga blondiner, peka finger och tugga knark. Tja, Fountains of Wayne serverar ännu en skildring av den spännande verkligheten sett genom en collegestuderande ynglings ögon.
FRANKIE: My heart belongs to you (Chucklife/Sony)
Förutom att Frankie är ett ovanligt löjligt artistnamn och att samplingarna inte alldeles nypåkomna är ”My heart belongs to you” en imponerande och väldigt skön debut från den endast 19-årige Washington DC-sonen.
ARETHA FRANKLIN: Love songs (Rhino)
Egentligen inget att tjafsa om: större soulsångerska än Aretha har aldrig funnits.
FREAK KITCHEN: Spanking hour (MNW)
Ingen trio låter så mycket och är så bra live som Freak Kitchen och på sin andra platta, har deras låtskrivartalang utvecklats med orkanstyrka.
MARIE FREDRIKSSON: I en tid som vår (EMI)
Jodå, Marie Fredrikssons återkomst som soloartist är stundtals rätt vemodig, deppig och höstlik.
FRIDA: Djupa andetag (Anderson Records)
Börja med att knappa fram spår sex, "Alla mina bästa år" - en rapp, medryckande soulpopduett mellan Frida och Marie Fredriksson.
FRIEND: HotRod (Dot/ Border)
Grabbarna på Dot ska flytta sitt kontor från lilla Mölndal till storstan Göteborg. Och det blir nog till att rulla ut röda mattan när det här gänget drar in. Det gäller inte minst Friend, deras upptäcktsresande i drum ’n’ bass. För det här är det bästa jag hört från en svensk skivstudio på länge. Tio omtumlande, jazziga technopaket som är lika gjutna i cd-format som hans tolvor. Och det bästa har han sparat till sist: drömlika ”Mr Tenderbender” och ”Thanks for the cookies”. I dag Götet, i morgon världen! (97/10/03)
FROST: Smile Now, Die Later (Relativity/Ruthless Records)
Frost är en levande legend i latino-hiphopkretsar efter sin 1989-låt "La Raza". Men det vore lögn att hävda att han gjort några storverk efter det.
FUGEES: Refugee camp/Bootleg versions (Ruffhouse/Sony)
Ett hip hopband där nån spelar elgitarr med tänderna kan jag helt enkelt inte respektera men ni som älskar Fugees kan här glädjas över en mini-CD med remixer av gruppens största hits samt den bästa låten (”Vocab”) från deras första platta, innan Fugees blev universums populäraste coverband.
FUGEES (REFUGEE CAMP): The Score (Columbia)
Det känns som om det var ett tag sedan det kom riktigt bra hiphop, men nu är väntan över för ett tag. Hiphopvåren verkar bli grym med släpp från bland andra A Tribe Called Quest och Lost Boyz. Och den inleds passande med Fugees.
FUNKI PORCINI: Let’s see what Carmen can do (Ninja tune/Border)
Funki Porcinis utflippade jazz har en intensitet som får Charlie Parker att likna en sengångare. Så fort den bångstyriga trumpeten, de vilda saxofonerna och rytmkaoset äntligen samlar ihop sig och går i takt hackar han upp allt. Och börjar från början. Den här mini-cd:n är inget mer än en uppvärmning inför nästa album.
FUNKMASTER FLEX: The mix tape volume ll/60 minutes of funk (Loud/BMG)
Få DJ:s har så mycket så kallad props som Funkmaster Flex så när han ger sig ut på skiva är det bara att räkna med att hela hip hop-universum är där. Tänk er att ha ett födelsedagskalas, och ALLA dina drömgäster kommer. Och stannar mer eller mindre länge, Wu-Tang Clan kanske bara i 30 sekunder, Boot Camp Click i sisodär åtminstone sju-åtta minuter. Funkmästaren dirigerar hela kalaset och det låter så mycket New York att det bara är att blunda - och du är där.
FUN LOVIN CRIMINALS: Come find yourself (EMI)
Melodiös, vital, hip hop uppblandad med både rock, blues och mjuk soul.
Jag är inte, som dom säger, nere med den riktiga hip hopen så förmodligen ska jag tas med en nypa salt när jag hävdar att "Come find yourself" är den mest kittlande hip hop-plattan sedan Arrested Developments debut.
THE FUTURE SOUND OF LONDON: Dead cities (Virgin)
Var bara halventusiastisk över fjolårsalbumet "ISDN", men den här plattan visar med all önskvärd tydlighet att denna vid det här laget snudd på legendariska och fortfarande mycket hemliga elektroniska combo fortfarande är ett namn att räkna med. "Dead cities" är en skiva med mer färg och fantasi än föregångaren. Ett bildrikt, kuperat ljudlandskap som man lätt och gärna går vilse i. Dessutom, liksom på köpet, med en riktigt floorfiller i "We have explosive".
AGNETHA FÄLTSKOG: My love my life (Sony)
Idén att samla ihop Agnetha Fältskogs gamla låtar är alldeles förträfflig.
Aftonbladet på internet distribueras via 
|