Arkiv CD-recensioner K

24 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.

Mästerligt!
Mycket bra
Bra
Godkänt
Dåligt
Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

KAMRATERNA: Dyra drinkar på novisers vis (Start Klart) Mikloz Fläckman, ex-Traste Lindéns kvintett, är en magnifik låtskrivare. Numera jobbar han som journalist, och dyker bara upp sporadiskt som musiker, som på den här löst hållna CD:n. Vid sångmicken finns Traste, Sigge Hill, Stefan Sundström och andra Mikloz-kamrater. Sympatisk, folklig pop, men lite väl snåriga, överarbetade arrangemang emellanåt.
Anders Hvidfeldt

KARANDASH: Applicide (Egen/House Of Kicks) Äppelmord heter skivan och solmetall kallar sig bandet. De utstrålar en positiv känsla och humor som jag uppskattar. Musikaliskt verkar norrlänningarna inte veta var de vill höra hemma, fast förvirringen är enhetlig, så den kanske är genomtänkt. Bandet låter som en blandning av gammal thrash, dödsmetall och lite hardcore, med inslag av vackra gitarrslingor. Sångaren varierar oftast mellan dödsvrål och thrashsång. I sina stunder påminner Karandash så smått om Testament, men har ändå ett eget sound.
Bella Stenberg

MICHAEL KATON: Rub (Provogue/MNW) Robust boogiekung från Michigan. Han är inte mycket till sångare och kanske inte heller världens vassaste låtskrivare, men rockar gör han, Katon. "Rock 'n' roll redneck mamma jamma honkin´fool" skulle kunna välta vilket party som helst.
Per Bjurman

KATRINA & THE WAVES: Walking on sunshine - the greatest hits (EMI) Skivbolaget EMI är inte sena att krama märgen ur gamla Katrina & The Waves efter schlagervinsten med ”Love shine a light”. Men tro inte att den finns med här. Nej, nej. Det här är det göttaste från Katrinas 80-tal.
Och det bästa är daterat 1985. Då hon med dunder och brak slog igenom som en lightversion av Pretenders Chrissie Hynde med Huey Lewis-doftande sommarhiten ”Walking on sunshine”. (97/05/16)
Ronny Olovsson

KATRINA & THE WAVES Walk on water (Warner) Jag blev riktigt upplivad av Katrina & The Waves den där myggbitna natten i Timrå härom månaden. Gruppen rockade med pånyttfödd glöd och markerade med all önskvärd tydlighet att de inte hade några som helst avsikter att bli schlagermjäkiga lightpoppare på heltid.
Den här comeback-plattan är inte alls lika rolig. Nog för att Katrina Leskanich har bett i rösten och nog för att Kimberley Rew, som skrivit det mesta, ännu har viss näsa för melodier.
Men på det hela taget är "Walk on water" ett rätt splittrat, kvalmigt nostalgiskt hopkok av 60-talssoulig rock, bleka ballader och lite andrahandssorterat rockröj som skulle kunna vara överblivet från fina 80-talsplattan "Waves".
Jo, de svänger fräckt i "Eejay" (med sampling från Etta James!), "Take a little piece" är en trivsam McCartney-variant och jo, "Love shine a light" är faktiskt en bra låt.
Men det här albumet lär knappast räcka för att åter göra Katrina & The Waves till ett namn att räkna med.
Bildtext: Katrina & The Waves på grönbete. Tyvärr känns det mer ljummen ladugård om den nya skivan. (97/07/18)
Håkan Steen

KAVANA: Kavana (Nemesis/Virgin) Efter Take That, East 17 och Backstreet Boys har pojkgruppspopen fullkomligt exploderat.
Här finns pengar att göra på unga tonårstjejer som gärna delar ett intresse för samme kille i BSB till exempel. Kavana kör solo, precis som Peter Andre - och han är ungefär lika trist.
Ty, vad både Kavana och Peter saknar, som ovanstående grupper har ett gäng av - är charm.
Kavanas musik är tröttsamt slätstruken, inte ens min trettonåriga gummidotter anser att det är någon upphetsningsfaktor att tala om här. Då fattar ni ju... (97/05/16)
Annika Sundbaum-Melin

K-CI & JOJO: I love always (MCA) Jodeci är döda.
Leve Jodeci!
Den stilbildande R&B-gruppen, nyskapande och lekfull produktion och direkt-i-underlivet romantiska texter, är nämligen icke mer.
Men när halva, bröderna K-Ci och JoJo, går åt sitt håll är det ändå mest som förut.
Jodecis låtskrivare DeVante har producerat ett spår på ”Love always” (typisk Jodeci-titel) och hans bror Dalvin gjort en remix men framför allt är det förstås Rösterna.
K-Ci, den lilla magra med den stora basen, och JoJo, den ganska runda med den vackra falsetten, var lika mycket Jodeci som DeVante var gruppens hjärna och Dalvin dess omslagspojke. K-Ci och Jojos pipor är av den kalibern att de framkallar fysisk längt, fortfarande är det heller ingen genans på vibratosidan.
Det hörs ut i minsta ton att sedan starten i kyrkokören har de här bröderna levt ett, låt oss säga, innehållsrikt liv.
Äntligen kan sagan fortsätta. (97/06/27)
Anna Björkman

KE': I am (RCA) Det börjar lovande med ringande akustiska gitarrer i "Strange world". Men Ke' är en låtskrivare med många ansikten. Emellanåt bygger han låtarna på molliga syntmattor men lyckas ändå skapa melodier med hitkänsla. "I don´t wanna go" är bara en av flera såna sånger. En märkligt androgyn artist dessutom. Länge sen jag hörde en kille som sjunger så feminint.
Anders Hvidfeldt

KEEGAN: Mind no mind (Aprobo) Gitarristen, sångaren och låtskrivaren Jeff Keegan skulle nog gärna bli Sveriges nästa stora gitarrhjälte. Hans självtitulerade band låter som en korsning mellan Helloween och Queensrÿche, åttiotal som de försökt förkläda som nittiotal. Visst finns både spelskicklighet, tyngd och många detaljer på Keegans andra platta, men det räcker inte när hela mentaliteten och tidszonen känns fel.
Bella Stenberg

ROBERT EARL KEEN: Picnic (Arista) Bruce Springsteen mottog i veckan Polar Music Prize för sin jordnära musik om den lille mannen i USA.
Den musikaliska berättartraditionen lever vidare i Amerika och Robert Earl Keen är ännu en i raden som sjunger om trasiga bilar, hångel och socialbidrag.
Och han gör det med en nervig stämma som når fram. Och med sånger som står starka i snålblåsten.
Missa inte. (97/05/09)
Ronny Olovsson

SALIF KEITA: Folon (Mango) Som många andra afrikanska musiker som fått framgång i Europa har Salif Keita (hövdingason från Mali) en fantasisk röst: ljus och stark på samma gång.
Däremot har han alltid haft svårt att få till bra melodier - och eftersom han envisas med att skriva allt material själv har hans senaste skivor varit ganska så upp och ned. Nya Folon är dock jämnare än något han gjort förut. Här finns några snabba danslåtar med ett makalöst tryck, Tekere och Africa, läcker afrikansk reggae och två vackra ballader, som båda låter som om han tjuvlyssnat på Bellman.
Enda missen är en svag hyllningslåt till Nelson Mandela. Själv svart albino låter Keita en del av skivans behållning gå till en förening som hjälper albinoer över hela världen.
Arne Norlin

THE KELLEY DEAL 6000: Go to the sugar altar (Nice rec) Breeders-gitarristen Kelley Deal höll på att knarka bort sig, men efter att hon greps för heroininnehav förra året har hon "rehabiliterat sig" (syrran Kim skapade The Amps under tiden). Här är så Kelleys soloprojekt som (naturligtvis!) är allt annat än ett konventionellt rockalbum. Istället lockar Kelley in oss i hardcorescenens twilight zone. Leder oss genom ett udda äventyr som lämnar lyssnaren allt annat än likgiltig. Jag kan inte säga att jag gillar allt, men jag tycker definitivt att allt låter spännande. En nog så sällsynt kvalitet i dagens formaliserade MTV-skval.
Ronny Olovsson

R. KELLY: R. Kelly (BMG) Sammetssoul som kommer att hålla länge, länge. R. Kelly må vara ett okänt namn för många. Men han skrev faktiskt "You are not alone" till Michael Jackson och bara det säger en hel del om hans kapacitet. Kellys tredje album är inget för dansgolven. Men de som faller för stilla, sugande och supersnygg soul får allt och lite till.
Anders Hvidfeldt

KENNETH & THE KNUTTERS: Mycke' mera macho (Sony) Stora hjältar ute i folkparkerna iklädda hjälmar och MC-kläder. Tja… Kenneth och hans knuttar spelar pruttlustig buskisrock för lågstadiet. Och de bensindoftande ordvitsarna som var småkul på debutskivan för hundra år sedan stinker i dag. Att beskjuta deras replokal med raketgevär vore att ta i, men den här skivan är inte bra. Den är usel.
Ronny Olovsson

KENNY G: The moment (Arista) Instrumentalmusikens Michael Bolton. Kenny G har samma pudelfrisyr och samma sirapssmetiga låtar. Kan ingen trycka upp en trasa i hans sopransax och få tyst på terrorn?
Anders Hvidfeldt

KENT: Verkligen (RCA/BMG) Alla negrer äro bruna, utom dom från Eskilstuna.
Så lyder en gammal aforism, myntad av spetsfundiga opponenter till handbollslaget GUIF. Jag kommer att tänka på den när jag hör den här skivan.
Det finns nämligen ögonblick på "Verkligen" då Kent - som ju härstammar från den sörmländska metropolen - svänger som en hel basketplan i södra Bronx, sitt bländvita uttryck till trots. Inledande "Avtryck" är ett sådant ögonblick, singelbekanta "Kräm (så nära får ingen gå)" ett annat, "10 minuter (för mig själv)", "Halka" och "I stället för ljud" ytterligare tre. Fantastiska rock 'n' roll-nummer, omöjliga att sätta såvida man inte har rytmen i blodet...
Andra sånger - som "Gravitation", "Indianer" , "Thinner" och drygt åtta minuter långa "En timme en minut" - är mer lågmälda och kontemplativa, men också de rymmer vulkanisk dynamik, om än undertryckt. Sedan återstår avslutande "Vi kan väl vänta tills i morgon", som är allting på en gång. Därmed var alla skivans spår nämnda och det med all rätt. Kents andra album saknar svaga sekvenser. Den är, faktiskt, en av de bästa svenska skivor som någonsin spelats in. Inte fullt lika mästerlig som Lundells "Den vassa eggen" kanske, men helt i klass med Ebbas andra och första, Jakob Hellmans "...Och stora havet" och Eldkvarns "Himmelska dagar".
Anslaget är detsamma som på fjolårsdebuten; dramatisk rock, egensinnigt skulpterad efter mönster från brittiskt 70- och 80-tal. Skillnaden består i ännu bättre låtar, med ännu hetare nerv, och ännu bättre framförande, med ännu mer temperament och laddning (hör sången...hör Sami Sirviös blixtrande gitarrslingor). Tillika har Berg sublimerat sin mångbottnade, delvis Jakob Hellman-besläktade lyrik. Det finns formuleringar på "Verkligen" som fräter i hörselgångarna.
En svensk klassiker.
Per Bjurman

CHAKA KHAN: Epiphany: The best of Chaka Khan (Reprise) Med låtar som ”Ain´t nobody” och ”I feel for you” har Chaka Khan för evigt skrivit in sig i soulhistorien. Båda har mer än tio år på nacken men låter som nya än i dag. ”Epiphany...” innehåller ett axplock ur Chakas karriär, mixat med en handfull nyinspelade spår som det faktiskt osar krut om.
Än är Chaka inte nere för räkning.
Anders Hvidfeldt

ANGELIQUE KIDJO: Fifa (Mango) Angelique Kidjo från Benin i Västafrika tog världen med storm vintern 1994 och fick oss att dansa och le fånigt till singeln "Agolo". Hon besökte Sverige i samma veva och förvandlade Gino i Stockholm till bastuvarm klubb. En het show många talar om fortfarande.
"Miriam Makeba för 90-talet", skrev jag om förra CD:n "Ayé", en skiva med svängig, lättillgänglig afrikansk pop och rent förföriska rytmer. "Fifa" är Kidjos fjärde album - och en hyfsat trygg investering för alla som föll för de tre första. Jag skriver hyfsat, för riktigt så energisk och angelägen som tidigare känns inte Kidjo den här gången.
Kanske är jag överkänslig, men är det inte lite väl mycket upprepning av framgångskonceptet?
Anders Hvidfeldt

KID LOOPS: TimeQuake (Filter/Border) Londongrabben Jamie Lexton gör svängig drum 'n' bass av det atmosfäriska slaget, ibland tillsammans med brorsan Charlie, men debuten begår han på egen hand. Och det klarar han alldeles utmärkt. Hans båda singlar har bådat gott, men ”TimeQuake” till och med överträffar förväntningarna. Öppningsspåret ”One tiny universe” är en hybrid mellan rafflande beats och slickad ambient, som blivit något av hans kännetecken. I den stilen fortsätter han, med avbrott för bland annat hip hop-spåret ”Wicked loops” och varvar slutligen ner med ”Counter clock world”, låtar som ger mer åt framtiden än stjäl från historien. (97/07/29)
Benjamn Mandre

GREG KIHN: Horror show (Clean cut/MNW) Under sjuttiotalet firade Kihn hyggliga framgångar som en sorts poppigare Springsteen. Idag lutar han sig mot ett mer vuxet, för att inte säga avmätt, uttryck. Mer temperament hade inte skadat, om man säger så. Baltimore-sångaren vet dock fortfarande hur man skriver en låt. Balladen ”Horror show” är en riktig rysare...
Per Bjurman

CAROLE KING: The Carnegie hall concert 1971 (Sony) En pärla som legat gömd i 25 år. King sjunger de bästa låtarna från sin då färska ”Tapestry”, plus några andra ess hon skrivit. Sparsamt komp och ett inspirerat gästspel i fyra låtar av James Taylor. Ljuvligt.
Jens Peterson

KILLING JOKE: Democracy (Butterfly/MNW ILR) Det här Londonbandet må ha varit hur inflytelserikt som helst en gång. I dag klarar de bara en sak: att återuppväcka de unkna, tungfotade, pompösa sidorna av 80-talets postpunk som man var så glad över att man lyckats förtränga. "I kiss my intellect goodbye", skrålar Jaz Coleman. Exakt.
Håkan Steen

KINGDOME COME: Live & unplugged (MNW) Det är bara Lenny Wolf som är kvar i Kingdom Come, men han fortsätter sin envisa kamp för att låta som modern tids Robert Plant. En helt okej liveplatta med spår från bandets fyra plattor, mycket bra om man gillar den här typen av tung sjuttiotalshårdrock.
Tyvärr hörs det att Kingdom Come är en soloartist med kompmusiker dessa dagar och inte ett band, det är en smula statiskt.
Min allergi för hårdrockare som kör akustiskt, ger också svåra utslag på det medföljande akustiska alstret. Självfallet lägger herr Wolf också in Beatles ”And I love her” och därmed tappar han all trovärdighet. Köp de första studioplattorna i stället!
Annika Sundbaum-Melin

KINKS; To the bone (Guardian) Äldre Kinks-fans kommer att gilla det här. Nya kommer att strömma till - och upptäcka ett av 60-talspopens största band.
Bröderna Ray och Dave Davies är två seglivade överlevare och deras låtskatt ovärderlig.
”To the bone” är en cd-dubbel med både opluggade, akustiska versioner och elektriska varianter av många av Kinks mest minnesvärda sånger, kompletterad med ett par helt nya låtar.
En hel del är inspelat tätt och nära, inför en handfull vänner och fans i Konk-studion 1994. Annat är hämtat från världsturnén Kinks då just avslutat.
”Lola”, ”You really got me” och ”Dead end street" finns självklart med bland de 29 låtarna - men också sånger som inte är lika sönderspelade.
Okej för att originalen är bättre. Men ändå får man leta länge efter nåt mer underhållande.
Anders Hvidfeldt

KIP WINGER: Thisconversationseemslikeadream (MNW/ILR) Minns någon smörmetallbandet Winger ?
I såfall, glöm det. Kip Winger har lämnat all pubertal pudelrock bakom sig och närmat sig de stora Gudarna i musikaliska sammanhang. Modernt sound alá Peter Gabriel, rasande snygga låtar i samma skola, men ändå mer experimentell än Phil Collins och Sting. Det enda Kip har kvar från hårdrocktiden är attacken i tonerna och den kraftfulla, sensuella sången. Lyssna på ”Monster”, ”Angel of the underground” och fall i farstun för ”nya” Winger.
Annika Sundbaum-Melin

KISS: Greatest Kiss (PolyGram) Jag lär göra allt för att sveda mina ögonbryn på Gene Simmons eldsprutande utandning när Kiss spelar i Stockholm om ett par veckor. Så långt är jag med på spektaklet.
Men att krämarna i Kiss i år ger ut tre olika hitsamlingar, en ”unplugged”, en livesamling och nu den här, står mig upp i halsen.
Man kan inte förpacka om samma vara hur många gånger som helst.
Ronny Olovsson

KISS: MTV Unplugged (Polygram) Är det här Kiss?, frågade polaren upprört när jag satte på detta nya akustiska alster. Ja, tyvärr. Det tycks mig som om alla rockband någongång får någon slags prestationsångest och tror att de måste bevisa någonting genom att lira akustiskt.
Men, just själva liret har väl aldrig varit Kiss starka sida (jag menar på den här plattan finns inte ett solo som inte vilken fjortisgitarrist som helst i Sverige skulle göra bättre) och jag trodde aldrig Kiss skulle nedlåta sig till sånt här. Kiss storhet har varit låtarna, utstyrseln, teatern, stämsången. Sexig rock n´roll avsedd endast för att få publiken att brinna från midjan och neråt. Inget bjäfs liksom.
Vad ska man med den här plattan till om man inte är samlare eller något? Ska Kiss erövra Dylanpubliken? Vad blir nästa steg? En jazzplatta? Bevare oss. Originalbandet med Ace Frehley, Gene Simmons, Paul Stanley och Peter Chriss är samlat för första gången på 16 år och det firar man med det här... Förse den här CD:n med varningstext, detta är förargelseväckande beteende.
Annika Sundbaum-Melin

KISS: Carnival of souls (Mercury) Ett 90-tals-Kiss med dovare, nedstämda, gitarrer, långt från det boogierockande partajbandet som nu turnerar klotet runt. Faktum är att Kiss aldrig varit elakare och mer melankoliskt på en studioskiva än så här. Men den krassa sanningen är väl den att Stanley/Simmons försökte haka på den trendiga vågen av ny tung rock. Och just innan man gjorde det dök en mer penningstinn idé upp: återföreningen i smink. Kiss-medlemmarna Bruce Kulick och Eric Singer som spelar här är i dag kickade. Det förflutna har hunnit upp Kiss, och detta album lär därför bara bli en kuriositet i marginalen. (971024)
Ronny Olovsson

CHRISTINA KJELLSON & STOLTMARGIT: Långt till Amerika (Nonstop) Stefan Sundström har producerat den begåvade artisten Christina Kjellsson, som har en osedvanlig förmåga att göra kluriga, skojiga, vemodiga texter, med starka melodier.
Lyssna på "Visa för egen hand" , "Finland", "Film från 52" och en "En anakronikers dilemma", med uppmaningen: Sextiotalister i alla länder - håll ut! Vi kommer förmodligen inte ens att dö i tid.
Det här är en skiva som lätt kan glömmas bort i skuggan av Lisa Ekdahl och Idde Schultz. Men Christina förtjänar massor av radiospelningar, här kryllar av potentiella hits.
Annika Sundbaum-Melin

JAZ KLASH: Thru the haze (Cup of tea/House of kicks) Jaz Klash, som består av DJ-trion Peter D, The Angel och Rob Smith (från Smith & Mighty och More Rockers), gör ett behjärtansvärt försök att sammanfoga drum ’n’ bass och jazz. Och ambitionsnivån är det inget fel på, med sex inlånade musiker som gör sitt bästa för att skapa en akustiskt jazzig atmosfär. Mestadels svänger det rätt bra och coolast är den funkiga ”BQE” med gästrap från Cokni O’Dire. Men ”Thru the haze” dras med ett stort problem: det saknas helt enkelt riktiga låtar. (97/07/04)
Benjamin Mandre

MARK KNOPFLER: Golden heart (Vertigo) Dire Straits lever - tack vare Mark Knopfler.
Inte för att jag har en aning om den här mogenrocken har en sportslig kommersiell chans. Än mindre om någon bryr sig. Men när vår tunnhårige, gamle gitarrhjälte visar upp sig på egen hand så blir resulatet, faktiskt, mer än hövärt.
Inte för att Mark Knopfler soloverk är originellt, lång ifrån. Låtarna på "Golden heart" är ungefär lika egna som nåt av Chris Rea. Men det som ändå imponerar är Knopflers musikalitet, allt från det drivna, trygga gitarrspelet till sången han lägger på de här 14 låtarna. Varierat är det också. Stundtals med slagsida åt irländsk folkmusik med uillean pipes, bouzouki och dragspel, ibland bara rak, sketen rock att konsumera utan eftertanke.
Dessutom har Knopfler totat ihop en hyllningslåt till all världens autografjägare. Den heter "Rüdiger" och lär bli nationalsång bland alla fans som aldrig får en chans att komma super-Mark in på livet. Ganska rörande och gulligt, alltihopa.
Anders Hvidfeldt

KONKHRA: Weed out the weak (Die hard/house of kicks) Jag gillar överaskningar. I alla fall positiva sådana. Och eftersom jag aldrig trodde att danska Konkhra kunde åstadkomma en så här bra skiva är jag väldigt glad. Med hjälp av två nya amerikanska medlemmar, trummisen Chris Kontos (tidigare Machine Head) och gitarristen James Murphy (tidigare Death, Obituary och Testament) faller alla bitarna på plats. Dessutom har en hel del ingredienser tillkommit sedan sist.
”Weed out the weak” är ett fett album på alla sätt, och helt rätt i en tid när Machine Head är ett av de populäraste metalbanden. (97/08/08)
Bella Stenberg

LENNY KRAVITZ: Circus (Virgin) Rock'n'roll är död, förkunnar Lenny Kravitz. Och det låter ju tufft. Men pinsamt nog hittar jag bara ett exempel som stärker diagnosen: Kravitz själv. Hans försök att placera gamla trötta funk- och metal-fusioner i het New Orleans-miljö känns förtvivlat livlösa. Den som gräver en grop åt andra . . .
Per Bjurman

KRIS KROSS: Young, Rich & Dangerous (Sony) Ni minns dom. Byxor bakåfram. Hoppade runt. "Jump, jump", skrek de. Söta små gossar som försökte vara tuffa, coola killar. Michael Jacksons skyddslingar. Året var 1991. Albumet var "Totally Krosset Out".
Jodå. Nu är de tillbaka. Och jag vet inte vad som är roligast: att höra att de kommit i målbrottet eller bilderna på skivomslaget. Får lust att nypa dem i kinderna och tantigt utbrista "men oh så ni har vuxit".
Musikaliskt gör de idag tillbakalutad hip hop. De har lärt sig säga "nigga" som de stora pojkarna. Men så mycket mer vågar de inte. Lite fjunläppat. Spår fyra? En intervju!
De talar om att det är svinaktigt rika - redan. Men de var definitivt roligare som småpojkar. Hoppandes.
Ronny Olovsson

ED KUEPPER: Frontierland (Hot/MNW ILR) Gamle Saints-mannen Kuepper fortsätter oförtrutet att släppa plattor. Han gör musik helt efter eget huvud och är alltid värd att lyssna på. "Frontierland" är ett av de bästa album jag hört med Kuepper och ett album med en snudd på förbluffande bredd. I två nummer stöper han om sin sedanvliga eftertänksamma gitarrrock till danspop, "The weepin' willow" är snudd på ren house. Några spår senare får han "Rough neck blues" att låta som en gammal stenkaka med deltablues från 30-talet. Splittrat, visst, men nästan bara bra låtar. Upptäck Ed Kuepper!
Håkan Steen

ED KUEPPER: Sings his greatest hits for you (Hot/MNW) En något magstark titel. För det första har Ed Kuepper inte haft några hits, för det andra är urvalet bristfälligt. Låtarna från hans allra bästa skiva, 1990 års "Today wonder" saknas Men för tusan - har du missat denne oförskämt underskattade australiensare, som bildade The Saints tillsammans med Chris Bailey och på egen hand utvecklat en säreget hudlös folkrock, kan samlingen "Sings his greatest..." vara en bra introduktion.
Per Bjurman

ED KUEPPER: Starstruck (Hot/MD) Man vet inte med Ed Kuepper. På fjolårets fina ”Frontierland” blandade han sin vanliga gitarrrock med urblues och housepop och här kommer ett helt instrumentalt album med 26 spår. Somligt är musik från filmen ”The Christmas cake” och resten spretar nästan lika vilt som förra plattan. Det är drömskt, dansant och djungelsvängigt om vartannat och egentligen rätt bra, men jag vet ju hur instrumentalplattor brukar sluta. Som hyllvärmare. Så det här är för fansen. De två-tre mest inbitna, alltså. (97/08/08)
Håkan Steen

ED KUEPPER: The wheelie bin affair (Hot/MNW ILR) Denne australiensare, som jag aldrig missar ett tillfälle att puffa för, sprutar ur sig plattor. Härom månaden kom filmmusikplattan ”Starstruck” och nu anländer denna samling av b-sidor, spår från samlingar och andra 90-talsobskyriteter.
Lika vild stilblandning som vi är vana vid från sentida Kuepper-album. Moderna dansmusikförsök trängs med en gammal bluesstandard som ”Milk cow blues” och en version av Kinks-klenoden ”Last of the steam-powered trains”. Både berg och dalar och kanske inte den bästa Kuepper-introduktionen, men versionen av AC/DC:s ”Highway to hell” har onekligen visst kuriosavärde. (97/10/03)
Håkan Steen

KULA SHAKER: Kula Shaker (Columbia/Sony). Kan inte säga att jag älskar när Crispian Mills rabblar indiska fraser i sitar-späckade "Govinda". Den här psykedeliafrossande debuten håller heller inte riktigt hela vägen låtmässigt. Men när britterna vräker på med fet hammond och funkiga trummor och får det att svänga, som i "Smart dogs", "Hey dude" eller hiten "Tattva", är det riktigt roligt. Fast det hade förstås varit ännu roligare på en klubb i Manchester för sisådär sex-sju år sedan. Håkan Steen

KÖTTGROTTORNA: Tinnitus (Beat Butchers) Ljudet är ovanligt fett, annars är evighetsbandet Köttgrottorna sig lika.
Tyvärr har de många sådana texter som får mig trött på svensk punkrock - som en läroboksliknande text om lunnefåglar, en annan om en fluortant med tjocka lår och en tredje om köttkannibalism. (97/05/02)
Bella Stenberg

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via