|
|
|||
|
|
|||
|
|
|
17 oktober 1997 |
|
|
Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
|
 Mästerligt! |
 Mycket bra |
 Bra |
 Godkänt |
 Dåligt |
 Uselt! |
SADIE: Sadie (BMG)
Det hjälper inte att Sadie backas upp av internationella tungviktare som Gerry DeVeaux (låtskriare åt bl.a Lenny Kravitz) Tim Laws och Bryan Powell. Hon framstår ändå som den hittills plattaste i vågen av unga svenska r&b-sångerskor.
Hon sjunger hyggligt, men musiken lämnar inga avtryck. Den är för vattnig och uddlös.
Per Bjurman
SAHARA SNOW: Sahara snow (MTM)
Rick Springfield var när det begav sig en mycket populär rocksångare som bland annat gjorde hiten ”Rock of life”. I dag kör han städad vuxenrock med Bob Marlette och Tim Pierce i Sahara Snow. Min AORälskande kollega tycker att det här är fantastiskt, personligen tycker jag att det är snyggt och välproducerat men alldelles för välkammat för att det ska gå att hetsa upp sig över. (97/09/12)
THE SAINTS: Howling (Blue rose/MNW)
Den hårdaste och råaste platta Chris Bailey varit inblandad i på säkert ett årtionde. Kanske den bästa också. Helt logiskt. Det är i den här sortens omgivning svensk-australiensarens sädiga, sjaviga låtar trivs bäst.
Topparna på "Howling" är garagerockaren "Only stone" och fräckt svajiga "Something, somewhere, sometime". Den skulle ha kunnat platsa på en platta som "Eternally yours". Nästan.
SALARYMAN: Salaryman (City Slang/MNW ILR)
"Vi spelar källare" brukar de här amerikanerna säga när någon frågar vad de håller på med. Och då det är rätt hopplöst att sätta ord på de ljuskygga ljudövningar som fyller den här debuten är det en beskrivning så god som någon. Salaryman samplar TV-program, programmerar märkliga synthljud och vräker då och då ut någon krämig gitarr över alltihop. Men tilltalet blir ändå förvånansvärt direkt. Och på sommaren är man ju av någon anledning extra mottaglig för den här sortens "sinnesutvidgande" rock, så Salaryman är värda åtminstone en chans. (97/07/25)
SANNE SALOMONSEN: 1996 (EMI)
Sanne gör trygga rockstandards på danska. Stabilt och säkert, med sin alltid lika levande röst. Men här finns inte så mycket som fäster eller sticker ut. Hof, ungefär.
SALT: Delay me down and make me wah wah!!! (MVG)
Ett av 90-talets mest begåvade svenska rockband tackar för sig med en samling av singel-b-sidor och lite tidigare outgivet.
IVAN SAND & RUST: Still Smokin - A Tribute to Neil Young (Welfare/MNW)
Det roligaste med den här danska Neil Young-hyllningen är urvalet. Ivan Sand hoppar över självklarheterna och koncentrerar sig i stället på bortglömda guldkorn som "Ready For The Country", "Bite The Bullet" och "Don´t Take Your Love Away From Me".
Tyvärr har framförandet vissa brister. Det är lite för stelt över lag, lite för gubbigt, lite för mycket Tuborg-skum i skägget. Ja, vill man vara fördomsfull kan man rent av säga att det låter för danskt.
CHRISTER SANDELIN: Jag lever nu (Sony)
Jahaja.
CHRISTER SANDELIN: Mördande intelligens (Sweden Music)
För inte så värst många år sedan sprutade han ur sig läckra popkarameller. Sen blev det tvärtyst. Men Christer Sandelin har inte tagit jobb som spärrvakt i tunnelbanan.
Nu ger han sig på filmmusik och visar att han har begåvning för sånt också. Stämningsfullt, vackert och suggestivt - rakt igenom.
SANNA: Questions (Rival/Bmg)
Svenska Sanna har en mogen röst med massor av känslor och hon leker med sin röst. Till skillnad från många andra duktiga, men stereotypa svenska sångerskor rymmer hennes röst ett djup och en nerv som berör. Hon tar ut svängarna ordentligt och skriver sitt material själv. Vad som möjligen saknas är en ordentlig hitlåt, i övrigt kan Sanna lätt konkurrera både med Alanis Morisette och de andra högddjuren bland kvinnliga sångerskor.
SATANIC SURFERS 666 motor inn (Burning Heart)
Det känns som att all punk är bättre än det som Offspring förstörde kvällen med i måndags, men i ärlighetens namn roas jag inte nämnvärt av dessa lundensare heller. Förbannad, råsnabb punk med hårdrocktendenser, energiskt, passionerat och att döma av texterna på största allvar.
SATOR, POSIES, MATTHEW SWEET M FL: Germs (tribute) - A small circle of friends (Dragnet/Sony)
Tribute-träsket växer. Snart är det bara Paul Paljett som inte förärats ett album med andras underdåniga tolkningar. "A small circle of friends" ska ändå lyftas fram. Dels är hyllningsobjketet - kaliforniska punkkvartetten The Germs - underexponerat, dels har en hel del av de medverkande för omväxlings skull hittat annorlunda, roliga ingångar i materialet. Posies gör till exempel snirklig, mjuk Beach Boys-pop av adrenalinutbrottet "Richie Dagger's crime". Och Matthew Sweet förvandlar "Dragon lady" till svart elektronik-drama. Även Flea - jo, just han - Gumball och Meat Puppets känns påhittiga.
JOE SATRIANI, ERIC JOHNSON, STEVE VAI: G3 - Live In Concert (Epic/Sony)
Att det här är en liveinspelning hörs inte så mycket på ljudet och tekniken, men på publikens entusiastiska applåder. Och jodå, gillar man gitarrer, så. De tre guragurusen spelar tre låtar var, och tre låtar ihop. Satriani, Johnson och Vai har olika spelstilar, och det är säkert därför de gemensamma låtarna är covers. (97/06/20)
SAVAGE ROSE: Blank angel (Mega)
Danska rockveteraner som funnits ett kvarts sekel tar sats igen med hjälp av diverse namnkunnig studioelit från Los Angeles. Inga märkvärdiga låtar, men det bär rätt långt ändå tack vare sångerskan Annisette - en tjej som utrustats med en synnerligen bluesig och personlig röst.
SAVATAGE: The wake of Magellan (Concrete)
För tio år sedan gjorde Savatage ”Hall of the mountain king”, sitt bästa album. Sedan dess har de fått en smak på rockopera, vilket hörs tydligt. Tyvärr kombinerar ”The wake of magellan” det värsta från både metal och opera, och låter storvulen och svulstig samtidigt som den är själlös och ihålig. (97/10/10)
SAVOY: Mary is coming (Warner)
Morten Harkets solodebut var ingen höjdare och A-Ha-kollegan Pål Waktaars nya, allvarliga Savoy-projekt lär knappast däcka andra än superpatriotiska norrmän. Satsa på A-Ha-comeback - eller lägg ned!
BOZ SCAGGS: Come on home (Virgin)
Tomas Ledin köar förmodligen redan utanför skivbutiken. Scaggs är en av Ledins hjältar.
SCARFACE The untouchable (Rap-A-Lot/Virgin)
Houstons hårdaste, Herr Scarface, är tillbaka och gick rakt upp på USA-toppens förstaplats med ”The Untouchable” (men kommer alldeles säkert att puttas ned av Biggie). Ursprungligen förfinad i Geto Boys är Scarface en gammal idol, men ”förnyelse” var inte ordet Brad Jordan la vikt vid denna gång. Raspig röst och gangstalunk som vanligt, om än Mr Scarfaces alldeles omisskännliga egna sound. Men till slut blir det faktiskt en gång för mycket.
SCENTS: (Soap/MNW)
I mer temperamentfyllda nummer, till exempel "Now this!" och "Virgin snow" tävlar Scents med de främsta av den svenska indiepopvågens survivors. Men de välkammade slåningarna vill av någon anledning hellre göra sval cocktailpop och när de gör det är de blott ett andra, eller tredje, klassens Eggstone.
En liten eloge dock, för titlar som "Anyone can be a popjournalist" och "I want to be Alex from Blur". De vittnar i alla fall om humor.
JANNE SCHAFFER: Av ren lust (Earmeal)
Just D tog den nyblivne 50-åringen under sina vingars beskydd i somras och det ska de ha all heder för. Schaffers musik må vara lite gammeldags. Men att karln kan lira gura bevisas med all önskvärd tydlighet på nya skivan - i spröda naturromantiska ballader och fläskig och tillbakalutad rock.
Grattis på födelsedan i efterskott, förresten!
MIKE SCOTT: Still burning (Chrysalis/EMI)
Det är en säregen artist, Waterboys-stjärnan Mike Scott. Han kan vara den mest innerliga, den mest nervige och glödande soulboy.
TIM SCOTT: Everywhere I've been (MD)
Säg "hej" till en gammal hjälte. Tim Scott som vi träskrocksnördar minns från gamla goda Havalinas. Här återupplivad av ett gäng glada norrmän(?). Musikaliskt harakiri, med tanke på norsk rocks internationella status. Men Scotts låtskrivarkvalitéer överlever även detta.
Resultatet är jordnära, stadigt och trevligt. Små rockbagateller med melodier som bär. Lite Tom Petty. Lite kul.
SCREAMIN' MOTHER: Screamin' mother (Roadrunner/Soundfront)
Första svenska hårda rockplattan 1996 bådar gott för det kommande året. Screamin´mother spelar en slags avmätt, tung, ödesmättad, mycket melodiös rock, med influenser från både förr och nu. Industri, vanlig metall och rock i en elegant kombination. Screamin´mother har något så ovanligt som en egen stil, men efter halva plattan börjar det avmätta och kyliga kännas en aning trist och man önskar att sångaren kunde ryta till en smula för att bryta av jämmern.
IDDE SCHULTZ: Idde Schultz (MCA)
Jag skulle kunna vara elak. Skriva att "här har vi så årets platta från Staffan Hellstrand, men den här gången låter han en körsångerska sjunga".
Men jag är snäll.
Sanningen är dock att Idde Schultz debutskiva osar av Hellstrand.
Hans låtar (Hellstrand har lagt handen vid tio av elva spår) domineras som vanligt av gitarruppburna arrangemang med krydda av stråkar och blås, och texter fyllda med rytmiska upprepningar av fraser och ord. I fullträffar som "Fiskarna i haven" (en av de vackraste sånger Hellstrand skrivit) och "Vita hus och lila slätter" blir resultatet bländande.
Iddes sångröst är oklanderlig, men möjligen lite profillös. Önskar att hon vågade sjunga ut lite mer. Ta i. Nu är hon bitvis väl så vän som systern.
Den oundvikliga syskonjämförelsen vinner Irma på att hon skriver eget material som ger henne en helt annan artistisk personlighet.
Hellstrands prägel är tyvärr alltför stark på Iddes debut för att vi riktigt ska kunna urskilja vad som är hennes musikaliska väsen.
IDDE SCHULTZ: Vad man gör (och inte gör) (Universal)
Iddes debut var styrd av popräven Staffan Hellstrand som komponerade det mesta av materialet, inklusive megahiten ”Fiskarna i haven”.
IRMA SCHULTZ: Andas fritt (Columbia)
Låten "Andas fritt" är just en luftig popfläkt, lätt att inandas.
Som helhet är albumet "Andas fritt" däremot en mer tillbakadragen sak. Ett steg bort från popen. En samling sånger som går innåt. Lite jazziga, lite mer krävande. Lite smalare. Lite Eva Dahlgren goes jazz, på något märkligt sätt.
Känner mig kluven. Å ena sidan sjunger Irma bitvis bättre än någonsin, å andra sidan känns anslaget ibland besvärande pretentiöst.
En sober, ren och sofistikerad skiva. Men inte direkt kul. Synd.
IRMA SCHULTZ M FL: A bird that whistles - songs of Joni Mitchell (HiFidelity)
Att ge sig på Joni Mitchell vittnar om stort mod. Om övermod.
"Går vi för långt? Kliver vi in på helig mark?…", skriver Irma och gitarristen Jack Mittleman i CD-häftet. Svaret är ja.
MAURO SCOCCO: Godmorgon Sverige (Diesel)
Ballader, ballader och åter ballader.
SCORPIONS: Pure instinct (East/West/Warner)
Scorpions instink talar om för dem exakt vilka ballader som för in dem på försäljningslistorna. Jag har inget emot vissa av Scorpions ballader, men det fanns en tid då de både kunde vara stenhårt brutala och göra de mest fantastiska ballader på samma platta. Nu är deras power ersatt av mjäk.
DOROTHY SCOTT: Into the natural (Wolf Scott Records/Border)
Begåvad singer-songwriter från New York som spelat med Carole King och Jeff Buckley men också turnerat en del i Sverige. På den här sexspårsdebuten kompas hon bland annat av keyboardisten Mats Öberg. Löst i formen men innerligt och vackert med pockande stråkar och fina akustiska gitarrer. Fans av Van Morrison, Joni Mitchell och Jane Siberry lär hitta en hel del hos Dorothy Scott. (97/06/20)
MIKE SCOTT: Bring 'em all in (Chrysalis)
Inte alla låtskrivare klarar av att hålla lyssnarnas intresse vid liv med simpelt gitarrackompanjemang, lite piano och munspel ibland.
Mästarna heter förstås Bob Dylan och Neil Young. Bruce Springsteen har testat med gott resultat - och Ulf Lundell har gett kompmusikerna ledigt på två lyckade album.
Nu prövar Mike Scott från Waterboys vingarna på egen hand. Utan fioler, mandoliner, dragspel och andra instrument som tidigare gett färg åt Waterboys-låtarna.
Och det funkar - över förväntan.
Mästerverket heter "Long way to the light", en lång sång om hur Scott efter diverse irrfärder till New York till slut fått frid i själen i Findhorn Bay i Skottland.
Men smaka även på "City full of ghosts (Dublin)". När jag hör den får jag en intensiv lust att ta första bästa Aer Lingus-flight till Irland.
SCRAPPY G: Str8 Pervin (MDD/MCA)
Rar gangstarap representerad av Scrappy G, inflyttad från Iran till
Stockholm för åtta år sedan.
THE SEAHORSES: Do it yourself (Geffen/Universal)
Alla som såg Stone Roses på Lollipopfestivalen 1995 såg ett band som redan börjat sjunga sin svanesång. Och den lät bra falskt emellanåt.
SEAR BLISS: Phantoms (Two Moons/MNW-ILR)
De här ungrarna korsar primitiva influenser med symfoniska tendenser. Till de traditionella metallinstrumenten, det gnissliga gitarrljudet och den gnälligt skrovliga sången som är typisk för black metal har Sear Bliss fogat keyboards och trumpet. Dessutom har de lyckats med konststycket att få det oväntade att låta självklart. Särskilt trumpeten ger musiken en ny dimension, och ger en fin kontrast till dubbla baskaggar och ilskna vrål. Det gör Sear Bliss betydligt mer originella än de flesta av dagens metalband.
SEAWEED: Spanaway (Hollywood/Polygram). Småsympatisk larmkvintett från Seattle med Sub Pop-bakgrund. Poppig punk med Red Red Meat i ena ringhörnan och Bad Religion i den andra. Fireside skulle gilla det här. Men de gör det faktiskt bättre själva.
SEBADOH: Harmacy (City Slang/Border).
Sebadoh gör "en Popsicle". Jo, det faktiskt lite grand så. Den nordamerikanska lo fi-trion har vidgat vyerna sedan förra albumet, det i och för sig utmärkta "Bakesale", och vågar blanda sitt introverta skrammel med betydligt mer av de country- och folkrockinfluenser som tidigare mest legat och lurat i bakgrunden.
SECRET GARDEN: White stones (Mercury)
Norsk-irländsk duo som vann schlager-EM för två år sedan. Nu fortsätter Secret Garden mixa keltiskt med nordisk folkton. Bitvis skönt men efter ett tag är man spyfärdig på alla inställsamt sövande syntmattor och längtar efter lite drag. (97/05/09)
SECTOR SEX: På Oväntat Besök
(Hot Stuff)
Sector Sex är punkare från norr, med sitt största särmärke i texterna. De är välskrivna, ironiska - framför allt med de talande under-titlarna - och kul. Musiken varierar från övervägande snabb och slamrig, men snäll, punk, till långsammare och mer uppfinningsrik, som i "Lås Din Dörr", eller mer dramatisk, som i "Gråt För Mig". I "Blöta Drömmar" vågar bandet lägga in både sorgset blås och gungande reggae.
SEELENWINTER: If soul turns into flesh (Massacre)
Ett Östtyskt band som gjort en ganska bisarr platta. I vissa låtar är det nästan dansbandskomp till satans sång. I andra låtar är det ren, brutal hårdrock och i ytterligare några har de anammat popen. Engelska sjungen med tysk acce´nt är aldrig lätt att fördra,men det går när sångaren är bra. De spelar inte särskilt bra, men denna trio är ändå tillräckligt fantasifull för att väcka intresse. Kan bli något.
SEEING STARS: Seeing Stars (Borderline/Border)
Marty Willson-Piper fortsätter sitt flackande. Soloplattor, inhopp i All About Eve, ett halvhyfsat Church-album i fjol och nu Seeing Stars, med folk från All About Eve och Mission.
SEPTEMBER 67: Lucky shoe (The Enclave/Virgin)
Virginia-duon Shannon Worrell och Kristin Asbury skriver akustisk, sparsmakad och inte helt konventionell pop med lantlig doft. En favorit som David Lowery (Cracker) har del i produktionen och vore låtarna mer distinkta skulle alla som gillar Maria McKee, Sparklehorse och Liz Phair ha något att sätta på inköpslistan. Nästa gång, kanske? (97/05/02)
SEPULTURA: Roots (Roadrunner/MNW-ILR)
Det är tre år sedan sist, men Sepultura kör över lyssnaren direkt. Musiken är tung, energisk och aggressiv. Alla berömmande metall-adjektiv passar in på brassarnas sjätte platta.
BRIAN SETZER & HIS ORCHESTRA: Guitar slinger (MCA)
"Bop bop/I wanna rip it/rock it/really bop it/Whoaaaaa/Davy Crockett/Everytime I hear that mellow saxophone//I wanna rock rock rock/Roll roll roll/Bop bop bop..."
702: No doubt (Biv Ten)
Det är inte som att hjulet upptäckts igen men modern och ivrig produktion i svängig R&B när den är som allra bäst.
SEVEN MARY THREE: American standard (Mammoth/Atlantic)
Hallå! Pearl Jam och Stone Temple Pilots finns ju redan.
SEVENTH PLANET: Time (Plan rec)
Nja, två exmedlemmar från mörkrockarna i Destiny har gjort ett par bra låtar och musikerna är duktiga. Men, produktionen och mixen är förfärlig, sångaren tar i för livet men klarar det inte riktigt och det är för mesigt.
THE SHAMEN: Axis mutatis (Sony)
Gamla singeln "Ebeneezer goode" svänger fortfarande. Men det här är stendött.
SHARON SHANNON: Each little thing (Grapevine) Den uppmärksamme Waterboys-lyssnaren känner igen Sharon Shannon från ”Room to roam”-albumet. Detta är Sharons tredje egna skiva och ännu ett exempel på att dragspel är ett grovt underskattat instrument. Traditionell irländsk musik med flera oväntade stickspår, som”The bag of cats” - med hiphop-rytmer i botten!
PAL SHAZAR: There's a wild thing in the house (Quicksilver)
Hon har meriter. Spelat med Slow Children i Los Angeles. Skrivit låtar åt Matthew Sweet. Målat omslaget till Waterboys "Dream harder".
Men hon har också låtar. Som lirkar sig in. Halvakustiska godbitar. Och en röst som stundtals låter Coutney Love, sedan Sheryl Crow. Beroende på tonläget.
Och så har hon cool attityd.
SHEAVY: Blue Sky Mind
(Dallas Tarr Records)
SHED SEVEN: A maximum high (Polygram)
Shed Seven brukar kallas britpop-skolans plattaste, tråkigaste, mest osvängiga band. Här ger de syn för sägen.
SHELTER: Beyond planet earth (Roadrunner)
Calypso och ska? I samma låt? En låt av Shelter? Jag får rysningar av obehag.
SHERLOCK: Made to measure (Edelpitch)
Så kom den till slut. Den efterlängtade debut-cd:n från en av Sveriges mest lovande hip hop-grupper. Och de infriar nästan alla förväntningar som uppstod när de släppte singeln ”Time Breathin’” för snart två år sedan. Nog märks det att grabbarna lyssnat en del på Wu Tang Clans mörka tongångar, men de gör utan tvekan något personligt. Straight outta Stocktown! (97/10/03)
SHIELD: Vampiresongs (Desperte Fight/House Of Kicks)
Shield är ett väldigt ungt, väldigt gulligt och ovanligt melodiskt hardcoreband från Umeå. Fullängdsdebuten heter "Vampiresongs", och är klart vampyrfixerad. Ursött!
Fast det är kanske fel ord i samband med hardcore, och Shield visar upp fullt av tyngd, brutalitet och aggressivitet också. En korsning av Entombed och Shelter har Shield kallats, och bara de får växa till sig kan de nog bli riktigt bra.
SHIHAD: Shihad (Modern Music/Next Stop)
Band från New Zealand är en raritet inom musikvärlden. Därför är det synd att Shihad därifrån inte är särskilt originella. De spelade metall förut, men bjuder nu på rock i samma slamriga kategori som Teraphy?. Visst låter kvartetten från andra sidan klotet okej, men de saknar irländarnas ångestfyllda nerv och talang för melodisnickeri. Deras tredje, något glättiga, platta lämnar inga bestående avtryck efter sig.
MICHELLE SHOCKED: Kind hearted woman (BMG)
MICHELLE SHOCKED: Mercury poise 1988-1995 (Mercury)
Milda makter, två Michelle Shocked-CD - samma vecka.
SHREDHEAD: Melting pot (North Of No South/Border)
Norrlänningarnas tidigare försök att smälta ihop jazz med skum funk och hardcorepunk kändes överambitiösa och direkt jobbiga. På Michael Blair-producerade "Melting pot" är en slagverkare och en klarinettist samt mycket av experimentjazztendenserna försvunna och plötsligt känns Shredhead riktigt intressanta. Det rockar dynamiskt och intelligent och här finns gott om poptrådar att nysta vidare på. Och att Nina Ramsby från Salt gästar på några spår gör förstås ingenting sämre.
DAVID SHUTRICK: David (The Record Station)
Fem år har gått sedan "Sambos på försök" och David Shutrick strävar envetet vidare, i sin jakt efter en större lyssnarskara.
SHYHEIM: The lost generation (Noo Trybe/Virgin)
Jag är allergisk mot artister i koltåldern och ändå kan jag inte låta bli att röras över Shyheim Franklins unga röst. Som Wu-Tangmedlem låter han heller inte som andra tonårsrappare. Han är varken brådmogen eller pubertal - snarare allvarlig, uppriktig, sårbar, lite rädd och vädjande. Man kan bara tycka synd om honom och alla andra killar som växer upp på fel plats med "fel" hudfärg och får en framtid som endast Hin Håle kan se fram emot.
JANE SIBERRY: Teenager (Sheeba)
Joni Mitchell är inte den enda kanadensiska låtskriverskan som hyllats av undertecknad i de här spalterna .
SICK OF IT ALL: Built To Last (Warner)
Sick Of It All är fortfarande arga. Så ”Built To Last” följer troget i spåren av deras tidigare plattor. Det är röjarhardcore som får det att spritta ordentligt i benen i sina bästa stunder, som i inledande ”Good Looking Out” och ”Us Vs. Them”, och som är mer än okej i sina sämre. Fast för det mesta ligger musiken i ett läge någonstans däremellan.
SILMARILS: Silmarils (Warner)
Funk på franska? Hårdrock på franska? Nej, tack. Det vore att föredra på många sätt om fransmännen kunde spränga lagret med Silmaril-plattor istället för atombomber i Mururoa.
SILVERBULLET: Silverbullet (Fine tone/Border)
Ännu en samling västsvenska slynglar som fått för sig att Göteborg ligger i Michigan och vänder sifferkombinatiopnen 1997 till 1969.
SILVER JEWS: The natural bridge (Domino/MNW ILR)
På debuten ”Starlite walker” fick David Berman hjälp av Pavement-männen Steve Malkmus och Bob Nastanovich med att sno ihop sina country- och Velvet Underground-influenser till en tilltalande klarsynt och personlig lo fi-rock. Uppföljaren, med helt nya musiker som backar upp, känns lite torrare i sina stundtals helt skamlösa Lou Reed-tripper. Men texterna är lika trivsamt cyniska den här gången. Och Berman snor faktiskt från Rod Stewart också!
SILVER SUN: Silver sun (EMI)
Om Oasis rullar sig i Beatles så har Silver Sun gnidit in sig med Beach Boys.
STEPHEN SIMMONDS: Alone (Superstudio/Bmg)
För fyra år sen hade Stephen Simmonds aldrig skrivit en låt eller haft en tanke på en popkarriär.
SIMPLY RED: Greatest hits (eastwest)
Få låtskrivare gör så elegant, högkvalitativ soulpop som Mick Hucknall - och få sjunger så bra. Nu har han samlat 15 av Simply Reds bästa låtar på en CD och det är namnam för alla som vågar erkänna att de gillar sånt här härligt slisk.
SIMPLY RED: Life (Warner)
Det kan bli aningen för mycket av det goda, av välkammad soulpop, när Mick Hucknall är i gång.
Mannen har högsta betyg i sång - och mot hans låtskrivartalang finns inte mycket att invända. "Life" är lika professionellt välgjord som Simply Reds tidigare plattor. Näst intill kyligt perfekt.
Vad som behövs på skivor som den här är överraskningar. Nåt som skakar om. Nya grepp.
"Fairground" är just en sån låt, med annorlunda, hetsiga rytmer och udda harmonier. Det hade behövts ännu fler sådana låtar på "Life".
SINDY KILLS ME: Sindy kills me (Beat That!)
I verserna av "Acetone" låter Pija Niemi lite som i Skin i Skunk Anansie. En liten pigg flickröst som brottas för att göra sig hörd bland brölande gitarrer. Kontrasten mellan röst och musik blir till en enhet. Och det fungerar - igen.
SINGER: Fill in the blanks (Crank)
Ett ord: Distat.
SINN FENN: Usling (NSM)
"Men en sak ska ni komma ihåg, han var vackrast av alla som barn", diktar Sinn Fenn om det gamla fyllot som ingen vill se åt. Lika vackert, lika sorgligt som Barbro Hörbergs texter en gång. Sinn Fenn är skickliga på att skapa stämningar i såväl text som musik, vare sig du nu vill svinga din bägareeller ta livet av dig. En stor dos Pogues, kryddat med lite Lars Demian. Syndig Brännvisromantik i folkrockton.
SIRRAH: Acme (MFN/MNW-ILR)
Brittiska Sirrah består av musiker skolade inom den klassiska musiken, bland annat en operasångerska och en violinissa, vilket lämnar tydliga avtryck på deras doom/gothmetall. De har även en mer deathmetallik sångare, men det är inte han som står för plattans höjdpunkter. Bäst är dock låten "Panaceaà, där bandet släpper loss i vad som mest påminner om en gammal jazzig slagdänga.
16 HORSEPOWER: Sackcloth 'n' ashes (A&M)
David Eugene Edwards & Co har samma anslag som en gång gjorde The Brandos till mina favoriter. Samma kräva, karga. Bitvis låter det som om Nick Cave besökt vilda västern och tjurat till rejält i något gistet stall. Bra.
60 FT DOLLS: The big 3 (Indolent/BMG)
"Jaha, ännu ett brittiskt band som försöker rocka", tänkte jag när den här Wales-trion värmde upp för Oasis härom veckan. Trots en rätt charmig kaxighet kändes bandet sådär osvängigt ansträngt som band från den delen av världen av någon anledning ofta gör när de närmar sig rock'n'roll. Tror rentav jag associerade till Leatherface, och då förstår ni som hört dem på vilken nivå vi rör oss.
THE 69 EYES: Wrap your troubles in dreams (MNW)
Dessa finska grabbar ser ut som en misslyckad blandning mellan Hanoi Rocks och Mötley Crüe, men soundet på tredje plattan är åt industriglamhållet och mycket speciellt. Skitig och ultramodern rock n´roll man vill höra mer av.
CHRISTER SJÖGREN: Varför är solen så röd (NMG/Frituna)
THE SKELETONS: Nothing to lose (Hightone/MNW)
nte lika hot som förra plattan kanske, men en rätt uppfriskande dos godmodig, busig ramalama. Man ska vara bra sur i skallen för att kunna motstå saker som ”On your way down” och ”Country boys don't cry”. (97/06/13)
SKIN OF TEARS: Shit Happens (Lost & Found/House Of Kicks)
Tyska Skin Of Tears spelar den typiska glada och humorfyllda hardcorepunk (melodicore) som är så populär nu, med band som NOFX och Millencolin. De nyttjar emellertid inga blåsinstrument, och verkar lite mer förtjusta i vanlig poprock. Ett exempel på det är de charmiga coverlåtarna, Don Henleys àBoys Of Summerà och Corey Harts àSunglasses At Nightà.
THORE SKOGMAN: Än är det drag (Music on line)
Tag tre stycken hårdrockare i form av forna Europemedlemmar (Ian Haugland, Mic Michaeli, John Levén), ett gäng Skogmanhits och Thore själv som vokalist - resultatet blir bisarrt, kultigt, besinningslöst, sjukt...Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det egentligen är, mer än att det är skitkul . ”Tio tusen röda rosor”, ”Bergsprängartango i Gällivare” i brutala, roliga versioner. Thore Skogman och Europe - Torup i våra hjärtan, den här CD:n klarar du dig inte utan på midsommarfesten. (97/06/20)
SKUNK ANANSIE: Paranoid & sunburnt (Virgin)
Hon är svart. Skinnskalle. Lesbisk. Och förbannad. Brittiskan Skin i Skunk Anansie är nästan för mycket på en gång. Vresig. Reslig. Farlig. Och bra. Hon sammanfattar det bäst själv: "it takes blood and guts to be this cool, but I'm still just a cliche". Se där - en skunk som inte stinker.
SKUNK ANANSIE: Stoosh (One Little Indian/Virgin)
Skin skriker hysteriskt på omslaget samt en hel del på plattan också. Hon sjunger kaxigt och rakt om sex och har en t-shirt som det står "fitta" på. Och inleder albumet med "Yes it's fucking political", en låt lika dumt plakatmålande som "Little baby swastikka" på förra plattan.
SKYCLAD: Irrational Anthems (Massacre/House Of Kicks)
Inledningen är briljant. "Inequality Street" är en låt inspirerad av filmen "Forrest Gump" och fyndigt döpt efter chokladmärket Quality Street.
De brittiska folkmetallarnas sound blir bara mer och mer lättillgängligt och melodiöst. Skyclads keltiska inslag finns förstås kvar, och fiolerna tycks vara ännu mer framträdande än förut. Bandet leker in olika influenser i musiken, och håller hög klass som alltid. Den här gånger sjunger till och med Martin Walkyier på sina ställen. Det går absolut inte att höra att den här mannen under tiden med Sabbat sjöng som en hes groda kväker.
SKYCLAD: The Answer Machine? (Massacre/House Of Kicks)
Nu har det gått för långt. Tyvärr tvingas jag ge upp hoppet om Skyclad. Engelsmännen som en gång i tiden blandade folkmusik och metal på det mest underbara sätt spelar nu mjäkigt folkrockbjäfs utan en gnutta hårdhet. Fast värst av allt är nog hur texterna försämrats. Och det verkar bara blir värre för varje skiva.
SKYCLAD: Qui avant-garde a chance (Massacre/House Of Kicks)
De keltiska metallkämparna är numera fallna hjältar. På sina två senaste plattor har bandet dragit allt mer åt vanlig rock, och här har de fastnat helt i rockens, ja nästan popens, klor. För det här är smörigt och ometalliskt, och just kombinationen arg tyngd och folkmusik som gjorde Skyclad så oemtoståndliga är borta.
LUKE SLATER: Freek funk (NovaMute/MNW ILR)
I flera års tid har jag försökt förstå vem Luke Slater egentligen är. Om han är en eftertänksam musikteoretiker som komponerar krävande elektronmusik, som med 7th plain. Eller om han föredrar att ägna sig åt danspubliken, vilket han så ofta gjort under namnet Planetary Assault System.
SLAYER: Undisputed Attitude
(American Recordings/BMG)
Coverplattor är ett onödigt mode, men ska man nu ändå göra en, så bör man göra den bra. Och ärligt. Det gör Slayer.
SLIM DUNLAP: Times like this (Restless/Border)
Slim Dunlap var gitarrist i en sen upplaga av Replacements, vilket hörs på denna hans andra platta i eget namn. Vi snackar slängig, spontan amerikansk rock med popspets. Som bäst hittar Dunlap några bitterljuva melodier i ren Paul Westerberg-klass. Som sämst låter detta lika trött som det krafs man brukar hitta i slutet av Keith Richards soloplattor.
SLINGBACKS: All pop, no star (Virgin)
Två flickor och en pojke från Wales får hjälp av självaste Mitch Easter med att plocka ihop ett gäng småsmarta, smålarmiga gitarrpopdängor i klassisk stil. Jag gillar T Rex-flirtarna i titellåten och snärten i ”No way down” och inget är egentligen direkt dåligt. Men jämför med exempelvis Brainpool och inse att det går tretton Slingbacks på dussinet.
THE SLOAN: One chord to another (The Enclave)
En av de mest originella popplattor jag hört det senaste året. Utan några som helst åthävor lyckas kanadickerna i The Sloan på en och samma gång travestera Stooges, T-Rex, Beatles och, tja, säg Dwight Twilley. Musiken är alltså både rå, mjuk, snärtig, lätt kalejdoskopisk och pepprad med boogie.
SLY AND ROBBIE: Friends (Eastwest)
Reggaens mest välrenommerade rytmsektion på nya äventyr.
SMALL FACES: The Decca anthology 1965-1967 (Decca/EMI)
Som journalisten Paolo Hewitt - känd under pseudonymen Cappucino kid - skriver i bookleten:
SMASH HIT WONDERS: Love your wife (Sun spot)
Smart korsning av hålögd lo fi och spänstig powerpop. Låtmaterialet kunde vara mer hhabilt, men det kommer. Det här unga göteborgsbandet har mycket att ge, det hörs tydligt. Kent Norberg från Sator svarar för den distinkta produktionen.
THE SMASHING PUMPKINS: The aeroplane flies high (CD-box/Virgin)
Är Billy Corgan hardcorevärldens svar på Prince?
SMASHING PUMPKINS: Mellon Collie and The Infinite Sadness (Hut/Virgin)
Tre ynka plustecken...
Det känns som ett snålt betyg åt en skiva som innehåller så mycket fantastisk rockmusik.
Billy Corgan, en av den moderna amerikanska rockscenens mest origionella begåvningar, har kramat ur sig åtminstone tio sånger med samma slagkraft som de främsta spåren på omskakande föregångaren "Siamese Dream", tio sånger som på typiskt Pumpkins-vis förenar oro och harmoni, skönhet och smärta, styrka och vekhet, spänning och saktmod.
Men nu är ju detta en dubbel, enligt programförklaringen till och med en delvis expertimentell dubbel, vilket innebär att de hetlevrade pumporna tillåter sig att leva ut sina allra mest dubiösa böjelser. Det finns med andra ord nummer som låter Judas Priest också. Andra leder tankarna till Pink Floyd och ett par är bara förvirrade.
Jag är ingen sån där principiell dubbelmotståndare, men tänk om de bästa delarna av "Mellon Collie..." samlats på en vanlig enkel-CD.
Då hade vi kunnat klocka ett av decenniets tyngsta rockalbum.
PATTI SMITH: Gone again (BMG)
Tillhör du den stora skivköpande pöbeln som dreglat över Alanis Morissette, PJ Harvey och andra musicerande damer det senaste året. Dags för dig att konfronteras med originalet i så fall.
PATTI SMITH: Peace and noise (Arista/BMG)
Skitigt. Rått. Frustande emotionellt.
SMOG: The doctor came at dawn (Domino/MNW)
Musiken är inte fullt lika naken och rå som på tidigare utgåvor, och rör därför inte heller fullt lika djupt, men Bill Callahan hör fortfarande till Amerikas främsta uttolakare av livsnederlagets bitterhet. Hör "Spread your bloody wings" och dö en smula.
SMOG: Red apple falls (Domino/MNW ILR)
Bill Callahan, mannen som är Smog, poppar till sig.
SMOOTHE DA HUSTLER:Once upon a time in America (Profile/MNW)
En ung, före detta drogförsäljare blir utsläppt från kåken och börjar sälja plattor istället för knark. Damon Smith har under sådana omständigheter bytt namn till Smoothe da Hustler och gett ut en debutplatta med idel medryckande hiphop-spår, ett häftigt hopkok av olika musikstilar och - genom lillebrodern Triggas medverkan - ett skojfriskt verbalt duellerande.
TODD SNIDER: Step right up (Margaritaville/MCA).
Countryrock med betoning på country från en skarpsynt Memphis-bo som på sitt andra album sjunger roligt och ofta bitande om fördummande TV, gangsterrap, fängelseliv, bakfylla och den alltid lika komplicerade kärleken. Snider glider ledigt på en skala mellan Jayhawks, Dwight Yoakam, John Prine och gammal folksång. Mycket har vi hört förr och musikaliskt blir det ofta lite blekt. Men som berättare är Snider inte dum alls.
SNOOP DOGGY DOGG: Tha Doggfather (Death Row/MCA)
När hundens ”Doggystyle” kom för några år sen annonserades den som
MARK SNOW: The truth and the light/Music from the X-files (Warner)
Har inte själv torskat på serien, men folk i min omgivning sitter som klistrade framför TV:n. Och de uppskattar säkert den bitvis spöklika, ödsliga musiken med uppiggande titlar som "Raptus", "Dubitatio" och "Cantus excio". Inte easy listening, precis - men det är väl inte meningen.
SNOWBOY: Many faces of snowboy (Acid Jazz/Border)
I början av detta årtionde stod engelska bolaget Acid Jazz för ett sound som var nytt, coolt och eftersträvansvärt. Nu, bara några år senare, känns det i motsvarande mån gammalt, dammigt och ointressant. Inte en enda ny idé tycks ha nått hit under de senaste åren. Då hjälper det inte att slagverkaren Snowboy på ”Many faces of...” gör en ambitiös satsning på att ta sig igenom alla upptänkliga musikstilar från afro, via latin, till house. Inte heller att han fått hjälp av kompetenta musiker, bland annat stallkamraterna James Taylor Quartet.
SOCIAL DISTORTION: White light white heat white trash (Sony)
Social Distortion var ett av de stökigare banden på den kaliforniska punkscenen i början av åttiotalet Men åren går och nu har punk blivit rock. Skitig, ruffig rock i gränslandet mellan New York Dolls, MC5 och Nomads.
SOFF-I-PROPP: Proppiversum runt på 68 minuter (Warner)
Alla småbarnsföräldrar som någon gång terroriserats av Mora Träsk vet vad jag talar om.
THE SOLAR LODGE: Fast money music: (Beat Butchers)
Ett av de tyngsta banden i ärovördiga Beath Butchers stall. Tungt sound, fräck sång. Mörk och skitig rock n´roll att partaja till.
SOLO: Solo (Perspective Records)
Kvalitetsstämpeln finns redan på konvolutet: radarparet Jimmy Jam och Terry Lewis står som exekutiva producenter. Och som vanligt behöver man inte bli besviken. Den här svarta kvartetten sjunger lika smidigt som pantrar; en sammetslen, förförisk soul av klassiskt snitt.
SONIC DREAM COLLECTIVE: Gravity (Remixed)
Ace of Base-producenten Denniz Pop är sur för att denna svenska trio kopierat göteborgarnas reggaepop. Jag känner mig inte speciellt upprörd. Inte speciellt upphetsad heller.
Polerat och tralligt, för hitlistorna.
SONIC SURF CITY: Surf don't walk (Trampolene)
Aningen ojämnt.
SONIC YOUTH: Washing Machine (Geffen/MCA)
Gruvlig revansch för fjolårsfiaskot "Experimental Jet Set, Trash And No Star". Här är det bett i det kaotiska no wave-larmet igen. Nerv. Dramatik Thurston Moores demoniskt förvrängda gitarr fräter som saltsyra på trumhinnorna.
Skivans absoluta clou är dock ett stycke vriden, Shangri-Lakolorerad flickpop (!) kallad "Trouble Girl".
Helt malplace.
Men fruktansvärt bra.
SORTEN MULD: Mark II (Silence/MD)
Det var rena trollskogsstämningen när de här danskarna spelade på Arvikafestivalen och jag trodde att vi här hade det första riktigt lyckade mötet mellan nordisk folkton och modern dansmusik. Men på skiva förmår inte Sorten Muld engagera. Deras jylländska kollisioner mellan sälgflöjter och junglebeats spöar visserligen Hedningarna med hästlängder. Men även om Ulla Bendixen har en ljuv röst sjunger hon på danska och trots att singeln ”Ravnen” och ”2 søstre” är smågrooviga finns det inte mycket som fastnar. Ge dock gärna Sorten Muld en chans live. (97/09/26)
SOUL COUGHING: Irresistible bliss (Slash/Polygram).
Blev rätt förtjust i den här New York-gruppens både stencoola och smått vansinniga poputflykter i storstadsjazz, hiphop och streetpoesi på debuten "Ruby vroom" för snart två år sedan. Och Soul Coughing (för övrigt en rätt snygg omskrivning av att spy) fortsätter att fascinera med fräcka grooves, kul samplingar och fragmentariska men oerhört målande texter från den märklige M Doughty. Beck borde gilla det här. Alla borde gilla "Disseminated".
SOUL FOR REAL: For real (UptownMCA)
Jag är kär i Soul For Real och är följaktligen oerhört partisk
förmodligen vad de än ger ut.
SOUL PATROL: Wet nurse (Woo Rec./Border)
Snabbt, men mörkt. Halvpunkigt, ibland nästan poppigt, men ändå väldigt tungt och mycket mörkt.
SOULS: Bird fish or inbetween (Telegram/Warner)
Plötsligt faller alla bitar på plats. Souls har länge suttit på begåvningen, ilskan, passionen och potentialen men ägnat sig lite för mycket åt att, likt många kollegor på den amerikanska alternativrockscen ur vilken de hämtar mycket av sitt bränsle, snärja in sig och spela oåtkomliga på låtarnas bekostnad.
SOUL II SOUL: Time for change (Island/Polygram)
Tidigare var Soul II Soul ett band vars plattor man väntade med spänning på. Nya cd:n är, med endast ett fåtal undantag, däremot ett stycke riktig mainstreamsoul. ”Time for change”, sannerligen. (97/09/12)
SOUNDGARDEN: Down on the upside (A&M)
Gamla grungegubbarna är tillbaka. Och Chris Cornell är fortfarande farligt mycket rock'n'roll i röst, attityd och utseende. Anslaget känns igen. Dags att återvinna gamla Black Sabbath-riff igen. Dags att krama det mesta ur gamla Led Zeppelin-arr.
THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES: Welcome to the infant freebase (Telegram/Warner)
Det är bara att konstatera:
SOUTH CENTRAL CARTEL: All day. Everyday (Def Jam/Polygram)
Om gangsterrappen, såsom South Central Cartel representerar den med desperat tjutande syntar, funksamplingar och tuffast-i-stan-rhymes, om genren ska överleva måste den utvecklas. Annars blir det som här tyvärr mest parodi på sig själv och tröttsam. ”Biiiayyytch!” i -97? Skulle inte tro det. (97/06/13)
SOUTHERN CULTURE ON THE SKIDS: Plastic seat sweat (Geffen/Universal)
Den här knäppa amerikanska trions bonniga träskrockabilly ska helst upplevas live, fast deras sjätte album bubblar rätt fint hemma i stereon också. ”Plastic seat sweat” (årets titel?) är en kaskad av nonsenslyrik (”Banana puddin’”, ”House of bamboo”), instrumentala lounge-nummer, cool country och avgrundsdjupa tremologitarrer som inte lämnar några bestående men alls men är kul, kul, kul på vilken hyfsad fest som helst. Kräv Sverigebesök nu! (97/10/03)
SPACER Sensory man (Pussyfoot/MNW ILR)
Luke Gordon rattar till vardags fram ljudeffekterna på Howie B:s Pussyfoot records. Men ibland lägger han mixandet åt sidan och spelar in eget material. Det som utmärkt hans jobb hittills är en stor förkärlek för stråkar. Försiktigt smygande eller överväldigande pompösa, men alltid fast förankrade i ett stadigt beat. I ”Villiger” och ”2 musicians” får de rena Star Wars-dimensionerna. (97/10/03)
SPAIN: The blue moods of spain (Restless/Border).
Kaliforniske basisten Josh Haden (son till jazzkungen Charlie Haden) tänder en cigarett i studionatten och låter jazzblodet droppa över en Velvet Underground-singel på 33 varv. Ut kommer en hypnotisk, skör och betagande rock som försiktigt smyger in mellan Cowboy Junkies och Tindersticks i skivhyllan.
SPARKS: Plagiarism (Virgin)
”Kimono my house” var ett bra album - för 20 år sedan.
SPEAKER: Well! Come closer (Stockholm/Sonet)
Inte för att jag vädrat fördomarna offentligt, men i alla fall: Jag är skyldig Speaker en ursäkt. Jag har ju gått omkring och trott att denna fortsättning på gamla Green bara är en i raden av halvtaskiga svenska indiecombos som fått kontrakt för att skivbolagen är så nervösa och vilsna. Namnet klingar onekligen av värsta sortens britpop-komplex.
SPEARFISH: Different Access (TKA)
Gammal hederlig rock n´roll metall där sångaren får en att tänka på Geddys Lee i Rushs gladaste dagar, när han fortfarande sjöng sådär extremt läckert. Låtarna är genomtänkta och synnerligen svängiga. När Spearfish får en rejält påkostad produktion kan de bli hur giftiga som helst.
SPEARHEAD: Chocolate supa highway (EMI)
Michael Franti är en seriös kille som tidigare talade om för folket hur det ligger till i Disposable Heroes of Hiphoprisy - hip hop lika stenhård musikalisk som intellektuell. Budskapet är väl stort sett samma men Franti gapar inte längre lika högt och betongsamplingarna har ersatts av trist proggpop.
THE SPECIALS: Today's specials (Kuff records)
Det duger - som kravlös festmusik. Men annars är värdet av The Specials comeback tveksamt. De var ju klasser bättre då det begav sig, i skarven mellan 70- och 80-talet. Försök hitta boxen "The compact 2Tone story" i stället om ni är sugna på ska-nostalgi.
SPEECH: Speech (EMI)
Speech följer inte en enda av hiphopens normala spelregler. Han har inga stora kläder, inga feta gympadojor, inga vålds- eller förnedringstexter. Han håller sig till en tjej. Och med det största världssamvetet sedan Sting.
Speech ledde förut hiphopkollektivet Arrested Development men sprider nu sin önskan om världsförbättring genom denna solodebut. Av hela mitt samvete önskar jag att jag älskade resultatet, men det gör jag inte. "Filled with real", "Ask somebody who ain't" och "If U was me" är helt okej låtar, men större bitar än så orkar man inte med. Särskilt inte när Speech bjuder in Pappa Jon att harkla med i texterna (ta bort honom!). Speech är en fin person med ett stort hjärta och en god vilja, men hans hippiehop motiverar inte någon att ens börja sopsortera.
THE SPENCER DAVIS GROUP: Eight gigs a week (Island).Ett stycke rockhistoria på två CD. De första spåren är mer än 30 år gamla och där betar bandet mest av diverse klassisk blues och soul. Men tuppkammen växer snart och de börjar skriva allt mer eget. Ett förträffligt tillfälle att höra Steve Winwood, en av de största vita sångarna.
SPICE GIRLS: Spice (Virgin)
”Wannabee” är onekligen en uppiggande bagatell.
SPIN DOCTORS: You've got to believe in something (Sony)
Doktorernas svängiga och själfulla grillpartyrock har något väldigt sympatiskt över sig. Ett glatt humör. En sällsynt egenskap i dag.
SPIRITUAL BEGGARS: Another way to shine (MNW)
Tycker ni er känna igen konvolutet till denna finurliga CD, så beror det på att Hans Arnold står bakom, mannen som bland annat gjort ABBA-konvolut och sinnrika illustrationer till skräcknoveller. Passar utmärkt till denna flummiga, tunga, svängiga rock som tagit inspiration från såväl tidig blues som sjuttiotalets Black Sabbath. Michael Amott från Carcass tröttnade på den extrema musiken i sitt band och återvände till sjuttiotalsrötterna i Spiritual Beggars tillsammans med Ludwig Witt och Spice. Ännu ett begåvat svenskt band som gör musik som känns i - skrevet.
SPIRITUALIZED: Ladies and gentlemen we are floating in space (Dedicated/BMG)
Velvet Underground. Gospel. Brian Eno. Blues. Captain Beefheart. Soul. Dr John. Sakrala körer. Hawkwind. Stråkar och blås hämtade ur de klassiska arkiven. Brusande elektricitet. Drömsk psykedelia. Rock 'n' fucking roll.
SPRING: Spring & friends (Bungalow/MNW ILR)
Franska poptrion Spring kommer bergis att sälja guld i Japan.
BRUCE SPRINGSTEEN: The ghost of Tom Joad (Sony)
När Springsteen valde att skita i sin MTV Unplugged och köra ett elektriskt gig istället var det avgjort det mest korkade beslut han fattat sedan han sparkade The E-Street Band. För i det akustiska formatet är han fortfarande bländande. Där hittar han fortfarande den gamla magin.
SQUAREPUSHER: Hard normal daddy (Warp/Border)
21-årige Tom ”Squarepusher” Jenkinson är inte ensam om att blanda jazz och breakbeats. Men få, om ens någon, har lyckats fräscha upp tongångarna från sjuttiotalets muggiga fusion- och funkplattor på samma konsekventa sätt.
SQUEEZE: Ridiculous (A&M)
"Electric trains" är klassisk Squeeze-pop från radarparet Glenn Tilbrook och Chris Difford. När de vill kan de ännu göra fyndig gladpop med ringande gitarrer, stämsång i högre skolan och ekon från 60-talet. Men "Ridiculous" har (tyvärr) fler svaga spår än vad man kan begära av så kompetenta karlar.
STAKKA BO: The Great Blondino (Stockholm Records/Sonet)
Ni kanske sett de nya bilderna på Stakka? Om inte ta en titt. De säger ganska mycket om nya"The Great Blondino".
Den förment trendfebrige stockholmaren är coolare här. Råare. Mindre prålig. Både vad gäller attityd och musikalkiskt anslag.
THE STANDARDS: Standard (RCA/BMG)
Ett nytt Lolita Pop. Det är väl den enklaste beskrivningen. Musikaliskt handlar det i huvudsak om samma poporienterade lättrock. Inte direkt skramlig, inte direkt trallig. Någonstans i gränslandet mellan garaget och Tracks. "Always" är ett av fyra små gedigna hantverk som ger mersmak. Inte sensationellt, men väl en hyfsat hög standard.
LISA STANSFIELD: Lisa Stanfield (Arista/BMG)
Storbritanniens vita souldrottning sjunger förstås lysande även på detta fjärde album. Och låtmaterialet är förstås väldigt ojämnt... Några ballader, främst ”Don't cry for me” och ”Honest”, kramar hjärtat, snärtiga ”The very thought of you” skulle kunna vara en ny ”All around the world” och med Barry Whites ”Never never gonna give you up” kan Stansfield säkert få en tung coverhit. Men sen handlar det mest om utfyllnad. Gråblek, slapp, seg utfyllnad. Kanske borde Lisa Stansfield ge upp, eller åtminstone inskränka, sina egna låtskrivarambitioner och i stället anlita en pålitlig leverantör. Det är förmodligen förutsättningen för ett riktigt helgjutet album och ett sådant är den där rösten värd.
MAVIS STAPLES: Spirituals & gospel (Verve/Polygram)
Mavis Staples är en sagolikt stark soulångerska som tidigare hörts både på egen hand och med The Staples Singers. Här är det rötter rakt igenom, i en hyllning till den stora Mahalia Jackson. Bara Mavis mäktiga, fylliga röst och Lucky Peterson på orgel (Hammond B-3, what else?) och flygel.
STARMARKET: Sunday's worst enemy (Dolores)
Starmarket har länge haft rykte om sig att vara ett av landets mest lovande rockband.
STATUS QUO: Don't Stop - 30th Anniversary Album (PolyGram)
Själv känner jag 30-årskrisen närma sig. Räknar månader och da´r. Undrar om jag borde börja tänka på döden. Nu - efter att ha lyssnat på Status Quos 30-årsjubilerande på skiva vet jag. Somligt mår bra av att dö vid 30.
STEELY DAN: Alive in America (Giant)
I studio har de gjort några av de mest välproducerade albumen som över huvud taget spelats in i genren elegant, jazzfärgad pop.
Donald Fagen och Walter Becker gör självklart inte bort sig live heller (med svensken Georg Wadenius på gitarr!). De gamla hitarna framförs i stort sett identiskt med originalen och det är faktiskt småtrist. Hade varit kul med lite lätta omarrangemang.
STEREOLAB: Emperor tomato ketchup (Elektra/Warner)
Hårdsvängande "Metronomic underground" är en av årets bästa låtar. Likaså söta singeln "Cybelle's reverie". Resterande spår håller inte fullt lika hög klass, men Stereolabs egensinniga korsning av tung dansmusik och eterisk pop kittlar faktiskt även i mer ordinära kompositioner.
STEREOLAB: Dots and loops (Elektra/Warner)
Efter ett otal fullängdare, minialbum, singlar och dessutom flera samlingsplattor med singelbaksidor och outgivna konstigheter har det framstått som om Laetitia Sadier och Tim Gane haft en helt bottenlös brunn att gräva banbrytande idéer ur.
STEREOPHONICS: Word gets around (V2)
”Andragenerationens Oasis” skrev jag om den här unga brittiska trion efter giget i Hultsfred i somras. Lite väl hårt, inser jag nu. Särskilt som de uppenbarligen har större musikaliska perpektiv än så. Stereophonics svartsynta gitarrpop är visserligen inte överdrivet originell och Kelly Jones besitter knappast 90-talspopens intressantaste röst. Men här finns låtar. ”More life in a tramps vest” och ”Local boy in the photograph” har ni hört på singlar och jag nämner även gärna den rätt träffande ”Last of the big time drinkers”.
ROD STEWART: If we fall in love tonight (Warner)
Positivt är att Rod försöker åldras med en viss värdighet. Att han inte fortsätter leka hård rockgosse.
STICKBOY: Love + care (A West Side Fabrication/MD)
Ovanligt hårdhudat för att komma från Skellefteå. Stickboy gräver ned sig i amerikanskt hardcoreskrammel men besitter viss popkänsla och hamnar således inte alltför långt ifrån Fireside. ”Menthol” skulle rentav kunna vara en pastisch på Luleås finaste, även om den här kvintetten överlag brötar lite mer. Stickboy har inte riktigt låtarna ännu, men covern på Bonnie Tylers ”Total eclipse of the heart” är kul.
STING: Mercury falling (A&M)
Stings uttalande för en legalisering av ecstasy härförleden skulle ha kunnat tolkats så att gamle Policen gått och blivit raveråtta. Att han skulle ha lämnat sin musikaliska huvudfåra som länge bestått av sval jazzpop, tillbakalutad och luftig och definitivt befriad från hög bpm (beats per minute).
STONECAKE: In the middle of nowhere (MVG)
Sökes: fotfäste
Borlängetrion letar efter fotfästet som gav debuthiten "Tuesday afternoon" från 1991 genomslag (och grammis). De där Beatles-referenserna. Melodierna. Sången. Arrangemangen. Visst, ekar det mer än lovligt av Beatles.
Senast det begav sig på albumet "Acoustic toilets" (1993) förirrade man sig rejält in i introverta experiment. Större chans denna gång att fler än kompisarna köper skivan.
STONE ROSES: Garage flower (Virgin)
Gammal, möglig skåpmat. Köp inte.
STONE TEMPLE PILOTS: Tiny music... (Atlantic)
Många har avfärdat Scott Weilands Stone Temple Pilots som bleka Pearl Jam-kopior. Inte jag. Det har trots allt gungat lite rått om STP på deras tidigare plattor.
Men nu...Jag vet inte. Kanske är det heroinet.
Weilands röst är borta. Och med den också mycket av kraften i musiken. Kvar är mer lama poser och famlande försök. I några fall blir resultatet ändå hyggligt, men mestadels mediokert. Möjligen har man själva anat detta, därav den blygsamma titeln på albumet.
STORMWIND: Straight from your heart (Mother Earth)
Såväl konvolut som innehåll skvallrar om att gitarristen Thomas Wolf är några år försent ute. Hade den här plattan kommit för några år sedan hade den varit en sensation, men att vara tekniskt duktig på skalspel är inte ovanligt i dag. Thomas måste hitta något som bara är hans stil i sitt spel.
SYD STRAW: War and peace (Capricorn)
Hon har tidigare jobbat med Daniel Lanois, Wilco, Al Green och Rickie Lee Jones för att nämna några. Låter lite Chrissie Hynde möter Sheryl Crow. Låter bra.
"CBGB's" är - mycket riktigt - en hyllning till rockklubben med samma namn i New York.
NIKLAS STRÖMSTEDT: Långt liv i lycka (Metronome)
Om inte Niklas Strömstedts nya blir en succé så vet jag inte hur en hitplatta ser ut.
STRY: Hale Bopp (Rim&reson)
Musiken är klassisk Stry. Brötig, kantig, skev - och ändå märkligt lättillgänglig och smittande.
Naturligtvis sjunger den skånske särlingen lika fulcharmigt som vanligt också. Men han gör det på engelska. Inte på svenska.
Därmed går en viktig dimension förlorad.
Det var tack vare sitt säregna handlag med det blågula tungomålet den gamle Ebba Grön-, Imperiet- och Babylon Blues-stjärnan kunde krama ur sig originaliteter som "Har vi inte grävt för många hål?".
Han har viss känsla även för engelskan, men långt i från lika stor.
ULF STURESON: I overkligheten (Silence)
Det är något obarmhärtigt gripande med Ulf Sturesons nakna sång. Samma skörhet som får Olle Ljungström att vibrera av känslor. Samma närvaro.
SUBCIRCUS: Carousel (Echo/MCA)
Hör fräcka ”Gravity girl & analogue” i Stefan Wermelins P3-pärla ”Blazer” och tänker att det här kanske är engelsmän att kolla upp. Men nej. Balladen ”So strange” tål att höras, fast mest är Subcircus bandet som ibland vill vara U2 och ibland XTC men oftast bara känns konturlösa och påklistrat ”hemliga”.
SUEDE: Coming up (Nude/Sony)
Även om förra albumet "Dog man star" i efterhand, lite överdrivet, kallats en pretentiös och uppblåst platta går det inte att förneka att "Coming up" rör sig på rakare stigar.
SUEDE: Sci-fi lullabies (Nude/Sony)
Det här är vad man önskar sig med Oasis - en dubbel med singelbaksidor och så kallade rare tracks.
SUGAR RAY: Floored (Atlantic/Warner)
Metall, funk, hardcore, hårdrock, hip-hop... Sugar Ray är överdjävliga på att blanda olika stilar till en svängig, oemotståndlig gryta av heta toner.
SUGARTOOTH: The sound of solid (Geffen/Universal)
Riktigt oaptitlig, vit mix av hip hop och hård rock. Blir säkert jättepoppis i USA. (97/06/20)
SUGGS: The lone ranger (Wea)
Här visar skivbranschen åter upp sitt allra smutsigaste tryne. Suggs-plattan kom redan för ett år sedan och sålde obefintligt. Alltså släpper Warner den en gång till, med två nya låtar. Utan att tala om någonstans att det är gammalt material.
Visst, skavarianten av Beatles är småkul och annat doftar saliga Madness. Men intrycket av lurendrejeri förtar lyssnarglädjen.
SUNDAYS: Sundays (Parlophone/EMI)
Det verkar vara ett hopplöst företag för David Gavurin och Harriet Wheeler att nå smma fulländning som på den kritikerrosade debuten, ”Reading, writing and arithmetichs”, från 199X. Trots att de försökt blidka lyssnarna med några riktigt rörande vackra stråkarrangemang och välfunna textrader. Men "Static & silence” är ändå ingen tokig investering för den som gillar vänlig, intelligent gitarrpop. (97/10/17)
STEFAN SUNDSTRÖM: Nästan som reklam (MNW)
En gammal uv som undertecknad får lätt nostalgikänning av Stefan Sundström.
Det doftar gammal progg och palestinasjal om "Nästan som reklam". Väck är Sundströms kompband Apache, utbytta mot stråktrio, kör och ett överdåd av akustiska instrument.
Inte mycket rock'n'roll och 1995. Däremot en småsläpig musik som påminner en smula om Blå Tåget och annat från tidigt 70-tal. Just snyggt.
Sundström vrider alltså klockan tillbaka. Men inget ont i det.
Dessutom skriver han texter om livet här och nu och ställer sig ständigt på småfolkets och förlorarnas sida.
Det behövs många fler såna låtskrivare.
STEFAN SUNDSTRÖM: Babyland (MNW)
Jag har svårt för Stefan Sundströms bräkiga sångröst och kan reta mig på hans sätt att felbetona ord (”kär-leeeeken” etc).
SUNSHIP: Sunship (Filter/Border)
n Det är en elementär melodi pianot spelar i "Original sun", nästan som en barnvisa, eller en skalövning. Och breakbeatkompet är enklast möjliga. Kan tänka mig att det finns förprogrammerat på bättre synthar nuförtiden. Ändå får jag för mig att Ceri Evans valde dessa enkla element för att de lämpade sig bäst. Och för att han verkligen verkligen gillar dem. Det gör jag också.
SUPER FURRY ANIMALS: Fuzzy logic (Creation/Sony)
Sådan här musik får mitt pophjärta att smälta. Enkel men samtidigt skruvad musik, där man aldrig riktigt vet vad man har att vänta sig. På fullängdsdebuten bjuder walesarna bland annat på hårt distade gitarrer ("God! Show Me Magic"), retropopflört ("Hometown Unicorn") och vacker smärta ("Gathering Moss"), plus en utpräglad känsla för melodier och söta texter. Som extra bonus finns sedan det där lite utflippade och oväntade, som låten om gitarristens hamster.
SUPERGRASS: In it for the money (EMI)
Minsann.
SUPERCHUNK: Indoor living (Merge/MNW ILR)
Femte Superchunk-plattan och är det nån som fortfarande tänker ”lo fi” om Ralph ”Mac” McCaughan och hans sympatiskt poplarmiga Chapel Hill-orkester är det dags at tänka om. För Superchunk låter bara bättre och bättre, rent tekniskt sett. ”Indoor living” rymmer fler instrument än tidigare och är är kanske det mest välproducerade och varierade bandet gjort. Jag gillar mycket, inte minst knytnävsprecisa ”Nu bruises” och smarta ”Martinis on the roof”, men något i höjd med förra plattans klockrena ”Hyper enough” står inte riktigt att finna. (97/08/29)
SUPERSUCKERS: Must've been high (Subpop/Warner)
Som en bakfull variant av det sentida Green On Red. Ungefär så låter Seattle-hårdingarna i Supersuckers när de plötsigt konverterar till country. Det är dammigt och ruffigt och trots viss ojämnhet inte alldeles oävet. Jag gillar den bittra humorn i en ”Hungover together” och jag är rätt förtjust i grimaser som ”One cigarette away”.
SUPERSUCKERS: Sacrilicious (Subpop/Warner)
Seattles tuffaste punkrockare tar revansch för förra årets halvmesyr, "La Mano Cornuda".
Här finns allt den saknade:
Dynamiskt ljud, attack och bra låtar. "Born With a Tail" är faktiskt en av årets bästa.
För övrigt är det svårt att inte gilla band vars sångare heter Eddy Spaghetti.
SUPERSWIRLS: Filter (Sesame/SGA)
Lagom muntra Eskilstuna-gossar som man tydligen ”ska” gilla. Men precis som med närbesläktade Yvonne eller tämligen uppenbara förebilderna Stereolab har jag svårt att engagera mig i det här. Jodå, det kommer en och annan trevlig melodi från de analoga syntarna och här finns några starka textrader, men poesin känns lika ofta lite gymnasial. Låtarna är dessutom temperamentsfattiga och framförallt alldeles för många. Den som inte redan har allt med Kraftwerk, Joy Division och New Order kan hoppa över Superswirls.
SUPERTRAMP: Some things never change (EMI)
Man skaffar sig knappast några nya fans genom att inleda ett comebackalbum med en snudd på 10 minuter lång ballad. Vågat, milt uttryckt. Men Supertramp, som en gång, för länge, länge sedan gjorde en riktigt bra LP, ”Crime of the century”, står på sig. Kvarvarande låtskrivaren Rick Davies och hans mannar virrar ibland iväg i väl långa jazziga utflykter. Men då och då blixtrar det till om musiken, med det för Supertramp så karaktäristiska elpianot i förgrunden.
SUZZIES ORKESTER: Orons fåglar ( Mega)
Suzzies orkester skulle må bra av en tredje medlem igen, eller åtminstone en nyskapande producent.
SVART SNÖ: Smock'n Roll (Beat Butchers)
Pust. Inte en lugn stund på den här skivan. Svart Snö blandar skickligt attityd, ironi, hardcore och punk i ett rasande snabbt tempo. Känns både fräscht och äkta.
KEITH SWEAT: Just a touch (Elektra/WEA)
Oklanderlig samling från swingbeat-kungen No 1, Keith Sweat.
MATTHEW SWEET: Blue sky on mars (Zoo/BMG)
Ja, vad kan man säga?
SWEET 75: Sweet 75 (Geffen)
Efter att Dave Grohl visat världen att han kan rocka partyt på egen hand med sitt slagkraftiga Foo Fighters så faller Krist Novoselics Sweet 75 platt. Nirvana-basistens hardcore projekt har möjligen ett kuriosavärde för gamla fans. Men bitvis är låtmaterialet besvärande livlöst och Yva Las Vegas sång är inget att Yvas över.
SVEN-INGVARS: Lika ung som då (NMG)
"...detta ä bare början", skriver snart 40-årsjubilerande Sven-Ingvars i CD-häftet till "Lika ung som då". Snacka om goa veterangubbar.
Alla som sett Karlstadsbandet live vet att Sven-Ingvars är överlägsna de dansbandskollegor de tyvärr alltför ofta buntas ihop med.
SVENNE RUBINS: Strålande! (Start Klart)
"Birger P. Resley", "Billi Buick" . . . suck!
Det är möjligt att andra tycker det är "kul", men jag har svårt för grupper som använder sig av fjantiga artistnamn.
Svenne Rubins riskerar bara att hamna i samma idiotfålla som Drängarna, Rednex och andra tramspellar.
Annars är Svenne Rubins bitvis både fyndiga och klämmiga. Det behövs folkliga band som motvikt till alla trendriktiga storstadsgrupper. Svenne Rubins har aldrig spelat bättre, produktionen (Eldkvarns Tony Thore'n) är exemplarisk och texterna både rara och insiktsfulla.
En nödvändig lägesbeskrivning från Sverige utanför Stockholm.
SVENNE RUBINS: Greatest hittills (Start klart)
Det är något med raden ”fötter och fontaneller” i ”Människor” som känns en smula magiskt.
UNO SVENNINGSSON: ..due! (The Record Station)
|Fredas uppbrott hade ingen negativ effekt på Uno Svenningssons karriär.
SWV: Release some tension (RCA/BMG)
En av mina väninnor som är djupast nere i pop- och rockträsket var helt enkelt tvungen att gå och köpa SWV:s ”The remix EP”. Den följde Sisters With Voices första platta, den vi recenserar är trions tredje och denna gång har flickorna tagit det säkra före det osäkra och gjort ett remixalbum på en gång.
SÖTLIMPA: Stark (Sweatloaf/Border)
Sötlimpa, ett punkband från Gölteborg och början av åttiotalet, återuppstod plötsligt för fyra år sedan. Det låter inte så illa som man kan befara, utan snarlikt vad bandet gjort tidigare. Åttiotal, Asta Kask och så vidare. Det pubertala i vissa texter känns fånigt, men jag gillar det typiskt göteborgska.
Aftonbladet på internet distribueras via 
|