Arkiv CD-recensioner Q

3 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.

Mästerligt!
Mycket bra
Bra
Godkänt
Dåligt
Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

QUEEN: Made in heaven (EMI) Queen har alltid varit pompösa i positiv mening, det har varit blytunga riff mitt i smeten och "Innuendo" som kom 1991 samma år som Freddy Mercury dog, var ett mästerverk anser jag.
Senaste plattan, med alster som var det sista han gjorde, är tillägnad honom själv. Mannen med den "odödliga själen". Brian May lägger sång på de ställen där man antar att Freddy inte själv orkat. Det är lätt att avfärda hela plattan som en sorglig sörja av lätt obehagliga låttitlar "To much love will kill you" , "Let me live" och svårmodig musik.
Men, det skulle vara att förakta en döende människas förändring i allt han gör. Plattan växer och mitt i all sorg känner man en väldig optimism och framtidstro. Freddy skapade ända fram till slutet och det här är hans avskedsord. Det vore märligt om det INTE var väldigt sorgligt.
Annika Sundbaum-Melin

QUEENSRYCHE: Hear in the now frontier (EMI) Geoff Tate ylar inte längre. Chris De Garmos mest brutala hårdrockriff har dämpats en smula. Queensryches musik har sedan bandets start 1981 alltid anpassats efter rådande musikaliska omständigheter, så också nu.
Vi får dessbättre aldrig höra Queensryche spela dödsmetall eller grunge, i stället har männen i bandet med stigande ålder (antar jag) börjat intressera sig för musik också utanför hårdrocksfären.
Den här plattan borde intressera såväl fans av Stefan Sundström som fans av Metallica.
”Get a life” , ”The voice inside” och ”Some people fly” är relativt stillsamma historier och man blir nästan en smula nervös innan ”Saved” och ”You” dundrar in i låtsamlingen och ger oss något av både den svulstiga produktionen, Geoffs ylande och det makabert läckra trumspelet vi är vana vid.
Queensryche håller ställningarna som den proggressiva hårdrockens största föregångare och Chris De Garmo är fortfarande en av världens bästa textförfattare.
Annika Sundbaum-Melin

QUIP: Smiling at the...world.(Gain/Border) Detta är inte bara ett rasande snyggt CD-konvolut, här talar vi grabbar som vet hur man gör låtar. ”Unforgotten”, ”Spin the world”, ”Black stone river”... Många av dem är små pärlor i gränslandet mellan rock och pop, med mycket soft och kör. Plattan hade dock blivit ännu bättre om de vågat lämnat vemodet och dragit upp tempot lite oftare som i ”Blue Ground”. Produktionen lämnar en del i övrigt att önska, men vi lär få höra mer av Quips låtskrivartalang.
Annika Sundbaum-Melin

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via