Aftonbladet  
Aftonbladet  
24 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv

Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.


Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

U

UB 40: Guns in the ghetto (Virgin) De som följer måndagskrönikorna vet att jag med viss regelbundenhet för statistik över världens mest onödiga band och artister. INXS, Wet Wet Wet och Dave Stewart hör till de jag haft nöjet att få brännmärka. Här har vi ytterligare ett klockrent namn för övre delen av den vanhedrande listan:
UB 40. Det slår mig efter blott en halv genomlyssning av pseudomilitanta ”Guns in the ghetto”. Britternas anemiska snällfusion av pop och reggae är faktiskt fullständigt meningslös. Fullständigt ointressant. Fullständigt tom på alla element som kan tänkas roa och locka och inspirera. Det är reggae för människor som inte gillar reggae och pop för människor som inte förstår pop. Tidigare har det, vid enstaka tillfällen, hänt att överstemesen Ali Campbell kommit upp med hyggligt begåvade cover-val, men här mal man oavbrutet på med egenhändigt komponerat snömos. Onödigt var ordet. (97/07/04)
Per Bjurman

U.D.O.: Solid (Gun/House Of Kicks) Aja baja! Fy, Udo, fy! Bort från tidsmaskinen! Kom tillbaka till psykologsoffan. Såja.
Du kan inte fortsätta drömma om i åttiotalet, det är 1997 nu.
Du behöver följa med i tiden, du behöver inte ha sådana där tuffa titlar och maffiga körer, det går bra ändå, jag lovar.
Du sjunger likadant som då, du kan stanna här... Lägg dig ner igen, nej, dra inte i spaken!
Asch, för sent. (97/05/09)
Bella Stenberg

MAGNUS UGGLA: Karaoke (Columbia/Sony) Som grundstomme i den krogshow Magnus Uggla just nu gör succé med i Stockholm, tillika i den voluminösa föreställning han tog på turné i våras, har materialet på ”Karaoke” faktiskt fungerat alldeles utmärkt.
Jag såg den ambulerande varianten i mars och minns den som en komisk fullträff.
Plötsligt kändes det som att Uggla, efter åratal på billig chartersemester i logement-vakuum, äntligen hittat rätt forum, en sfär där den grova humorn, den spydiga attityden och den sällsamt andefattiga marschdisco han tilllämpat så länge kom till sin rätt.
När popnarren från Östermalm nu försöker överföra samma stoff till skiva känner jag mig emellertid inte lika övertygad.
Utan monologer och sketcher - de som kanontrion Vanna Rosenberg, Helena af Sandberg och Olle Sarri utförde med sån förtjusande ackuratess på scen - försvinner ramarna, själva tråden, och det som var en spirituell kittling under hakan på hela Nöjessverige reduceras till en vanlig Uggla-platta.
En sån har jag väldigt svårt att se poängen med.
Okej, enstaka nummer står sig även här. ”Pom pom ” till exempel, där Uggla driver ganska hårt med sin egen musikaliska gärning. Den känns fortfarande som en uppfriskande självironisk grimas. Inledande ”Den bästa publik” kan också gå an, möjligen också singelbekanta ”Kung för en dag”.
Men saker som ”Svensexan”, ”Bli gay”, ”Bra för att vara svensk”, ”Kompositören” och ”Visa” faller platt. I showen uppfattade jag dem som snaskiga finurligheter. Så här, ryckta ur sitt sammanhang, känns de lika billiga och låga och tröttsamt plumpa som Uggla-sånger brukar göra.
Magnus Uggla borde lägga ner skivverksamheten och ägna all energi åt estraden. (971024)
Per Bjurman

CAROLINE AF UGGLAS: Blue Ida (V2) Jag gillar anslaget. Tilltalet. Tonen.
Caroline af Ugglas kombinerar på något vis den råa, smutsiga elektriciteten hos sådana som Patti Smith och Polly Harvey med en egen, hemvävd, svensk märg.
Musiken river och sliter och tränger sig på (bland annat tack vare gitarristen Mattias Torell... vem kunde ana att det fanns så mycket punk i honom?) Samtidigt går den att vila i. Genom larmet strömmar något varmt och mjukt och personligt.
Också vissa av texterna berör. Några av dem, de mest privata, rymmer en bedövande svärta.
Tyvärr är den unga Djursholmsdebutanten något begränsad som kompositör. Det finns viss spänst i ”Irony”, ”Senior & junior” och något nummer till. Men ofta trampar damen luft.
Ändå: ”Blue Ida” är en mycket lovande början. Med tiden kan Caroline af Ugglas bli en stor tillgång. (971024)
Per Bjurman

UNION CARBIDE PRODUCTIONS: The golden age of... - a compilation of hits & misses between 1986-1993 (Dolores/MNW) ”Ring my bell”! ”San Francisco Boogie”! ”Golden age”! ”Cartoon animal”! ”High speed energy”! Tretton till! Varav en tidigare outgiven! Lysande liner notes! Coola bilder! Rockhistoria! Grundkurs! (97/05/02)
Håkan Steen

UNITED FUTURE ORGANIZATION: 3rd perspective (Talkin’ Loud/Polygram) Jodå, acid jazzen lever fortfarande. Lite ringrostig, kanske. Men med hjälp av världens coolaste killar, Tokyos stoltheter UFO, blir det rejält drag igen. Som vanligt fullmatade med gamla engelska deckarserier, franska chansonger och allt annat som passar in i kollektivets minutiöst stylade image. Själva tycks de inte ha tröttnat ett dugg på att leka stilpoliser och i lagom mängd är det faktiskt riktigt bra. Från att ha varit ett gäng sunkiga discjockeys har de dessutom vuxit till ett fullfjädrat storband som kan bygga riktiga jazzkollosser. Ta bara Mission impossible-kopian ”The planet plan” eller ”Spy’s spice” - en schlager av evergreendimensioner. Ett måste i cocktailbaren. (98/08/15)
Benjamin Mandre

URBAN TURBAN: Overtime (Silence) Namnam för alla som gillar band som Talking Heads och Fleshquartet. Urban Turban är krävande, men har också en originalitet och upptäckarglädje som smittar av sig. De mixar blues (flera John Mayall-låtar) med orientaliska toner, använder vevliror, Mora-harpa och viola ihop med zurna, mey, cümbüz och andra fantastieggande instrument och det svänger nåt alldeles infernaliskt.
Debuten utsågs till 1995 års näst bästa world music-platta av en europeisk jury och "Overtime" har alla förutsättningar för att charma lyssnare runt hela klotet. Svensk världsmusik av yppersta klass.
Anders Hvidfeldt

U2: Pop (Island/Polygram) Jag trodde inte de kunde längre.
Jag trodde Bono och The Edge och de andra förlorat förmågan att skriva riktiga låtar och numer mest ägnade sig åt att försöka kamouflera den bristen med spektakulära ljudlandskap.
Senaste singeln, ”Discoteque”, var en i raden av den sortens indikationer, tyckte jag.
”Pop” - den irländska supergruppens första ”riktiga” album på fyra år - slår emellertid alla sådana teser i kras.
Inte för att det är något rakt, enkelt popalbum. Tvärtom. Det är ett brokigt, omtumlande lapptäcke av moderna grepp och stilarter. Här finns Tricky-färgad trip-hop, här finns brutal techno, här finns märkligt förvriden industrirock
Men:
Under det ofta läckra, gnistrande skalet finns nästan alltid ett köttigt innehåll i form av en lysande låt
Under de senaste dagarnas intensiva genomlyssningar har följande nummer hunnit utkristalliseras som höjdpunkter:
°”Do you feel loved”
- En uppdaterad, tyngre ”Even better than the real thing”. Bono sjunger med skakande känsla om tvivlet på kärleken.
°”Mofo”
- Stenhård, rå Prodigy-parafras. Som plötsligt perforeras av den ljuvligaste melodislinga. Rätt chockerande sak, faktiskt.
°”If God Will send his angels”
- Storslagen ballad med små, smakfulla kryddmått av hip hop. U2 har inte spelat in något så majestätiskt och vackert sedan ”With or without you”.
°”Last night on earth”
- Fräck, svängig rocklåt med en melodi som skulle få självaste Noel Gallagher att svettas.
°”If you wear that velvet dress”
- Sinnlig, sensuell sängkammarballad. Så förförisk brukar Bono aldrig låta...
°Wake up dead man
- Till suggestivt, långsamt stegrande arena-komp kvider en existensiellt grubblande Bono: ”I´m alone in this world/And a fucked up world it is too”. Det är mycket starkt.
Ett stort band har gjort ännu en stor skiva.
Per Bjurman

V, W

VACUUM: The plutonium cathedral (Stockholm) Allvar, säger Alexander Bard. Army of Lovers var aldrig ett riktigt band men Vacuum är på allvar.
Jaha.
På vilket sätt då? Vad är det i detta uppblåsta, symfoniska flummande om naturvetenskap, rymd och religion som gör det mer ”angeläget” och ”på riktigt” än Army of Lovers förment provocerande popdiscodängor?
Det är ju bara ett annat koncept. En ny kostym, en ny pose. Men med obetydligt mer innehåll. I det avseendet rör vi oss fortfarande på ballong-nivå.
Konceptet Vacuum är ett synthband som inte drar sig för de stora, pompösa gesterna. Operaskolade sångaren Mattias Lindblom breder ut sitt register utan antydan till ironi (”allvar”, ni vet) och keyboardisten Marina Schiptjenko (från Sveriges äldsta synthband Page) pratsjunger lite på samma sätt som La Camilla gjorde i Army of Lovers.
Även låtmässigt finns faktiskt likheter med Bards förra projekt, alla inlånade symfoniorkestrar och nobelpristagare (!) till trots.
Och nog går det att hitta attraktiva popmelodier även hos Vacuum, i singeln ”I breathe” men även i nummer som dansanta ”A woman named America” eller lätt cocktailtrippande ”Shape of things to come”.
Bard och medkompositören Anders Wollbeck har egentligen fått till en rätt begåvad samling låtar. Synd bara att inramingen är så förbannat ointressant.
Håkan Steen

FREDDIE WADLING: A soft-hearted killer collection (Radium/MNW) Jag sa det redan i måndagskrönikan, men tar det gärna igen: Freddie Wadling är en oerhörd sångare, en diabolisk mästare med nästan obehagligt mycket svärta i de såriga stämbanden att han
På den här samlingen fokuseras hans insatser från den senaste tioårpserioden, som han i första hand genomlevt med konstellationerna Blue For Two och Fläskkvartetten.
Somligt känns formmässigt nattståndet, men sången fängslar alltid och merparten av numren med Fläskkvaretten är kanon.
Per Bjurman

WAGON: No kinder room (Hightone) Nytt femmannaband som väljer att promenera efter samma amerikanska kostig i St Louis som Wilco och Volt med dragspel och fiol. Lloyd Maines har producerat och lagt en lagom slapp touch till helheten. Sympatiskt. Melodiskt. Behagligt. Lyssna på den romantiska bagatellen "Wishful thinking" så förstår du.
Ronny Olovsson

WAGON: Under the looking glass (Borderline) Gitarrbaserad och popdoftande svensk rock som drömmer om USA och vågar låta gitarrerna glesna, vågar blotta melodierna in till huden. Och ropet på hjälp till Ricki Lake på konvolutet är därmed obefogat. Lyssna på ”On my own” så förstår du. (97/05/09)
Ronny Olovsson

STEVE VAI: Fire garden (MNW) Kanske är det Steve Vais svenska fru som inspirerat honom att tolka Ulveaus och Anderssons "Bangkok"J (som inleds med surret av spyflugor...) Jag gillar verkligen Steve, han är en av de mest utflippade gitarrhjältar som finns, men trots sin djävulska fingerskicklighet har han befriande mycket humor.
En del av musiken på den här plattan skulle göra sig fantastiskt som filmmusik, men en delär kommersiell och fascinerande att bara lyssna på i soffan. Steve har lagt ner äckligt mycket jobb på arrangemang och färgningar av låtar på den här plattan, men har också ansträngt sig för att bli mer lättåtkomlig. Han sjunger på flera av låtarna och självklart visar han sig vara en djävel på att sjunga också...Hans röst påminner mycket om Dan Reeds. "Little alligator" är i Vaimått mätt en simpel blues, "Aching hunger" är en rockklassiker. "Brother"är värdig en power balladplatta. Världens snyggaste gitarrist har gjort sin bästa platta hittills. Ruggigt bra!
Annika Sundbaum-Melin

STEVE VAI, SANTANA, STANLEY CLARKE M.FL.: In from the storm - The Music of Jimi Hendrix (RCA/BMG) Kärnan i Jimi Hendrix fantastiska musik var aldrig den omtalade tekniken. Det var själen, temperamentet, mystiken och kanske framförallt tystnaden.
Inte helt oväntat lyckas det jättelika uppbåd av superinstrumentalister som opererar på den här tribute-skivan missa den detaljen. Som de okänsliga, korkade hötorgsmålare de är tömmer de sångerna på precis allting utom just tekniken. Kvar återstår då bara meningslösa akrobatkonster. Ekvilibritisk masturbation. VM i musikalisk bodybuilding.
Som om detta inte vore nog får Sting, av alla pellejönsar, bröla sig igenom älsklingen "The Wind Cries Mary". Tanken var att Hendrix skulle hyllas. I stället utsattes han för en bestialisk gangbang.
Per Bjurman

THE WALKABOUTS: Death valley days - lost songs and rarities 1985-95 (Glitterhouse/MNW ILR) Som titeln förklarar en samling svåråtkomliga spår med Seattles kanske mest sympatiska band. Plattan rymmer covers av själsfränder som Bob Dylan, Alex Chilton, Nick Drake och Tom Waits, ett spår med tysk sång, bidrag till samlingsplattor, b-sidor, alternativtagningar och demoversioner. En del av det tidigaste materialet känns en smula daterat och några covers, som ”House of the rising sun”, är inte helt lyckade. Men den glödgade tolkningen av Neil Youngs ”Like a hurricane”, med ett lätt bisarrt inslag av ”Smoke on the water” i mitten, är fenomenal. Och att de har råd att lägga en låt som ”Inauguration day” som bonusspår på en singel säger en del om det här bandets styrka.
Håkan Steen

THE WALKABOUTS: Devil's Road (Virgin) Jag trodde, och hoppades, att Walkabouts skulle lämna rocknumren och satsa på en framtid som Seattles Flying Burrito Brothers. För det är med sin mustiga, grovkorniga prärie-country kvintetten skördat störst konstnärliga framgångar de senaste åren. Överlägset störst. Den sävliga gitarrocken har med tiden blivit påfallande stum och blek. Så döm om min förvåning::
Med "Devil's Road" - första skivan på större bolag - fokuserar bandet helt på rocktemat. Och lyckas om inte bättre än någonsin så i alla fall lika bra som på storartade cowboy-knocken från 1994, "Statisfied Mind". Nyckelorden stavas låtar och arrangemang. Chris Eckman har skrivit sina klart starkaste sånger hittills. De är gedigna, de är blodfulla och de vittnar om hårt, koncentrerat arbete. Tidigare har han haft en benägenhet att skriva väl snabbt, men underverk som "The Light Will Stay On", "When Fortune Smiles" och "Forgiveness Song" slarvas näppeligen inte ihop på en kväll. Arrangemangen är lika genomarbetade dom, och lyfter Eckmans kompositioner ytterligare ett par snäpp upp genom himlarna. Där finns bland annat några förbluffande vackra stråkpartier, framförda av Warszawas filharmoniker.
Dessutom tycker jag mig hitta en ny musikalisk dimension också, en spröd, skir dramatik av det slag australiensiska popgudar som Triffids och Go-Betweens byggde sina bästa skivor kring. Det är inget Walkabouts precis förlorar på. En präla.
Per Bjurman

WALLFLOWERS: Bringing down the horse (MCA) När pappa Bob var i samma ålder hade han - provocerande nog, tycker en som slår huvudet i en tvåa och en nia i helgen - redan album som "Highway 61 revisited", "Blonde on blonde" och "John Wesley Harding" bakom sig.
Sedan flera år.
Så att påstå att Wallflowers frontman Jakob Dylan börjar närma sig farsans nivå, vilket somliga gjort, är att ta i. Grabbhalvan är faktiskt noll och intet i jämförelse. Det är å andra sidan de flesta, och bortser man från potentialen i generna går det att uppskatta Dylan den yngre. Han har en uttrycksfull sångröst, han skriver känsligt om kärlek och saknad och han jobbar med ett band som är i besittning av både själ och muskler.
Detta andra, T-Bone Burnett-producerade Wallflowers-album innehåller en handfull klart godkända nummer . "6th avenue heartache" - snacka om Dylan-titel - är rent av lysande, likaså mustiga balladen "Three Marlenas".
Det skulle inte förvåna om kvintetten en dag når ren "Street legal"-klass...
Per Bjurman

JAMIE WALTERS: Jamie Walters: Ride (Atlantic/Warner) Sötnosen Jamie Walters är inte oäven i musiksammanhang. På den här CD: finns en ljudbild som i den här musikstilen är ovanlig, det känns stort och mäktigt i stället för skramligt och smått. Heders åt Steve Tyrell som skapat den avancerade produktion som gör att alldelles oavsett vad man gillar Jamies ganska smöriga, romantiska låtar så är det här helt okej att lyssna på honom. Behagligt helt enkelt!
Annika Sundbaum-Melin

LUTHER VANDROSS One night with you - the best of love (Epic) Sugen på ett gäng smäktande kärleksballader? Då finns hjälp i närmaste skivaffär. Luther Vandross har paketerat ihop några av sina största sångsuccéer och lagt till fyra nya nummer - ett fult men ack så vanligt försäljningstrick numera. Både R Kelly, Jimmy Jam och Terry Lewis bidrar med nya soulsmekare och vi bjuds på (gamla) duetter med både Mariah Carey och Janet Jackson. Luther inte bara sjunger bra, han har känsla för tajming också. (97/10/10)
Anders Hvidfeldt

VANGELIS: Voices (eastwest) Undrar ni var Stina Nordenstam tog vägen? Jag vet. Hon har parat ihop sig med gamle symfonirockstöten Vangelis (!) och skrivit både text och sjunger med på ett av spåren, "Ask the mountains". Låter som en något lättillgängligare variant av Laurie Anderson. Resten är ljudflum i den högre skolan. Bitvis vackert, men tämligen poänglös muzak.
Anders Hvidfeldt

VAN HALEN: Best of: Volume one (Warner) Van Halen var det största som hände i hårdrockvärlden i slutet av 70-talet och långt in på nittiotalet gjorde de nyskapande musik. Gitarrguden Eddie Van Halen har under nittiotalet stelnat betänkligt, men en "best of" med det här bandt är naturligtvis nödvändig för alla hårdrockfans. Remastrade versioner av de största klassikerna, "Eruption", "Ain´t talkin´bout love" osv. Dessutom två nya spår med Dave Lee Rooth på sång som är fullständigt briljanta. Låt honom komma tillbaka på heltid !
Annika Sundbaum-Melin

THE WANNADIES: Bagsy me (BMG) Jag hörde till den lilla skara som aldrig helt insåg storheten i förra albumet ”Be a girl” och hellre fortsatte spela föregångaren ”Aquanautic”, vilken var ojämnare men hade roligare sånger. ”Be a girl” innehöll förstås ”Might be stars” och ”Love in june”, men kändes ändå förvånansvärt jämntjock för att komma från ett av Sveriges mest personliga popband.
I England tyckte man som bekant annorlunda, och efter ett år av popstjärneliv och flitig pendling över Nordsjön är det ett Wannadies fullt av självförtroende som nu presenterar sitt fjärde album.
”Bagsy me” är sound- och låtmässigt en logisk uppföljare till ”Be a girl” och faktiskt nästan precis allt det som den plattan borde ha varit. Sammanhållen, dynamisk och full av ordentligt utmejslade låtar.
Ljudbilden som Nille Perned och Eggstone-sångaren Per Sunding rattat fram är skramlig, oputsad och enkel och låtarna stårr stadigt rotade i företrädesvis gammal brittisk punkpop.
Singeln ”Someone somewhere” är precis den hit den redan blivit i England, ”Friends” ett av Pär Wikstens mest slagkraftiga nummer någonsin. Zingo-spetsade Hüsker Dü-rökaren ”Hit” lever också upp till namnet och nummer som ”Oh yes (it’s a mess)” och ”Silent people” visar stillsammare, mer stämningsfulla sidor hos Wannadies som aldrig blommat ut så här fint tidigare.
Flummiga avslutningen ”That’s all” och lite fåniga ”Bumble bee boy” hade vi kanske klarat oss utan.
Men resterande tio spår är precis den ammunition som Wannadies behöver för att på allvar slå sig in i den internationella popparnassen.
Håkan Steen

WARD J LITTLE: Homing tones (NONS/Border) Emil Ödling från avsomnade Umeå-bandet Blithe samlar ihop ett nytt gäng låtar och musiker och gör ett album av fin, lite sorgsen rock med countryton. Som bäst, i ”Country rose”, ”Evil hearted you” eller ”Angels are so hard to find”, snuddar Ödling vid samma nivåer som Lou Barlow och Andreas Mattson. I några ögonblick känns dock låtskrivarpennan fortarande onödigt trubbig. Men det här lär ni få höra mer av. (97/10/03)
Håkan Steen

WARREN G: Take a look over your shoulder (reality) (Def Jam/Polygram) Oroligt stilige Warren G är förmodligen musikbranschens mest arroganta typ och det har han inte ett gram täckning för. Inte på förra och första plattan ”Regulate - G-Funk era” eller här på senaste ”Take a look...”. För att göra en enkel beskrivning vill Warren vara hip hopens Elton John doppad i 70- och 80-talsfunk. Och så total stillös lyrik.
Warrens två riktiga bottennapp har han dessutom envisats släppa som singlar, ”What´s love got to do with it” och ”I shot the sheriff”, Tina Turner respektive Bob Marley i vanheder. Och att, som i ”Reality”, sampla Sly Stone känns ungefär lika fantasifullt som att folk blir fulla på midsommarafton och att sampla James Brown.
Orespekt till Warren G.
Anna Björkman

W.A.S.P: K.F.D (Kill,fuck, die) (Raw/Border) Jag är ledsen Blackie Lawless, trots den snillrika titeln på plattan (som jag förmodar är en drift med hela branschen) så h åller inte återkomsten måttet. Musiken är okej, det låter svulstigt rått och bra, sången likaså. Men låtarna? Var är låtarna Blackie?
Annika Sundbaum-Melin

DALE WATSON: I hate these songs (Hightone/MNW) Kompet är en smula stabbigt och melodierna under stundom något fyrkantiga. Men vadå? Traditionella countryballader om övergivna män som gråter vid jukeboxen...det är väl alltid på. Dessutom har Watson, som jag och Alle faktiskt såg på liten klubbscen på sjätte gatan i Austin förra sommaren (fick jag det sagt också), lite Elvis i både stämband och ögon. Det ger såklart extrapoäng. (97/05/23)
Per Bjurman

CHARLIE WATTS: Long ago and far away (Virgin) Veterantrummisen Charlie Watts verkar trivas bättre med ett par vispar i nävarna än som rockgubbe på scen med Stones. Som här där han bjuder på 14 jazzballader av storheter som Gershwin, Porter och Armstrong. Mycket stråkar och sentimentalt värre.
Anders Hvidfeldt

STEVIE RAY VAUGHAN: Greatest hits (Epic) Den 27 augusti 1990 dog han i en fatal helikopterkrasch. Men Stevie Ray Vaughans blues är inte död. Med ett gitarrspel som sammanförde Jimi Hendrix och Buddy Guy förnyade han bluesen på ett sätt som ingen samtida mäktat med. Flyhänt. Läckert. Och hans version av Hendrix "Little wing" svider fortfarande.
Ronny Olovsson

STEVIE RAY VAUGHAN: Live at Carnegie Hall (Epic) Ännu en postum live som ska inbringa pengar till Stevie Rays dödsbo. Lika flyhänt som vanligt löper han amok på sin Fender med samma spontana improvisation som en jazzsaxofonist i sin vildaste bebop. Stevie Ray är det närmaste bluesen varit framtiden sedan Hendrix fingrar stelnade. Vem ska plocka upp stafettpinnen? (97/08/15)
Ronny Olovsson

VAYA CON DIOS: Roots and wings (BMG) Dani Klein (med den sagolika rösten) och belgiska Vaya Con Dios gör blues. Fast ändå inte. Lite österländska stråk, en stor skopa soul. Och när de lyckas rycka tag i hjärtrötterna och ruska till är resultatet svidande bra. Men här finns - tyvärr - ett flertal betydligt svalare spår. Lättviktare. Som känns ytterst ordinära.
Ronny Olovsson

VAYA CON DIOS: The best of (BMG) I sina bästa stunder suger Vaya Con Dios tag i de blå bluesstämningarna på ett kärvt latinosinpirerat sätt. Och då - i låtar som ”Nah neh nah”, ”Don’t cry for Louie”, ”Time flies” och ”Heading for a fall” - träffar de rätt. Då svider det. Annat känns som mer bagatellartade stilövningar i soulfacket.
Ronny Olovsson

JIMMY WEBB: Ten easy pieces (import) För första gången gör duktige låtskrivaren sina egna klassiker på ensamling. ”By the time I get to Phoenix”, ”Galveston”, ”Wichita lineman”, ”MacArthur park” i lågmäldas versioner med nästan abra pianokomp. Ibland ett instrument till, ibland en annan röst.
Magiu.
Jens Peterson

WEEPING WILLOWS: Broken promise land (Grand) Det finns förmodligen bara två sätt att reagera på årets mest omtalade och efterlängtade svenska debutalbum. Antigen skrattar man rått. Eller gråter hjälplöst.
Antigen tycker man att Weeping Willows känsloutbrott till sånger är den mest löjeväckande, sentimentala, högtravande samling pekoral som givits ut. Eller också har man aldrig hört något naknare, vackrare eller starkare framföras av ett svenskt band. Det blir så när popartister utan den emotionella fallskärm som kallas ”distans” ger sig i kast med de allra största känslorna. Några förstår precis. Andra fattar ingenting.
Själv hör jag, förstås, till kategorin som sitter med näsduk vid stereon. Det finns ögonblick på ”Broken promised land” som... ja, jag vet inte hur jag ska säga. Det bränner i bröstkorgen. Det svider. Det går sönder. Jag ”skyller” i första hand på Magnus Carlsson. Det är hans stämband, hans fantastiska röst, som öppnar tårkanalerna. Orden kan vara hur simpla som helst - i Carlssons strupe blir de ändå blytunga. Som i ”Blue and alone”, där han kvider ”In my dreams/I hold you tight”.
En banal rad. Men världen stannar. Den svenska rockhistorien rymmer inte många större röster.
Weeping Willows berör också på andra plan. Det finns oerhört stark laddning även i själva musiken - en ovanlig, ofta storslagen men fingertoppskänsligt framförd evergreen-pop som väcker associationer till så vitt skilda namn som Walker Brothers, Roy Orbison, Glen Campbell, Willie Nelson och Elvis.
Titelsången, som ni förhoppningsvis hört på singel, står fortfarande ut som en klassiker. Men även ”So it's over”, ”I didn't know” - ett nummer Elvis skulle ha kunnat använda som adrenalinpump i Vegas 1974 - ”Blue and alone”, ”I'm falling in love” och ”Louisa” kommer att vara nära följeslagare den här hösten. En stor svensk skiva. (97/09/19)
Per Bjurman

WEEZER: Pinkerton (Geffen/MCA) Bökig, stökig, svår...
Ungefär så framstår Weezers andra skiva efter en första genomlyssning.
Det är inte alldeles angenämt. Jag hade ju hoppats på mer av mirakelkonceptet från den sensationella debuten; hård amerikansk gitarrpop med skeva, udda vinklar och, samtidigt, melodier skarpa som nyslipade samurajsvärd. På "Pinkerton" får jag initalt för mig att de sparat de skeva vinklarna och kasserat resten. Det är svårt att hitta ens skärvor av de geniala slingor Rivers Cuomo och chockartat explosive gitarristen Brian Bell knöt ihop för två och ett halvt år sedan.
Men de finns där. Det tar dem bara lite tid att tränga genom de snåriga arrangemangen. Först efter fem varv i skivspelaren är de fullt exponerade.
I samma veva börjar "Pinkerton" ta skepnaden av en riktigt stor skiva. Visst, kvartetten har distanserat sig från "Weezer"-producenten Ric Okaseks "rena" estetik. De krånglar gärna till sångerna. Vänder och vrider och skruvar. Men det är inget självändamål. Ingreppen öppnar faktiskt nya dimensioner i musiken. Vidgar färgspektrat. Adderar spänning och friktion. Det händer ständigt saker i högtalarna. Roliga saker.
Och när de där melodierna väl visat sig utkristalliseras en samling förstklassiga låtar också. Jag tycker fortfarande att inledande "Tired of sex" känns tveksam och "Across the sea" är direkt tråkig, men därutöver handlar det uteslutande om klockrena Cuomo-hits. "The good life" är rent av en ny "Undone - the sweater song". Och "Falling for you" rent av en ny "My name is Jonas".
Weezer har gjort det igen.
Per Bjurman

SUZANNE VEGA: Nine objects of desire (A&M) Mycket vatten har runnit under broarna sedan "Luka", hiten som gjorde Suzanne Vega till kändis över hela världen.
Nu är Vega tillbaka, efter fyra års tystnad, och det med en skiva som säkert inte kommer att göra hennes fans besvikna.
Texterna är, som förr, poetiska och innerliga. Som framgår av titeln är det en temaskiva, där Vega beskriver olika former av begär. Musiken är bitvis densamma som förr; mollig, vacker och stillsam, för det mesta. Med en del nya inslag, som bossa nova-gungiga "Caramel", en av skivans höjdpunkter. Och rösten är ju unik… ingen visksjunger med samma intensitet som Suzanne Vega.
Nytt är sällskapet bakom henne. Där finns garanterat lysande musiker som Pete Thomas och Bruce Thomas från Elvis Costellos band The Attractions och Jerry Marrotta, hustrummis hos Peter Gabriel. Resultat: det låter bättre och roligare än tidigare. Suzanne Vegas nya blir en karamell att suga på när höstmörkret kommer krypande.
Anders Hvidfeldt

GILLIAN WELCH: Revival (Almo) T-Bone Burnett-producerad rotcountry med akustiskt anslag. Gillian Welch rör sig i samma tradition som Willie Nelson, men trampar sin egen stig som låtskrivare. Det är enkelt, vardagligt och starkt. Och framförallt ett imponerande låtmaterial med melodier som bär på en slags svårfångad fårad värdighet. En sensationell bagatell.
Ronny Olovsson

PAUL WELLER: Heavy soul (Island) Senaste soloplattan kom för jämnt två år sedan och hörde inte till Wellers största stunder.
Tyvärr är inte nya ”Heavy soul” mycket lustigare, trots den uppford-rande titeln.
Weller är en originell sångare, men musiken är seg - och fastnar allt som oftast i sega grooves som inte leder just någonstans.
Den gamla förmågan att göra slagkraftiga, stunsiga melodier är som bortblåst. Skaffa nån gammal Traffic-platta i stället - de är betydligt mer hörvärda. (97/06/20)
Anders Hvidfeldt

THE VERVE: Urban hymns (Virgin) På frågan vilket band som var världens näst bästa, efter Oasis, svarade Noel Gallagher:
- The Verve. För jag har hört deras platta och våran är bara snäppet bättre.
Kompisskryt, tänkte jag då. För Oasis och Verve brukar ju slå sönder svenska stadshotell tillsammans. Men Richard Ashcroft & Co har täckning, visar det sig. Förstasingeln ”Bitter sweet symphony” är ett litet mästerstycke i sin meditativa upprepning av den där stråkslingan, den loja sången och det drivande beatet.
Andrasingeln ”The drugs don’t work” är en melankolisk liten bomb. Ashcrofts inledande rader ”All this talk about getting old/its getting me down my love/like a cat in bag/waiting to drown” är svidande vackra.
Och det är i det här höstlika känsloläget, lite tillbakalutade, med kroppen tung av trötthet, som The Verve plötsligt åstadkommer magi. Slitna ord, men det låter just nervigt och levande.
De luggslitna Manchester-gossarna kan också svänga som ett pånyttfött Happy Mondays i mer grooveorienterad pop som ”The rolling people” och ge sig in på lightpsykedelia som i ”Catching the butterfly”. För att sedan helt självklart göra brinnande pop som ”Space and time”.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att en av låtarna heter ”Weeping willow”. En omedveten passning till de svenska debutanterna The Weeping Willows som rör sig i exakt samma känsloläge.
Och äntligen förstår jag hur Noel Gallagher kunde skriva klassikern ”Cast no shadow” enbart inspirerad av Richard Ashcroft. (97/09/26)
Ronny Olovsson

PAUL WESTERBERG: Eventually (Reprise/Warner) Hemma i USA börjar de inse Paul Westerbergs storhet och betydelse. Men i Sverige är det fortfarande få utanför de mest hängivna rockkretsarna som ens vet vem han är. Här associeras namnet Westerberg uteslutande till en mjäkig liberal med fäbless för tygnallar.
Lite egendomligt.
Den svenskättade amerikanen har ju länge, både som förgrundsgestalt i The Replacements - den kanske viktigaste prototypen för dagens amerikanska rockscen, närapå ett decennium före sin tid - och som soloartist, spelat musik som borde passa svenska skivköpare utmärkt. Lödig pop 'n' roll med både nerv, spänst och inte minst hjärna.
Kanske kan "Eventually" väcka den björn som sover. Det är ett album som smakfullt och effektivt länkar samman olika delar av Minneapolis-stjärnans karriär. Framför allt slår den broar mellan sista Replacements-plattan, vemodigt eftertänksamma "All shook down", och den betydligt ruffigare solodebut som följde. Men jag hittar fragment även från tidigare perioder. Det är ingen tillfällighet att gamle Mats-gitarristen Tommy Stinson plötsligt dyker upp i "Trumpet clip".
Just "Trumpet clip" är för övrigt en alldeles strålande låt. Det är å andra sidan merparten av spåren på "Eventually" (och allra främst kanske "Love untold", en potentiell monsterhit). Producenten Brendan O' Brien - som tidigare jobbat med bl.a Neil Young- har lagt mycket av tonvikten på själva sångerna och därmed lyckats accentuera sin uppdragsgivares ganska underskattade förmåga som kompositör.
Ta och nosa upp Paul Westerberg. Nu.
Per Bjurman

WESTSIDE CONNECTION: Westside Connection (Priority/Virgin) Wästsaiiijd! Four-fingers-up-and-two-twisted-in-the-middle (tummen ska du gömma
liksom i handflatan bakom).
Det är så vi viftar, vi på västsidan av Nordamerika, när det är dags för samhörighetskänsla, något de tre korpulenta soloartisterna Ice Cube, Mack Ten (som låter exakt som Ice Cube) och W.C (som låter ungefär som Ice Cube) bygger hela Westside Connections koncept på.
Snabbt sagt går det ut på att disrespektera alla på östkusten inklusive B-Real och Muggs, som visserligen också är från Los Angeles men de är tydligen dumma ändå - samt att med jämna mellanrum bryta ut i "Wästsaiiiijd!".
Ganska medryckande, onekligen.
Anna Björkman

WET WET WET: 10 (Mercury) Nej, Wet Wet Wets Marti Pellow blir aldrig nån Frank Sinatra-typ, även om han tar i så han kräks med storband och allt i klassikern ”Beyond the sea” (”La mer” i original).
Det mesta på ”10” är smörigt insmickrande och utan vassa kanter och efter bara några låtar längar man efter att nån ska fräsa till lite, sjunga falskt...whatever.
Men det stryks medhårs, hela tiden.
Visst, jag kan hålla med om att Wet Wet Wet är professionella och ”duktiga”. Det låter bra om det mesta. Välproducerat - och bitvis urtrist.
Anders Hvidfeldt

BILL WHELAN: Some mother´s son (Atlantic) Mollig, skimrande skön och bitvis mycket rytmisk irländsk musik till kommande långfilmen med samma namn (Sverige-premiär 4 april 1997). Om ni gillade ”Riverdance” är den här CD:n ett måste.
Anders Hvidfeldt

WHISKEYTOWN: Strangers almanac (Outpost/Mood Food) Drömmer du om en ändlös highway på väg till ingenstans? Läker du såren med Jayhawks i stereon på söndagsförmiddagarna? Och har du funderat på att våga ta fram bootsen ur garderoben igen, någon gång snart?
Då ska du inte ödsla tid på att läsa vidare, då ska du bara gå och köpa. För Whiskeytowns ”Strangers almanac” kan bli skivan som värmer dig när höstvinden knäpper i väggarna. Som en tjock, väl använd, skinnjacka som hängt på vinden över sommaren.
Det är sånger direkt ur den amerikanska countrymyllan, det är steelguitar, fiol och ödsliga barer. Det är spruckna hjärtan, rivstarter och vacker stämsång.
David Ryan Adams heter din nye hjälte. (97/09/26)
Ronny Olovsson

WHITE ZOMBIE: Supersexy swinging sounds (Geffen) Remix av förra årets "Astro creep 2000" Metall går att dansa till javisst och det går att göra det fast soundet är både tungt och mörkt. Electric Head PT.1 är till exempel enligt innerkonvolutet omgjord till en "Satan in high heels mix". God idé med fräckt resultat.
Annika Sundbaum-Melin

THE WHO: My generation - the very best of (Polydor) Glimrande snabbkurs för den som vill veta hur ett av tidernas bästa rockband lät. 20 låtar, från "I can´t explain" (inspelad 1964) till "You better you bet" (1980). Extra plus för kort, koncis info om varje låt.
Anders Hvidfeldt

THE JOSEPHINE WIGGS EXPERIENCE: Bon bon lifestyle (Grand Royal/Border) Ovanligt strävt och lågmält för att komma från Beastie Boys Grand Royal-etikett. Men fd Breeders-basisten Josephine Wiggs smarta, sofistikerat jazzflirtiga rockvariant vinner i längden och skulle kunna vara något för folk med smak för både Patti Smith och Throwing Muses. Covern av Brian Wilsons ’Til I die” är knappast självklar, men funkar förvånansvärt bra.
Håkan Steen

ROLF WIKSTRÖM: ...din längtans blå anemone (MNW) Sveriges blueskung tolkar Ferlin för andra gången, med mer än godkänt resultat.
Roffe Wikström är synonymt med kvalité och sant musikantskap och Ferlins ord känns inte ett dugg krystade när de framförs med Wikströms härligt hesa röst. Några mer traditionella bluesarr drar ned intrycket en smula. Men när Wikström och vapendragaren Peter LeMarc (som gästsjunger i sju låtar) smyger igång "Kärleksvisa" är det hur bra som helst.
Anders Hvidfeldt

WILCO: Being there (Reprise) Wilcos countryrock är ofta en behaglig resa, ibland lysande i all sin enkelhet. Här försöker Jeff Tweedy på några spår ge hals i rena primalterapin för att få utlopp för sina frustrationer. Några spår utmynnar därför i rena kakafonin. Kanske ärligt, men knappast härligt. "Being there" är ett dubbelalbum, totalt 19 spår, som hade mått bra av att bantas.
Ronny Olovsson

KIM WILDE: Now & forever (MCA) Kim Wilde med ett knippe behagligt souljazziga (!) låtar. Knappast vad man väntat sig, va? Hon hör inte till mina favoriter. Men jag måste ändå ge Kim ett erkännande för lång och trogen tjänst och för att hon försöker utvecklas. Duktigt - men inte särskilt personligt.
Anders Hvidfeldt

VILDSVIN: Till eder tjänst (BMG) En charmfull kombination av Dia Psalma, KSMB, Just D och sjuttiotals hårdrock. Vildssvin har en total känsla för finurliga melodisslingor, som sätter sig som klister...Tajt lir, fräckt framfört..."Saga utan lyckligt slut" och "Ha det skönt" borde bli stora hits om folk bara orkar se bakom bandnamnet som väl är en smula missvisande för musiken.
Det enda som är sämre än på debuten "grisfesten" är texterna. Raseriet är mer avslaget irriterat idag, de roliga krumelurerna borta. Kanske har uppgivenheten hunnit ifatt även Vildsvin...
Annika Sundbaum-Melin

VILDSVIN: Iskallt begär (The Record Station) Vildsvin är en trio som larmar på rätt duktigt med gitarr, bas och trummor. Så långt allt väl.
Men texterna, killar... Sov ni på svenskalektionerna?
”...Jag är en dinosaurie och behöver en vikarie/för jag vill inte bo i ett terrarie”, gladrimmar Vildsvin i ”Brontosaurus”. Terrarium - och inget annat - heter det. Sen talar vi tyst om alla andra språkgrodor och nödrim på ”Iskallt begär”. (97/09/26)
Anders Hvidfeldt

WILLY DE VILLE: Loup garou (eastwest) "No such pain as love" - smaka på titeln.
Willy De Villeär tillbaka och det med de mest bitterljuva och överdådigt romantiska ballader man kan tänka sig. Ta fram näsdukarna!
Att karln haft problem är ingen hemlighet. Inte nog med att "Minken" varit djupt nere i drogträsket. Dessutom har han haft strul med skivbolagen och knappt ens haft ett anständigt kontrakt på senare år. Bara det en skandal.
Men nu är ordningen återställd. "Loup garou" är ett rent lyckopiller från första till sista låten. Här finns snygga sånger garnerade med mandoliner, fioler och, självklart, kastanjetter - Minkens specialitet. Mest ballader, men också en och annan lite snabbare sak.
Alla framförda med den tyngd som bara en erfaren sångare kan lägga bakom orden.
Suveränt hela vägen.
Anders Hvidfeldt

WILLY DE VILLE: Love & emotion - The Atlantic years (Atlantic/Wea) Det var ju inte under sin sejour på Atlantic Minken upplevde sin verkliga storhetstid. Det var på Capitol åren innan, med albumen "Cabretta", "Return to Magenta" och "Le chat bleu".
Så "Love & emotion" - som alltså bara täcker in material från två av de tre Atlantic-plattorna, plus delar av den live som spelades in på CBGB's 1976 - är ett rätt klent dokument, klart övetrumfat av den pigga samling lilla Raven gav ut här om året.
Och teoretikern i mig vill förstås fördöma, men så hör jag mariachi-trumpeterna stöta i "Demasiado corazon". Jag hör kastanjetterna skallra i "Teardrops must fall". Jag hör den den stora, varma, själfulla rösten skvallra om natten i "She was made in heaven". Och plötsligt är jag inte längre här. Plötsligt sitter jag inte alls på ett hårt bussäte i ett glåmigt, blygrått, kallt höst-Stockholm. Plötsligt är jag långt, långt borta...
Man kan följaktligen konstatera att Willy DeVille även i mer ordinära ögonblick är en stor upplevelse. Jag vet inte om det går att förklara, men hans pachuco rock - ett slags hemkok av r&b, rock 'n' roll, latinsk corazon och grymt New Orleans-sväng - har en sinnlighet som alltid.
Känner du inte Minken kan "Love & emotion" vara en bra introduktion. Var beredd på att se nya världar öppnas.
Per Bjurman

WILLY DE VILLE: Big Easy Fantasy (Wotre/Amigo) Minken firar stora triumfer i höst.
Parallellt med förstklassiga studiocomebacken "Loup Garou" släpps också detta - en bukett livetagningar, företrädesvis hämtade från den paketturné vår hjälte åkte på tillsammans med Dr John, Eddie Bo och andra New Orleans-instutioner här om året; The New Orleans Revue. Det låter precis som man kan föreställa sig: Hett, sinnligt, svängigt och livsbejekande. En snudd på lika viktig investering som "Loup Garou".
Per Bjurman

JERRY WILLIAMS: Keep on rollin' (Sonet) Det bidde ingen stödgala för grundlurade Jerry, så det verkar som han får försöka dra ihop sina förlorade miljoner för egen maskin.
Vilket inte lär bereda honom några större problem. Bara efter den här plattan, som gjord för Jerrys trogna beundrarskara, lär det trilla in en och annan krona. Jerrys nya är till stor del en hyllning till legendariska hitmakarparet Leiber & Stoller. Två herrar som leverade listgodis till Elvis, Coasters, Otis Redding, Aretha Franklin och många fler. Jerry arbetar sig igenom en bunt av Leiber & Stolles kända låtar med glatt humör och stor entusiasm. Lättlyssnad bilåkarmusik till sommaren.
Anders Hvidfeldt

WILMER X: Hallå världen (EMI) Egentligen har de väl aldrig varit borta. Ändå känns "Hallå världen" som en stor comeback. Det beror förstås på att det är en riktigt klassisk Wilmer-platta, fullastad med karaktäriustiska Nisse Hellberg-kompositioner som förenar primitiv rock n roll-nerv med smittande poprefränger och giftig skånsk vardagslyrik.
Skivan är lång och välmatad, men jag hittar bara ett spår som faller utanför ramen, den något tradiga "Lycklig måndag".
Därutöver är låtmaterialet en enda lång fullträff, med givna hiten "Hallå världen", ruffiga "Fritt fall", countryraspiga Olle Ljungström-duetten "Jag är bara lycklig när jag dricker", "Ring av blod" och våldsamma rökaren "Sjuk av att se dej..." som främsta utropstecken. Ett av Wilmers finaste ögonblick.
Per Bjurman

WILMER X: Radio Wilmer X - Hits 1988-96 (EMI) Det borde inte vara något märkvärdigt med det här - en best of det sentida Wilmer. Det borde tvärtom kännas ganska likgiltigt.
Men faktiskt:
"Radio Wilmer X" är en stor upplevelse.
Framförallt accentueras gruppens fantastiska bredd och mångsidighet med häpnadsväckande eftertryck när Nisse Hellberg och hans passionerade rock 'n' roll-soldater radar upp sina stora hit-nummer i en enda lång kavalkad. Jag vet ju sedan tidigare att de kan det mesta, men sitter ändå och gapar över hur ledigt och självklart de svingar sig mellan grenarna på det stora nordamerikanska musikträdet. Pop, r&b, mambo, blues, rock, country, rökig jazz...det spelar ingen roll, Wilmer har samma naturliga handlag med varje stilart. Det kallas kunskap och det kallas dedikation.
Man kan förstås ändå ha synpunkter på urvalet. Man kan tycka att de varit roligare om de, likt Lundell på "Slutna rum"-skivan, försökt lyfta fram de oexponerade klassiker som gömmer sig även på de framgångsrika Emi-utgåvorna. Jag saknar en hel rad favoriter. "Leka med livet", "Ah du, hur fan ser du ut?", "I dina vilda ögon", "Älska mig gick inte alls", "Ring av blod" och "Har du sett min ängel" är några.
Å andra sidan medföljer en live-CD som bonus och den innehåller en del överraskningar. Till exmpel "Opp i smöret". Även fyra nyinspelade saker ingår och av dem framstår åtminstone två, furiösa "Vänd dem inte ryggen" och Peps Perssons "Upp och ner", som klockrena hits.
Per Bjurman

BRIAN WILSON & VAN DYKE PARKS: Orange crate art (Warner) Beach Boys-geniet och hans briljanta stråkarrangörskamrat har gjort en förvisso fascinerande men också väldigt gammaldags skiva. Frågan är vilka, förutom överlevande Beach Boys-fanatiker, som ska köpa den. Finns det verkligen en marknad för såna här långsamma uddaballader?
För ren pensionärsmusik kort sagt.
Anders Hvidfeldt

LARS WINNERBÄCK: Dans med svåra steg (Elvira/MD) Jodå, Ola Magnell kan nog le igenkännande åt ordlekarna, Jakob Hellman lär känna igen fraseringstekniken och Stefan Sundström undrar säkert varifrån en ung kille från Linköping fått en sådan bred söder-accent. Jo, influenserna är ibland väl uppenbara och framtoningen kanske en aning brådmogen. Men Winnerbäck har melodierna och en hel del uppfriskande bitskhet i lyriken.
Han lunkar redan ledigt på Cornelis-stigarna. Med några fler oväntade avstickare på egna vägar lär Lars Winnerbäck kunna gå långt.
Håkan Steen

JOHNNY WINTER & CALVIN "LOUDMOUTH" JOHNSON: Raw to the bone (Sky ranch) Inspelad 1967 då Johnny Winter fortfarande var en ung bluesspoling. Väldigt spontan och rar blues kompenserar dålig inspelningsteknik. Härlig sång av Calvin "Storkäft" Johnson.
Ronny Olovsson

WIPEOUT 2097: The soundtrack (Virgin) Dataspelen brukar sägas vara ett av de allvarligare hoten mot skivbranschen. Så vad göra om inte släppa en soundtrackplatta till ett dataspel? En utmärkt affär för båda parter med helt nya möjligheter till marknadsföring. Spelet "Wipeout" vet jag ingenting om, men skivan är en rätt god introduktion till några av de intressantaste namnen inom modern dansmusik. Bra spår med framförallt Fluke och Daft Punk, samt en cool Underworld-mix av Chemical Brothers "Leave home".
Håkan Steen

WISH: Temporary love & hate (Helikopter/Border). Andra albumet från ett uppenbart begåvat Göteborgsband som behärskar sitt pophantverk till fullo men sneglar åt så många håll att egenarten nästan helt försvinner. I ena stunden snudd på Oasis-rip off, i nästa ljumt som Pineforest Crunch. När de drar åt country lyckas sångerskan Anja Ryne låta förvillande likt Tone Norum.
En Wish-platta nästa gång, OK?
Håkan Steen

VOIVOD: Negatron (Hypnotic/MNW-ILR) Numera en trio, och med ny sångare, har kanadensiska Voivod även ändrat stil lite grand. Rå metall, ett opolerat sound och låtar som ibland är vanlig, gammal hederlig thrash, men lika ofta nittiotalsmetall. Inget så svulstig som på vissa tidigare alster, men ändå hårt, kallt och argsint. Trevligt, men oengagerande.
Bella Stenberg

RIKARD WOLFF: Pojken på månen (EMI) Skådespelaren Rikard Wolff sjunger ut, uppbackad av stjärnbeströdda låtskrivare som Eva Dahlgren, Lisa Ekdahl, Mikael Wiehe och Marie Fredriksson.
Resultatet blir teatralisk vispop med mörka, mörka stråk av melankoli. I låten "Paris" känns det som om Wolff leker Brel. Och där fungerar hans stela, dova röst riktigt bra.
I de mer poetiska popbagatellerna däremot känns den grova stämman omaka, statisk och nästan likgiltig. Mycket beroende på Wolffs begränsade register och pratiga teatermaner.
Materialet finns där, rösten saknas. Tyvärr.
Ronny Olovsson

RIKARD WOLFF: Stjärnklara nätter (EMI) Han är utmärkt live.
Men bara en halvmesyr på skiva.
Det är inte så konstigt. Så fort Rikard Wolff kliver av scenen släcker han den ena av de två egenskaper med vilka han brukar kvitta bort sina svagheter: utstrålningen. Scennärvaron. Skådespelarens rätt så enastående förmåga att medelst de allra minsta gester trollbinda publiken. Sånt går inte fram på skiva.
Kvar blir då bara texterna och de allena förmår inte skyla över blottorna, sin emotionella laddning och poetiska lyskraft till trots.
En sådan blotta är det faktum att Wolff sjunger ganska taskigt. Han är tämligen begränsad och lyckas bara ögonblicksvis kompensera med känsla.
Mycket av musiken håller tillika blygsam klass. Försöken att kombinera pop med fransk chanson må vara vällovliga men de känns ganska förutsägbara och själva låtarna, levererade av idel ädel låtskrivaradel, är ofta förvånansvärt bleka. Jag tycker Stefan Sundström och Lisa Ekdahl skrivit några som passar bra i sammanhanget. Sundströms ”Fienden” biter exempelvis riktigt hårt och Ekdahls ”Det är dej jag vill ha” har en frejdig, fräck friskhet. ”Vackra pojkar, vackra män”, ”Mitt hjärta mot ditt” och ”Happy birthday, Mister president” är också acceptabla. Eventuellt kan samma sak sägas om Mikael Wiehes ”Tretton (i april)”. Men därutöver hittar jag inte mycket matnyttigt.
Wolff får nog ta sig upp på scenen igen - och stanna där.
Per Bjurman

STEVIE WONDER: Natural Wonder (Motown) Givetvis hur tajt som helst, som man kan kräva av en av vår tids stora artister. Ändå tycker jag det blir väl maffigt att plöja igenom en livedubbel med 24 låtar, flera av dem i onödigt utdragna och sega versioner.
Stevie Wonder gör sig bättre när han får sitta och pilla fram mästerverk i skivstudion.
Anders Hvidfeldt

STEVIE WONDER: Song review - A greatest hits collection (Motown) Ok. Man kan tycka att en legend som Stevie Wonder är värd en rejäl karriärgenomgång i boxform.
Det finns ju lite att plocka fram efter drygt 30 års musicerande. Men i stället får vi en enkel-cd, packad till bristningsgränsen med mycket av den bästa populärmusiken som skrivits de senaste decennierna.
Ni skulle ha varit med här på redaktionen när jag petade in samlingen i cd-spelaren första gången. Morgontröttheten rann av alla på några sekunder. Idel igenkännande leenden. Rop på repeat.
Och konstigt vore annat.
Vilka låtar...”Superstition”, ”Sir Duke”, ”Master blaster (Jammin')”, ”Living in the city”, ”I was made to love her”, Kristian Luuks signatur-melodi ”Yester-me, yester-you, yesterday” och ytterligare 15 klassiker från en av vår tids bästa låtskrivare.
Ni har säkert hört låtarna förut. Kan dem utan och innan. Men det är lika kul att lyssna en gång till.
Stor, tidlös musik.
Anders Hvidfeldt

WOOD: Grandrock (Sony) En sorgligt bortglömd svensk grupp som gjort en av de mer energigivande hårdrockplattor som getts ut i år. Bandet har tydlig inspiration av 70-talets hårdrock, och den mycket begåvade sångaren har tagit intryck av Kingdom Come. Han har snygg teknik och ett läckert vibrato. Allra mest imponerande är ljudet. Producenten Håkan Wollgård har tillsammans med Wood själva skapat ett exemplariskt sjuttiotalssound med moderna ingredienser. Mycket bra! (97/07/25)
Annika Sundbaum-Melin

RONNIE WOOD Slide on live (BMG) Bara en mor och inbitna Stones-samlare kan älska detta. Ron Wood med kompisar i en liveinspelning från världsturnén 1992-93. Enda förklaringen till att cd:n släpps just nu är att Stones släpper ett nytt album och att Wood vill åka snålskjuts i den allmänna PR-yran. Men grattis - om ni gillar bluesigt gitarrsagg. (97/09/26)
Anders Hvidfeldt

WORLD PARTY: Egyptology (EMI) Det är tur att det finns snubbar som Karl Wallinger, låtskrivare som håller Beatles låga vid liv.
Efter åren med The Waterboys har Wallinger (med alldeles för långa intervaller) släppt några soloalbum med melodisk, underfundig och alldeles underbar popmusik - och nu kommer ännu ett.
Precis som Per Gessle skäms inte Wallinger ett skvatt för att låna friskt ur popens historieböcker. Pianoballaden ”She’s the one” är en sån låt, Lennon rakt av, men på nåt sätt ändå helt okej.
World Party är en enda orgie i lena melodier, glittrande gitarrer och klassiska refränger. Vi talar låtsnickeri i den högre skolan.
Ni hittar inte bättre och lekfullare sommarpop i skivhyllorna just nu. Köp World Party-plattan och ge Karl Wallinger den listsuccé han så väl förtjänar. (97/06/13)
Anders Hvidfeldt

JACK VREESWIJK: Is i magen (Sonet) Cornelis Vreeswijks son gör skivdebut. Och faderns skugga vilar tung över Jack. Sonen har odlat samma skägg och lånat en del av faderns texter till debuten. Det är möjligt att Jack har is i magen, men det här haltar.
När unge vispopparen Agi debuterade häromveckan tyckte jag det var charmigt med kantiga rim och smått naiva texter. Men när Jack drar till med saker som "jag är en fattig och ful liten skit, som dricker allt från T-röd till sprit" och "då var gräset grönt, nästan fanatiskt grönt, och all musik lät skönt, för då var det mödan lönt" känns det ihåligt.
Visst. Det är orättvist. Fel. Kanske rent av tarvligt. Men självklart jämför jag med Cornelis. Och Jack har inte alls samma lyriska ådra, samma briljanta förmåga att väga ords valörer och skriva rytmiskt. Han har heller inte någon stark, personlig röst. Och musikaliskt lunkar det på i ett statiskt popkomp utan direkt profil. "Mina gamla skor" är ett lysande undantag som fastnar med en charmig flöjtslinga.
Men ändå. Jack Vreeswijks debut lämnar mig faktiskt oberörd.
Ronny Olovsson

RICK WRIGHT: Broken china (EMI). Precis vad världen behöver: ett soloalbum från keyboardisten i Pink Floyd. Och ja, det är precis så trist som det låter. För att vara ett soloprojekt håller sig Wright förvånansvärt nära Pink Floyds sentida sound, dock utan de förmildrande omständigheter i låtskrivande och gitarrspel som brukar stavas David Gilmour. Och det säger en del om Sinead O'Connors karriär att hon lånar ut sin röst till två låtar på en skiva som denna. För fansen, verkligen.
Håkan Steen

ROBERT WYATT: Shleep (Hannibal/MNW ILR) Rullstolsbunden 52-årig gubbe med jultomteskägg och en av världens underbaraste röster.
Robert Wyatt har varit med länge; allt från jazzrockexperimenten i Soft Machine och Matching Mole på 70-talet via några (alldeles för få!) soloalbum. Det senaste kom typiskt nog 1991.
Men låt oss glädjas åt att Wyatt äntligen är tillbaka. Som vanligt är musiken mysigt anarkistisk och spretig och knappast vad man kan kalla lättlyssnad.
Dessutom svåretiketterad, så ta inte för allvarligt på pop-stämpeln här ovanför.
Men har man väl fallit för Wyatts unika röst och hans sätt att framföra och arra sina sånger är man såld. På livstid. (97/10/03)
Anders Hvidfeldt

WYCLEF JEAN: The Carnival (Sony) Jag vet inte om man får säga så om ett helgon som Wyclef, men bitvis är Fugees-stjärnan helt sjuk i huvudet på denna solodebut.
Han försöker knyta ihop sin västindiska hiphop med opera. Han laborerar med medeltida flöjter. Han hottar up ”Guantanamera”. Han pratar fullständig goja i diverse utflippade interludier. Humor och sprudlande kreativitet kan jag tänka mig att helt okritiska fans hävdar. I själva verket ger Wyclef bara prov på en massa dålig smak.
Tack och lov händer det att han exponerar sitt geni också. Jimmy Webb-doftande (jo, faktiskt) balladen ”Gone till november”, ”We trying to stay alive” - en ny, militant tappning av Bee Gees-klassikern med, nästan, samma namn - och tunga, halvt akustiska ”Gunpowder”, i vilken Wyclef ännu en gång bugar åt Marley-hållet till, är alla storartade. Den här mannen borde uppenbarligen hållas i stramare tyglar. (97/06/20)
Per Bjurman

STEVE WYNN: Melting in the dark (Brake Out/Border). Steve Wynn, sann hjälte från Dream Syndicate och Gutterball, tar på sitt fjärde soloalbum hjälp av Boston-bandet Come för att delvis söka sig tillbaka till det nerviga larm som blev Dream Syndicates kännetecken på 80-talet. "Shelley's blues pt. 2" och "Down" är lysande, men precis som på fjolårets Gutterball-album och förra soloplattan vacklar helheten. "Smooth" blev exempelvis betydligt bättre när Wynn skänkte bort den till kompisarna i Nomads härom året. Men för oss som verkligen gillar det här (vi är inte så många, att döma av publiktillströmningen på utmärkta Studion-giget i söndags) känns "Melting in the dark" ändå som ett efterlängtat brev från en gammal god vän.
Håkan Steen

STEVE WYNN: Sweetness and light (Zero Hour/MNW ILR) En verklig hjälte, det här. Wynn, på 80-talet sångare och låtskrivare i amerikanska Dream Syndicate, har sedan gruppens splittring levererat fina soloplattor och nästan ännu starkare saker med hobbybandet Gutterball. För en, åtminstone i Sverige, begränsad publik. Tråkigt, då alla som gillar smart, lödig gitarrock med 60-talsrötter och mycket hjärta borde hitta massor hos Wynn. Och varför inte börja med den här plattan, där Wynn tolkar både Ray Davies och Whitfield/Strong. (97/09/12)
Håkan Steen

VÄDER-ANNIKA: Rally med Väder-Annika (Svenska Grammofonbolaget)
Aktualitetshumor från P3 och programmet ”Rally”. Förpackad i musikaliska covers av kända hits med nya pruttlustiga texter.
Gessles hatobjekt ”Slå och smiska” (”Gå & fiska”) är småkul. En säker hit bland femåringarna.
Men mer blir det aldrig.
Ronny Olovsson

VÄRTTINÄ: Kokko (Nonesuch/Warner) Finskt band med tio medlemmar (bland dem fyra fenomenalt skönsjungande tjejer) och milt akustiska låtar som fäster direkt. Riitta Kossi hetsar på med dragspel och de andra backar upp, lyhört och sinnligt, i ”Korppi”, ”Omani” och andra folkpoprysare.
Måstelyssning för alla som tänder på Garmarna och Hedningarna.
Anders Hvidfeldt

VÄSEN: Världens Väsen (Xource/MNW) Ni som sett Nordman på turné vet vilka Väsen är. De där tre gängliga folkmusiksnubbarna med nyckelharpa (Olov Johansson), viola (Mikael Marin) och gitarr, mandola och bouzoki (Roger Tallroth).
I den lilla svenska folkmusikvärlden är Väsen kungar sedan länge, med all rätt hyllade för tre fina studioalbum och en liveplatta (släppt i fjol).
Men aldrig har Väsen varit ens i närheten av så bra som på nya ”Världens Väsen”.
Bandet är numera förstärkt med slagverkaren André Ferrari (trummisen med fjädrar i håret, som synts bakom bland andra Eva Dahlgren, Anders Glenmark och Tommy Körberg).
Nytillskottet ger en helt ny dimension till Väsens musik. Resultatet är explosivt och revolutionerande.
Vrid upp volymen, lyssna och jag garanterar - ni har inte hört nåt liknande. Den här gången har Väsen skrivit alla låtar själva. Och aldrig har en svensk folkmusikgrupp svängt så infernaliskt.
Det är svensk folkton i botten, men Väsen mixar vilt och väver in allt från vindlande indiska melodier (”Shapons vindaloo”) till ruffiga rockriff (Marins violaspel i ”Bambodansarna” är sensationellt).
Allt medan nämnde Ferrari hetsar på de andra på allehanda slaginstrument.
Det är mycket möjligt att folkmusikpuritanerna kommer att rynka på näsan åt Väsens förvandling. Men strunt samma. Väsen har tagit ett nödvändigt kliv framåt för att förnya en genre i stort behov av uppryckning.
”Världens Väsen” är en av de bästa folkmusikplattor som någonsin spelats in i Sverige. (97/05/23)
Anders Hvidfeldt

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via