Aftonbladet  
Aftonbladet  
17 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv

Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.


Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ
I

ICE-T: VI: Return of the real (Virgin) Tracy Murrow var en riktig gangster innan han blev gangsterrapparen Ice-T i mitten på 80-talet. Snabbt etablerade han sig som en av västkustrappens pionjärer, och med kändisskapet följde erbjudanden om filmjobb, biografi och programledarskap. Lockbeten som Ice-T äregirigt nappade på, samtidigt som han gled allt längre bort från den gangstermiljö han rappade om.
Snart hade han bara minnet till hjälp när han refererade till gatorna i South central och när det också svek måste han tillgripa klichéer.
På senaste plattan (hans sjätte) är det således idel avrättande av bröder och påsättande av brudar vilket tillsammans med hans lama och osäkra röst gör honom mindre trovärdig än någonsin.
Anette Masui

IDHA : Troublemaker (Creation/Sony) Dubbel nedkomst i familjen Bell denna vecka. Debut för Andys Hurricane #1 och andra albumet från kvinnan vid hans sida, Huddinge-bördiga Idha Övelius. Inte illa.
Framförallt som Idha här kliver flera steg framåt. Drygt tre år gamla debutalbumet ”Melody inn” var ett stycke ganska bleksiktig gitarrpop med plastig countrykosmetika. Snygga konvolutbilder och ”rätt” covers men väldigt lite substans.
”Troublemaker”, däremot, utstrålar en helt annan auktoritet och självkänsla. Idha sjunger den här gången, på mer autentisk engelska och för att det betyder något. Låtarna, samtliga skrivna av Idha själv, dansar mellan 60-talsdoftande countrypop, nedcabbade jazzfläktar, Dusty Springfield-souligheter och mer kontemporär brittisk gitarrpop. Titellåten skulle rentav kunna fungera i Hurricane #1.
Snyggt och trivsamt och den mest positiva överraskningen på väldigt länge. (97/09/12)
Håkan Steen

ENRIQUE IGLESIAS: Enrique Iglesias (MCA) Att jämföra musiker och sångare med deras föräldrar kan vara tarvligt, men när det handlar om någon som aldrig skulle få skivkontrakt utan sitt efternamn måste man ju. Julios grabb är stilig och sjunger inte direkt dåligt, däremot är hans låtar platta och hans röst själlös. Far hans har en mjuk och tonsäker stämma, fylld av romantik. Enrique sjunger hårt och en smula osäkert i bland. Rätt meningslöst helt enkelt.
Annika Sundbaum-Melin

ENRIQUE IGLESIAS: Vivir (MCA) Enrique är inte bara stor i vissa länder, han är mega. Jag har dock svårt att förlika mig med hans röst även om musiken i bland är betydligt tuffare och modigare än den på farsan Julios plattor. Vad Enrique saknar är det där mjuka, spröda, känsligt romantiska som hans pappa har massor av. För att sjunga den typen av låtar som Enrique till stor del gjort själv krävs betydligt mer känsla. Eller är det kanske rent av så att Enriqu egentligen vill sjunga och skriva rock, men att han ekonomiska skäl fastnat i tvålgenren? (97/10/17)
Annika Sundbaum-Melin

IMPERIAL DRAG: Imperial drag (Work) Undrar du var Beatles-retron Jellyfish tog vägen. Sluta undra. Här harvar spillrorna runt i T-Rex-land utan att hitta några melodier. Tröttsamt.
Ronny Olovsson

IMPERIET: Greatest hits (MNW) På en fest för en månad sedan hittade jag vinylen "Blå himlen blues" och la på den. Men. Det lät lite väl mycket 80-tal. Produktionen var liksom bulligt svampig. Syntig. Snäll. Upplevelsen var lite chockartad.
Var Thåström så snäll!? Han som brann på scenen som en förorts-Jesus med galen blick och spastisk koreografi. Tja, tiden går. När Imperiet nu ska firas med en samling har man valt att "hotta upp" tre spår ("CC Cowboys", "Jag är en idiot" och "Var e vargen") så de blir lite mer 1995. Och plocka liveversioner av ytterligare tre låtar. Jag kan förstå det. Men samtidigt känns det fel. För det är ju originalen man vill ha.
Nå. När man väl accepterat soundet är flera av låtarna fortfarande starka idag. Texten i "Du ska va president" funkar. "Kickar" likaså. Och refrängen i "Alltid rött alltid rätt" är allt lite klassisk: "ett hjärta är alltid rött, ett hjärta har alltid rätt, ett hjärta stinker blod och svett". Helt okej som nostalgitripp.
Ronny Olovsson

INBETWEENDAYS: Inbetweendays (Download records) Unga Västmanlänningar gillar bara simpel skatepunk. Trodde jag. Men Inbetweendays, som om jag förstått saken rätt kommer från Västerås, spelar stursk gitarrock med drag av både av Stones, Hoodoo Gurus och såna unga midwestern-stars som Tragically Hip och Gin Blossoms (som de till och med sjunger om). Inte alls oävet. Jag gillar Fredrik Janssons nerviga sång och blir riktigt impad av det självsäkra drivet i exempelvis ”Walls”. Däremot köper jag inte covern av Dylans ”I want you”. Man kan inte lägga hårdtuggande rockgitarrer på en så helig låt. Ändå: Det här bör kunna bli nåt. (97/07/04)
Per Bjurman

INCOGNITO: Incognito remixed (Talkin' Loud/Polygram) Masters At Work, David Morales, Roger Sanchez m.fl. har gjort house-, deep house- och drum n' bass-versioner av gamla Incognito-låtar. Syfte: att uppdatera dem för de brittiska dansgolven. Med så skickliga hantverkare blir också resultatet lyckat, men för oss som stannar hemma är nog originalen att föredra.
Anette Masui

INDOCHINE: Unita - le best of Indochine (BMG). Arton låtar av ett band som bara gjorde två. Men plipp-plopp-hitarna "Kao bang" och "Canary bay" var ju inte bra ens då, 1985. En nyskriven sak indikerar tyvärr att fransoserna försöker igen. Ibland behövs inga politiska motiv för en bojkott.
Håkan Steen

INDOCHINE: Wax (BMG) En ändlöst seg, sur uppstötning 80-tal från gamla syntidoler som försöker rocka. På franska.
Vämjeligt.
Håkan Steen

INFINITE MASS Alwayz somethang (Rooftop/Edelpitch) Det är möjligt att ”The infinite patio”, Infinite Mass debut, fortfarande är det bästa svenska hiphopalbum som gjorts. Plattan var genom sin lättillgänglighet en oerhört viktig dörröppnare till hiphop för en bredare publik.
Och delar av den skaran ryggar kanske tillbaka för ”Alwayz somethang”, för den här plattan är mindre inställsam och bjuder på färre klockrena singlar.
Men helheten är faktiskt starkare. Där förra albumet brast en aning i produktionen är det här laddat med variation och finess. Det är fortfarande westcoast med fetfunkig ryggrad hos Bootsy Collins men mindre pastisch och mer personligt än förra gången.
Det hörs i charmigt oanständiga ”Pimp daddy’s”, med tuff gästrapp av självaste Melle Mel från Grandmaster Flash & The Furious Five. Eller i ”Massacre” (förslagsvis tolkad ”Mass, sucka’!”) eller hiten ”Alwayz somethang”.
Vissa menar att Cham, Rodde och de övriga i The Mass-kretsen saknar trovärdighet och bara kopierar sina amerikanska idoler. Men så lät det antagligen när Rolling Stones tolkade amerikanska rhythm’n’blues-låtar på 60-talet också.
Vad det här handlar om är helt enkelt passion för musik.
Med ”Alwayz somethang” visar Infinite Mass att det inte längre är några avstånd alls mellan Comptown och Stocktown.
Håkan Steen

INXS: Eleganly wasted (Mercury) Frågan har ställts förr - och den tål att upprepas:
Vad är det för märkvärdigt med INXS?
Lyssnar om och om igen på nya, som alltid elegant förpackade (d e t är INXS bra på...) ”Elegantly wasted” men blir inte mycket klokare.
Hör bara skräniga startspåret ”Show me (cherry baby)”, en låt som mal på utan att leda nånstans alls. Utan melodi, refräng och totalt befriad från innehåll.
Lite rockfunk (d e t gillar INXS) att pigga upp tillvaron med efter påsk?
Titelspåret är en sån låt, tradig och tjatig, med ett gitarriff Keith Richards aldrig skulle ha släppt utanför replokalen. Sövande sak.
INXS vill mycket. För mycket.
De rör sig rastlöst nånstans mittemellan Rolling Stones och U2 (Bono och The Edge borde få royaltypengarna för ”I´m just a man”...) utan att komma på nåt eget.
Och Michael Hutchence blir aldrig nån Mick Jagger, hur mycket han än bräker på.
Musiken faller platt, för det mesta. Jag hittar ett par, tre hyfsade spår. Inte mer.
Godkänt. Med tvekan.
Anders Hvidfeldt

IRON MAIDEN: The X Factor (EMI) Det är sorgligt när gamla hjältar faller. Iron Maiden gör det med ett brakfiasko. Var har de grävt upp sångaren Blaze Bayley? Jag vill inte påstå att gamle Bruce Dickinson sjöng rent, men han var åminstone personlig. Blaze är både dålig och bottenlöst tråkig. Gitarrerna är nedmixade till oigenkännlighet och det är väl egentligen bara i bas och trummor man kan känna av Maidens sedvanliga gung. När det gäller låtar gör bandet förtvivlade försök att återskapa den gamla magin, men det skiter sig kan jag säga. Iron Maiden har gjort årets sämsta rockplatta. Jag tror jag måste gråta en skvätt...
Annika Sundbaum-Melin

IRON SAVIOR: Iron Savior (Modern Music) Så fel det kan bli ibland.
Tyska power-metal-föredettingar spinner loss på ett fantasy-tema om Iron Savior, ett försvarsvapen framställt av Atlantis, som nu återkommer till jorden efter att ha snurrat i rymden de senaste 350000 åren.
Kai Hansens och Blind Guardian-producenten Piet Sielcks (låt- och textförfattare) nya band är helt enkelt ingen hit. Om man inte fastnat i åttiotalet, förstås. (97/07/25)
Bella Stenberg

CHRIS ISAAK: Baja sessions (Warner) Han beskrivs bäst som en 90-talets egen söderhavs-Elvis som möter Roy Orbison. Chris Isaak alltså - har parkerat sig på den kaliforniska stranden och gjort en egen "unplugged". En blandning av nytt och gammalt serverat i ett lite soldränkt och slött solstolsutförande.
Hans Orbison-cover "Only the lonely" bekräftar bara bilden. Spröd americana-nostalgi och inte så lite romantiskt. En perfekt skiva att vakna till en söndagsmorgon, befriad vassa gitarrer och skrik och bankande. Isaak lensmeker dig. Och han gör det bra.
Ronny Olovsson

SARA ISAKSSON: Walking through and by (MCA) Saras debut "Red eden" kom förra vintern.
Ett stycke countrydoftande pop, lovande utan att vara sensationellt. Plattan fick en hel del välförtjänta, uppskattande recensioner. Men den nådde aldrig upp på försäljningslistan och ut till skivköparna.
Nu gör Sara ett nytt försök - men jag tvivlar på att det kommer att lyckas, den här gången heller.
Inte så att det är dåligt. Sara rör sig i samma karga natur som Sheryl Crow och varför inte Alanis Morisette. Bitvis ekar det av sentida Joni Mitchell. Arren är udda och allt annat än inställsamma, med Nicci Wallins tuffa slagverk och Saras fina röst långt fram i mixen.
Problemet är att det saknas låtar. Det är mycket flyt för pengarna.Men alldeles, alldeles för få melodier.
Anders Hvidfeldt

THE ISLEY BROTHERS: Mission to please (Island/Polygram). Bröderna Ronald, Ernie och Marvin Isley tar hjälp av namn som Babyface, R Kelly och Keith Sweat för att vårda sitt legendariska gruppnamn på 90-talets minst sagt vitala r'n'b-scen. Och visst har Ronald Isley fortfarande en röst som många av hans kollegor bara kan fantisera om, visst får han det att hetta till ordentligt i flera av de spår som på traditionellt manér uppehåller sig i sängkammaren. Men "Mission to please" är knappast något klassiskt Isley-album (de har ju en del att leva upp till). Och Mick Hucknall gör faktiskt "Holding back the years" bättre själv.
Håkan Steen

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via