Välkommen till Puls CD-arkiv Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD? I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö. Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus. Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.

Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!

R

RADAR BROS: Radar Bros (Restless/Border) ”Sadcore” har den kallats, den långsamtgående rockvariant som före detta Maids of Gravity- och Medicine-mannen Jim Putnam ägnar sig åt. Ni som kan tänka er Will Oldham från Palace lägga sin veka röst över Spains rökiga Velvet Underground-tripper har en hyfsad bild av vad Radar Bros handlar om. Om fler ska få vara med kan man säga att alla som gillar Cowboy Junkies eller Neil Youngs mer aparta ögonblick och är beredda att avsätta lite tid antagligen kan hitta en hel del på detta sträva men bitvis mycket starka stycke svårmodsrock.
Håkan Steen

---

CUTTY RANKS: Six million ways to die (Priority/Virgin) Välj ett.
Jag beundrar många killar som vill kallas tuffa och Cutty Ranks är nog den allra tuffaste så det var tur att hans senaste platta är så bra.
Med sin mjuka, lätt falsklingande röst smattrar Cutty (ni ska se hans ärr över ena kinden) ut sina livsfarliga machofraser till oklanderligt skinande produktion som inkluderar både Barrington Levy och Shaggy.
Låt oss hoppas att Cutty aldrig bestämmer sig för att bli en blid som Buju.
Anna Björkman

---

RAS KASS: Soul on ice (Priority/Virgin) När jag för inte så länge sen bodde i Los Angeles var det bäst att sälla sig till skaran som hyllade Ras Kass - annars var man inte nere med den riktiga Västkusthip hopen.
Ras hör till den genren rappare som verkligen koncentrerar sig på det verbala och säga vad man vill om extra smarta rim, men det är inte så ofta just dessa svänger. Eller om det mest är med gravallvaret de extra smarta rimmen levereras som gör att det blir lite styltigt och även om Ras vill det så blir man faktiskt inte särskilt förfärad när han förolämpar ungefär det mesta.
Det blir alltid så mycket roligare när man inte tänker efter först.
Anna Björkman

---

RAW: Now we´re cookin´(Septima) En lysande titel på bandet Raws andra platta, framförallt för att de är så otroligt mycket roligare att lyssna på i dag.
Raw har lämnat den värsta 80-talsmetallen bakom sig och satsat mer energi på att skriva bra låtar. Särskilt originellt är det fortfarande inte, men melodiöst, snyggt och bra utfört.
Annika Sundbaum-Melin

---

RAY WONDER: Good music (NONS/Border) Andra albumet från en Umeå-kvartett som verkar gilla att rota bland samma bossanova-, Pixies- och Burt Bacharach-plattor som Eggstone. Logiskt nog är det också Malmö-trions sångare Per Sunding som producerat ”Good music”. Ray Wonder tar faktiskt ut svängarna ännu mer än Eggstone. Här finns cirkusmusik, cha-cha och charleston, men på något egendomligt vis lyckas bandet knyta ihop alla spretande trådar till en hyfsat personlig popväv. Kul att lyssna på och paketerat i Indiesveriges snyggaste skivomslag, men knappast musik som känns.
Håkan Steen

---

REAL LIVE: The turnaround: A long awaited drama (Big Beat/WEA) Trots att Real Live har en kvinnosyn som får Billy Butt att framstå som Christer Lindarw är det så otroligt skönt att höra en produktion som inte är totalt förutsägbar (även om maffiaattityderna givetvis är det) och dessutom har ett suggestivt sväng få andra lyckas få fram.
En av årets favoriter.
Nu vill jag flytta till New York igen.
Anna Björkman

---

REDD KROSS: Show world (Island/PolyGram) Trots sina svackor älskade jag ”Phaseshifter”, förra albumet från det här förnämliga Los Angeles-bandet. Man blev ju så himlastormande glad av bröderna Jeff och Steve McDonalds ”popcorn & cola”-doftande blandning av hårda rock’n’roll-ackord, cool alternativrockattityd och ljuvliga popharmonier.
”Show world” gör mig ännu gladare. Plattan är jämnare, soundet mindre grungeinfekterat men rockigare och Jeff McDonald snor lika ohämmat från John Lennon som tidigare men kommer än en gång undan med det.
Det är Kiss och gammal amerikansk punk i förening med sprudlande kaliforniskt och nordengelskt 60-tal. Powerpop, men utan den unkna doft av dammig kavaj och gammal skivback som ibland omger det ordet.
Och massor av låtar: stentuffa ”Pretty please me”, förtjusande Rickenbacker-smycket ”Mess around”, behagligt beska ”Vanity mirror” och Ian Hunter-glammiga balladen ”My secret life” är bara några.
Verkligen något att visa världen.
Håkan Steen

---

RED HOT CHILI PEPPERS: One hot minute (Warner Bros) Red Hot Chili Peppers är ett okontrollerat musikaliskt experiment - åtminstone för lyssnaren. En totalt oförutsägbar häxbrygd av galna infall, influenser och kreativa krumsprång.
Kiedis & Co har redan bänt, tänjt och töjt i begreppet "rock" så våldsamt att det känns meningslöst att nyttja ord som "rockfunk" eller "rockhybrid". Det är - liksom - Red Hot Chili Peppers bara...
"One hot minute" har sammantaget en något dovare ton än "Blood sugar sex magic". Men är också nästan mästerligt tät, jämn och solid.
Höjdpunkterna är förödande många: "Warped" är lödig hårdrock, "Aeroplane" skön groovepop, "Deep kick" en dynamisk adrenalinkick, "My friends" lysande akustisk trallpop, "Coffee shop" skruvad funkrock, "Pea" Fleas vulgära pratsång ("fuck you asshole, you homophobic redneck dick..."), "One big mob" kaosartad rock med meditativt slut med distade barnskrik, "Walkabout" streetsmart pratsång, "Tearjerker" vacker kärlekssång...
vslutande "Transcending" är Fleas svidande farväl till vännen River Phoenix (skådespelaren som dog av en överdos).
Totalt 13 spår som spretar. Men ett band som lyckas göra en gjuten enhet av det. Imponerar!
Globen den 14 oktober. Missa inte det.
Ronny Olovsson

---

REDMAN: Muddy Waters (Def Jam/Polygram) Ingen är stiligare än Redman och få kan bokstavligt talat käfta sig som han. Tyvärr blir det aldrig riktigt bra helt igenom när Red ska föreviga sig på skiva, detta är hans tredje försök. Framförallt beroende på den inte alltför spirituella eller nyskapande produktionen och så är väl Redman inte världens mest nyanserade MC.
Men jag gillar det på nåt vis ändå.
Erick Sermon, kallar sig gärna ”funklord”, lägger musiken och gamla kompisarna K-Solo och Keith Murray stämmer upp precis som nyare partnern Method Man i ”Do what ya feel”.
För övrigt är ”Muddy Waters” 1996 års bästa titel.
Anna Björkman

---

R.E.M.: New adventures in hi-fi (Warner) Upplägget lät inte lovande.
Samtliga låtar skrivna under turné, inspelade i hastigt bokade studior, vid soundchecks, i omklädningsrum samt live, inför publik.
Det var väl ungefär så U2 gjorde när de spelade in "Rattle and hum" och en mer oroväckande association går näppeligen att tänka sig. Tack och lov saknar den täckning.
Den ovanliga produktionen har inte varit ett självändamål för R.E.M, utan en kreativ nödvändighet, ett sätt att sätt att aktivera domnande adrenalinkörtlar, och "New adventures in hi-fi" är därför alls ingen tom Bono-pastej. Långt, långt därifrån.
Det är en stor R.E.M.-skiva, nästan i klass med "Automatic for the people" och klart överlägsen "Monster". Den har kanske inte samma omskakande svärta som "Automatic"..., och inte samma kompakta jämnhet i låtmaterialet, men bitvis fullkomligen rister de fjorton numren av skönhet och intensitet och sprängkraft.
Ett gyllene ögonblick presenteras direkt i inledningen, med den på en gång majestätiska och jazzfärgat saktmodiga "How the west was won and where it got us". Så har Michael Stipe och de andra aldrig låtit tidigare. Ändå känns den så bekant. Singelaktuella "E-bow the letter", med besk melankoli och Patti Smith på körsång, är också en juvel, liksom "Electrolite" - en "Nightswimming" med kraftigare överarmar - "Be mine" och "Murmur"-hårda "So fast, so numb". Men det stora mästerverket heter "Leave". Jag är medveten om att det här sällsamma bandets sånger tenderar att omvandlas när tiden fått verka - ibland till det bättre, ibland till det sämre - men jag tror mig redan kunna fastställa att den, "Leave", hör till det allra bästa som kvartetten spelat in. Musik som träffar så hårt bleknar aldrig.
Stilmässigt spretar "New adventures" åt fler håll än brukligt - hårdpop av tidig åttiotalssort vävs samman med lågmäld "Automatic"-melankoli, jordig "Out of time"-rock", rufsig "Monster"-punk och klanger man bara kan beskriva som helt nya - men i likhet med andra riktigt stora band kamouflerar R.E.M. skarvarna så väl att vi aldrig läggger märke till dem.
Utsökt platta.
Per Bjurman

---

RED ROCKET: Red Rocket (Sweapon Music) Nina Fernandez ÄR en svensk Lee Aaron, sablar vilken pipa, tyvärr blir hon ibland överkörd av Pontus Svensson, som lirar alla instrument, men framförallt sköter guran på ett ibland alltför övertydligt sätt. Han har också skrivit musiken och producerat. Duon (som ser ut att platsa i Hells Angels) har lagt ner ett hundjobb på den här skivan och det svänger fläsk. Här finns en liten smula Heart, lite Van Halen, lite Aron och Ford och även moderna metallriff. Ge den här duon fri studiotid, en proffsig producent så Nina släpps fram mer och de kommer att köra över rock-Sverige.
Annika Sundbaum-Melin

---

REPRAZENT: New forms (Talkin’ Loud/Polygram) Roni Size hävdar att han inte köper några skivor och inte har någon vidare koll på ny musik. Det må vara hur det vill med den saken. Men med projektet Reprazent har han i alla fall gjort ett väldigt modernt och delvis innovativt album. Snygga breakbeats och, tack vare soulsångerskan Bahamadias medverkan, om möjligt ännu snyggare melodier. Ett par gånger riskerar de att dra ut på tiden - många låtar är i tiominutersklassen. Men desto oftare hittar de oväntade omvägar, förbi souliga tongångar och en och annan jazz-utflykt. ”Share the fall” och ”Heroes” är låtar som kommer att hålla lång tid framöver. (97/05/02)
Benjamin Mandre

---

JONATHAN RICHMAN: Surrender to Jonathan (Vapor/Warner) Det musikaliska tonläget blir emellanåt väl puerilt, till och med för att vara från favoritnaivisten Richman. I gengäld har han skrivit texter som matchar de bästa på Modern Lovers-plattorna. Jo, faktiskt. En titel som "Not just a `plus one´ on the guest list anymore" säger det mesta.
Per Bjurman

---

THE TONY RICH PROJECT: Words (La Face/Arista) Han har tidigare befunnit sig i bakgrunden, som producent åt bland andra Johhny Gill, Pebbles, Boyz II Men och TLC. När han nu träder fram i rampljuset är det med en debutplatta som uppvisar en osedvanlig låtskrivartalang och en soulröst som hänför honom till D´Angelo och Maxwell och andra kritikerhyllade neosoulsångare. Låtarna är av akustiskt märke och dess säregna blandning av r&b, soul, folkmusik och country för associationerna än till Prince, än till Tanita Tikaram. Innehållsmässigt är de exempel på att kärlekstexter inte behöver vara banala. Summan av kardemumman: ett slags 90-talsblues, som fyller ett känslomässigt och artistiskt hål i dagens musikutbud.
Anette Masui

---

LIONEL RICHIE: Louder than words" (Mercury) Ballader, balladet och åter ballader.
Man måste gilla softade soulstillsamheter för att uppskatta Lionel Richies återkomst efter tio tysta år. Här finns med några få undantag (snygga "Change") knappt ett enda riktigt speedat dansspår.
Mest förföriska tryckare. Och inte mig emot. Få artister kan få till den här musiktypen med samma finess och värme som den gamle Commodores-sångaren.
På "Louder than words" samarbetar han för första gången med producentessen Jimmy Jam & Terry Lewis och förstås med sin ständige följeslagare James Carmichael. Resultat: det låter bra. Svinbra.
- Det handlar bara om melodier, säger Richie i en intervju i senaste numret av POP.
Jojo. Man bör nog tillägga att det handlar om röster också. Att kunna lägga kraft bakom orden. Det kan Richie och det gör honom till en av vår tids stora sångare.
Richie har dessutom ambitioner att, en dag, skriva en Broadway-musikal och han kommer säkert att ro iland med det också. Hör avslutande "Climbing" om ni tvivlar på mannens multibegåvning. Andrew Lloyd Webber och Björn & Benny får se upp...
Anders Hvidfeldt

---

RITCHIE BLACKMORES RAINBOW: Stranger in us all (RCA/BMG) På Rainbows pånyttfödelse finns några fullkomligt lysande alster. Balladen "Ariel", (som doftar Sabbath), suggestiva "Hunting humans" och plattans bästa låt "Still I'm sad", resten av materialet är tyvärr inte lika upphetsande. Ritchie har på intet sätt tagit intryck av att vi lever på 90-talet, det här är hårdrock för 70 och 80-talen, formulär 1A . . . Produktionen är löjligt radioanpassad och man får dra på full volym för att höra annat än fjuttiga virvelslag. Botten och skvätt, men det saknas kropp i trumsoundet och i hela mixen. Staklöst, polerat och fegt!
Annika Sundbaum-Melin

---

BONNIE RAITT: Roadtested (Capitol) Älskar den ilsket rödhåriga amerikanskan, hennes sätt att göra andra låtskrivares verk till sina egna - och hennes slidegitarrspel som är rivigare än mycket man hör från diverse överreklamerade manliga musiker.
På nya CD:n är Bonnie Raitt fångad live på scen, med Bryan Adams och Jackson Browne som gäster. Hur nuttigt som helst. Men den skivbolagsboss som tog beslutet att korta ner plattan för oss europeer ska ha ett kok stryk.
Vi får 16 låtar, medan USA-upplagan rymmer 22 på en CD-dubbel.
Anders Hvidfeldt

---

RANCID: ...and out come the wolves (Epitaph) Efter storsäljande succéband som Green Day och Offspring har dörren sparkats upp för en ny adrenalinstinn våg av punk. Kaliforniska Rancid tillhör de mer renläriga. En slags 90-tals reinkarnation av det göttigöttaste hos ikonerna The Clash. Och kvartetten frontad av Tim Armstrong lyckas stöka liv i något som borde varit dött. På inte mindre än 19 lödiga spår serveras musik som formligen spritter av energi. Välgörande vresigt. Idérikt. Och extremt partajvänligt. Inte bara för den siste mohikanen . . .
Ronny Olovsson

---

RANDY, LAGWAGON, SATANIC SURFERS M FL: Quality Punk Rock (Bad Taste Records) Tolv svenska, tre amerikanska och ett skotskt band på blågul samling som ska bevisa att nittiotalsvarianten av gammalmanspunk håller högsta klass.
Tja. Jag tycker att många av de medverkande känns rätt tröttsamma i sin fritidsgårdsunkna tafflighet , men okej: Skotska Turtlehead har en sympatisk powerpop-udd, Loosegoats låter som ett ruffigare skånskt svar på Pavement, amerikanska Homegrown går till attack med sällsynt taggiga gitarrer och Randy från Piteå gör onekligen en förtjusande cover på Pet Shop Boys "Yesterday (When I Was Mad)".
Per Bjurman

---

RATOS DE PARAO: Feijoada Acidente - International (Roadrunner/MNW-ILR) En dröm har gått i uppfyllelse för dessa brassar. De har spelat in en platta med 21 covers på band som betytt något för dem själva, punk- och hardcoreband från 70- och 80-talen. Här finns covers på band från USA, Australien och Europa, på kända band som Stiff Little Fingers och på mer obskyra, som EU´s Arse. Roligast är de svenska och finska coverlåtarna med àfalskaà texter. Det märks att Ratos De Porâo har haft kul, och det får lyssnaren också.
Bella Stenberg

---

RED HOT CHILI PEPPERS: One hot minute (Warner Bros) Red Hot Chili Peppers är ett okontrollerat musikaliskt experiment - åtminstone för lyssnaren. En totalt oförutsägbar häxbrygd av galna infall, influenser och kreativa krumsprång. Kiedis & Co har redan bänt, tänjt och töjt i begreppet "rock" så våldsamt att det känns meningslöst att nyttja ord som "rockfunk" eller "rockhybrid". Det är - liksom - Red Hot Chili Peppers bara... "One hot minute" har sammantaget en något dovare ton än "Blood sugar sex magic". Men är också nästan mästerligt tät, jämn och solid. Höjdpunkterna är förödande många: "Warped" är lödig hårdrock, "Aeroplane" skön groovepop, "Deep kick" en dynamisk adrenalinkick, "My friends" lysande akustisk trallpop, "Coffee shop" skruvad funkrock, "Pea" Fleas vulgära pratsång ("fuck you asshole, you homophobic redneck dick..."), "One big mob" kaosartad rock med meditativt slut med distade barnskrik, "Walkabout" streetsmart pratsång, "Tearjerker" vacker kärlekssång... Avslutande "Transcending" är Fleas svidande farväl till vännen River Phoenix (skådespelaren som dog av en överdos). Totalt 13 spår som spretar. Men ett band som lyckas göra en gjuten enhet av det. Imponerar!
Ronny Olovsson

---

RED RED MEAT: There's a star above the manger tonight (Subpop/Warner) Jag var väldigt förtjust i den egensinniga grunge-blues den här Chicago-trion serverade på sina tidigare plattor. Den lät i all sin smutsiga sjavighet som miljöerna i vinjetten till ”Spanarna på Hill street” ser ut.
När ynglingarna här, i akt och mening, fuckar upp sitt koncept blir jag mer tveksam.
Det händer fortfarande att Tim Hurleys och Tim Rutilis skrovliga gitarrer nyper hårt, men med alla nya skruvar och vinklingar och fancy fasförskjutningar har mycket av den förtätade stämningen gått förlorad.
Nog fanns det mer att mjölka ur Red Red Meats ursprungsidéer.
Per Bjurman

---

RED ROCKET: Red Rocket (Sweapon Music) Nina Fernandez ÄR en svensk Lee Aaron, sablar vilken pipa, tyvärr blir hon ibland överkörd av Pontus Svensson, som lirar alla instrument, men framförallt sköter guran på ett ibland alltför övertydligt sätt. Han har också skrivit musiken och producerat. Duon (som ser ut att platsa i Hells Angels) har lagt ner ett hundjobb på den här skivan och det svänger fläsk. Här finns en liten smula Heart, lite Van Halen, lite Aron och Ford och även moderna metallriff. Ge den här duon fri studiotid, en proffsig producent så Nina släpps fram mer och de kommer att köra över rock-Sverige.
Annika Sundbaum-Melin

---

ALEX REECE: Al’s records (Island/Polygram) Med nya projektet Al’s records tycks Alex Reece ha tagit det definitiva steget från Londons bakgårdar in i de finare salongerna. Stompig och välpolerad drum’n’bass i vanlig ordning, men numera omsorgsfullt befriad från nyskapande idéer och intressanta detaljer.
Några gånger glimmar det till. Som behagfullt jazziga ”Double edge” och ”Reactivate”, som båda gott och väl skulle kunna platsa på en LTJ Bukem-samling. Annat är däremot direkt anskrämligt.
Jag har hört många demo-tejper som låter betydligt bättre. (97/05/16)
Benjamin Mandre

---

LOU REED: Set The Twilight Reeling (Warner) Lou Reed spelar gitarr igen. Rå, skrikig, påträngande gitarr. Som på klassikern "Transformer" ungefär.
Det är en av två stora nyheter på den drygt 50-årige New York-legendens nya album, det tjugoförsta sedan solodebuten för tjugofem år sedan. Och den gläder. Man glömmer lätt bort det, men Reed är faktiskt en av rockhistoriens främsta gitarrister. Få är i stånd att skapa en lika stark illusion av att de där strängarna han slår på i själva verket inte är strängar utan nervtrådar.
Rubrikämne nummer två är det faktum att "Set The Twilight Reeling" som första Lou Reed-album sedan "Mistrial" från 1986 inte kretsar kring något storslaget enhetligt tema. Även det ska applåderas, tycker många. Själv har jag aldrig haft problem med sångcyklerna på "New York", "Songs For Drella" eller "Magic and Loss", så anspråksfulla de är.
Tvärtom menar jag exempelvis att den sistnämnda - som handlar om död och sorg - griper lika hårt som Sven Delblancs sista skrifter, de om vilka Karl Vennberg sa:"Böcker ingen människa rimligen kan orka skriva - Delblanc har gjort det ändå". Men det är möjligt att det blivit ansträngt med ännu ett verk enligt samma mall.
Det är möjligt att det var tid för en "vanlig" skiva. En sådan har Velvet Underground-sångaren hur som helst gjort, och den fungerar alldeles utmärkt. Flera av de elva spåren är alldeles strålande. Som det tonsatta skärsåret "Riptide", ekivoka "Hookywooky", i vilken Lou lyckas fläta samman det osannolika trafikbullret på Canal Street i New York med sex, och "Finish Line", uppburen på en majetstätisk våg av akustiska gitarrer.
En annan favorit är "Sex With Your Parents Part II (Motherfucker)", en uppseendeväckande grov och rolig satir över de högerextremister som leder den offentliga debatten i USA för närvarande.
Flera namnges, bland andra senatorn Bob Dole, som antas bli republikanernas kandidat i presidentvalet i höst (om det nu inte blir den direkt fascistoide protektionisten Pat Buchanan...huka er i så fall). Lär orsaka mycket tumult. Fast allra bäst är nog "NYC Man", på en gång cynisk och sensuellt svängig. Aldrig har Lou Reed varit så nära den soulmusik han så hjärtinnerligen älskar.
"Set The Twilight Reeling" är ingen "Berlin" och ingen "Magic & loss", men ändå en väldigt bra skiva.
Per Bjurman

---

REEF: Glow (Sony) Gary Stringers skitiga rockröst ekar i sina bästa stunder av en ung John Fogerty. Den vrider sig, bänder och formligen sjuder av liv. I den musikaliska miljön som bitvis påminner om Black Crowes retrorock har Stringer naturligtvis hamnat helt rätt.
Därför är ”Place your hands” fantastisk. ”Lately stomping” skön. ”Consideration” svidande.
Stringer bär Reef på sina stämband. Och han gör det bra.
Ronny Olovsson

---

THE REFRESHMENTS: Trouble boys (Rival/BMG) Sveriges Rockpile.
Det är inte bara Billy Bremners numer fasta medverkan som frestar mig att klistra en sådan etikett på Refreshments. Sveriges hårdast turnerande rock’n’roll-orkester är faktiskt ett fullt dugligt, svenskt surrogat till Dave Edmunds och Nick Lowes gamla supergrupp. Även på skiva.
Den vita, svängiga r&b-varianten, som i bland kallas pubrock, känns både ledig och distinkt i händerna på gästrikarna, som också visar att de håller som låtskrivare. Skivan rymmer kanske inga omedelbara bomber, men visst är egenhändigt komponerade saker som ”Beats me”, ”It’s a hit”, ”Love on time”, ”I’m not that kind of guy” och Bremners titelsång väldigt bra. Jag ser fram emot att få höra samtliga på nån omkullvält pub i sommar.
Per Bjurman

---

REFUSED: Songs To Fan The Flames Of Discontent (Startrec/House Of Kicks) Sveriges största hardcoreband behåller sin ledande plats. Refused har blivit skickligare, tyngre, svängigare, mer dramatiska. En god utveckling. Inledande "Rather be Dead" är en riktig hit.
Refused har även blivit stompigare och ännu mer metall-inriktade. Fast hardcoren finns förstås kvar i botten. Och här rör det sig om äkta hardcore, inget "skate" eller "ska&a" hit och dit.
Missnöjd med "Songs To..." blir nog ingen lyssnare. Dennis hesa, skrikviskande sång kan emellertid bli lite jobbig i längden, bland annat på grund av konstig mixning. Kuriosa: I februari ska Refused spela in nya låtar tillsammans med allas vår favorit-frälsare Di Leva. En kommande singel?
Bella Stenberg

---

REMAINS: Been Away (Velodrome) Rock från Göteborg brukar sällan låta som något annat än ett experimentellt vägbygge, men här har vi faktiskt en spänstig liten kvartett som uppenbarligen föredrar Paul Westerberg framför Psychic TV. Vi talar alltså skramliga gitarrer, hårt komprimerat sväng och snärtiga melodier. Ett av par låtarna på den sexspåriga CD-debuten (varför inser inte fler debutanter att sex spår räcker gott och väl?) är aningen ofärdiga och Roger Arvidsson har en oslipad röst, men ändå; Remains känns väldigt lovande.
Per Bjurman

---

REPUBLICA Republica (BMG) ”Ready to go” är en hit (ja, ja, sluta tjata, alla vet att New York Rangers kör den som intro på matcherna), det kan ingen ta ifrån Republica.
Bandet kan bäst beskrivas som ett Transvision Vamp för 90-talet. En lek med hela hybridtanken, att sammansmälta dans med pop med en fager donna vid micken. Resultat: Stompig trallpop med en hel del ”yeah, yeah”.
Här kan finnas en och annan radiohit ytterligare, men sanningen är att Republica blir lite plastigt ihåligt som helhet. (97/04/25)
Ronny Olovsson

---

MIKAEL RICKFORS: Happy man don't kill (Stockholm records) En habil Rickfors, klippt efter samma mall den snart 50-årige stockholmaren alltid använt till sina engelskspråkiga soloplattor.
Ja, ni vet:
Robust rock möter mustig soul och gungas tidvis i en trygg reggae-vagga.
Inget att hetsa upp sig över precis, men inget att grimasera åt heller.
Särskilt inte som Rickfors den här gången skrivit en ovanligt stark räcka låtar. Jag gillar både ”Shining through the rain”, ”Honest man” och besjälade balladen ”Passenger in time”. Till skivans fördel talar också det faktum att han sjunger mer avslappnat än på länge. Karln låter inte fullt lika nödig längre...
Den omtalade duetten med Percy Sledge, i ”I wish it would rain”, kan man både ha och mista. Det är en storartad låt, men har man hört originalet känns den här versionen inte alltför angelägen. (97/05/16)
Per Bjurman

---

RIDE: Tarantula (Sire) Det brittiska gitarrmanglet bar i slutet av 80-talet fram Ride ("de red på vågen", skriver de vitsiga). Och på den resan har de släppt tre album. Det här är deras fjärde och även deras "tack-å-hej-skiva". Nu är det slut. Och "Tarantula" visar upp ett moget popband som har tagit till sig melodierna och rattat ner gitarrerna. Inledande "Black nite crash" är en styv uppvisning i något jag skulle kalla rännstensrock med brötigt vassa gitarrer och taktfast beat. Smaka på det.
Ronny Olovsson

---

ROACHFORD: Feel (Columbia) Soulpop att mysa till.
Andrew Roachford väver snygga melodier där pedal steel, akustiska gitarrer och andra stillsamma instrument spelar en framträdande roll.
Dessutom sjunger han bra, bättre än de flesta.
”Feel” är ingen platta att röja till och den lär inte vara till mycket hjälp för att få fart på festen. Vi talar tillbakalutad, varm soulig pop.
Bilåkarmusik en klar höstdag.
Detta är Roachfords fjärde album och det vete katten om det inte är hög tid nu att ta mannen på allvar. (97/10/17)
Anders Hvidfeldt

---

ROB 'N' RAZ: Circus (WEA) Det är lång väg till "Circus" från "Got to get" med Leila K. Men nu har eviga producentduon Robert och Rasmus landat i soulbottnad hiphop av det mer slicka slaget. Det är mer limousin än det är dans. Här finns inte det hårda anslaget från mer nyliga hits som "In command". Istället är det softat, tralligt och en tillbakalutad D-Flex vid mikrofonen. Och det är pålitligt och tryggt. Men hits? Jag vet inte...
Ronny Olovsson

---

ROBOT: Automagic (Starboy/BMG) Man älskar gärna Robot i en låt eller två. Som i singlarna ”Gross” och ”Members of the stars”. I så små doser känns det här göteborgska hopkoket av gammaldags synthar och vasst new wave-poppiga gitarrer alldeles otroligt kul. Trion lånar friskt och lyckas måla upp ett helt eget ljud. Men trots att här finns idéer räcker de ännu inte riktigt för att kavla ut på ett helt album. (97/10/17)

Håkan Steen

---

THE ROBOTS: The Robots (Deaf And Dumb/Border) Robotkvartetten har renodlat sin musik, men når ändå inte ända fram. På något sätt saknas samordningen som skulle ge styrka och kraft åt slamret. Endast i vissa låtar lyckas de skojfriska svenskarna, men då låter det å andra sidan helt okej. (97/06/13)
Bella Stenberg

---

ROBYN: Robyn is here (BMG) Peter Swartling som lotsade fram Jennifer Brown har producerat. Och greppen känns igen. Och musikaliskt är materialet jämnt, men aningen slätstruket. Här ligger svagheten. Styrkan däremot är rösten. Robyn sjunger med liv och rörelse, mycket bra (lyssna på a capella sången på "I wish"). Hitvarning: "Do you really want me".
Ronny Olovsson

---

ROCKERS HI-FI: Mish mash (Different Drummer/Warner). Svåretiketterad Birminghamgrupp följer upp intressanta debuten "Rockers to rockers" med ännu ett spännande ljudcollage bottnande i dubreggae men fyllt av utflykter i soul, hiphop, jazz, easy listening och gammal psykedelia. Bland annat. Ändå förvånansvärt sammanhållet och riktigt coolt i till exempel "Now I deliver".
Håkan Steen

---

ROCKET FROM THE CRYPT: Scream, Dracula, scream (Elemental/Virgin) Omslaget på den här skivan pryds av ett foto på en stor, fet skorpion med gadden fullt exponerad. Mycket träffande. Det är just precis så tuffingarna i San Diego-sexetten Rocket From The Crypt låter - som en dödligt giftig insekt i begrepp att angripa ett värnlöst offer. Musiken är en vild men väl sammanhållen blandning av primitiv urtids-rock 'n' roll, brutal rhytm 'n' blues, kaxig punk och dekadent glamrock, och de framför den med fullkomligt rasande iver och dedikation. Det är som om de unga rockabillymonstren ville...just det; döda.
Känner du det minsta för något av namnen Little Richard, Johnny Burnette, Phil Spector, MC 5, Mink De Ville, Johnny Thunders & The Heartbreakers, Graham Parker, Cramps och A-Bones får "Scream, Dracula, scream" under inga omständigheter missas. Ett andetag från högsta betyg.
Per Bjurman

---

PAUL RODGERS: Now (SPV) Sångaren från Free och Bad Company (känd med monsterhiten ”Alright now”) visar att han fortfarande vet var skåpet ska stå. Precis som när Robert Plant släpper en platta vet man att när Rodgers gör något så är det kvalité. Paul är fortfarande en fantastisk sångare och han har samlat skickliga musiker runt sig. Blues kan bli tjatigt, men inte i sådan här modern och rockig tappning. Det mesta låtmaterialet är gediget och starkt.
Annika Sundbaum-Melin

---

ROLLERSKATE SKINNY: Horsedrawn Skinny (Warner) Som ett Pulp från Detroit, eller möjligen som ett Sonic Youth från Liverpool. Irländska Rollerskate Skinny lever kort sagt rövare med begreppen. De står på samma botten som britpop-stjärnorna, men vägrar konsekvent att låta melodier och harmoner blomma ut. I stället rivs de sönder mot en vägg av hårda, uppfuckade gitarrslingor. Hör "Swing boat yawning" eller "Shimmer son like a star". Det är indie för neurotiker.
Per Bjurman

---

ROLLING STONES, JOHN LENNON, THE WHO, M FL: The Rolling Stones rock and roll circus (Abkco) En timme rockhistoria på CD.
En decemberdag 1968 samlades några av rockens största (förutom de redan nämnda även Eric Clapton, Marianne Faithfull, Jethro Tull och Taj Mahal) för att spela in en TV-special i London. Nu finns hela härligheten på skiva.
Stones (med Brian Jones!) glider igenom "Sympathy for the devil", "Jumpin Jack Flash" och ytterligare fyra låtar med bravur, The Dirty Mac (Lennon, Clapton, Keith Richards och Jimi Hendrix-trummisen Mitch Mitchell) leker sig igenom "Yer blues" - och kompar Yoko i en rätt gräslig "Whole lotta Yoko".
Anders Hvidfeldt

---

ROLLING STONES: Stripped (Virgin) Ännu en Stones-samling... På papperet ser det inte särskilt upphetsande ut. Men "Ripped" har faktiskt sina förtjänster. Stora förtjänster till och med.
Framförallt är urvalet sällsynt begåvat. Länge såg det ut som Mick Jagger och Keith Richards saknar förmåga att värdera sitt eget material, som att de inte kan skilja sina verkligt stora ögonblick från de mindre angelägna. På den beramade hitkollektionen från 1993 saknas till exempel nitton av gruppens tjugo bästa låtar. Ungefär likadant är det på livefiaskot från 1981.
Men under den formidabla turné som ledde till Stockholm i somras hände något. Glimmer Twins började plötsligt rota på djupet i sina gyllene arkiv. Och den utvecklingen fortsätter här. Stora men styvmoderligt behandlade klassiker som "Street Fighting Man", "Let It Bleed" ,"Wild Horses" och den stora "Shine a Light" - kanske Stones absoluta höjdpunkt - blandas med "Dead Flowers", "Little Baby", "Not Fade Away" (öppningnumret från i somras), "I'm Free" och andra mindre uppmärksammade, ofta äldre pärlor. Plus uttjatade "Angie" förstås, men det får man stå ut med.
En annan fördel jämfört med tidigare samlingar är förstås att "Ripped" enbart består av nyinspelningar, tagna under repetitioner eller klubbspelningar i somras. Och...ja, att påstå att de gamla farbröderna låter hungriga är kanske magstarkt, men jesus vad det svänger. Hör "Sweet Virginia" och inse varför det här bandet fortfarande kallas världens bästa.
Per Bjurman

---

THE ROLLING STONES: Bridges to Babylon (Virgin) Önskar jag kunde hålla med. Önskar jag kunde instämma med de glada entusiaster som menar att Rolling Stones tjugosjunde album är ett av de bästa de gjort.
Man vill ju så gärna att musiken återigen ska droppa som honung om de främsta rock ’n’ roll-frälsare som funnits. Men tyvärr. ”Bridges to Babylon” är en bra sentida Stones. Men inte så mycket mer.
I skuggan av de verkligt stora ögonblicken i katalogen - ”Beggars banquet” (1968), ”Let it bleed” (1969), ”Sticky fingers” (1971) och ”Exile on main street” (1972) - förbleknar den snabbt.
Skivans stora behållning är balladerna. ”Already over me” och ”Always suffering” håller båda klass i paritet med om inte ”Wild horses” så i alla fall ”Memory hotel”. De är vackra, de är själfulla och de har det lösa, oerhört fräcka ”häng” bara ett band med Charlie Watts i ryggen förmår bringa till liv. Keith Richards sorgsna ”How can I stop” är en annan rysare av samma sort. Keifan kan förstås inte sjunga nu heller, men han gör det med själ. Han har sällan varit så betagande.
Jag gillar även ”Saint of me”, en modernare lillebror till gospelhymnen ”Shine a light”, med Billy Preston - som ju var med redan 1972 - på helig hammond. De rakare boogiestänkarna ”Low down” och ”Too tight” kan också gå an. Där svänger det med besked.
Därutöver hittar jag emellertid inte mycket mer än dussinnummer. Keith-reggaen ”You don’t have to mean it” kan kanske kallas lustig, men bra är den inte. Och den fina refrängen i ”Anobody seen my baby” är ju skamligt nog k.d Langs.
Den omfattande modernisering som utlovats är omfattande bara i ”Might as well get juiced” - en i mitt tycke rätt misslyckad industriblues. I övrigt har de heta medproducenterna Dust Brothers och Danny Saber mest bidragit med kosmetika. Som nog mest syftar till att Mick Jagger, 54, ska få visa att han fortfarande är en grabb som hänger med.
Bra. Men långt, långt ifrån klassiskt. (97/09/26)
Per Bjurman

---

ROLLINS BAND: Come in and burn (Dreamworks/Universal) ”Don’t make me, don’t hurt me, don’t push me, don’t confront me” sjunger Henry Rollins i låten ”During a city”. Det summerar Rollins Bands attityd och musik på ett ganska träffande sätt.
Det mesta är sig likt från amerikanernas förra platta, ”Weight” från 1994. Henry Rollins har blivit lite biffigare, han har haft några fler skumma filmroller och släppt några böcker. Rollins Band spelar samma långsamt rullande musik, med en lätt sjösjukeframkallande effekt. ”Come in and burn” är dock varken låt- eller soundmässigt en sådan tungviktare som sin föregångare. Ljudet är inte lika biffigt som sångaren, och ilskan är - även om den fortfarande är framträdande - inte så uppenbar och lika mycket i blickpunkten. Låtarna, med vissa undantag som ”The end of something”, känns mer anonyma, och Rollins pratsång är inte särskilt nyanserad. Det här känns mer som en mellanplatta än en lyckad uppföljare.
Bella Stenberg

---

RO-CEE: Da' persiadic gee (Virgin) Ro-Cee inleder sin CD med följande brasklapp: - När du lyssnar på den här skivan kan du höra en del osmakliga ord, som "bitch", "hora" och "slyna". Mr Ro-Cee vill, en gång för alla, göra klart att han har respekt för riktiga damer. Eh! Om man nu ska vara en kylig mammaknullare (cool motherfucker) ska man väl inte be om ursäkt innan. Känns fånigt. Nästan lika fånigt som Ro-Cees påklistrade megamachoattityd som manifesteras på spår efter spår.
- Jag dricker inte, röker inte och slickar inte fitta, sjunger han i småsvängiga "Straight out'a Persia", sedan leker han hård hallick i "Da' pimp", därefter kräver han respekt av kvinnorna i "Show respect", annars får de inte ha sex med honom.
Jag vet inte... Det svänger stundtals skönt, somligt är skamligt radiovänligt, men det gäller att försöka att inte lyssna, inte höra de lobotomerade texterna. För då blir det pinsamt, corny. Speciellt med tanke på att det kommer ur munnen på en 25-årig göteborgare (han flyttade till Sverige för elva år sedan).
Det är inte förbjudet att kombinera hiphop med hjärna.
Ronny Olovsson

---

MATS RONANDER: Innanför staden (Metronome) Det har gått några år sen sist. Men det gör inget. Mats "Malla" Ronander är som en kär gammal vän. Nån man kan lita på i vått och torrt.
"Innanför staden" bjuder inte på några dramatiska scenförändringar. Okej, man noterar (förtjust) små delikata detaljer, som Micke "Nord"-mandolinen i inledande "Hem till dig" eller att ex-hustrun Sanne är med och körar i några spår. Det behövs inte mer.
Och lugn, Mallas Örebro-iiiiin sitter där de ska - som i "Vit limousine". "Mitt i livet" och "Lita på vägen" (CD:ns kanske snyggaste spår) är förtröstansfulla lägessummeringar från en man några och fyrtio. Men allt är inte guld. Svulstigt arrade "Döende dandy" är direkt mossig. Och varför, varför ger sig Ronader på Cornelis i "Felicia adjö". Kunde inte den ha fått vila ifred?
Anders Hvidfeldt

---

THE ROOTS: Illadelph halflife (Geffen/MCA) "Illadelph" syftar förstås på den här sextettens hemstad Philadelphia, som ofta brukar beskrivas som en rätt trist stad. Vilket The Roots också berättar en del om här. Men det verkar ändå vara en givande miljö, då kreativiteten flödar över det här albumet.
Med hjälp från bland andra D'Angelo och Cassandra Wilson har The Roots knåpat ihop ett hiphopalbum med tydliga rötter långt tillbaka i såväl jazz- som soulhistorien. Mycket är lysande. Som gaturapporterna i "It just don't stop" eller "Push up ya lighter" och den rent symfoniska hiphopen i "Concerto of the desperado". Tyvärr räcker inte id&eerna för att hålla intresset uppe i samtliga av albumets 78 minuter. Men, å andra sidan, vem klarar det?
Håkan Steen

---

DIANA ROSS: Voice of love (EMI) Diana gör som ”Roddan” och släpper lite kärleksballader lagom till julhandeln.
Säkert helt rätt, krasst kommersiellt. Men de trogna fansen får hacka i sig 15 gamla låtar för att få höra tre färska inspelningar. Ett beprövat och alltid lika tveksamt försäljningsknep.
Anders Hvidfeldt

---

FRANCIS ROSSI: King of doghouse (Virgin) Status-Rossis solodebut är inte den monumnetala katastrof brittisk musikpress vill göra gällande. Visst, den rymmer en bunt medelklass-flirtar av värsta Chris de Burg-sort. Men också ett par hyggliga femtiotalsrockare, som "King of doghouse" och "Darlin'". Där håller han sig i alla fall på Shakin' Stevens' nivå.
Per Bjurman

---

PATTI ROTHBERG: Between the 1 and the 9 (Chrysalis/EMI) En till.
En till som skriver taggiga men melodiösa folkrocksånger och ryar om svinaktiga män. Okej, Patti Rothberg har en behagligare röst och ett något ruffigare anslag - hon kommer ju från New York, gudbevars - men ändå:
Visst är hon hoppfulla Chrysalis svar på Alanis. Frågan är dock om hon förmår slå lika hårt. Jag saknar slagkraften i låtarna. "Inside" har ett bitande meloditema, men i övrigt ser det tunt ut.
Å andra sidan trodde jag aldrig på förebilden heller så vem vet.
Per Bjurman

---

ROXETTE: Baladas en espanol (EMI) Jag vill så gärna tro Per Gessle. Jag vill så gärna att det ska vara sant när han säger att drivkraften i verksamheten fortfarande är kärleken till popmusik. Jag vill så gärna se honom som den inbitne popnörden som bara följde sitt hjärta och tog över världen.
Det är nämligen en väldigt älskvärd och fin bild.
Men med ”Balades en espanol” rämnar den.
Det är alltså, som titeln måhända antyder, en samling Roxette-ballader på spanska, avsedd för publiken i Latinamerika.
Och varför ger kapellmästare Gessle ut en sådan? För att han har ett så starkt förhållande till spanskspråkig pop? För att det känns spännande med ett nytt språk? För att hjärtat vill det?
Naturligtvis inte. Skivan är ingenting annat än ett försök att mjölka medel-Juanito på stålar.
Spekulation kallas sådant och spekulation luktar illa.
Låtarna är som de är, hyggliga bagateller, men den spanska sången känns väldigt knasig, i alla fall i mina blågula öron. Marie Fredriksson lyckas tidvis få till en acceptabel frasering, men när Gessle går loss i exempelvis ”Vulnerable”, eller ”Timida” som den heter här, låter han ungefär som en stockholmare som försöker prata dalmål. Inte riktigt klok alltså.
Hasta la vista, illusioner.
Per Bjurman

---

ROXETTE: Don't bore us, get to the chorus/Roxettes greatest hits (EMI) Gessle och Fredriksson summerar. Och visst, här finns en skön rad listlåtar. 80-talshitsen som fortfarande är starkast rent melodimässigt, även om produktionen känns mossig idag. Och så de senaste årens låtar. Som inte varit lika självklara, lika direkta. De fyra nya spåren (som ska lura fansen att köpa gammal skåpmat en gång till): • "June afternoon": Halvakustisk popbagatell som går i promenadtakt med Per på sång. • "You don't understand me": Marie i sentimental ballad som växer med lyssningarna. • "She doesn't live here anymore": Motorcykelljud, pigga gitarrer och Per i fartig bilstereorock. Bra. • "I don't want to get hurt": Marie i ännu en vemodig ballad. Ekar av lite "It must have been love".
Ronny Olovsson

---

ROXY MUSIC: The thrill of it all (Virgin) Flera av låtarna från det tidiga 70-talet låter, med all respekt, lite mossiga och burkigt producerade idag. Tidens tand har gnagt rejält på Roxy Musics förslingsverk. Men efter hand blir Brian Ferry, Eno & co allt vassare och det är ett sant nöje att blicka tillbaka till deras stora år. "The thrill of it all" är en förnämlig bokliknande box om fyra CD, komplett med låtfakta, kommentarer, tidningsklipp och låtar som tidigare inte funnits på CD. Godis för de verkligt inbitna fansen.
Anders Hvidfeldt

---

KARIN RUDFELDT: Isvisor (Diva) Inte så kyligt som det låter. Karin har en viskande, sårig röst som smyger sig på, inte helt olik Suzanne Vega i anslaget. Arrangemangen är sparsmakade och minimala, ofta smyckade med försiktiga stråkar och melodierna är lika molliga som texterna.
Karin är inte riktigt "hemma" än, men hoppas hon får chansen igen. "Isvisor" är det intressantaste CD-släppet hittills från tjejbolaget Diva.
Anders Hvidfeldt

---

RUNRIG: Mara (Chrysalis) Högstämda körer, en rejäl klick keltisk färg och bakgrunder som verkar stulna rakt av - från Pink Floyd. Dave Gilmour och Roger Waters skulle kunna stämma Runrig för "Nothing but the sun". Annars är Runrig mest en 90-talsvariant av Big Country. Godis för alla som gillar vacker popmusik mixad med folkton.
Anders Hvidfeldt

---

RUSH: Test for echo (Atlantic/Warner) Rent förståndsmässigt förstår jag varför Rush redan för många år sedan bytte inriktning. I takt med att deras musikaliska skicklighet ökat, blir de givetvis mer avancerade och vill vidga sina vyer. I dag har de mer gemensamt med Phil Collins än med Aerosmith om ni förstår vad jag menar.
Men i Rushs fall är jag hopplöst konservativ, jag lyssnar mycket hellre på sjuttitalets råa, dynamiska Rush, än på åttio och nittiotalets science fiction inspirerade gäng. Varför måste band växa upp? Det här är alldelles för duktigt och snällt.
Annika Sundbaum-Melin

---

THE RUTLES: Archeaology (Virgin) När Beatles rensar arkiven på gammalt junk som de inte tyckte var tillräckligt bra att släppa när det begav sig ger även The Rutles, bandet från filmparodin med samma namn, ut en samling "tidigare okända rariteter". Som förstås är nyinspelningar. Neil Innes, Eric Idle och de övriga lustigkurrarna gör mycket stilsäkra och kärleksfulla pastischer som Beatles-fanatikerna säkert kan roa sig med att dissekera i timmar.
Vi andra vet bättre än att lägga 160 spänn på en småkul bagatell.
Håkan Steen

---

MATTHEW RYAN May day (A&M/Polygram) Ännu en amerikan med många låtar i byrålådan, stor inspelningsbudget och genuin kärlek till Bob Dylans balladkonst, Bruce Springsteens stämningar och Tom Pettys definition av rock. Utmärkt hantverk, några bra låtar och hyggligt i största allmänhet. Men vi har hört det väldigt, väldigt många gånger förut. (97/10/10)
Håkan Steen

---

---

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

---

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via