|
|
|||
|
|
|||
|
|
|
24 oktober 1997 |
|
|
Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
|
 Mästerligt! |
 Mycket bra |
 Bra |
 Godkänt |
 Dåligt |
 Uselt! |
BABY BIRD: Ugly beautiful (Echo/MCA)
Efter fyra egenproducerade album (på två år!) som Stephen Jones sålde själv på postorder fick han skivkontrakt, gjorde om sitt enmansprojekt Baby Bird till ett band och spelade in ”Ugly beautiful”. Jones är en eccentriker i samma brittiska tradition som Syd Barrett, Julian Cope och Robyn Hitchcock. I spår som ”Jesus is my girlfriend” eller ”Bad shave” blir han överknepig och snudd på jobbig. Men oftare handlar det om klassiskt smart brittisk pop i Lloyd Cole/Roddy Frame-skolan. Och då, som i ”Goodnight” eller ”You’re gorgeous”, är Baby Bird riktigt, riktigt bra.
Håkan Steen
BABYLON ZOO: The Boy With The X-Ray Eyes (EMI)
Ännu en folklig favorit till slaktbänken...
Och myten om recensenter som aldrig kan uppskatta breda hits byggs på.
Den stämmer givetvis inte och jag önskar jag kunde använda Babylon Zoo - som sopat rent på listor över hela världen, inklusive Sverige, med singeln "Spaceman" - som bevis på motsatsen.
Men tyvärr.
BACKFISH It’s Emily’s (A West Side Fabrication/MD)
Ken Stringfellow från Posies valde att tillbringa nästan hela december i ett svinkallt Skellefteå för att producera den här till tre fjärdedelar kvinnliga debutantcombon. Men så är också Backfish det mest lovande från West Side på hur länge som helst. På samma gång sockersöt och strävt stygg gitarrpop som doftar Boston och Chicago (nejnejnej, inte banden, städerna!) och präglas inte minst av sångerskan Kathrine Bergströms uttrycksfulla texter (”Emily bright”, ”Add it”). Stringfellows ljudbild är naken, lite torr och rätt udda men lyfter effektivt fram det väsentliga. Vilket är en hel del.
BACKSTREET BOYS: Backstreet Boys (Arista/BMG)
Efter New Kids On The Block kommer tonårsidolerna Backstreet Boys, fem unga killar från Orlando och Kentucky, vars lättsmälta MTV-soul tycks avsedd främst för Okej- och Fridaläsare. Detta bekräftas av att sötnosarna Kevin, A.J. , Nick, B-Rok och Howie D. presenteras i skivkonvolutet med namn, foto, ålder, stjärntecken, favoriträtt osv., och att tre av spåren på plattan (inklusive radioplågan "We´ve Got It Goin´ On") har producerats av hitmakarna Denniz Pop, Max Martin och Herbie.
BACKSTREET BOYS: Backstreet’s back (Jive/Zomba)
Jo, det finns några hits på den här också. Denniz Pop och Max Martin har hjälpt till med fyra av låtarna. Plattan rymmer en rätt oväntad cover av PM Dawns ”Set adrift on memory bliss”. Och fansen kommer att älska denna nya dos av urmjölkad dussin-r’n’b med måttligt komplicerade texter. Mer behöver ni nog inte veta om Backstreet Boys andra album. (97/08/15)
BAD HABIT: Revolution (Mrr)
Skivtiteln handlar inte om musiken på plattan kan man snabbt konstatera. Svenska Bad Habit spelar efter fem år fortfarande gammal, stillsam, hitvänlig hårdrock med starka melodier. Gillar man AOR bör Bad Habit vara ett självklart val. Romantiskt skimmer och rosa, fluffiga kärlekstexter till hårda gitarrslingor. Vekt, men helt okej. (10/11)
BAD RELIGION: All Ages (Epitaph/Border)
Bad Religion är ett av världens bästa punkband, och en samling med dem kan knappast vara annat än bra. Den här innehåller 22 låtar från bandets tid med bolaget Epitaph. Låtarna är som väntat utmärkta, men förpackningen ointressant och tråkig (trots två livelåtar, varav en är tidigare oinspelad).
Spara pengar några månader till och köp de gamla plattorna istället.
BAD RELIGION: The gray race (Sony)
Punkfarbröderna i Bad Religion är pålitliga hantverkare. "The gray race" heter uppföljaren till 1994 års kommersiella framgång "Stranger than fiction", en uppföljare som står pall.
Brett Gurewitz har nu helt lämnat bandet, utan att det direkt går att spåra musikaliskt. Inte heller Ric Ocaseks (f d The Cars) produktion har rubbat cirklarna. Möjligen har bandets popnerv blottlagts ytterligare.
BAD RELIGION: Tested (Sony)
Man vet både vad man har och vad man får när det gäller Bad Religion. Man behöver nästan inte lyssna på en ny platta för att gilla den...
ERYKAH BADU: Baduizm (Universal)
BAHAMADIA: Kollage according to Bahamadia (EMI)
Om ni kan föreställa er ett intensivt men lågmält, nästan mumlande rappande, så förstår ni ungefär hur denna kvinnliga debutant från Philadelphia låter. Med en framtoning som är mjuk utan att vara mesig och en säreget androgyn, lite läspande stämma, levererar hon sina underfundiga funderingar. Uppbackad av proffsiga turnépolarna Roots och hiphopkungarna Guru och Dj Premier, som upptäckt henne.
BALLISTIC BROTHERS: Rude system (Soundboy)
Ashley Beedle, Dave Hill, Rocky och Diesel är några av den engelska klubbscenens främsta förgrundsgestalter. På var sitt håll driver de skivbolag, producerar och ger själva ut soul, house och annat som svänger. Och likt fyra musketörer samlas de understundom för att tillsammans kliva in i inspelningsstudion under namnet Ballistic Brothers. Naturligtvis blir resultatet häpnadsväckande bra. Redan förstlingsverket ”London hooligan soul” imponerade stort, inte minst med den enorma spännvidden mellan house, jungle, jazz och soul.
BAI BANG: Ridin' high (Rockfall Rec)
Helsingborsgänget kör vidare med sin trendlösa, hårda rock n´rollpryl utan krusiduller. Inte originellt men partynivån är hög och det konceptet har gett bandet stora framgångar i Östländerna och i Japan.
DAN BAIRD: Buffalo nickel (American Recordings/BMG)
Distade gitarrer, fläskigt, fett sound och hederlig, gammeldags rhythm & blues-känsla i överflöd.
Dan Baird, ex-Georgia Satellites, har fått till en grabbrockplatta som många kommer att falla pladask för. Första spåret "Younger face" är inte dumt alls och "Cumberland river" som följer lika gungigt läckert.
Men varning: det är varken nyskapande eller särskilt originellt. Bara "basics" inom en genre som många mjölkat sönder sedan 60-talet och framåt.
EDWARD BALL: Catholic guilt (Creation/Sony)
Förra gången jag stötte på den här skallige britten, för snart två år sedan, kallade han sig bara Ed Ball och gjorde en i princip helt ointressant förbandsspelning till Boo Radleys på Gino i Stockholm. Det här är bättre. Folk från nämnda Radleys och Andy Bell (Hurricane #1) backar Ball i ett stycke historiskt bevandrad pop (som sig bör på Creation) med lika delar USA och England i bagaget. Glatt blås, lite slide och munspel och en tilltalande beskhet i texterna. Inga sensationer men ”Trailblaze” är gjuten på vårens första blandband. (97/05/09)
BALTHAZAAR: Frispel (3354/Tonys ljud)
Låt dig inte luras av det jönsiga konvolutet, innehållet är ett skojigt hopkok av skånsk blues och traditionell gladjazz. Ibland lite åt Aston Reymers Rivaler-hållet, ibland tänker man Peps. Balthazaar är kul!
BAY LAUREL: Days Of Joy (Noxious/House Of Kicks)
Om Karlstadspojkarna i Bay Laurel låter så här när de beskriver sina lyckliga dagar vill jag då inte höra hur de låter när de verkligen är olyckliga. Bandet spelar högkvalitativ gothrock, och har mognat på sin andra platta. Bäst av allt är att de står såpass mycket på egna ben att den ofrånkomliga svartrocksjämförelsen med Sisters Of Mercy mestadels känns onödig. Bay Laurel har andra inspirationer, men den obligatoriska sorgsenheten och ångesten finns förstås där.
BRIGITTE BARDOT: Best of BB (Polygram)
Vad döljer ett vackert yttre? En viskande röst, som utnyttjades smart på 60-talslåtar och den här samlingen är läcker easy listening. Töntvarning ibland, men mest cool, som ”Harley Davidson” och ”La madraque”. På äldre dar har hon blivit högextremist. Det fanns under den vackra ytan.
GARY BARLOW: Open Road (BMG)
Take That-bakgrund eller inte, jag är i alla fall misstänksam mot sångare som aldrig sjunger ut. Vilken oförmåga döljer de? Gary gör en del snygga kråkor, men som sagt, han är soft och dämpad hela tiden, trist! Killen är dock en hygglig låtskrivare och har dessutom tagit hjälp av både Madonna och Diane Warren. Några hits blir det; ”So help me girl”, ”Are you ready now”, ”Everything I ever wanted”, är bra att lipa till och ”Lay down for love” kan bli en riktig diskoplåga. Allra bäst är titellåten ”Open
BASHIR: Sunrise (Rooftop/Edelpitch)
Precis som forna kumpanerna i Infinite Mass nyligen har Bashir och producenten BlackHead (också han med The Mass-förflutet) dragit till Los Angeles för att suga i sig vibbar och spela in sitt debutalbum med folk som är nere på riktigt med västkusthiphopen.
BATES MOTEL: Why not yeah yeah yeah (Sea dog/Border)
Lika delar hårt skrammel och konturlös psykedelia. Lite skakigt man säger så. Men i ett nummer, sprakande ”Detroit”, är stockholmska Bates Motel ett nytt Nomads. Kanon.
BATHORY: Blood on ice (Black Mark/House Of Kicks)
Det här är vikinga-doom-temaplattan som Bathory skrev någon gång 1988-1989, och som aldrig kom ut. Nu släpps den, uppfräschad och uppdaterad, men tyvärr inte lika spännande som väntat. Själva berättelsen är rätt okej, men musiken känns smått förlegad, och både för tunn och för mastig när den kommer i dos av en hel platta.
JENNIFER BATTENS TRIBAL RAGE: Momentum (EastWest)
Michael Jacksons gitarrist. Mmmh. Det här kan möjligen bli en hit på musikhögskolans lyssningsrum. Tröttsam instrumentalonani för oss andra. (97/08/22)
BAZOOKA! First floor, second skin (Rock 'n' rooligan/Warner)
Det var två saker som saknades på Bazookas debutalbum.
Dynamik och låtar.
THE BEAR QUARTET: Moby Dick (A West Side Fabrication/MD)
Efter fem fina album vet vi att Jari Haapalainen är en av landets mest uttrycksfulla och personliga gitarrister och att Mattias Alkberg hör till det fåtal svenska textförfattare som faktiskt är värda att lyssna på.
BEASTIE BOYS: The in sound from way out! (Grand Royal)
Det finns tre Beastie Boys. Tre sidor av samma band. Ett som låter hip hop, ett som låter punk och så det här som låter cool souljazz. Här har gossarna samlat en serie instrumentala improvisationer. Låter filmmusik. Bitvis skönt gung. Men denna platta riktar sig till de mest fanatiska fansen. Vi andra väntar på nästa "riktiga" album.
THE BEAT: B.p.m...beats per minute (Go-Feet Records/BMG)
Vi som var med när The Specials, Madness, Selecter och The Beat härjade på som värst på listorna blev märkta för livet. Att nu få återuppleva The Beat, både i originalform och ommixade (och upphottade!), är förstås rena drömmen.
Testa själv. Det är inte för sent att bli "ska"-dad.
THE BEATLES: Anthology 2 (Emi)
Outgivet, livelåtar, demo och repetitioner - Anthologyserien är guld för den obotlige Beatles-vännen som redan äger alla deras skivor. Tvåan är bättre än del 1 som kom i november.
THE BEATLES: Anthology 3 (Apple)
Bästa Beatles-antologin hittills..
THE BEAUTIFUL SOUTH: Blue is the colour (Go!Discs/PolyGram)
Hull-sextetten fortsätter att forma ljuva popsånger med lövsåg och ettans sandpapper. Femte albumet bjuder på några av deras mest välformulerade och snitsigaste ögonblick hittills, som "Little blue", "Mirror" och den ironiska USA-reflektionen "One god". Är mindre förtjust i rosslande "Liar's bar", som skulle kunna vara en Tom Waits-parodi. Det går att hitta ytterligare några bleka fläckar om man letar, men gör inte det..
Lyssna i stället på Jaqueline Abbotts "Don’t marry her", en lysande och förvånansvärt rak sång till Honom om att han borde lämna radhuset och smaka på livet: "Don’t marry her, fuck me".
Håkan Steen
BECK: Odelay (Geffen)
För de allra flesta är Beck Hansen hiten "Loser", men de som trängde längre in i albumet "Mellow gold" hittade en musikalisk snårskog som de aldrig vandrat genom tidigare. Fylld av sällsynta skapelser och märkliga ting. På "Odelay" fortsätter Beck sin exkursion vidare in i det okända.
BEE-GEES: Still waters (Polydor)
Det luktar radiohit, som de lät för evigheter sen, om inledande ”Alone”. Snällt, somrigt, nynnvänligt...men inte ett smack innovativt.
BEGGARS & THIEVES: Look what you create (MTM)
Melodiös hårdrock blir allra bäst när musikerna försöker hitta egna vägar, samtidigt som de skamlöst suger i sig det sexigaste från blusen och det läckraste från brutalmetallen. Beggars & Thieves tillhör den melodiösa, men tunga genren av hårdrockare som inte låter en en snygg produktion bli osexig eller ointressant. Varje detalj är genomtänkt men trots det finns suget där, mums! (97/09/12)
BEL CANTO: Music box (LAVA/Atlantic).
Norska Bel Canto vaknar åter till liv efter fyra år, nu med internationellt storbolagskontrakt och viss producenthjälp från Jah Wobble. Nordiskt vemod, gammal indisk musiktradition, Miles-trumpeter och moderna brittiska dansrytmer förenas i ett stycke skimrande behaglig popmusik med Anneli Dreckers halsbrytande röstövningar som starkaste krydda. Lyssna på "Bombay".
REGINA BELLE: Reachin' back (Columbia)
Sensuellt, smeksamt och sinnligt...en dos läcker, klassisk soul som är svår att inte ta till sig.
Regina Belle är en begåvad artist och säker sångerska, snäppet under Anita Baker. Klart hörvärd CD.
BELLTREE: Belltree (FMR/ Border)
Belltree gör ett bra försök att skoja till den annars ganska monotona goastilen. ”Yogi” och ”Planet bizzarre” är låtar som klart höjer sig över den gängse nivån.
BELLINI: Samba de Janeiro (Orbit)
Nu finns sommarplågan på album, med mer tyskt (!) latindunk i samma skola. Jag älskar latinmusik, äkta vara. Men den här vattniga soppan får vara.
THE BELOVED: X (EastWest)
Veteraner numera inom den synthorienterade dansmusiken som på senare år exploderat i nya riktningar med Chemical Brothers och Prodigy som främsta fanbärare. De sirliga synthmattorna vävs samman med viskande pratsång och tjejkörer på sedvanligt manér. Idéerna känns igen. Okej repris, men inte mer.
THE BELOVED: Single file (EastWest)
”Sweet harmony” är i all sin enkelhet direkt briljant syntpop för 90-talet. Lätt beslöjade arrangemang över svepande melodi. En återhållen röst som intimt viskar ut texten. Lätt att fastna, lätt att nynna.
BEN FOLDS FIVE: Whatever and ever amen (Epic/Sony)
Rocktrio utan gitarr. Och man saknar den inte det minsta. Den här trion från Chapel Hill, North Carolina (varifrån det annars mest kommer vridet skrammel som Superchunk och Small) rullar istället in pianot i centrum och levererar en omgång pigga poplåtar med samma generösa mix av värme och intelligens som hos Elvis Costello eller Paul McCartney i fornstora dar.
DON BENNECHI: 2 Sides of Don (Prime World Rec.)
När Jan Johansen började sjunga på svenska igen lämnade han fältet fritt för en ny Eros Ramazotti personlighet. Erospriset går nu istället till svenske Don Bennechi.
En man vars röst vibrerar av amor och inte så lite sex. Detta är kärleksballader av mycket hög sångmässig kvalit&e' ,"All by myself" har ni säkert redan hört på radio, men på den här plattan har Don skriver flera egna, starka låtar. Med skickliga arrangemang, effektull produktion och ett stiligt yttre har Don redan blivit en Juan av rang i såväl Israel som Italien. Huka dig Julio!
BENTLEY RHYTM ACE: Bentley rhythm ace (Skint/Next stop)
Richard March, tidigare bassist i funkrockbandet Pop will eat itself, slår sig ihop med polaren Mike Stokes och gör dansant techno av den mer skruvade sorten. Svängigt och mestadels riktigt skoj. ”Let there be flutes” och ”Mind that gap” är tunga argument för att välja Bentley i stället för midsommarstången. Men ibland är det lite tillkämpat i sin strävan efter originalitet. (97/06/20)
BIGELF: Closer to doom (Third hole)
Detta är förmodligen det mest fulländade stycke rockplatta av ett debutband som jag har hört på många år. Låt er inte förledas av dessa amerikanska killars hippieutseende eller titeln på plattan. Det här är 70-talsinfluerad rock, javisst och en delar av musiken är i sanning progressiv och en smula flummig. Men Bigelfs rockmusik tangerar popen lika ofta som hårdrocken. Alltsammans fantasifullt producerat av Sylvia Massy (som bland annat gjort Red Hot Chili peppers). Musiken skulle kunna vara arrad av Lennon/McCartney och sångaren (tre av de fyra bandmedlemmarna sjunger) som hämtat inspiration från alla möjliga håll tar de vackra poptonerna lika stilsäkert som de fula. Mest fascinerar de geniala låtarna. Detta kan vara bandet som förenar Beatlesgenerationen med Black Sabbathfansen - Bigelf kan bli hur stora som helst. (97/10/03)
BLACK-INGVARS: Sjung och var glad (SDM)
Nog är det en hel del hårdrock i såväl Emil som Pippi? Inte konstigt att det känns som en befrielse då att få höra låtarna från bland annat Pippi och Emilfilmerna i metallversion.
BREACH: It’s me god (Burning Heart)
Lulebandet Breach marscherar tryggt framåt och uppåt med sin tunga och laddade mix av hardcore och metal. ”It’s me god” låter paradoxalt nog både enklare och mer avancerad än tidigare, vilket till exempel märks i favoritlåten ”God forbid me”. Som helhet är plattan svårare och har en grötigare ljudbild (inspelad och producerad av Firesides Pelle Gunnerfeldt) än föregångaren ”Friction”. Nämnas bör även omslagets snygga och sobra design. (97/05/30)
BRENDAN BENSON: One Mississippi (Virgin)
Rockspetsad, lite yxig pop med kraftfulla 70-talsbottnade melodier från en amerikan som nog slitit ut någon hyllmeter vinyl med exempelvis Bowie, Kinks och Cheap Trick.
THE BEST PUNK ALBUM IN THE WORLD...EVER: (Virgin)
Om skivbolaget insett att inte heller all punk som glimmar är guld och lämnat sopor som Damned, The Ruts och UK Subs därhän hade den anspråksfulla titeln faktiskt haft täckning.
För övriga medverkande på denna dubbla 44-spårssamling är...gudomliga. Jag menar, Pistols. Clash. Undertones. Saliga Buzzcocks. Dead Kennedys i svåråtkomliga megaklassikern "Too Drunk To Fuck". Vibrators i "Baby Baby". Only Ones. Richard Hell. Rezillos. Joe Jackson, som gör den fantstiska "Is She Really Going Out With Him". Angelic Upstarts. Magazine...
ERIC BIBB: Me to you (Code blue)
Efter några förbisedda plattor på Opus 3-etiketten har amerikanen Eric Bibb (bosatt i Stockholm) fått kontrakt i England - och redan uppskattande skriverier i tidskrifter som Mojo. Så kanske, kanske får Bibb det erkännande han så väl förtjänar nu. ”Me to you” är en läcker liten skiva. Blues spetsad med soul, allt ledigt framfört med ett behagligt, tillbakalutat sväng. Bitvis åt Robert Cray-hållet, fast piggare. Och inte blir anrättningen sämre av gäster som Pops Staples och Taj Mahal. (971024)
B.I.G: B.I.G (Big)
På den här plattan finns låten som borde ha vunnit schlager-SM, nämligen ”Jag ska aldrig lämna dig”. Den är ett stycke sprudlande gitarrpop - och en kanonlåt.
BIG FISH: Andar i halsen (Birdnest)
Live är Big Fish exeptionellt bra. Därför har de svårt att matcha sig själva på platta. Det kan helt enkelt inte bli lika bra, lika intensivt och karismatiskt. Men bandets försöker, och kommer en bra bit på väg. Blandningen av folkmusik och metall, dragspel och borrmaskin, med underfundiga svenska texter är absolut av det njutbara slaget. "Andar i Halsen" är Big Fishs bästa skiva hittills, tung, tight och närapå komplett.
BIOHAZARD: Mata leao (Warner)
Mindre metall, mer slamrig hardcorepunk och tung rap.
Biohazard årgång 1996 kan i en låt påminna om ett gammalt kaliforniskt HC-band, i en annan om Body Count och i en tredje om ett ilsket metalband. Stompigt värre är det förstås, och kaxigt så det räcker. Och den här skivan växer ordentligt efter ett par lyssningar, så det kan killarna kosta på sig.
BIOHAZARD: No holds barred (Live in Europe)
(Roadrunner/Edelpitch)
BITCH BOYS: Bitch Boys (Mega)
”Det er for sent” hojtar Bitch Boys i ”En for mange” - och tjejerna har rätt. Uppblåst, pompös och hårdrockskrällig musik blir inte mer lustfylld för att den framförs av en helkvinnlig dansk ”supergrupp”.
BJÖRK: Telegram (PolyGram)
Tre saker:
BJÖRK: Homogenic (One little indian)
I min bok är hon 90-talets kvinnliga röst. En trolsk sångerska som mer än någon annan hittat sitt eget unika uttryck. En slags länk mellan urskogens oknytt och stroboskopljusens elektroniska dansgolvskaos.
FRANK BLACK: The Cult of Ray (Dragnet/Sony)
Om Frank Black kunde behärska sig en smula. Om han kunde kontrollera och rikta alldeles så lite av sin brusande kreativet, i stället för att bara öppna dammarna och låta den flöda i okontrollerbara kaskader.
MARY BLACK Shine (Grapevine) Hemma på Irland är Mary Black en av de största. På nya cd:n har hon dragit västerut, till Los Angeles, för att samarbeta med Larry Klein (basist, producent och Joni Mitchells ex-sambo). Resultatet: en välkryddad mix av västkustelegans och irländsk folkton. Riktig myslyssning.
ROBBIE BLACK: A Tribute To Johnny Thunders (Untouchable) Det är svårt att inte känna sympati när en ung svensk gitarrist ägnar ett helt album åt Johnny Thunders. Bara vetskapen att det fortfarande finns musiker med så god smak får mig att aktivera plustecknen.
BLACK DOG: Parallel (GPR/Border)
Med tre lysande album i bagaget var det med ett ledset öga som technovärlden för ett tag sedan mottog beskedet om att technotrion Black Dog splittrats. Tills det nu visar sig att trions gamla skivbolag GPR haft kontrakt på ytterligare en skiva. Den här. En framtvingad och svag mish-mash-platta? Inte alls. Parallel är förmodligen Black Dogs bästa och trions originellt dresserade technosyntes där atari-calypso möter Nintendo-pop och digijazz är en guldkantat avskedspresent. Köp den.
BLACK INGVARS: Earcandy five (SDM)
Som komisk grimas är Black Ingvars massmord på hårdrocksklassiker och svensk danspop kul. I tre minuter.
BLACKNUSS: Allstars (Superstudio orange)
Landets bästa musiker samlade igen. Med gästsångerskor som Titiyo, Robyn, Viktoria Tolstoy och Dilba.
BLACK SABBATH: Under wheels of confusion 1970-1987 (Essential/Border)
Black Sabbath förändrade rockmusiken mer än något annat band när de LPdebuterade 1970. Visst, bluesig hårdrock alá Led Zeppelin och Deep Purple fanns, men Black Sabbath stämde ner alla instrument och spelade långsamt i moll.
BLACKSHINE: Our pain is your pleasure (Gun/House Of Kicks)
Svenska Blackshine bildades redan 1992, men det är inte förrän nu de skivdebuterar. Med så många år på nacken kunde man kanske väntat sig bättre resultat, men kvartetten har i alla fall en egen stil. En blandning av ösig metal och kaxig rock, med svarta drag, pessimistiska texter och en sångare vars svenska brytning tyvärr är urskiljbar. (97/10/24)
BLACKSTAR: Barbed wire soul” (Music For Nations/MNW-ILR)
Fantasilösa titlar, gamla riff och idéer - om än i något nyare kombinationer - och den typiske death metal-sångaren som hest försöker sig på att sjunga vanligt. Carcassmedlemmen Jeff Walkers nya grupp (ihop med två andra gamla lik och en före detta katedral) visar sig vara överlag ointressant. En kombination av sjuttiotal och nittiotal bör svänga mer än så här. (97/10/03)
THE BLASTERS: American music (Hightone/MNW)
En dröm faktiskt. Blasters första, tidigare sjukligt svåråtkomliga platta på cd med sex extraspår. Ni vet faktiskt ingenting om begreppet ”Fan, dom rockar” förrän ni hört den här stentuffa, korsningen av rockabilly, rhythm & blues och allmän ramalama. Jag vill omedelbart ut på trång lokal och stå på bord och skråla med i väldigt, väldigt hög musik. (97/10/10)
ANNIKA BLENNERHED: Reconnect (Border)
För tio år sedan släppte Annika Blennerhed en, med all rätt, rosad Dorothy Parker-skiva.
MARY J BLIGE: Share my world (Universal)
The Queen of hip hop-soul.
BLIND MELON: Nico (Capitol)
Shannon Hoons kvarlåtenskap på en CD inleds träffande nog av Steppenwolfs ”The Pusher”. Röka, piller och lite annat knark tillhörde vardagen.
BLOND: Blond (Rival/BMG)
Schlagerfestivals vinnare verkar i det närmaste alltid vara oförberedda på seger och därför dröjer det tyvärr alldelles för lång tid mellan TV-final och CD-debut. Så är också fallet när det gäller Blond, ”Bara hon älskar mig” känns en smula gammal nu, tur då att deras låtskrivare Stephan Berg faktiskt snickrat ihop några riktigt bra ny låtar. Balladen ” Min kärlek till dej” har alla chanser att bli en megahit om den omedelbart släpps på singel.
BLUE FOR TWO: Moments (SW/Eden/MD)
Henryk Lipp, Freddie Wadling och nye medlemmen Charlie Storm spränger in element från techno och triphop, kryddar med kontinentala klanger, tangerar i något ögonblick Matt Johnsons febersvettigaste The The-stämningar och låter Cecilia Nordlund från Souls sjunga i ”Skin”. Göteborgarnas femte album badar i idéer, men känns ändå onödigt löst i formen och rymmer inte riktigt samma spänning som de tidiga skivorna. Men ”Bilbao” är mäktig och Freddie Wadlings röst går som vanligt utanpå det mesta. (97/09/26)
BLUE MOUNTAIN: Dog Days (Roadrunner/MNW)
Del Lords-gitarristen Eric Ambels nya skyddslingar, en robust midwestern-trio som med jämnare låtmaterial skulle kunna tävla med Jayhwaks.
THE BLUE NILE: Peace at last (WB)
Man kan inte direkt beskylla skotska Blue Nile för att vara produktiva.
BLUES BROTHERS: Live from Chicago’s house of blues (HoB)
När Beatles återförenades häromåret genom att Jeff Lynne våldförde sig på en gammal Lennon-demo blev jag rejält äcklad.
THE BLUETONES: Expecting to fly (Polygram)
En prydligare variant av Stone Roses som sägs bli nästa stora publikvältare på de brittiska öarna.
Och det är väl inte omöjligt.
De har en profilstark sångare i Mark Morris och de radar upp kanonsnygga harmonier på löpande band. Det är bara de riktigt mördande refrängerna som fattas.
BLUR Blur (EMI)
- Det är dags att börja ta sig själv på allvar.
BLUR: The Great Escape (EMI)
Man kan möjligen sakna en "To The End", en riktigt vacker, hjärtknipande Scott Walker-parafras.
Men något annat kan man inte sakna. Frånsett den parentesen är Blurs fjärde album nämligen precis lika bra som hyllade föregångaren "Park Life", för att inte säga bättre.
Damon Albarn har grävt sig ännu djupare in i den brittiska pophistorien, sugit ännu mer märg ur arvet efter dess stora förgrundsgestalter. Samtliga femton spår på "The Great Escape" med singeln "Countryhouse", "Stereotypes, "Charmless Man", "The Universal" och "It Could Be You" som främsta utropstecken - är mer eller mindre raffinerade, snitsigt uppdaterade förfiningar av uttryck och stilgrepp ursprungligen signerade såna som Small Faces, Kinks, The Who, Beatles, Jam, Madness och, inte minst, sjuttiotalets Bowie. Ja, några ekar till och med 50-tal. I exempelvis märkliga "Ernold Same" står Blur på en gammal dance hall-scen och underhåller.
Brokigt och spretigt, visst, men bra.
Det är dock framförallt som textförfattare Albarn vuxit. Här är ont om Boys and girls. Här finns i stället en rad målande, ofta elaka och såvitt jag kan förstå mycket pricksäkra skildringar av den engelska medelklassens individer. De heter saker som Mister Robinson, Dan Abnormal, Yuko & Hiro, Ernold Same och den charmlöse mannen och de paraderar skivan igenom förbi som i ett slags sorglustig revy över dålig smak, konformitet och hopplösa drömmar.
Jag kunde satt ett ännu högre betyg. Om det inte varit för vetskapen om vad resten av den brittiska skivhösten har i sitt sköte...
BOB HUND: Bob Hund (Silence)
"Jag gillar sånt som ingen bryr sig om" sjunger Thomas Öberg i låten "Düsseldorf" och sätter fingret på bob hunds mest värdefulla egenskap: förmågan att plocka ihop ord, melodier och ljud som andra fnyser åt för att skapa något helt eget och totalt kompromisslöst. Detta utan att musiken för ett ögonblick blir "svår" eller "experimentell".
ANDREA BOCELLI: Romanza (Polygram)
Här är mannen som är den felande länken mellan Eroz Ramazzotti och Luciano Pavarotti. Killen upptäcktes av Zucchero Forniciari och frågan är om inte den tenoren gjort sig själv en björntjänst. Vill någon ha honom nu, när Andrea Bocelli finns?
HANNE BOEL: Silent violence (Medley)
Danska Tina Turner har här klätts i ny mer experimentell produktion. Mindre lyckat då hennes röst helt avgjort kommer bäst till sin rätt i mer renlärig rhythm'n'blues eller stråkförsedd radiosoul.
MARI BOINE: Eallin (Lean)
Mari Boine är urkraften personifierad, en absolut unik artist. Live tillsammans med sina norska kompmusiker får man ett litet hum om hur explosiv hon kan vara på scen. Synd bara att några av musikerna har en tendens att trampa in i fusionträsket.
BO KASPERS ORKESTER: Amerika (Sony)
Steely Dan på svenska. Eller nåt åt det hållet.
Jag gillar Bo Kaspers Orkester. Även om vän av ordning lätt kan stämpla dem som alltför perfektionistiska. Men jag tycker tvärtom: det mesta Bo Kaspers Orkester gör är behagligt popjazzigt, vällirat, en sann njutning att lyssna på.
MICHAEL BOLTON: Greatest hits 1985-1995 (Columbia)
Blir akut illamående redan efter andra spåret, Boltons "tolkning" (mord!) av Otis Reddings "(Sittin' on) The dock of the bay". Inte min kopp te, typ.
Men ni som tycker att det döljer sig ett geni bakom pudelfrisyren kan lugnt köpa den här "hitsamlingen".
BONE THUGS-N-HARMONY: The art of war (Ruthless/Sony)
Bone Thugs-N-Harmony från Cleveland är ett fenomen som jag bara kan riva mig i huvudet åt. Killarna övertygade den numera bortgångne raplegenden Eazy-E (NWA) att satsa på såsiga syntar och lallande rapstil - tänk er fyra tungor i ständigt fladder - och för ett par år sen fullkomligen exploderade kvartetten i popularitet. Vart man än vände ljöd den förfärliga dunderhiten ”The crossroads”.
TRACY BONHAM: The burdens of being upright (Island)
Singeln "Mother mother" är en bångstyrig godsak där Tracy relaterar sitt något komplicerade förhållande till mamma. Hur hon bakom allt kallprat svälter och fryser, men säger att "allt är bra".
THE JASON BONHAM BAND: In the name of my father - The Zepset (Sony/Epic) Att John Bonhams (Led Zeppelin) trumspelande son Jason döper en platta till något dylikt kan möjligen vara spektakulärt, men grabben skänker för det första alla pengar från plattans försäljning till välgörenhet och är det någon som på något sätt har rätt att göra Zeppelincovers så är det väl Jason. Bortsett från att sångaren Charles West har en smula kämpigt med att nå upp till Robert Plants status så är detta helt okej för den som vill ha en maffig nostalgitripp. Dessutom har Jason haft den goda smaken att inte bara köra gruppens mest kända låtar. Köpvärd! (97/04/25)
BOOGALOO: Dorian gray (Breakin Bread/Sonet)
Boogaloo är en term som användes i 60-talets New York för att beskriva låtar med latinstuk. Boogaloo är också namnet på en trio bestående av zambianske rapparen Aaron, DJ:n/producenten Mad Mats och studiokillen Peo, alla med ett förflutet i Stockholms musikvärld. På sitt debutalbum kombinerar de sydamerikanska tongångar med jazz och rap - vilket kanske låter egensinnigt men påminner om annat man hört, om än inte svenskproducerat. Dessvärre kan jag heller inte smickra med paralleller till t.ex. De La Soul och A Tribe Called Quest - för det är Boogaloo alltför lättviktiga.
BOOLTEENS: Beatitude (Speech/A West Side Fabrication)
Skellefteå har redan en bunt Dinosaur Jr, några My Bloody Valentine och ett och annat Ride.
Så då borde väl även ett andra klassens Boo Radleys kunna få passera.
Problemet är att Boolteens har så få hållbara låtar - och en sångare som låter som TPD-Mats utan attityd.
BOOT CAMP CLIK: Boot Camp Clik
For the people (Priority/Virgin)
BOPPERS: Back on track (Embe rec)
När Boppers firar 20 år som band och släpper sin tionde cd är det väl inte direkt någon som svimmar längre. När jag växte upp var raggar rock ’n’ roll stort, i dag är intresset rätt ljummet och det kan man förstå. Under 70 och 80-talet fanns det ett visst drag i brylcrémesrocken, i dag är det bara smöret kvar. Måste dock tillstå att nye sångaren och gitarristen Micke Stenberg gör ett okej jobb (Peter Jezewski lämnade Boppers 1993). Men, om man nu lirar rock ’n’ roll så måste det höras också, det här är alldelles för mesigt! (97/09/12)
BOSTON : Greatest hits (Epic)
Boston är urtypen för den typen av band som får människor som hatar mastodontproduktioner och storslagna, pampiga låtar med kastratsångare att vilja spy. Själv tycker jag att att Boston gjort några av de bästa powerballaderna som finns ”Amanda”, ”More than a feeling” , nya låten ”Higher power” (som är tillägnad alla människor som orkar kliva upp ur drogträsket) och ”Don’t look back”. Vad du än gillar mesmetall i övrigt är Bostons greatest en bra investering. (97/06/06)
BOTTLE ROCKETS: Bottle Rockets/The Brooklyn side (ESD/MNW)
Två fina återutgivningar med en bortglömd liten Missouri-kvartett som pendlar mellan grovkornigt sydstatssväng och själfull, vemodig country. Bägge plattorna har själ och skönhet, men de starkaste låtarna återfinns på Eric Ambel-producerade "The Brooklyn side". Bör kollas, i synnerhet av Jayhawks/Golden Smog-publiken.
DAVID BOWIE: Earthling (BMG)
Så pinsamt...
DAVID BOWIE: Outside (Arista/BMG)
David Bowie i nygammal pakt med Brian Eno, visionären som hjälpte honom att förlösa experimentella, isande mardrömsdramerna "Low" och "Heroes" i mitten av sjuttiotalet (dom gjorde "Lodger" ihop också, men den räknar jag ogärna för den är, sitt goda rykte till trots, en kalkon).
Som sig bör bottnar "Outside" i samma anda.
Duon försöker med ett inferno av förvridna ljudfragment, William Gibson-stämningar och moderna, ofta ambienta rytmkollage iscensätta en bisarr kriminalhistoria, baserad på den fiktive konstdetektiven Nathan Adlers lika fiktiva dagboksanteckningar från 1977-1999. Anspråkslöst och bra . . .
Men där "Low" och "Heroes" var banbrytande mästerverk är "Outside" mest förvirrad och, tror jag, dömd att glömmas lika fort som alla andra Bowie-album från den senaste tioårsperioden.
BOYMERANG: Balance of the force (Regal/EMI)
Medan Graham Suttons gamla kompisar i experimentella rockbandet Bark Psychosis fortfarande står och harvar så gitarrerna glöder ägnar han sig själv numera åt att utforska nya musikaliska områden. På ”Balance of the force” kommer resultatet - en tripp till drum ’n’ bass-landets mörka och avlägsna vrår. Det finns en frenetisk hårdhet och monotoni i hans sound, men också en stor värme som gör att det aldrig blir oengagerat eller trist. I ”Still” gör han kallhamrad techno-rock ’n’ roll med elaka, distade syntar och tunga gitarriff. Och på sista spåret, den insomningsvänligt atmosfäriska ”Lazarus”, lyckas han göra något så banalt som att använda samplat vågbrus - och ändå få det att låta riktigt, riktigt bra. (97/07/11)
BOYZ II MEN: Evolution (Motown)
Ballader, ballader - och åter ballader. Allt från klassisk sängkammarsoul till årets mest tårdrypande mammahyllning (”A song for mama”). Och, tack och lov, några upptemponummer också (det hade inte skadat med fler...). Boyz II Men har förfört förr med sina sammetsröster och de gör det nu igen. Men vi har hört det förut. (97/09/26)
BILLY BRAGG: William Bloke (Cooking Vinyl/Kommunikation).
Ett tag sedan sist, men stolte socialisten Bragg visade genom en övertygande spelning på Roskilde i somras hur saknad han varit. Här rör han sig mellan ett ännu glödande engagemang och insikter på ett personligare plan, mellan genuint brittisk bitterljuv humor ("Everybody loves you babe") och stark indignation över brustna ideal ("From red to blue"), samt mellan solonummer på gitarr och Motown-blåsiga popdängor. Inte omvälvande, men mycket välkommet.
BRAINPOOL: Stay free (Sony)
Skulle tippa att Brainpool åker på en och annan verbal örfil i konkurrerande blad idag.
På detta tredje album kavlar Sveriges popkungar nämligen upp ärmarna och kliver rakt ut i Gallagher-land.
BRAINWAVE: Outstretched (Sonus)
Brainwave har sina rötter i åttiotalets thrash metal, som de blandat med death och aggro, och därmed fått ett mer uppdaterat sound. Tung Bay Area-thrash är ändå stilen man först tänker på. Framför allt påminner svenskarna om Testament, som ju provat alla de stilar på olika plattor, som Brainwave blandat på en.
BRAND NEW HEAVIES: Shelter (FFRR)
Soul på 70-talsvis med väloljade brittiska rytmmaskinen Brand New Heavies. Det är inte direkt nyskapande.
THE BRAXTONS: So many ways (Atlantic/WEA)
Det finns i-n-g-e-n manlig hip hopare som skulle kicka henne ur sängen.
BREACH: Friction (Burning Heart Records)
Oavsett hur man kategoriserar Breach - som hardcore, metall, metalcore eller någonting annat - så är en sak säker. De här norrlänningarna är arga, och resultatet blir tung och oförsonlig musik.
"Friction" är första fullängdaren, och den är snabbare och lite mer teknisk än tidigare kortisar.
Fast fortfarande finns det där lite primitiva som karaktäriserar musikstilen kvar.
BRIGADE: Northern lightz (Roligan/Border).
Väskusthiphop, får man väl säga, inte minst då den här trion kommer från Göteborg. Brigade fattar vad det handlar om. Sound, titlar, uttryck och teman - allt är "rätt". Dessvärre räcker det inte att säga "scandinavian" ibland eller snacka om fisar på göteborgska för att skapa sig en egen profil. Rätt ont om låtar också, trots benäget bistånd från Torsten i Stonefunkers.
BROADCAST: Work and non work (Warp/ Border)
Jag brukar normalt vara rätt ljum till Stereolab och band ur samma kretsar. Sånt tenderar gärna bli lite för blodfattigt och arty-smart i längden. Men med sina enkla gitarrslingor och barnkammarkeyboards lyckas Birminghams Broadcast faktiskt spinna ihop riktigt tilltalande pop. Detta är en samling med spår från singlar och samlingsskivor och därmed förstås en något ojämn platta. (97/07/25)
BRODER DANIEL: Broder Daniel (EMI)
Helt frankt:
BROKEN HOPE: Loathing (Metal Blade)
Broken Hope har åtta år på nacken och tre tidigare skivor på sitt samvete. Deras råa zombiemangel är perfekt att rensa skallen med. Chicagobandet kör över av för många Beverly Hills-repriser försoffade och förmjukade hjärnceller, och lämnar lyssnaren pigg och redo för nya stordåd.
JONATHA BROOKE & THE STORY: Plumb (Blue Thumb/MCA)
Mixa lite tidig Joni Mitchell med en gnutta Suzanne Vega och ni har hyfsat bra hum om hur Jonatha Brooke låter.
GARTH BROOKS: Fresh horses (Capitol)
Ännu en dos Julio Iglesias-country från en av den amerikanska musikindustrins giganter. Garth säljer miljoner och åter miljoner plattor på hemmaplan men har haft förvånansvärt svårt att slå i Sverige. Möjligen för att hans musik och framtoning är så blaskig.
Längtar ni efter hästjazz: skaffa Dwight Yoakams nya istället.
MEREDITH BROOKS: Blurring the edges (Capitol)
Inte Merediths fel. Men nu börjar det bli för mycket. För många Alanis-systrar. För många Sheryl-töser. Okej tjej, tröttsam idé. (97/08/22)
FOXY BROWN: Ill na na (Def Jam/Polygram)
Foxy Brown behöver precis som Lil´ Kim skrubbas ordentligt med tvål i mun, även om The Mahogany-mami mer än porrpingla satsar på att vara tuff gangster, precis som sina kompisar Nas, AZ och Cormega i The Firm. Det är det som är mest förtjusande med Foxy, att om hon nu inte alltid talade vitt och brett om sin ill na na, lika bra kunde vara en ung pojke, hon låter så. Produktionen är inte lika svängig och genomförd som på Kims, utan mer en obestämbar blandning av Mobb Deep producerat kantigt och besök av Blackstreet och vi kan hålla med om att ”Ike´s mood” är fantastiskt men räckte det inte med att den samplades för ganska länge sen till Märy J och därefter till ett otal antal andra, Trackmasters?
Men duetten med Method Man är förstås fantastisk. Och Jaÿ-Z får göra det med årets alla galanta damer.
JENNIFER BROWN: In my garden (Richochet)
Slickat, stilsäkert, superproffsigt.
SAM BROWN: Box (Demon/MNW ILR)
För snart tio år sedan hade Sam Brown en megahit med solodebuten ”Stop”, som sålde 2,5 miljoner exemplar. De siffrorna har hon inte lyckats nå fler gånger och frågan är om det lyckas nu heller.
JACKSON BROWNE: Looking east (Elektra/Warner)
En långt ifrån lika omtumlande uppevelse som förra skivan, den becksvarta besvärjelsen "I'm Alive". Men så ägnar sig Jackson Browne bara undantagsvis åt att rota i de ömmaste såren den här gången. I stället blandar han smoggtäta betraktelser från hemstaden Los Angeles med politiska pamfletter - ibland väl mästrande - samtidigt som han försöker utveckla nya nyanser i den tillbakalutade västkustrock han väl numer är ensam om att vårda.
JACKSON BROWNE: The next voice you hear - the best of (Warner)
”I'm going to find myself a girl/Who can show me what laughter means/And we'll fill in the missing colours/in each others paint by number dreams”.
BROWNSTONE: Still climbing (Epic/Sony)
Inom R&B (och hip hop) råder ett ogenerat kotteri med resultatet att många av genrens aktuella skivor är producerade av samma personer och artisterna medverkar fritt (nåja) och friskt på varandras plattor. Men på Brownstones uppföljare (till ”From the bottom up”) ”Still climbing” lyser alla Puffy, R. Kelly, Babyface och Trackmasters med sin frånvaro. Flickorna har från början klarat sig med sig själva och mer okända kontrollbordsrattare och resultatet är precis som vanligt perfekt stämsång omgiven av genomsnäll soul. Sån som ska strömma ut genom fönstret när man vårstädar. (97/05/23)
BRUJERIA: Raza Odiada (Roadrunner/MNW-ILR)
Ryktena om Brujeria är många... Än är de ett gäng mördare och knarkkungar från Sydamerika, än är de en metallisk supergrupp med medlemmar från bl a Faith No More och Sepultura, och gäster från Slayer och Machine Head. Dessutom lär bandet ge en stor del av inkomsterna till indianska rebeller i Mexiko. Vad än sanningen är, så är i alla fall innehållet detsamma. Småtaskigt ljud, arg musik, flåsvrålande sångare och hatfyllda, halvpolitiska spanska texter, som i motsats till musiken ger ett exotisk och starkt intryck.
B-THONG: From strength to strength (Mascot/MNW-ILR)
På sin tredje platta visar göteborgarna upp en ny sångare, Ralph Lennart. Den musikaliska riktningen är också annorlunda, svängigt retro med vissa Soundgardenkomplex. Bandet gör saker onödigt komplicerade, samtidigt som soundet är för murrigt.
BUILT TO SPILL: Perfect from now on (City Slang/Border)
Doug Martsch gräver i sig själv och kommer upp med skarpsynt och kärnfull lyrik om allehanda eviga frågor. Detta till en lågmäld men färgrikt arrangerad amerikansk gitarrock med massor av bottnar att upptäcka. ”Perfect from now on” är faktiskt mitt första möte med Idaho-trion, och folk jag litar på säger att jag borde älska det här. Det är det mycket möjligt att jag gör. Om ett halvår eller så.
LTJ BUKEM: Earth vol. 2 (Good looking/Border) LTJ
Bukem och hans medarbetare har gjort ett så häpnadsväckande bra jobb med de båda volymerna av Logical progression att man nästan glömmer bort att de gör en massa annat skoj också. Som att utforska jazzen på olika områden och ge ut resultatet i form av samlingsserien Earth, till exempel. För det här har inte så mycket att göra med den särpräglade drum ’n’ bass han gjort sig känd för. Bara ett par spår driver upp tempot något.
BUMBLEBEES: Thank you, goodbye (Epic/Sony)
”Alternativt” amerikanskt rockskrammel från Stockholm. Fick dåliga grungevibbar när jag först hörde bandet, och visst. Det maler lätt lite poänglöst och sångaren Charlie Granberg har en del jobbiga Eddie Vedder-hyss för sig. Men kvartetten är lyckligtvis poppigare än så och känner dessutom till Dinosaur Jr och Beatles också. Och får därför till det riktigt bra i spår som ”Confusion” eller ”Stick around for joy”.
R L BURNSIDE: A ass pocket of whiskey (Matador/Border).
Lollipop-bekant, cool man i sextioårsåldern, som spelat deltablues i mer än 50 år och avlat 14 barn under tiden. Här slår han sig ihop med de slamriga spolingarna i Jon Spencer Blues Explosion och möter dem på ungefär halva vägen. Detta är elektrisk spontanblues inspelad på en eftermiddag där mikrofonerna distar och gitarrerna skär men där massor av nervtrådar sprattlar befriande. Burnside pratsjunger om Hitler, sprit och ensamhet och får till ett grymt sväng i exempelvis "Boogie chillen".
RL BURNSIDE Mr Wizard (Fat Possum/Border)
Bara månader sedan Burnside släppte uppskrivna samarbetet med Jon Spencer Blues Explosion på ”A ass pocket of whiskey” och gubben vet att smida medan gitarrsträngarna är varma. Här är således en ny dos salt högspänningsblues. Blues Explosion hoppar in men Burnside backas huvudsakligen av sina turnémusiker. Det är blues med två gitarrer och trummor och standards som ”Rollin’ & tumblin’” och ”You gotta move”. Men trots upplägget inga trista rester. I några ögonblick, som i den helt groteskt röjiga ”Alice Mae”, toppar Burnside rentav det bästa på ”A ass pocket of whiskey”.
BUS 75: Bus 75 (Mega)
Den dynamiska duon Pigeon och Dacream har något som ger dem en särställning tillsammans med Latin Kings på den svenska hip hop-scenen. De utgår nämligen inte från kaxighet och råstyrka, utan humor och intelligens. Hör bara trallvänliga ”Menage á trois” eller den sanslösa ”Introduktionskurs i svenska”. Och fall pladask. (97/09/19)
BUSTA RHYMES: The coming (Elektra/Warner)
Skivbolaget använder ordet "outrageous" för att beskriva rapparen Busta Rhymes scenpersonlighet. Det stämmer bra, då ordet inbegriper betydelserna skandalös, upprörande, överdriven, fantastisk, våldsam, ursinning - och Busta Rhymes är just allt detta. Ibland en hemlös hund som springer gatlopp och skäller fram sin livsångest; ibland ett uppretat fyllo, som spottande och sluddrande raglar runt och hugger tag i folk.
Busta Rhymes egensinniga sätt att leverera sina rhymes (med rap, vrål, stön, väsande m.m.) gjorde honom till frontfigur i numera upplösta Leaders Of The New School och har medfört en rad spännande samarbeten med bland andra A Tribe Called Quest, Big Daddy Kane, Mary J. Blige och TLC.
BUSTA RHYMES: When disaster strikes... (Elektra/Warner)
Busta Rhymes stod för en av förra årets mest uppmärksammade debuter, ”The Coming”. Inte konstigt att uppföljaren ”When disaster strikes...” är full av tunga namn - Sean ”Puffy” Combs och Erykah Badu, bland andra. Resultatet är ingen milstolpe, men vitalt och bitvis riktigt underhållande. (97/09/26)
BUTTER 08: Butter 08 (Grand Royal/Border)
Hippt så det förslår: Russel Simins, vanligtvis trummis i Jon Spencer Blues Explosion, slänger ihop en blandning av hardcore, pop, funk och jazz på Beastie Boys skivbolag tillsammans coole designern och regissören Mike Mills (nej, inte han i R.E.M.) på bas, två japanska töser på lite av varje samt en kille med rolig frisyr på gitarr. Det låter vilt, vansinnigt och vridet - och faktiskt riktigt, riktigt bra! Grymt svängigt bitvis, inte minst i ”It’s the rage” där självaste Sean Lennon gästar på orgel. Snyggt pappomslag med ”gammal originalvinyl”-känsla också.
BUTTHOLE SURFERS: Electriclarryland (EMI)
1996. Punk är större än Grand canyon. Då passar Butthole Surfers på att göra sitt mest statiska album någonsin. Fin timing.
DAVID BYRNE: Feelings (Luaka Bop/Warner)
Han är nyss fyllda 45 år men visar inga tecken på att tappa lusten och nyfikenheten.
PY BÄCKMAN, DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND: Hits! (EMI)
Vi som var med när det begav sig nynnar automatiskt med i Hylander-dängor som ”Farväl till Katalonien” och noterar att det växt en hel del mossa på flera av Pys gamla paradnummer. Men de nyskrivna låtarna på samlingen håller måttet och har ni inte en Raj Montana-samling hemma är ”Hits!” värd att införskaffa. Även om hiphetsfaktorn för många är lägsta tänkbara. (97/05/30)
Aftonbladet på internet distribueras via 
|