Arkiv CD-recensioner O

		w

17 oktober

Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.

Mästerligt!
Mycket bra
Bra
Godkänt
Dåligt
Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

OASIS: Definitely maybe - singles box, (What's the story) Morning glory - singles box (Sony) Två boxar. En i silver ("Definitely...") och en i guld ("Morning..."). Men innehållet är fanimej rock'n'roll-diamanter. Slipade, gnistrande, små ädelstenar där trulig rockgosse-trots bryts mot lysande Beatles-bottnad rockmusik.
Varje box rymmer fyra singlar hämtade från respektive skiva, samt en intervjuskiva där man kan avnjuta bröderna Gallaghers säregna rotvälska (de är från Manchester, say no more).
Samlingarna är en resa från "Supersonic" in i vad som vuxit till 90-talets skarpaste brittiska rockband. Och så här frikopplade på singlar klarnar bilden av ett musikaliskt storverk. Lysande popmelodier inbakade i härligt raspig och skitig rockattityd. En musik som går på känsla, som siktar mot hjärtat ibland, men oftast går direkt mot skrevet.
"Live forever" eller "Some might say"?
"Wonderwall" eller "Don't look back in anger"?
Du behöver inte välja.
Men den stora poängen här är att du får de frikostiga b-sidorna på ett bräde. Liveupptagningar, demoinspelningar och smågodis som du kanske bommat. Ta bara "Rockin' chair" (på "Roll with it") och "D'yer wanna be a spaceman" (på "Shakermaker"). Milans reservbänk bleknar...
Om jag ska gnälla på något så gnyr latmasken inom mig lite. Varför inte samla allt material på två fullängds-CD istället?
Ronny Olovsson

OASIS: (What's The Story) Morning Glory (Creation/Sony) Jag anade det redan vid första anblicken. En månad och, uppskattningsvis, femtio genomlyssningar senare är jag helt säker: Oasis har, bara ett drygt år efter sin singeldebut, gjort ett klassiskt rockalbum. Det borde egentligen inte vara möjligt. Gruppen gör ju ingenting som inte gjorts tidigare. Det handlar uteslutande om konventionell rock & roll med raka melodier, klatschiga refränger, rasande hög volym och öppet redovisade Beatles-influenser. Men med sin dedikation, sin omåttliga kärlek till musiken och sin gränslösa tro på den egna storheten lyckas de storkäftade Manchester-huliganerna inte bara blåsa liv i den uttjatade formen; de får den att gnistra i helt ny, ungdomlig lyster. Sedan har de ju Noel Gallagher. Han bekräftar härmed, en gång för alla, att han är en kompositör av samma kaliber som Ray Davies, Marc Bolan och Paul Weller. Varenda en av de tio låtarna på "(What's The Story) Morning Glory") är lysande, varenda en skulle stå sig som singel, från inledande rockknocken "Hello", med bitande refräng direkt från Gary Glitters paradhit med samma namn (som också svenska Sator använt - välkommen att dra egna slutsatser) till storslagna avslutningshymnen "Champagne Supernova" (med Paul Weller på stödsång) via livebejakande melodichockerna "Wonderwall" och "Hey Now!", balladen "Cast No Shadow", elektriska utbrottet "Morning Glory". Och så vidare. Mästerligt. (29/9)
Per Bjurman

OASIS: Be here now (Creation/Sony) - Det är melodin det handlar om. Inte om hur snyggt en låt är producerad, hur bra texten är eller vem som spelar gitarr bäst - blir människor berörda är det en bra låt.
Säger Noel Gallagher och sammanfattar på ett nästan löjligt enkelt sätt allt som gör Oasis till ett fantastiskt rockband.
Noel struntar högaktningsfullt i om folk kallar hans låtar för skamlösa stölder och nostalgisk retro. Han älskar ju Beatles, Stones, Small Faces och Bowie och vill inget hellre än att skriva lika fenomenala låtar som de gjorde. Så det är klart han lånar det han behöver. Det enda som betyder något är ju om folk blir berörda.
Vaddå om några påpekar att ”Stand by me” låter som ”All the young dudes”, att texterna vimlar av Beatles-titlar eller att ”It’s gettin’ better (man!!)” låter lite grumligt i dyrare stereoanläggningar. Stör de sig på det har de ju ändå inte fattat någonting.
Oasis har gjort det igen.
Huruvida ”Be here now” är deras starkaste stund får tiden utvisa, likaså om det är ett klassiskt rockalbum i samma division som ”Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band” och ”Exile on Main Street”, de två skivor som Noel Gallagher haft som riktmärken under arbetet med plattan.
Men mätt mot samtida konkurrens klassar Oasis tredje album ut det mesta. Det finns intressantare och mer innovativa artister, Noel säger gärna själv att han håller på med ”vanlig pubrock”, men det är ju som sagt inte det det handlar om.
Utan om bra låtar. Som berör.
Och en starkare samling rocksånger betvivlar jag att vi kommer att få höra på något annat album i år.
”Be here now” är ”mer rock” än föregångarna. Längre låtar, fler och hårdare gitarrer, mer groove och ett aningen mindre direkt tilltal.
Men nog lär det gå att plocka listettor.
Kommande singeln ”Stand by me” och ännu starkare ”Don’t go away” är ståtligt stråkanstrukna ballader i samma skola och klass som ”Don’t look back in anger” och ”Wonderwall”. Liam Gallagher sjunger dem bättre än någonsin.
”All around the world”, som ryktas bli julsingel, är ett magnifikt, niominuters allsångsanthem om hopp och förtröstan.
Oasis har nog heller aldrig rockat mer organiskt. Drivna, gitarrstinna ”My big mouth” borde vara en potentiell konsertöppnare. Titellåten är en snuskigt loj Stones/Faces-rocker med tuffa maracas, suggestivt flöjtriff och albumets kanske mest smittande refräng (”sing a song for me, one from ’Let it be’”). ”It’s gettin’ better (man!!)” svänger som en hotelldörr.
”I hope, I think, I know” heter det stora popnumret, en sång så bubblande av självkänsla att bara Oasis skulle kunnat spela in den.
Det så beryktade nya psykedeliska sidan märks främst i dramatiska, ”Beggars Banquet”-färgade ”Fade in-out” (med faktiskt alldeles utmärkt slidegitarr av Johnny Depp!) och orgelbluesiga ”Magic pie”, för övrigt Noels enda sånginsats på plattan.
Enda spåret som möjligen bleknar något är ”The girl in the dirty shirt”, där Oasis faktiskt kalkerar sig själva på ett lite poänglöst sätt. Vidare kan jag tycka att Noel ibland blåser upp låtarna i onödan, stoppar in lite för mycket, tänjer sina solon någon halvminut för långt.
Men då rotar jag med pincetten.
Och det känns det egentligen lite fånigt att göra på en så lysande skiva som ”Be here now”. (97/08/22)
Håkan Steen

RIC OCASEK: Troublizing (Columbia) Gamle powerpopmästaren Ric Ocasek, från saligt insomnade The Cars, har mest ägnat sig åt att producera andra de senaste åren. Men här återvänder han med elva skruvade, lätt minimalistiska karameller som tidvis kittlar både fantasi och dansnerv. Särskilt roliga är de nummer Billy ”Smashing Pumpkins” Corgan varit med och producerat. (97/09/26)
Per Bjurman

OCEAN COLOUR SCENE: Moseley shoals (MCA). Noel Gallagher och Paul Weller hyllar dem så fort de får chansen (två medlemmar ingår för övrigt i Wellers turnéband), och visst är Ocean Colour Scene modell 1996 en rent himmelsk upplevelse i jämförelse med den version av bandet jag såg stå och harva tråkindie på Hultsfredsfestivalen 1992.
Birmingham-bandet gör på sitt andra album en engelsk 90-tals-r'n'b som i mycket påminner om det man hittar på Wellers tre soloalbum. En hel del sentida Beatles (hör "I am the eggman"-vinken i "The day we caught the train"), några rejäla tuggor soul från samma era och här och där lite fräckt Dr John-piano. Simon Fowlers raspiga stämma bränner skönt och svänget är organiskt och omedelbart.
I bland känns upplägget lite sökt, "för rätt" på nåt vis, och visst är Weller ännu bättre på sånt här. Men det hindrar inte "Riverboat song" eller "40 past midnight" från att vara närmast narkotiskt bra.
Håkan Steen

OCEAN COLOUR SCENE: Marchin’ already (MCA/Universal) En glutt på omslagsbilderna till brittiska Ocean Colour Scenes tredje album ger associationer till gamla konvolut med finfina 60-talsbandet Love. Även musiken visar sig minna en hel del om Arthur Lee och hans luftiga psykedeliska pop.
Retropopkungarna från Birmingham har breddat registren efter fjolårets genombrottsalbum ”Moseley shoals”. De Paul Weller-besläktade utflykterna i sent brittiskt 60-tal är här uppblandade med en del amerikanska dofter från ungefär samma era. ”Marchin’ already” känns något mer komplex och betydligt rikare på detaljer än sin åtminstone i hemlandet oerhört framgångsrika föregångare.
Jag hittar kanske inte riktigt samma dynamik som sist, ej heller något lika distinkt som hiten ”Riverboat song”, och till skillnad mot exempelvis kamraterna i Oasis har Ocean Colour Scene även denna gång lite svårt att placera sina klassiska grepp i nutiden.
Samtidigt misstänker jag starkt att detta är ett album som växer. (97/09/19)
Håkan Steen

MAURA O´CONNELL: Wandering home (Hannibal/MNW Ilr) Maura är från County Clare på Irland men bor numera i Nashville i USA. Musikaliskt befinner hon sig nånstans mittemellan och låtarna hon sjunger bär spår av både traditionell keltisk folkmusik och country. ”Wandering home” är ett mjukt, melodiskt album för sena kvällar och Maura O´Connell en gudabenådad sångerska värd att upptäcka. (97/06/20)
Anders Hvidfeldt

SINEAD O' CONNOR: Gospel oak (Chrysalis) Sexspårs-EP som både kittlar och förskräcker. Kittlar därför att några låtar, som saktmodig This is to mother you, är väldigt vackra och starka.
Förskräcker därför att O'Connor i andra rör sig väldigt nära Enyas svulstiga muzak. (97/06/13)
Per Bjurman

ODDS Nest (Elektra/Warner) Förutom utmärkta Sloan har det inte hänt mycket intressant inom kanadensisk rock på senare år. Desto roligare då att upptäcka den här Vancouver-kvartetten som redan hunnit göra fyra album. Det senaste bjuder på en hel radda snygga nummer av distinkta gitarrer och bitterljuv stämsång. Ingen revolution på gång men ”Someone who’s cool” eller ”Hurt me” borde kunna rädda en fredag för alla som bryr det minsta sig om exempelvis Elvis Costello, Big Star, Replacements eller Neil Young.
Håkan Steen

THE OFFSPRING: The Offspring (Nitro/Border) Det finns de som hävdar att Offspring är ett av de mest talanglösa band som någonsin nått stora publika framgångar. Denna sex år gamla debut, påpassligt återutgiven lagom till julrushen , talar inte direkt emot den sortens resonemang. (17/11)
Per Bjurman

THE OFFSPRING: Ixnay on the hombre (Columbia/Sony) Jovisst, brottarhiten ”Come out and play (You gotta keep ’em separated)” var en personlig och rätt kul låt, som genom sin form faktiskt antydde att Offspring försökte bryta ny mark inom den annars så skrämmande idéfattiga amerikanska 90-talspunken.
Så var dock inte fallet. Offspring levde högt på sin hit och sålde mer än åtta miljoner av förra albumet ”Smash”, trots att plattan i övrigt var ett rätt träigt stycke kalifornisk punkrock (”Self esteem”? Skämtar ni?).
Vilket även gäller för stora delar av uppföljaren. Offspring mixtrar precis som på ”Come out and play” med arabiskklingande gitarrslingor i ”Me & my old lady”, ”Gone away” doftar ibland faktiskt Bob Mould och ”Don’t pick it up” är en trivsam ska-rökare. Dessutom har de mer humor än man först tror. En tidvis riktigt uppfriskande svart sådan.
Men mest rör det sig ändå om samma gamla tröttsamma snabb-punk, låtar man tycker sig ha hört hundra gånger förr, med oändligt recyclade ackordgångar och en tröttsamt gapande Dexter Holland längst fram.
Det kan hända att Offspring gör det här bättre än de flesta av sina kollegor, men de blir inte roligare för det.
Håkan Steen

OLE: My body the hand grenade (City slang/ MNW) Uppföljaren till ”Live through this” dröjer, frustrerande nog. Jag vill ha tillbaka min Courtney. Den här samlingen ska väl fungera som nåt slags apitretare, men smakar inget vidare. Den består mest av slarvigt tillagad skåpmat; demoversioner, liveupptagningar och tidigare kasserat skräp. Unplugged-versionerna av ”Softer, softest” och den bisarra flickpopsklassikern ”He hit me (it felt like a kiss”) har ett värde, men vem vill höra en tappning av exempelvis ”Miss world” innan det blev en riktig låt? (97/10/10)
Per Bjurman

OLD 57'S: Too far to care (Elektra/Warner) Ett av de frejdigaste no depression-banden från lysande Bloodshot-etiketten goes major och kan med nya resurser måla en snärtigare ljudbild, men anslaget är alltjämt detsamma. Ömsom rör de om i Jason & The Scorchers gamla cowpunk-brasa, ömsom försöker de tränga sig i Waco Brothers Clash-kostymer. Rätt trivsamt, om än ojämnt. (97/07/25)
Per Bjurman

MIKE OLDFIELD: Voyager (Warner) Låter som filmmusiken till "Braveheart" eller "Rob Roy". Synthar och plinkande gitarr i vidsträckt keltisk atmosfär. Funkar kanon som väntmusik i en telefonväxel eller som ljudkuliss till testbilden på SVT. Annars känns den för blodfattig för att direkt fastna. För polerad och könlös. Och bilden på Mike i bar överkropp på konvolutet är bara för mycket...
Ronny Olovsson

SALLY OLDFIELD: Secret songs (MBG) Sally Oldfield är om möjligt ännu saggigare än brorsan Mike. Men det finns förstås en marknad för sån här new age-anstruken, harmlös mjukpop med world-influenser. Det är typiskt och rätt talande att det är i Tyskland som Sally har sitt största fäste numera.
Anders Hvidfeldt

OLIVIA TREMOR CONTROL: Music from the unrealized film script: ”Dusk at cubist castle” (Blue Rose/V2) Det har åter börjat röra på sig i Athens, Georgia. R.E.M.:s hemstad har blivit kärnan för en samling närbesläktade orkestrar med namn som Neutral Milk Hotel, Apples In Stereo och Secret Square. Det rör sig om psykedeliskt doftande lo fi-knepigheter med klassisk popspets. Och klarast lyser Olivia Tremor Control. Med Beatles-harmonier och stycken av långdraget flummande får de till en delvis helt genial och delvis ganska hopplös platta. Den förtjänar dock en större publik än lo-fi-nördarna. Brukar ni gilla låtar som heter ”Green typewriters”, ”Frosted ambassador” och ”Define a transparent dream” finns det ingen anledning att tveka. (97/06/13)
Håkan Steen

LOVE OLZON: Love Olzon (Columbia/Sony) Singeln "Jag vill ha en tjej som tycker om mig" hade visserligen en förvånansvärt begåvad text (om än en, så att säga, väl "basic" refräng), men själva låten lyckades ändå inte med mer än att sortera in Love Olzon som ännu ett namn i det ack så överfulla facket märkt "radiovänlig singer-songwriterpop på svenska".
Men när 25-åringen från Täby nu får breda ut sina försiktiga vardagsiakttagelser och hjärtesorger på ett helt album är det en både personlig och begåvad artist som kliver fram.
Istället för att, som så många andra, snegla på sina inhemska kollegor går Olzon rakare på ursprunget. Nog för att namn som Toni Holgersson eller Staffan Hellstrand kan skönjas i såväl lyrik som melodier, men tankarna går snarare till amerikaner som Bob Dylan, Neil Young eller rentav den unge och orättvist förbisedde kanadensaren Ron Sexsmith. Framförallt musikaliskt och produktionsmässigt, för de här nakna och stramt arrangerade lägereldssångerna låter inte som all den andra P3-popen. Till viss del medproducenten Lars Halapis (Sophie Zelmani) förtjänst, kan man tänka sig.
Inte för att det handlar om några sensationer här, vissa låtar känns trots allt rätt anonyma och jag har även lite svårt för den understundom väl likgiltiga sångstilen, men Love Olzons debut lovar gott. Och "Det finns ett tomt rum" är redan en stor låt.
Håkan Steen

OMAR: This is not a love song (RCA/BMG) Jag måste erkänna att det tog ett tag innan jag insåg att Omar inte bara var ännu en i mängden av lättsmälta soulsångare, utan faktiskt har riktigt stora kvaliteter.
Maxwell må vara snyggare och D’Angelo coolare, men få skriver så övertygande svängiga låtar som just Omar. Något han får alla möjligheter att bevisa på ”This is not a love song”, där han krämar på mer än någonsin, med stråkarrangemang, pukor och trumpeter och dessutom gästas av Ol’Dirty Bastard från Wu Tang Clan. (97/09/12)
Benjamin Mandre

OMC: How bizarre (PolyGram) Titelspåret är redan en megahit med sitt loja latinokomp och den lättrallade refrängen "how bizarre". Här avslöjas det så om Pauly Fuemana har mer att komma med. Svar: Nej.
Ronny Olovsson

OMD: Universal (Virgin) Andy McClusky vägrar ge tappt. Med synthmattorna som grund trallar han fram söt och gladlynt pop (som så många gånger förr). Radiovänlig och len som persika. Tyvärr händer det inte så mycket mer. Den här orkestern manövrerar mest i gamla trygga spår.
Ronny Olovsson

OMNI TRIO: Skeleton keys (Moving shadow/Border) Härom året blev jag medsläpad för att se en berömd konstinstallation. Den består av ett becksvart rum, till synes helt tomt. Men där en mycket svagt upplyst och helt abstrakt ljusskulptur framträder då ögat vant sig vid mörkret.
Hur underlig den än tedde sig blev jag ändå rätt impad.
Precis som jag blir impad av Omni trios Rob Haigh. För världens troligen enda enmanstrio hör inte till dem som bultar på de stora trummorna. Faktum är att han med ”Skeleton keys” tar sina subtila metoder ett jättekliv framåt.
Föregångaren ”Haunted science” hade en liknande uppbyggnad av elementär rytmprogrammering och svepande, melodiösa syntsjok. På ”Skeleton keys” är dessa komponenter ännu mer renodlade och avskalade.
Ofta hittar han ett par enkla melodier och låter dem löpa parallellt eller kontrapunktiskt, mot varandra.
I detta monotona och svarta rum trevar han sig metodiskt fram och lyckas slå sin kloka skalle rätt på spiken. Gång på gång. (97/10/10)
Benjamin Mandre

ALEXANDER O'NEAL: Lovers again (EMI) Det är synd att Alexander O´Neal mest är känd här för att han en gång slumrade till under en show på Konserthuset i Stockholm och det är synd att han inte bättre tar vara på den gudabenådade röst han nu har.
Sån katastrof det talats om är nu inte ”Lovers again”, även om produktionen är förbluffande intetsägande och mer platsande i en hiss eller runt 1984 än på någons skivtallrik nära sekelskiftet.
Det var nog din sista chans, Alexander.
Anna Björkman

SHAQUILLE O'NEAL: You can´t stop the reign (T.W.IsM/BMG) Det är lätt att göra sig löjlig över en basketstjärna som bestämmer sig för att bli rappare. Men faktum är att numera även skivbolagsbossen Shaquille O´Neal är inte en helt oäven lyriker, åtminstone vill jag minnas att det där odet han skrev till sin adoptivfar Phil var en riktigt tårdrypande historia. Mest uppskattar man emellertid att Shaq har äkta kärlek till musiken. Varken förra plattan eller nya ”You can´t stop...” känns som spekulation och Shaqattack har god koll på hip hopen (det vill säga han har samma idoler som jag!) och de som utövar den vill mer än gärna ställa upp när Lakers nya två meters-klippa kallar. Här såna som Mobb Deep, Bobby Brown och Jaÿ-Z till exempel.
Annars är väl det hela lite mer en sympatiskt vilja men inte kunna.
Anna Björkman

112: The time is now 112 (Arista/BMG) Det är konstigt, jag kan älska den smetigaste och snuskigaste och mest slicka R&B så som den representeras av såna som Jodeci och Silk men blir allergisk så fort Boyz ll Men börjar stämma upp i falsett.
Det är skillnad på smör och smör, förstår man i en självanalys. 112, döpta efter en nattklubb i hemstaden Atlanta, är nåt slags mitt emellan och ett av Bad Boy-producenten Sean "Puffy" Combs senaste fynd. Han har gjort 112:s genombrott "Only you" (det måste vara själva remixen), en låt så fantastisk att så fort den spelas lägger man bort allt som finns och bara blir rent av helt tokig. En förgänglig lycka, för lika ofta inte bara låter 112 som Boyz ll Men, supergruppens Wanya Morris har skrivit två av låtarna på "The time is now 112". Mindre gudfruktighet och margarin vill vi föreslå.
Och tillägga att man förstår att Puffy får mordhot efter "Keep it real".
Anna Björkman

ONE MORE TIME: Den vilda (Sony) Min fyraåring som älskar "Den vilda" frågar alltid "hur kan man dansa i ett vattenfall?". På nya plattan är texterna mindre symboliska, men icke desto mindre lysande. Sällan har svartsjuka och svunna känslor beskrivits så bra som i "Hela täcket för mig själv" och "Vägskälet".
Text och musik förmedlar lika träffsäkert en kuslig skräckkänsla i "Labyrinten" och suggestiva "Skuggan bakom dig". När man hör "Oskattbara", som är en förtvivlat vacker hyllning till de egna barnen, tror man under en förvirrad sekund att det är Peters forne styvmorsa Anni-Frid Lyngstad som sjunger. Mycket röstlikt.
One more time är i sanning ett team, Peter och Nanne Grönwall och Maria Rådsten har hittat den magiska formel i text, musik och produktion som gör att allt stämmer, inte en ton har lämnats därhän Den modernt arrangerade och framförda folkmusik popen är nordiskt vemod i ett nötskal. Här ryms såväl sprittande "tömma en bägare - glädje" som bottenlös sorg.
Det här är allt annat än hårdrock, men precis som i den musiken förmedlar One more time en känsla oh en nerv i sina låtar som är så påtaglig och så vacker att jag på vissa ställen faktiskt gråter. Fantastiskt!
Annika Sundbaum-Melin

OOMPH!: Wunschkind (Dynamica) Med ursinnig aggression tar sig hardcorebandet Oomph! an ämnet övergrepp mot barn. Förtvivlan, nattsvart mörker och en smärta som antagligen bara en drabbad själv kan förstå, genomsyrar materialet. Men Oomph! och andra som vågar se problemet som det är och desuutom gör låtar om det, inger en stark tro och ett hopp om att också mänskligheten kan bli bättre. Lysande!
Annika Sundbaum-Melin

ORB: Orblivion (Island/BMG) Den musikaliska utvecklingen tycks gå allt snabbare. Stilar kommer och går med bara några veckors intervall.
I det perspektivet ter sig Orb som ett slags technons Rolling Stones - riktiga gubbrockare. Så man kan väl inte förvänta sig så mycket musikalisk uppfinningsrikedom längre.
Ändå är ”Orblivion” en väl sammanhållen och riktigt skaplig platta.
Mycket bra är till exempel ”Asylum” och ”Molten love”. Inga klassiker, men ändå suggestiva och vackra melodier som bevisar att man kan lita på Orb ett tag till.
Benjamin Mandre

ROY ORBISON: The very best of Roy Orbison (Virgin) Vi närmar oss julklappstiderna. Kom ihåg den här skivan då när du funderar över mammas paket.
En smäktande samling sånger från "Only the lonely" till Jeff Lynne-rattade "You got it" med Roy Orbisons änglalika stämma. Krispigt sockersöt romantik, och ingenting annat. Pekoral i kultklass, som helt enkelt är förödande bra.
Slå in skivan tillsammans med en näsduk. Den lär mamma behöva.
Ronny Olovsson

ORIGINAL SIN: Temptation (Dzynamite) Original Sin betår av svenska musiker och en amerikansk sångare. De låter som en korsning av typisk snäll svensk metal och typisk snäll amerikansk metal och Paul Allen har en typisk hårdrocksröst. Och det är problemet - hur välgjord och melodisk musiken än är saknar den något som skiljer ut den från det genretypiska.
Bella Stenberg

ORIGINOO GUNN CLAPPAZ: Da storm (Priority/Virgin) Det finns inte många MC:s jag älskar mer än Buckshot (numera BDI eller är det B.D. Eye?), härstammande från Boot Camp och efter Black Moon, Smif-N-Wessun och Heltah Skeltah kommer OGC (som tillsammans med Heltah ibland formar Fab 5). Men trots, eller kanske just på grund av all respektingivande bakgrund blir OGC mest en vag kopia av just Heltah Skeltah. OGC är för osjälvständiga, man behöver inte hänvisa till sina kompisar i varenda textrad. Även om vi vet att de är tuffa.
Vi vet.
Anna Björkman

ORQUESTRA WAS: Forever´s a long, long time (Verve Forecast) Demonproducenten Don Was (Stones, Dylan, Bonnie Raitt...you name it) hade en gång ett alldeles förträffligt band, Was (Not Was), ihop med brorsan David.
Qrquestra Was är ännu ett eget projekt.
Betydligt mer krävande. Spretigt och svåretiketterat. Men väl värt att tränga in i.
Bara gästlistan lär få alla som är nyfikna på gränsöverskridande musik att rycka till. Här samsas Merle Haggard, Herbie Hancock, MC5-legenden Wayne Kramer, Sheila E. (en gång i Prince-stallet) och jazztrumpetaren Terence Blanchard.
Sweet Pea Atkinson sjunger för det mesta.
Lägg därtill att orkestern, förutom Don Was egna stycken, också ger sig på ett knippe Hank Williams-låtar - och ni förstår nog att detta är en rätt speciell skiva.
Anders Hvidfeldt

BETH ORTON: Trailer park (Heavenly/BMG) ”Rätt” så det skriker. Beth Orton är polare med Primal Scream, Red Snapper, Chemical Brothers och en massa andra musiker ur Londons hippaste kretsar och tar här hjälp av folk som William Orbit och Andrew Weatherall för att ställa sina Nick Drake/Joni Mitchell-influenser på en snygg triphopbotten. Spännande på papperet men den potentiella magin i korsbefruktningen tenderar att utebli. Flera av de mer traditionella numren, som ”She cries your name” och ”Don’t need a reason”, är dock fenomenalt walkman-bränsle en grådaskig novemberdag som denna.
Håkan Steen

ORUP: Flickor förr & nu 1986-1996 (Metronome) Det här är mer än bara en skiva. Det här är ett mäktigt och grandiost monument över den moderna svenska schlagerpopen.
Stora ord.
Men välgrundade.
Åtskilligt fler än Orup har förvisso verkat i genren, med stor framgång också, men det var han som lade dess grund, det är han som sedan lett utvecklingen och när den gamle punkaren från Huddinge nu radar upp sina käraste örhängen på denna efterlängtade samling ser vi tydligt att det är han som skrivit de stora klassikerna.
Mannen sitter på en fantastisk samling guldtackor Och de gnistrar alla alltjämt med full kraft. Jag fruktade att tiden skulle ha gått hårt de struttigare bagatellerna från debutplattan, men icke. Tuggummin som "Min mor sa till mig" och "Stanna hos dej" känns fortfarande lika unga och spänstiga och oemotståndligt medryckande.
Fast de verkliga knockarna är av senare datum. Jag tänker framförallt på majestätiskt vackra "Regn hos mej", raffinerade Pet Shop Boys-parafrasen "Stockholm" , "Som isarna när det blir vår " (delvis snodd av John Lennon enligt det föredömligt informativa CD-häftet) samt de två ballader han skrev åt Kayo respektive Zemya Hamilton, men här presenterar i egna versioner - "Om natten" och "Din arm omkring min hals". Där har Orup fem solida mästerverk.
Skivan inkluderar också två helt nya nummer, "Flickan ovanpå" och "Lita aldrig på gifta män". Bägge bygger på klassiska Orup-teman och står sig fint i konkurrensen "Flickor förr & nu" bör ingå i varje svensk skivsamling.
Per Bjurman

ANDERS OSBORNE: Which Way to Here (Sony) Svenskfödd (Uddevalla 1966) bluesman bosatt i USA som står bredbent i en trygg rythm'n'blues som en utvandrad Mats Ronander. Mer säker än kul. (8/12)
Ronny Olovsson

OUT THERE: Out there featuring Kayo (Scandinavian Records) Till skillnad från många av vår svala, halvtrista soulsångerskor har Kayo en passionerad rockglöd i rösten. Hon låter kall, men mycket stark och mycket sexig. Låtarna är en salig blandning av afro, rock, soul, worldmusic och vanlig pop. Musikerna är mycket skickliga och produktionen stor och kraftfull.
Om Kayo och Out there fortsätter på denna inslagna väg, men kanske riktar sin musik mer åt ett håll, i stället för att utforska alla möjliga stilar, så kan det här bli helt oemotståndligt. (97/06/13)
Annika Sundbaum-Melin

OZZY OSBOURNE: Ozzmosis (Sony) Efter några irrfärder är yxmannen Zakk Wylde tillbaka hos Ozzy, liksom Sabbathbasisten Geezer Butler. Inledningen "Perry Mason" är - bombastisk och kommer att bli en Ozzyklassiker, liksom powerballaden "See you on the other side". Musiken är läckert förpackad av Michael Beinhorn och med som låt och textskrivare finns både Lemmy och Steve Vai (!). I tider av förändring, när gamla hjältar faller känns det bra att åtminstone några gamlingar håller fanan högt. "My Jekyll doesn't hide" heter en av låtarna och även om Ozzy är något lugnare än förr, lyser galenskapen,desperationen och sorgen fortfarande igenom. Det tackar vi för! (20/10)
Annika Sundbaum-Melin

OSSLER: Hotel Neanderthal (Nonstop) Jo.
Det är den Ossler.
Han som spelar gitarr i Wilmer X.
Men räkna inte med någon mambofeber för det.
Musiken på denna solodebut skiljer sig ganska markant från den Helsingborgs-Pelle spelar när han kamperar bakom kapellmästare Hellberg.
Den är ett slags hybrid av Strys slammer, Televisions mest skruvade popestetik och, faktiskt, Bob Hunds melodiska komplexitet.
Mycket personligt och inte alldeles lätt. Men det finns nerv i sångerna och i bland skär en sylvass melodi rakt i genom gnisslet. Som i ”Längre in”. Eller ”Solens son”.
Skär gör även vissa av orden. Killen har skrivit en bunt väldigt starka, ofta obarmhärtigt privata texter.
Ta och kolla detta.
Per Bjurman

OUTKAST: ATLiens (Arista/BMG) "Southernplayalisticadillacmuzik" från 1994 är en klassisk debut av Atlanta-duon OutKast och då blir ingen förvånad att Andre och Big Boi spänner sig så det skvätter för att följa upp. "ATLiens" har för all del viss mängd av sin föregångares sprakande soulslängda hip hop, men så kommer det där man ska akta sig så för, det där när artister får för sig att de nödvändigtvis måste mogna. I OutKasts fall innbär det att Andre numera bär turban samt lite väl mycket studio-onani och pretentiöst navelskådande a la PM Dawn.
Fast OutKast låter åtminstone inte som så många andra - inga förutsägbara samplingar, inga tröttsamma rhymes, inga ansatser att låta som Wu-Tang Clan. Prognosen är att duons tredje platta blir ett mästerverk.
Och ingen tar Andres keps. Anna Björkman

OUTSIDE: Discoveries (Dorado/Border) Duon Outside utgörs av Matt Cooper, som står för musiken och spelar i stort sett samtliga instrument, och Andreas Allen, som gör studiojobbet. "Discoveries" består inte så mycket av låtar, snarare är det ett ständigt musikaliskt flöde, som inte sällan utmynnar i tiominuters jamsessions. I "Parallell universe" har de rattat fram slickade junglebeats och funkiga gitarriff, som klarar sig alldeles utmärkt, tills de dessvärre körs över av ett utdraget gitarrsolo i värsta fusionsjazzformat. Om Stockholm hade haft en jazzfestival värd namnet är det ändå ett sånt här band som borde få chansen. (97/07/25)
Benjamin Mandre

MARK OWEN: Green Man (BMG) Han har en behaglig röst, den forne Take Thatmedlemmen Mark Owen. Han har också ett välutvecklat sinne för romantik och för vad som kan slå an smärtsamma toner i bröstet på tonårsflickor. Mark sjunger sånger i stil med dem som Terry Jacks fick mig att gråta floder över på 70-talet. Mark rör sig smidigt någonstans i gränslandet mellan Beatles och smör, producenterna har gjort ett bra jobb och slutresultatet är - gulligt.
Annika Sundbaum-Melin

ABIODUN OYEWOLE: 25 Years (Ryko/MNW) Så du tycker Spike Lee verkar vara en tuff radikal? Jämfört med gamle Brother Abiodun - tidigare i Last Poets - är han rena Olof Johansson. Här talar vi militant. Här talar vi om en Fidel Castros förbundne; en benhård, skolad socialist som vill ställa klass mot klass och bokstavligen bränna ner det vita Amerika. Givetvis är han också övertygad om att revolutionen en dag kommer. "But until then", rappar farbror uppvigare med tydlig adress åt ett visst håll, "you know and I know, niggers will party and bullshit, party and bullshit, party and bullshit..." Svänger gör han också.
Per Bjurman

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via