Aftonbladet  
Aftonbladet  
24 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv

Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.


Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

J

JACK: Pioneer soundtracks (Too Pure/Border). Den här sju personer starka London-gruppen lånar in Scott Walkers producent Peter Walsh för att på debutalbumet penetrera eviga ämnen som kärlek, ensamhet och död. Lite som Tindersticks, om än med något hetsigare temperament. Fräckt, vackert och högst påtagligt, framförallt i "White jazz" och "Dress you in mourning". Fredag kväll men mest söndag morgon.
Håkan Steen

JANET JACKSON: Design of a decade 1986/1996 (A&M) Syster till ett popgeni, men Janet har ändå förmått trampa - eller dansa - sig en egen stig i den moderna popmusiken. Här samlas sexton gamla hits. En imponerande samling, men här märks också att just dansmusik producerad för nuet, hitlistorna åldras snabbt. Två nya bonusspår: "Runaway" är en klockspelsbeströdd bagatell, "Twenty foreplay" en smekande kärleksballad. För den som vågar betvivla Janets storhet finns en "meritlista" i konvolutet. Luktar lite lillasysterkomplex.
Ronny Olovsson

JANET JACKSON: The velvet rope (Virgin) Det har sagts förut och det tål att upprepas.
Michael Jackson har all anledning att se upp för syrran Janet. För medan Wacko är inne i en oroväckande kreativitetssvacka så är Janet på väg med raketfart mot nya höjder.
”The velvet rope” är en mycket bra platta. 75 minuter soul och pop som är i princip helt befriad från tveksamheter och svaga punkter (fattar bara inte covervalet ”Tonight’s the night”, Roddan-låten ni vet).
Tillsammans med producent- och låtskrivargenierna Jimmy Jam och Terry Lewis har Janet Jackson gjort ett album som är superkommersiellt men inte ett dugg urvattnat.
Det är spännande lyssning, det är varierat och en fröjd för örat hela vägen.
Samplingarna är många: allt från Mike Oldfield (”Tubular bells”) till Joni Mitchell (”Big yellow taxi”-lånet i ”Got ’til it’s gone” är sensationellt). Här finns soulsmekare som kommer att förföra en hel värld, klassisk Supremes-soul som kommer att spelas både på Friskis & Svettis och hippa klubbar (”All together again”) och tungt rytmiska, melodiska nummer (”Deep”, ”What about”) som Michael Jackson säkert förbannar att han inte skrivit själv.
Faktum är att Janet gång på gång spöar skiten ur sin egen bror - på hans egen planhalva.
”The velvet rope” är ett av 90-talets fräckaste soulalbum. Kanske inget för avantgardet som letar nya sensationer, men en garanterad fullpoängare för miljoner och åter miljoner musikälskare. (97/10/03)
Fem plus - utan tvekan.
Anders Hvidfeldt

MICHAEL JACKSON: Blood on the dancefloor - History mix (Epic/Sony) Man glömmer lätt, men Michael Jackson är faktiskt inte bara en pervers schimpanstämjare från, som det verkar, yttre rymden.
Han kan vara ett musikaliskt snille också.
Med ”Blood on the dancefloor” får vi, åtminstone glimtvis, en välbehövlig påminnelse därom.
Det är alltså ett slags nedkortad remix av hybris-dubbeln ”History” och Wacko Jacko har samlat några av den samtida svarta musikscenens främsta trollkarlar i studion, bland andra Frankie Knuckles, Jimmy Jam & Terry Lewis, David Morales, Todd Terry och Wyclef Jean från självaste Fugees.
De utför givetvis inte under hela tiden, därtill håller delar av materialet för klen klass. ”Earth song” och ”A stranger in Moscow”, för att ta två graverande exempel, är och förblir ökenlåtar, hur mycket än en Todd Terry eller en Hani vrider och vänder på dem. Men i några nummer fungerar de nya tillsatserna som rent raketbränsle. Som ”Money”, där Jackson möter klubbdomptörerna från Junior Boy's Own, Terry Farley och Pete Heller. Den gnistrar plötsligt som en hel stjärnhimmel. Lika spirituella möten är de med Fugees i en tung ”2 bad” och med Frankie Knuckles i R.Kelly-komponerade ”You are not alone”. Att den kunde bli så sprittande svängig...
Som den krämare han är har multimiljardären förstås klämt in några nya kompositioner också. Skivan ska ju sälja sjutrippel platina. De är okej, särskilt tuffa ”Morphine” och den löjligt medryckande titelsången. (97/05/16)
Per Bjurman

MICHAEL JACKSON: The best of Michael Jackson & Jackson 5 (PolyGram) En läglig samling av unge Michael Jacksons bästa. Och en kul kontrast till dagens vrålproducerade och stönfulla, beatorienterade Michael.
Här har du hans musikaliska barndom på 20 spår. (97/07/29)
Ronny Olovsson

GINA JACOBI: Alla är (Gimala records). Sundsvalls egen Kate Bush är här igen efter några tysta år och det är bara att säga välkommen tillbaka. Jag gillar mycket, inte minst de dova och intrikata stråkarren (av Stefan Brisland-Ferner från Garmarna) och Ginas sätt att framföra sina sånger.
Hon är en begåvad, udda låtskriverska och sångerska. Inget snack om saken. Problemet är texterna som ofta är farligt nära det pretentiösa. Musiken i sig är allt annat än lättsmält med samplade barnskrik och udda vändningar. Men hellre hör jag på en tjej som Gina som satsar friskt än artister som bara spekulerar i kommande listklättringar.
Anders Hvidfeldt

JAL: Den enda viljan ( The Label) Jal är en begåvad kille i samma skola som Mauro Scocco och till viss del Peter LeMarc. Många manliga soloartister kämpar hårt, men Jals suggestiva tongångar, tillsammans med starka refränger borde kunna ge också honom en plats i branschen. För att komma från en debutant låter det här oerhört proffsigt, produktionen är luftig, kompet rytmiskt. Lite mer personlighet, så kan Jal på allvar hota de etablerade.
Annika Sundbaum-Melin

JAMES Whiplash (Fontana/PolyGram) Det fanns ögonblick i 90-talets gryning då jag faktiskt blev riktigt betagen av dessa inte längre helt unga engelsmäns pompapop. Men ögonblicken var inte många och fanns knappast på förra albumet ”Laid”. Efter fyra år av personliga slitningar, avbrutna inspelningar och soloprojekt är nu Tim Booth och hans band tillbaka med en platta som spretar vilt mellan den vanliga svepande popen, konstlat Nick Cave-mörker och några rätt vilsna jungle-flirtar. Singeln ”She’s a star” är bra, men i övrigt ekar det ganska tomt.
Håkan Steen

ETTA JAMES: Love’s been rough on me (Private music) Etta James, 59, är gammal i gården.
Redan på 50-talet hade hon full gas på karriären. På 60-talet spelade hon in för Chess (några av de skivorna har precis släppts igen på cd) och blev en av Janis Joplins stora inspirationskällor.
Nya cd:n är inte märkvärdig. Men den som söker äkta vara, en fyllig, mörk och blodfylld röst, blir garanterat inte besviken.
Anders Hvidfeldt

JAMIROQUAI: Travelling without moving (Sony). Debutalbumet "Emergency on planet earth" var en sann humörhöjare, laddad med behagligt svängig, smakfullt jazzig brittisk soul, vilket ju för övrigt var jätteroligt över huvud taget då, 1993. Nu är bandet framme vid sitt tredje album och sångaren Jay Kay fortsätter att imitera Stevie Wonders tidiga 70-tal iklädd stor pälsmössa. Men då här inte finns några spår i "When you gonna learn"-klass och herr Kay har det dåliga omdömet att sväva ut i några helt meningslösa didjeridoo-experiment känns "Travelling without moving" som 68 väldigt långa minuter.
Håkan Steen

BILL JANOVITZ: Lonesome Billy (Beggars Banquet/MNW) Präriecountry, spattig college-punk och druckna Stones-ballader. Allt ska med när Buffalo Tom-sångaren Bill Janovitz begår solodebut. Det ger ett något splittrat intryck. Vilket dock inte hindrar att somligt är väldigt bra. ”Shoulder” nyper som en J. Mascis-ballad. Och ”Strangers” skulle ha platsat om inte på ”Exile on mainstreet” så i alla fall på ”Some girls”.
Per Bjurman

JEAN MICHEL JARRE : Oxygene 7-13 (Epic) Mike Oldfield gjorde ju en ny ”Tubular bells”. Och Meat Loaf gjorde en ”Bat out of hell” del två. Nu ska så Jarre krama den sista syreatomen ur sin gamla succé ”Oxygene”.
Jag må vara en surkart, men så himla spännande blir det aldrig. Mest trötta variationer av något som redan var klart.
Snälla - låt oss slippa ”Brothers in arms” del två.
Ronny Olovsson

JASON & THE SCORCHERS: Clear impetuous morning (Mammoth/MNW) Oj då - Jason Ringenberg drar igen. Och han har skjutjärnen fulla av det högexplosiva punk- och cowboykrut jag trodde han brände slut redan för tio år sedan.
Tyvärr halkar han ögonblicksvis med fingret på avtryckaren, störd av sitt hårdrocksbenägna komp. Annars hade detta varit en salva av samma kliber som "Fervor".
Per Bjurman

JAWBOX: Jawbox (City Slang/Border). Från Washington DC, som givit världen Henry Rollins och Fugazi, kommer kvartetten Jawbox och ansluter till samma tradition av hardcore med både hjärna och melodi. Sångaren och gitarristen J Robbins (ex-Government Issue) besitter också en i dessa kretsar sällsynt popådra (på något ställe kan man rentav tro att han snor från Duran Duran!). Dessvärre har gruppen stått så länge i replokalen att de lärt sig spela i 7/8-delstakt och vrida till det på andra sätt som mest torde tilltala folk som lyssnar på musik för att bli imponerade snarare än berörda. Och när detta andra albums största stund är en "gömd" cover på Tori Amos "Cornflake girl" måste det vara någonting väsentligt som saknas.
Håkan Steen

THE JAYHAWKS: Sound of lies (American/BMG) När grundaren Mark Olson lämnade Jayhawks i november 1995 hette det att bandet hade splittrats. Men efter några månader samlades den resterande trion i gitarristen Gary Louris vardagsrum, började repa och kände snart att de ville ta Jayhawks vidare.
Och det är precis vad de gör på ”Sound of lies”. Med tre inlånade musiker presenterar de sig som ett delvis nytt band. Visst känns de fortfarande lätt igen, men den jordnära countryrocken har blandats upp med mer klassisk amerikansk poptradition, träskstämningar från Louisiana och rentav en liten, liten nypa tysk krautrock (!).
Jag tänker ofta och gärna Matthew Sweet, inte bara för att han är med och körar på coola ”Sixteen down”. Vidare skulle ”Big star” indirekt kunna ses som en hyllning till Alex Chilton.
Gruppen plockar raffinerat några av de finaste russinen ur Beatles-kakan och låter producenten Brian Paulson (Beck, Wilco, Archers of Loaf) bre ut en fet, rikligt dekorerad ljudbild.
Och låtarna flödar. ”Think about it” är fräck pop, ”Trouble” en intim ballad som nämnde Sweet nog gärna velat spela in, ”Haywire” drömsk countryrock med fina körer.
Jayhawks har förlorat en av sina drivande krafter och ändå spelat in ett album helt i klass med både ”Hollywood town hall” och ”Tomorrow the green grass”. Det säger en del om den här gruppens styrka. (97/04/25)
Håkan Steen

GARLAND JEFFREYS: Wildlife dictionary (BMG) Marvin Gaye gav oss ”Sexual healing” och Garland Jeffreys tar vid i souliga ”Sexuality”. Ingen dum låt alls. I övrigt blandar Jeffreys väl friskt: rap, rock, sliskballader och reggae är några stilar veteranen (som en gång fick draghjälp i karriären av Springsteen) avverkar. Lite koncentration hade inte skadat...
Anders Hvidfeldt

JESUS JONES: Already (EMI) Jaså, Mike Edwards lever!?
Det är rätt länge sedan Jesus Jones kändes så där totalrätt. Så där oerhört direkt och nu. Nu låter det mesta lika segt och snårigt som U2:s såsigaste ögonblick på sorgligt överskattade albumet ”Pop”.
Mer manér än melodier.
Med ett undantag: ”Chemical #1”. (97/09/05)
Ronny Olovsson

JESUS LIZARD: Shot (Capitol/EMI) Stolpskott, i så fall.
Per Bjurman

ÅSA JINDER: Att ett hjärta kan längta så (KM Records) En vit nejlika symboliserar ren kärlek. Åsa Jinder trycker blomman mot sitt bröst på nya CD.n ”Att ett hjärta kan längta så”. Det man ser och det man hör går sällan att fatta tillsammans när det gäller Jinder. Inte ens låtmaterialet har särskilt mycket gemensamt med hennes spelstil.
För spela kan hon. Nyckelharptonen är både klangfull och sirligt smyckad. Men resten? Den sega gånglåten i slowmotion. Den svensktoppade inramningen. Det kletiga kärleksbudskapet.
Nu har hon trots allt rensat i låtarna. Lite rasp och löd har letat sig in. Men än är det långt till 1600-talet då nyckelharpans kärva klang ställdes inför domstolsförhandlingar.
Mikael Strömberg

JOE: All that I am (Jive/Zomba) Jag gillar Joe och jag tror han tycker mycket om en kille som heter Keith Washington, åtminstone vibrerar bådas stämband så champagneglasen darrar och målet är ett - sängkammaren. Men bevars, inte utan romantik.
”All the things (your man won´t do)” var förra året förmodligen populärare än ”Macarena” på de amerikanska svarta radiostationerna, ”Don´t wanna be a player” nästan lika stor och nu är fullängdaren här.
Välproducerat med klass, textraden ”-69 was a very good year, if you know what I mean, my dear” kunde vi förstås varit utan.
Och jag tror visst Joe vill vara en player. (97/09/05)
Anna Björkman

JAN JOHANSEN: Johansen 2 (Lionheart) På plattan som ska se till att Jan Johansen inte behöver återvända till coverbandsträsket sjunger han allt på svenska.
Han, eller snarare producenterna balanserar farligt, (eller möjligen medvetet) nära mesighetens avgrund. På den här plattan tar man inga risker, alla låtar har mixats till en jämntjock massa och vi får till 98 procent höra ballader gjorda för "sista dansen". En platta med nästan bara lugna låtar saknar en viktig ingrediens - dynamik.
"Ingenting har hänt" är så smetig att det rinner om den. "Camelia" och "Tiden kan aldrig tas tillbaks" är andra sömnpiller. Det mesta låter tyvärr nermixad kattskit. Jag skulle nog kunna reta upp mig ännu mer om det inte vore för alla hits, för Pling Forsmans briljanta kärleks-texter och Jan Johansens sköna röst.
"Det kunde va du", "Håll mej" ,"Vad är sant", "Kommer tid kommer vår" , "Nära dig" och "Mitt hjärta i din hand" är alla låtar värda en förstaplacering i vilken schlagerfestival som helst.
Bara ett par låtar är gjorda för att ge Johansens fantastiska röstresurser utrymme. Skandal att en av Sveriges bästa rocksångare reducerats till en staklös ballad-Janne.
Annika Sundbaum-Melin

JAY-JAY JOHANSON: Whiskey (Disques Vogue/BMG). Jäje Johansson är en hipp kille. Art director, har jobbat på i-D, designat skivomslag, känner alla, med "i svängen". Nu har han gjort en skiva också. Kul! Spelade på skivbolagets julfest och fick skivkontrakt - svincoolt! Easy listening, nej, "triphop blandat med schlagers" - så jävla rätt! "So tell the girls that I am back in town", yeah, lite Frank Sinatra där också, jaså Frykberg har mixat, och snygga kläder i videon. Klart vi gillar Jäje, han fattar ju vad det handlar om.
Att det här sedan egentligen bara rör sig om en massa klyschiga fraser ("medvetet"?), blek sång och en visserligen mycket snyggt producerad men rätt trist samling låtar spelar givetvis ingen roll alls.
Att ingen av oss köpt skivan behöver vi ju inte berätta.
Håkan Steen

JOHAN JOHANSSON: ...Och hans lilla vackra värld (Birdnest) Svart rock'n'roll för cyniker som insett att människan är monster och att hoppet är ute. Johan Johansson är naturligtvis helt rätt och om det ändå ska gå åt pipan så får det gärna göra det till tonerna av svarta gitarriff och Johans sarkasmer. Lysande!
Annika Sundbaum-Melin

MAGNUS JOHANSSON Vykort från mars (EMI) Magnus Johanssons värste konkurrent är Magnus Johansson. Fast sex år yngre. Alla som upptäckte honom med hans självbetitlade debutplatta 1990 har stora förväntningar. Då var hans musik en skenande nostalgigick för gossar på väg in i vuxenlivet.
Här - på hans tredje album - finns det bara en låt som lever upp till det minnet. "Johannes". Där brinner Johansson igen. Där är han träffsäker och direkt. Sedan falnar glöden. I "Vill du bli kysst?" och "Underligt hjärta" flammar det upp lite. Men "Inatt" känns som en svensk "Born to run" utan refräng och lyft. Och merparten av det övriga materialet självdör bland tama rockförsök och trista doakörer.
Ronny Olovsson

ELTON JOHN: Love songs (Mercury) Man kan möjligen tvista om behovet av en Elton John-samling. Man kan möjligen anklaga honom för att vara en smörig fan. Men man kan inte ta ifrån honom melodierna. Rösten. Och pianoklinket. Och hur jag än vrider och vänder på den här CD:n så rymmer den en diger samling högklassiga popballader. För alla gråtmilda.
Ronny Olovsson

ELTON JOHN: The big picture (Rocket/Mercury) En hel värld snyftade unisont när Elton John sjöng på prinsessan Dianas begravning. Av bara farten kommer hans nya album att sälja hundratusentals extra exemplar - även om inte Elton hann få med ”Candle in the wind”.
Folket på skivbolagets marknadsavdelning myser säkert i kapp ändå.
Elton, nyss 50 år, har gjort mer än 40 skivor och varit igång i snart 30 år. Efter så lång och trogen tjänst är det sällan en artist överraskar.
”The big picture” är, som alltid i Eltons fall, välmatad med pampiga ballader, ofta förstärkta med eleganta körer och stråkar. Säkert på tok för smörigt för många, men ingen kan ta ifrån den här mannen hans förmåga att göra minnesvärda melodier. (97/09/19)
Anders Hvidfeldt

ANDREAS JOHNSON: Cottonfish tales (EMI) Sångaren i nu nedlagda Planet Waves (”Superficial” om någon minns) ”gör en Joey”. Dumpar några kilo tuff rock och vänder blicken mot de amerikanska landsvägar som fraktat runt Bob Dylan, Crosby, Stills, Nash & Young, John Mellencamp och Tom Petty.
Vi snackar alltså ”heartlandrock” här.
Det låter knappast originellt, men Johnson känns hemtam och skriver drivet och trovärdigt.
Den halvviskande sångstilen blir bitvis lite påklistrat känslosam på Mr Big-vis (”Wild world” om någon minns) och jag kan tycka att någon fras redan använts en gång för mycket.
Men plattan är smakfullt producerad och låter förvånansvärt osvenskt.
En helt OK debut, om än inget att exportera till USA. Sälja sand till araber, ni vet. (97/04/25)
Håkan Steen

FREEDY JOHNSON: Never home (Warner) Jag minns debuten som en rätt lågmäld singer-songwriter-resa, men med ”Never home” rockar Freedy Johnson - med västkust-reliken Danny Kortchmars hjälp - plötsligt till sig. Det är okej. Kompet kan emellanåt bli väl murrigt och segt, men Kortchmar förstår att accentuera de ofta snillrika melodierna. Och texterna är fortfarande utmärkta små filmer från ett lätt bisarrt vardags-Amerika.
Per Bjurman

JILL JOHNSON: Sugar tree (EMI) Jill från Ängelholm hörs ofta i radion ihop med Jan Johansen på singeln "Kommer tid, kommer vår" och hon sjunger oantastligt. Alldeles felfritt.
"Sugar tree" är hennes solodebut. Inspelad med Köpenhamns studioelit, med varm perfektion. Det är duktigt, redigt och lite präktigt. Låtarna är hämtade från Sheryl Crow, Per Gessle, Pete Sinfield och andra proffsskrivare. Inget fel med det, men det känns för anonymt.
Jag skulle vilja veta mer om vem Jill är, innerst inne. Vad hon själv vill. Höra egna låtar. Eller varför inte satsa på bara en låtskrivare nästa gång?
Anders Hvidfeldt

PUFF JOHNSON: Miracle (Columbia) Nog är det ett mirakel att den amerikanska musikfabriken ständigt lyckas plocka fram nya, högklassiga sångförmågor.
Detroit-födda Puff tog sin första sånglektion som sjuåring, har klarat av de obligatoriska åren i kyrkokörer och sjunger som en lärka.
Imponerande pipa, alltså.
Frågan är bara om det finns plats för ännu en soulfågel. För Puff gör inget som inte Whitney Houston och Mariah Carey redan gjort.
Anders Hvidfeldt

JONATHAN FIRE EATER: Wolf songs for lambs (Dreamworks/Universal) Febrigt rastlösa New York-ynglingar som övertygade stort med en tuff spelning på Roskilde i somras. De vinglar charmigt fram någonstans i mitten på den väl uttänjda linan mellan Pixies och Jon Spencer Blues Explosion, med läcker farfisaorgel, coolt ”källarsound” och en hel del storkäftad attityd. Det här är bra, men instängda i CD-spelaren känns Jonathan Fire Eater tyvärr betydligt fogligare än på scen. (97/10/17)
Håkan Steen

JON BON JOVI: Destination Anywhere (Mercury) Visst, gillar man Bruce Springsteen och vemodiga låtstycken om eländiga miljöer och fattiga arbetarkvarter så är det här helt okej. Att han knyckt introt till ”Sweet home Alabama” på ”Queen of New Orleans” kan man också stå ut med. Men jag tycker nog att Bruce klarar den sentimentala arbetarrocken bäst själv. Jon ska göra Bon Jovirock eller åtminstone låta bli att försöka låta som Bruce. Då skulle vi alla bli gladare. (97/06/13)
Annika Sundbaum-Melin

RICKIE LEE JONES: Naked songs (Reprise) Naket så det förslår. Rickie Lee Jones ensam med gitarren (och vid pianot) inför publik i USA. Avskalat och njutbart. Men det hade inte skadat med en basist och ytterligare några musiker - för variationens skull.
Anders Hvidfeldt

RICKIE LEE JONES: Ghostyhead (Reprise) Antingen biter man sig fast i det förflutna och kräver att Rickie Lee Jones alltid ska låta exakt som hon gjorde i snart 20 år gamla ”Chuck E.´s in love”.
Eller också accepterar man att även veteraner vill trampa nya stigar, utvecklas - och inte stagnera.
Den som kan tänka sig det senare alternativet har att se fram emot drygt 50 spännande minuter. På ”Ghostyhead” utforskar Rickie Lee Jones triphop och drum´n´bass med stor entusiasm.
Om Björk eller Tricky hade stått som ansvariga för ljudäventyret hade ingen höjt på ögonbrynen.
Nu är det Rickie Lee Jones - och även om hon överraskat musikaliskt förr så tar nog ändå det här upptåget priset.
Spooky - och bitvis riktigt bra. (97/09/05)
Anders Hvidfeldt

THE JON SPENCER BLUES EXPLOSION: Now I got worry (Mute/MNW ILR) Den här trion har knockat mig förr. Först i en skivaffär i Los Angeles för snart två år sedan, när jag helt utan förvarning fick förra albumet, det chockartat lödiga "Orange", mellan öronen. Senast på Lollipopfestivalen i somras, där Jon Spencer, Russell Simins och Judah Bauer högg sig in i åtskilliga rockälskares hjärtan med ett set funkig, ostyrig kraftstationsgroove som minsann var det mest minnesvärda på hela festivalen.
Men jädrar i min lilla låda om de inte golvar mig igen. Starkare än såhär har jag nämligen aldrig hört Blues Explosion.
Det unika soundet, den egendomliga men fullkomligt naturliga fusionen av deltablues, Memphis-r'n'b, New York-new wave och vrickade Beck-excesser, känns igen, men låtarna är skarpare, självförtroendet om möjligt ännu större och så har de ju ingen mindre än gamle Stax-kungen Rufus Thomas som gäst i "Chicken dog" (bara hans sätt att säga "I know where I'm going now" är värt åtminstone ett av ovanstående plus). Och jag är måhända barnslig, men jag älskar attityden i distade, skadade "Fuck shit up". För att inte tala om twangigt svettiga "Love all of me" eller den funkiga instrumentalen "R. L. got soul" (R.L. är förstås R.L. Burnside, som Blues Explosion kompar på en annan trevlig platta). Vill egentligen inte gnälla på det här, men OK, det går faktiskt bra att stänga av före det lite väl ofokuserade avslutningsspåret "Sticky".
Vad mer säga? "Yeeeah", kanske.
Håkan Steen

JOURNEY: Trial by fire (Columbia) Det är tio år sedan sist. Men det mesta är sig likt. Samma lättsmälta radiorock med Steve Perrys hesa stämma. Samma lättfångade refränger. Samma polerade sound. Samma smäktande ballader. För Journey har tiden stått still. Glädjande, för nostalgiska fans. Skrämmande, för oss andra. Vad gör Foreigner nu?
Ronny Olovsson

JOYRIDER: Be special (Paradox) Personligen är jag hjärtligt trött på upphaussningen av sega Therapy?. Ta bara deras hopplöst skitnödiga ballad "Diane". Ta bort! Om du vill lyssna på skrammel från irländska öns norra regioner är Joyrider fan så mycket roligare. Småilsk rock som "Said she to me" med refrängen "I hate you, I hate you..." kör över, förbi. Ur spår!
Ronny Olovsson

JUDAS PRIEST: Jugulator (SPV/Border) AC/DC fixade det, Iron Maiden likaså och i min smak blev Black Sabbath bättre med Tony Martin vid mikrofonen. De flesta band klarar att förlora betydelsefulla sångare, så vad är det då som fattas på nya Judas Priest-albumet när Rob Halford kastat in handduken?
Nummer ett är förstås att de väntat alldeles för länge på att hämta sig efter Robs avhopp, nummer två är att låtarna förr så mycket var byggda kring Robs speciella sångröst att gruppen tappat sin identifikation. (Sedan undrar man ju om gubbarna dessutom tappat sin självdistans, de ser ut som Scorpions på pressbilden).
Det här är ingen dålig metallplatta, vissa låtar som ”Burn in hell” och ”Bullet train” är både bra och brutala. Men Judas Priest som tidigare var föregångare och nyskapande inom metallen har stagnerat. Om Judas Priest tidigare var metallens pittbullterrier så är dagens upplaga en kastrerad version. (971024)
Annika Sundbaum-Melin

JUMPER: Jumper (Warner) Redan i en krönika i måndags utsåg jag den här skivan till årets svenska popdebut.
Och kan ni tänka er: Det gäller fortfarande.
Kritikerna envisas med att hävda att Jumper bara är en lättviktigare variant av ett visst eskilstunaband med dramatiska gester - Kent light, lyder det skojfriska öknamnet - men det är en grov förenkling.
Den unga kristinehamnskvintetten har detaljer gemensamma med Kent, det är sant. Vissa färger. Vissa stämningar. Och även om Niklas Hillbom inte riktigt äger samma raffinerade språk händer det att han uttrycker samma slags känslor som Jocke Berg; rädsla, trasig kärlek, längtan bort från en kvävande småstad.
Men medan Kent faktiskt spelar ett slags nymodern rock ägnar sig Jumper åt pop. Sockrig, spänstig, fiffig och ofta frapperande slagkraftig pop.
Här finns faktiskt en hit-potential jag inte hört på en svenskspråkig rookieplatta sedan Jakob Hellmans "...Och stora havet". Eller rent av Gyllene Tiders första. "När hela världen står utanför" har redan erövrat Tracks-listan och det skulle förvåna stort om inte "Tapetklister", "I vårt kvarter", "Vägskäl" och refrängbomben "Kom som en man" går samma väg.
Akta dig, Gessle.
Per Bjurman

JUNGLE BROTHERS: Raw Deluxe (Gee Street/ V2) Jungle Brothers är hiphop-historia och lagom till tioårsjubileet sluts cirkeln när J Beez ger ut sin fjärde skiva ”Raw deluxe” på Gee Street, bolaget som först släppte JB:s singelklassiker ”I’ll house you” i Storbritannien 1988. De tre originalmedlemmarna ställer trevligt nog upp till jubileet (men nu har DJ:n Sammy D hoppat av, Africa och Mike G festade dock obekymrat vidare i Stockholm i helgen) och för att hålla det kort är J Beez de som startade Native Tongues i New York tillsammans med A Tribe Called Quest och De La Soul och fler, en kamratkrets som förespråkade blommor i ditt hår och politisk korrekthet i allmänhet.
Jungle Brothers gjorde spirituell och experimentell musik som aldrig varit en personlig favorit, som på ”Raw deluxe” kommer det aldrig riktigt loss. Och det har ingenting att göra med att musiken är lågmäld (jämför Tribe, Q-Tip gästar för övrigt förstås). Men det är duktigt att de hållit ut med äran i behåll. (97/06/06)
Anna Björkman

IODINE JUPITER: Lilla flickan Zombie (Starton) Jag älskar den här smått mentalstörda musiken. I tider där det mesta redan gjorts lyckas Iodine skapa en egen nish. Teater och poesi ackompanjerat av såväl brutal metall som datoriserad disco. Texterna är ångestladdade skapelser, skräck, blod, ockultism och så, en vekare sida av denna besynnerliga man i "Eldkvinnan" och "Vilda lilla blomma".
Egensinnigt, underhållande och mycket rått!
Annika Sundbaum-Melin

JUST D: Just D's gyldene (Telegram) Ack ja, så sitter man här igen med ett larvigt flin på läpparna. Just D i samlat skick, visst var det på tiden och visst är det en högtidsstund att återhöra de svenska rapparnas bästa stunder på skiva. "Gyldene" innehåller bara ett nytt spår, "Jag sköt sheriffen", en munter variant av Bob Marleys klassiker "I shot the sherif". Resten är "skåpmat": titlar som "Grannar", "Hur e d möjligt?", "Juligen", "Tre gringos" och så vidare. Snudd på en timma greatest hits med 90-talets vassaste och busigaste ordmakare. Perferkt uppladdning för er som tänker se Just D på turné den närmaste månaden.
Anders Hvidfeldt

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via