Arkiv CD-recensioner N

17 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.

Mästerligt!
Mycket bra
Bra
Godkänt
Dåligt
Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

NADA SURF: High/low (Elektra) Amerikanska Nada Surf förenar popkänsla med punkskrammel på ett direkt avväpnande vis. Den starka singeln "Popular" är på väg att bana väg för det här Ric Ocasek-producerade (The Cars-snubben, ni vet) albumet på listorna i USA. En collegelåt som får fäste tack vare mässande sång om "the teenage guide to popularity".
Men här finns mer att upptäcka. Lite Weezer över det hela (ja, Ocasek producerade dem också), fast larmigare.
Ronny Olovsson

JIMMY NAIL: Big river (Warner) Vi som log brett åt hans sköna TV-serie "Crocodile shoes" köpte även det medföljande albumet. Och log även åt det. Men här finns ingen TV-serie. Ingen smart handling, coola replikskiften och kuliga figurer. Här finns bara en brittisk countryrock som bitvis väl passerar gränsen för pekoral.
Tröst att veta att "Crocodile shoes 2" spelas in. Kanske rätar det upp sig då.
Ronny Olovsson

JIMMY NAIL: Crocodile shoes II (EastWest) n Minns du "Crocodile shoes". Ja, då följer du säkert countrysångaren Jeds vidare öden i fortsättningen som sänds nu. Förra TV-serien åtföljdes också av en cd, en framgångsrik kombination - då. Nu är det dags igen. Och än en gång handlar det om ganska snäll, spröd och trallig countrypop. Och det handlar om Nails lite väsande och smått nasala röst.
Han sjunger mer okej än bra. Fast med omisskännlig personlighet. Någon direkt svärta eller kärvhet går det inte att finna i själva anslaget. Det kan snarare nästan kännas lite pianobar på Statt. Inte så lite smörsång och stråkar i saker som "Still dream of it" och tårdrypande pekoralet "Until the day I die". "Blue roses", som Nail skrivit med Paddy McAloon från Prefab Sprout är dock bra. Ändå kan jag inte låta bli att bitvis gilla det. Möjligt att det är trulige Jed som charmat mig med sin trumpna uppsyn och dråpliga uttal av favoritglosan "flabbergasted".
"Country boy" lär i alla fall rulla en del på radion. Jag vet inte varför, men jag tänker på "Roy och Roger har en mack ihop" när jag hör refrängen.
Krokodilskorna sitter bättre på TV. (97/08/01)
Ronny Olovsson

NAILBOMB: Proud to Commit Commercial Suicide (Roadrunner/MNW-ILR) Att våga begå kommersiellt självmord med ett hobbyband när man är med i band som Sepultura och Fudge Tunnel på riktigt är väl inget att skryta med. Den här live/avskedsplattan med Nailbomb är både rätt onödig och rätt risig, men det är sympatiskt att det verkligen är live, med misstag och alt.
Bella Stenberg

NAKED: Naked (Trampolene) Jag tycker fortfarande att singeln "Left alone again" är en förödande smittande popbagatell. Rent popcornuppåt. Bra. Kul. Lyssnar alltså förväntansfullt på debutalbumet. "Dad around" är stöddigt snabb, "Oh baby heart" trevande romantisk... Dessutom en får vi en nävfull hyggliga poppastischer med ivrigt sjungen pojkrumsengelska.
Halvbisarra "Pieces of furniture" fastnar bäst. "You never get the time" känns stadig. Men mycket är också lite ihåligt, lite nästan. Inte riktigt helt där. En svensk debutant som vill mycket. Kanske mer än den klarar av.
Ronny Olovsson

GIANNA NANNINI: Bomboloni (Polydor) Italiens första rockmadam i samlad form. Nannini har alltid haft en trogen publik i Sverige och kan säkert kränga ett och annat ex här igen. 18 låtar varav tre nya - däribland titelspåret, en fullständigt smaklös, skränig historia.
Anders Hvidfeldt

NAPALM DEATH: Diatribes (Earache/House Of Kicks) Ofta händer det att jag funderar på varför band inte lägger av i tid. Det har jag till exempel gjort under genomlyssingarna av de senaste Napalm Death-plattorna.
Men plötsligt har det hänt något. De inbitna dödsmetallarna, tidigare fastvuxna i grind-element, har plötsligt uppfattat att de måste utvecklas. På àDiatribesà har de inte glömt sitt ursprung, men utforskar även nya domäner, har ett riktigt catchy sound, och låter bättre än någonsin. Nästan som ett helt nytt Napalm Death, faktiskt.
Bella Stenberg

NAPALM DEATH: Inside the torn apart (Earache/House Of Kicks) Barney gruffar och bandet stuffar. Napalm Deaths nya påminner mest om förra alstret ”Diatribes”. Det är tungt, fett och mitt i death metalmassan lyckas även grindecoren från britternas tidiga dagar sticka fram halsen. (97/07/04)
Bella Stenberg

NATION: Without remorse (Septima) I Japan blev Johnny Öhlin vald till årets bästa gitarrist 1995, där sålde Nations debut 10 000 exemplar. För den som gillar Yngwierock alá 80-tal är Nation fantastiskt bra. Allt är oklanderligt spelat, produktionen pompös och snygg och sångaren som jag hackade på tidigare har blivit riktigt bra.Omodernt, men bra och "Waterloo" har blivit roligt uppruggad...
AnnikaSundbaum-Melin

ME'SHELL NDEGEOCELLO: Peace beyond passion Ta inte alltför allvarligt på genrestämpeln här ovanför.
Basisten och sångerskan Me'Shell Ndegeocello rör sig smidigt mellan stilarna och rör ihop jazz och hiphop, smälter samman soul med pop…ja, lyckas faktiskt med allt hon företar sig.
Bara musikerlistan är sällsam läsning: Joshua Redman på sax, Bennie Maupin, basklarinett, Wah Wah Watson och Wendy Melvoin (en gång med i Princes Revolution) på gitarrer - och stråkarr av Paul Riser, mannen bakom klassiker som The Temptations "Papa was a rolling stone".
Stil och klass - och ett jäkla tryck. Multiinstrumentalisten Me'Shell piskar de upp feta svängiga grooves men har också Fender Rhodes-vibrerande stycken på programmet.
Ndegéocello betyder "fri som en fågel" på swahili och precis sån känns musiken. Me'Shell har gjort en väldigt bra skiva.
Anders Hvidfeldt

NEAL CASAL: Fade Away Diamond Time (BMG) 26-årige Neal Casal från Denville (nära New Jersey) är en liten lågmäld sensation. I alla fall för oss som sorterar in plattor från artsiter som jayhawks, Del Amitri och Tom Petty i skivhyllan.
En mjuk och följsam röst till avklätt och jordnära komp bestående av hammondorgel, akustiska giotarrer, steel guitar och munspel. Eller lugnt pianoklink. Tyngdounkten vilar på något så ohippt som melodier och texter. Och Neal Casal bevisar att det fortfarande kan räcka. Omedlebar favorit: "Detroit Or Buffalo".
Fråga: Finns det fortfarande mopeder av märket Casal?
Ronny Olovsson

NEARLY GOD: Nearly God (Island/Polygram) Under pseudonymen Nearly God följer Tricky upp förra årets succédebut med ett sidoprojekt. Björk, Neneh Cherry, Alison Moyet med flera bidrar till Trickys förvirrade ljudlandskap som framstår som ännu mer avskalat, omelodiöst och orytmiskt än på "Maxinquaye".
Faktiskt utgörts plattan nästan helt av svammel eller tal till skumma rytm- och ljudsamplingar, vilket för tankarna till tonsatt poesi snarare än musik. Triphop-fansen blir nog besvikna.
Anette Masui

ANNA NEDERDAL & MAX SCHULTZ: Anna Nederdal & Max Schultz (Nylon) Zzaj upplevde jag som rätt kylig och manierad. Men när Anna Nederdal nu bildat team med gitarristen Max Schultz finns plötsligt hettan i musiken. Rena förvandlingen! Tillsammans med några vänner ur jazzvärlden bjuder Anna och Max på ett knippe finstämda, försiktiga sånger. Ofta inte så lite Joni Mitchell-inspirerat. Trivsam lyssning.
Anders Hvidfeldt

WILLIE NELSON: Just one love (Justice)

KRIS KRISTOFFERSON: A moment of forever (Justice) Johnny Cash upplever en renässans efter albumet "American recordings" som presenterade "mannen i svart" avklädd inpå bara rösten. Kollegorna Nelson och Kristofferson gör här samma sak. Och lyckas hyggligt. Nelson är mer country än Cash. Nelsons röst är klagande, stark. Och väl värd att upptäcka. Kristofferson däremot har den blekaste stämman av de tre. Den orkar inte bära upp ett helt album på samma sätt.
Ronny Olovsson

WILLIE NELSON: Spirit (Island) 63-årige Willie Nelson är för countryn vad BB King är för bluesen. En vital påminnelse om vad countryn egentligen handlar om. Ett slags reningsbad, ett vaccin mot nutidens alla Billy Ray Cyrusar.
Det är avklätt. Det är akustisk gitarr, ett klinkande piano och Nelsons alltid lika starka röst. Utan stora åthävor, enkelt och lågmält. Bra.
Ronny Olovsson

THE NEVILLE BROTHERS: Mitakuye oyasin oyasin/All my relations (A&M) Det är också fan att ett av planetens häftigaste liveband ska ha så svårt att få till det på skiva. New Orleans-brödernas nya är inte usel. Det kan aldrig ett band med Aaron Neville bland medlemmarna bli (hör honom sjunga "Saved by the grace of your love"!). Men musiken är heller inte i närheten av bettet och magin från scen. Tyvärr.
På "Yellow moon", som geniet Daniel Lanois producerade, föll alla pusselbitar på plats. Här puttrar grytan på låg värme. God och hyfsat väldoftande. Men det är alldeles för lite chilipeppar i, om ni förstår vad jag menar.
Anders Hvidfeldt

NEWTONE: Newtone (MCA) "Wish I sang like Marvin Gaye", sjunger Max Linder. Och lyckas komma rätt nära. Gaye alltså. För det här är en smart svensk soulnostalgi. Inte som namnet skulle kunna tänkas betyda "nya tongångar". Newtone framstår som en driven soulmaskin. De behärskar genrens alla uttryck och leker fram Max Linders melodier på ett popflörtande vis som är lätt att ta till sig. Och trots att mycket är gammalt innehåll i ny förpackning rent musikaliskt känns det förvånande helrätt. Del i den förvandlingen har Magnus Frykberg som petat i produktionen. Smart, var ordet.
Ronny Olovsson

JOAKIM NIELS: Joakim Niels (RCA) Vad världen behöver, men inte är det ännu en artist som låter som Anders Glenmark. Eller, hur märkligt det än kan tyckas vara, Eva Dahlgren. Norrlänningen Joakim Niels debuterade häromåret och fick, med viss rätt, en del beröm för sin mogna popmusik. Men här trampar han vatten och lyckas dessutom överarrangera några låtar så de är näst intill parodiska i sin Glenmark- och Dahlgren-likhet. Jag föredrar originalen.
Anders Hvidfeldt

NIGHTRANGER: Feeding of the mojo (Semaphore) Bäst före datumet gick ut 1984, men Nightranger vägrar ge upp sin radioanpassade variant av hårdrock. En skiva för alla er som längtar efter Foreigner.
Ronny Olovsson

NIKE: Nike (Diva). Senast Nike Markelius gjorde en platta, ihop med Gunnar Ljungstedt under namnet Nike & Gurra för några år sedan, var hon naken på omslaget. Det är hon nu också. Och fyller låttexterna och medföljande dikthäftet "Ansikte" med "självutlämnande" och "utmanande" poesi i stil med "Lyfter på kjolen/där finns gräddnougat, gräddnougat/Vill du smaka?/Min hasselnöt, hasselnöt". Musikaliskt handlar det i stort om samma sorts raka, inte längre alldeles angelägna, new wave-rock som Nike ägnade sig åt i Tant Strul.
Nike brinner uppenbarligen för varje trumslag och varje stavelse. Själv känner jag mig på sin höjd lite besvärad. Och undrar stilla vad covern av Neil Youngs "Rockin' in the free world" har på plattan att göra.
Håkan Steen

TOMMY NILSSON, Så nära(BMG) Herr Nilsson lär naturligtvis få dras med pilsnerskämten efter sin ölreklamhit med "Dina färger var blå". Sanningen är väl också den att albumet "Så nära" är ganska mycket Pripps Blå: inte direkt spännande, lättillgängligt och lite menlöst. Avslaget?
Nja. Men den svenska "sill-nubbe-och-kramas-på-bryggan-romantiken" går igen på skivan. Det är en mjukiskilles klagan över hjärta och smärta. Det är svensktopp som vi minns den. Det är prozac för medelålders kvinnor. Inte dåligt, inte alls uselt. Men det är heller inget som ruskar om, berör. Smärtan och lidelsen blir aldrig hjärtskärande. Och lyckan aldrig berusande. Klass 1, ungefär.
Ronny Olovsson

NIRVANA, SOUNDGARDEN, GAS HUFFER M.FL: Hype - the motion picture soundtrack (Subpop/Warner) Filmen handlar om den hårt exploaterade musikscenen i USA:s nordvästra hörn, runt Seattle, och på soundtracket möter vi dess aktörer, både giganterna och de obskyra. Av de senare vill jag främst framhålla Young Fresh Fellows, Wipers, Dead Moon och Flop. Varför upptäckte ni aldrig dem?
Per Bjurman

NIRVANA: From the muddy banks of the Wishkah (Geffen) Nirvana fångade live i 17 inspelningar under perioden 1989-1994. I centrum återfinns hela tiden den desperata och sönderfrätta rösten hos Kurt Cobain. Mässande, ödesmättad. Upprepande olika mantran. Om och om igen.
Kurt Cobain. Död. 90-talets rockikon. Helgonförklarad. En slackermartyr. En grungens Lennon. Svårt att andas kritik i hans närvaro alltså. När jag dristade mig till att inte hysteriskt hylla Nirvanas "MTV Unplugged" möttes jag av en spärreld motargument från uppretade fans. Helt klart har den här skivan ett stort värde. Inte bara för de fansen. Den har ett odiskutabelt dokumentärt värde. Så här lät Kurt Cobain live. Så här lät Nirvana live.
Stundtals är det en hjärtskärande dos bångstyrig rockmusik. Som i "Lithium" och "Sliver". Stundtals skitigt, primalt och laddat. Som i "Negative creep" och "Scentless apprentice". Eller bara pang på. Som i i den här lysande versionen av "Breed".
Men i en given publikfriare som "Heart-shaped box" och låter bandet plötsligt bara besvärande tungfotat. Segt. Trött. Helheten blir också känslomässigt en skramlig dos melankoli som inte direkt piggar upp i höstrusket.
Ronny Olovsson

NIRVANA: Singles (CD-box/Geffen) |De sex hitsinglarna från "Nevermind" och "In utero" samlade i en pappbox. Totalt 18 spår. Latmasken i mig knorrar. Hade velat ha allt på en fullängds-CD. Men musiken segrar. Det här är en styv samling rockhistoria från "Smells like teen spirit" till "All apologies". Laddat med klassiska riff, gripande texter och musik full av Cobains lidelse.
Ett lysande tillfälle för dig att håva in extragodiset i form av b-sidor, liveinspelningar och udda spår, som du missat. Konvolutet till "Lithium" rymmer dessutom alla texterna från "Nevermind" som (märkligt nog!) saknades på albumet.
Ronny Olovsson

NME WITHIN: Science Krucifikktion (Dzynamite Rec.) Nordmans sångare Håkan Hemlin har alltid haft oerhört god smak när det handlar om hårdrockband, han visste vad han gjorde när han medverkade på NME Withins singel. Deras fullängdare är som ett knytnävsslag i magen. Musiken är ohyggligt ångestladdad och brutal, samtidigt är det melodiöst och mycket välspelat. Modern datorteknik används, men tyngdpunkten ligger på musikerna.Det roligaste och mest begåvade svenska metallbandet sedan Freak Kitchen CD-debuterade. Jag börjar tro på svensk metall igen...
Annika Sundbaum-Melin

NO DOUBT: Tragic kingdom (Interscope/BMG) Kul bekantskap från Orange County, Kalifornien som rör sig totalt obehindrat mellan powerpop av tidigt 80-talssnitt över Madness-ska och gammal partajfunk till 90-talets larmigare amerikanska gitarrock utan att det för ett ögonblick känns krystat eller spretigt. Gwen Stefani sjunger tufft någonstans mellan Debbie Harry och Karin Wistrand och skriver melodier man blir glad av. Spela singeln "Just a girl" och du upptäcker att det enda du vill göra är att spela den igen.
Håkan Steen

NOFX: Heavy Petting Zoo (Epitaph) Fat Mike och hans punks är tillbaka ännu fetare (enligt info på skivomslaget har viktökningen varit dramatisk) och med samma gamla riviga gitarrer klättrar gossarna högt på listorna. Mycket tack vare sin respektlösa hållning och musikaliska lekfullhet. Trumpeten i "Philthy Phil Philanthropist" och "Liza" är så rätt, så rätt.
Ronny Olovsson

NO FUN AT ALL: The big knockover (Burning heart) Svenska ”ingekulalls” är genrens kanske mest pålitliga leverantör av potenta gitarrdängor.
Svagheten ligger väl i att ”formatet” inte erbjuder så mycket variation (full fart framåt). Även om Mikael Danielsson försöker gjuta liv i det frenetiska riffandet. Det lyckas bitvis, men faktum är att jag kroknar halvvägs genom plattan. (97/10/03)
Ronny Olovsson

NO I.D.: Accept your own & be yourself (the black album) (Relativity/Sony) Inte bara namnet - No I.D. - är coolare än de flesta förstår, denna som det verkar vänliga person från Chi-Town gör hip hop exakt som jag vill ha den (om inte Premier gjort den): goda samplingar, som förflyttar en till storstadens hotfulla kyla, men paradoxalt nog förmedlar ett slags trygghet och lyrik från en i rapsammanhang relativt mogen man.
Han har tidigare producerat utmärkte Common, men nu har No I.D. accepterat sitt och är sig själv (med fin hjälp från polarn Dug Infinite) på sitt svarta album.
Hur är det de brukar säga, de tuffa killarna - råbra? (97/09/19)
Anna Björkman

THE NOMADS The cold hard facts of life (Strange Edge /Birdnest) Det är nåt konstigt med Nomads. De borde inte komma från Solna.
De borde komma från samma skabbiga kvarter som Dee Dee Ramone, eller Johnny Thunders. Svenska band är ju snälla. Hur de än försöker fäktas och bråka kommer de aldrig riktigt, riktigt bort från det där rosenkindat trygga. Men Nix Vahlberg, Hasse Östlund, Björn Fröberg och Jocke Ericsson är i besittning av samma tuffhet, samma farlighet och samma råa, skitiga gatusväng som de amerikanska förebilderna. Som Stooges. Som New York Dolls. Som Heartbreakers. Som Ramones. Som Fleshtones.
På den här plattan - ursprungligen utgiven på vinyl, enkom för nordamerikanska marknaden - gör de uteslutande obskyra kanadensiska punkcovers och det kan ju förefalla väl perifert, men glöm det.
De låter lika fantastiska som vanligt. Och låtmaterialet är toppen. Jag tror inte jag hört ett enda av originalen, men både Northwest Companys "Hard to cry", Teenage Heads "Picture my face" och Luke And The Apostles "Been burnt" framstår som klassiker i Nomads sädiga versioner.
Per Bjurman

STINA NORDENSTAM: Dynamite (Warner) Borde vi bli oroliga nu?
En röd stjärna på konvolutet, ny terroristlook (tovigt hår, hat i blick och combatkläder) och titeln "Dynamite".
Nåja, Stina Nordenstam bedriver möjligen ett musikaliskt gerillakrig. Men att kalla den här skivan ett attentat vore att driva metaforen för långt. Snarare ett smart genremässigt bakhåll.
Här smälts Stinas spröda och återhållna stämma samman med mer experimentella musikaliska bakgrunder. Sargade gitarrer, ödsligt metalliska trummor… Stundtals är mötet nära det som PJ Harvey så framgångsrikt format. Men helt utan Harveys vilda temperament. Här är det känslomässiga tonläget fruset. Rösten kontrollerad.
Stina förblir Stina. Trots allt. Och det är både hennes styrka och hennes svaghet. Styrka, för att hon hittat ett uttryck som är hennes eget och som stundtals skapar definitiv magi. Svaghet, för att det är ett väldigt snävt uttryck som i längden gränsar till monotoni.
Ronny Olovsson

NORDMAN: Ingenmansland (Sonet) Samma visa, en gång till. Efter Nordmans monumentala debutsuccé hade man möjligen hoppats på att bandet skulle våga ta ett steg till musikaliskt. Att de skulle kliva ut i det okända. Med ena benet åtminstone.
Men icke. "Ingenmansland" är en karbonkopia av debuten. Håkan Hemlins röst är lika whiskyskrovlig, Py Bäckmans texter igenkännbara och Mats Westers mixmelodier av folk- och popmusik med fioler och flöjter precis så lättnynnade som förra gången. Inget fel i det. Men det känns ändå, tyvärr, som att plånboken fått styra. Debuten har passerat 450.000 sålda exemplar och "Ingenmansland" lär vara förhandsbeställd i 150.000 exemplar.
Varför ändra på en vinnande formel, liksom. Jag hör till dem som däckats av urkraften hos Nordman på scen och jag glömmer aldrig tyngden och energin de hade inför jublande fans på folkmusikfestivalen i Falun sommaren 1994. Den kvällen var Nordman värda varenda ett av de fem plus jag gav dem.
"Ingenmansland" är ingen dålig platta. De redan frälsta fansen kommer att älska "Be mig", "På mossen", "Det sista du ser"…ja, förmodligen rubbet. Allt talar för att Nordman lägger beslag på förstaplatsen på försäljningslistan redan nästa vecka - och blir kvar där långt in i 1996.
Anders Hvidfeldt

INGER NORDSTRÖM ´N´ HER RHINESTONE BAND: Hey conductor (MNW) Hör man på, när Inger och pojkarna får en riktigt producent låter det som det skall och inte som de tror att det skall låta. Billy Bremner gör en tät varierad produktion och Ingers sång har slängt den gladhurtiga amatörismen. Bra låtar, flera fina Bill Lloyd-bidrag, egenskrivna ”Sally dear”. Möjligen sviktar balladerna, men visst är det kul att svensk country är mer än töntarnas hattparad. (97/10/03)
Frank Östergren

NORTHERN UPROAR: Northern Uproar (Heavenly/BMG) Jag trodde det här skulle bli en klassisk brittisk debut, en "My generation", en "The Clash", en "Definitely maybe". Singelchocken "From a window" indikerade ju det.
Men den är tyvärr ensam i sitt slag. Jag hittar vassa melodier även i "Kicks", "»Breakthrough" och "Livin' it up", men inte samma djävulska bett och inte samma glödande, unga nu-erövrar-vi-världen-känsla. Northern Uproars mest akuta bristvara är dock inte låtar. Det är självständighet. Må så vara att också Leon Meya och Paul Kelly - gruppens förgrundsgestalter - härstammar ur Manchesters sktigaste underklass; det rättfärdigar inte försöken att kopiera Noel Gallagher.
- Men de är ju bara tonåringar, invänder den vänligt sinnade. Det var just därför jag hoppades så mycket.
Per Bjurman

NORTHERN UPROAR Yesterday tomorrow today (Heavenly/BMG) Manchesters kaxigaste popyngel är knappt mer än myndiga och har redan sitt andra album ute. Och precis som förra gången slirar de ohejdat mellan stunder av bubblande melodisk genialitet och standardiserat gitarrvevande.
Det har tveklöst snurrat en hel del Motown och Beach Boys hemma hos sångaren och låtskrivaren Leon Meya den sista tiden, vilket han förmår applicera på ett förnämligt sätt i främst souliga balladen ”Goodbye”. Rappare nummer som ”A girl I once knew” och ”One of these things” är fina exempel på blossande osnuten popenergi men en del annat märks inte alls.
Så Northern Uproar fortsätter vara ett utpräglat singelband. Vilket antagligen är helt i sin ordning.
”Helgjutna album” brukar ju oftast göras av gamla stötar i 20-årsåldern. (97/09/19)
Håkan Steen

JOHN NORUM: Worlds away (Zero) John Norum håller fast vid sin elgitarr. Envist. Här hårdrockas det - som vanligt. Och John är duktig på att spela gitarr - som vanligt. Men låtmaterialet (hade varit segt även 1982) och sångaren Kelly Keeling imponerar inte.
This is your wake up call... (97/05/02)
Ronny Olovsson

THE NOTORIOUS B.I.G.: Life after death (Arista/BMG) Vi har funderat mycket över varför Biggie var en sån älskad man.
Varför The Notorious B.I.G. som inte särskilt mycket påminde om fotomodellen Tyson fick alla flickor. Hur hans klumpiga men för all del direkta lyrik fick publik världen över att skråla ”Big Poppa”.
Tänkte att det kanske var för att Biggie innerst inne var en så känslig kille.
Men Biggie Smalls var också hatad och mest undrar vi förstås varför en son, en flerbarnsfar, äkta make och en på alla sätt stor artist - precis som Tupac alldeles innan - obarmhärtigt slaktas.
Det är så outhärdligt sorgligt att Mr Big är borta, att hans första skiva hette ”Ready to die” och hans andra och sista platta redan innan dödskjutningen i Los Angeles för några veckor sen döpts till ”Life after death”.
Producerad av framför allt Sean ”Puffy” Combs plus stjärnnamn som RZA, geni-Premier och Havoc från Mobb
Deep är detta dubbelalbum genomarbetat men lite för tråkigt för att kallas utmärkt, och just nu känns det bara äckligt att höra Biggie skalda om vilka som ska dö och se titlar som ”Niggas bleed”.
Jo, han levde och dog som han lärde.
Men det gladde varken publiken eller anhöriga till en son, en flerbarnsfar, äkta make och en på alla sätt stor artist.
Anna Björkman

NRBQ: Tokyo (Rounder/MNW) Första plattan utan Al Anderson är en live inspelad i Japan och den visar att Q även fortsättningsvis tänker vara ett av världens mest mångsidiga, egensinniga, roliga band. Det är tydligt att varje amerikansk musikform som uppfunnits finns i blodomloppet också hos nye Johnny Spampinato, Joeys yngre bror.
Låtlistan består i första hand av gamla Q-klassiker, som ”I love her, she loves me”, ”Little floater” och odödliga poppärlan ”Me and the boys”. Men några nyheter får plats, däribland en märkligt rökig version av Delmore Brothers ”Blues stay away from me”. Och Spampinato den yngres egenhändigt komponerade ”Miracles”, en finstämd och vacker ballad.
Jag är medveten om att det redan finns en handfull liveplattor med NRBQ, men ”Tokyo” är för bra för att det ska kunna vändas mot dem.
Per Bjurman

NUMBER ONE CUP: Wrecked by lions (Blue Rose/V2) Det här Chicagobandet gillar Pavement men hävdar att de inte alls låter så. Hmm, man kan ju undra om de verkligen hört sin egen ”The black choppers cry”... Men, men. Number One Cup kan själva också. Detta andra album består av lätt skruvat, småpoppigt gitarrskrammel med Chapel Hill-ekon, märkliga ljudeffekter och kanske, kanske lite för mycket hjärna. Klart hörvärt, dock. (97/06/20)
Håkan Steen

NUNO Schizophonic (A&M) Det är synd om Nuno Bettencourt. Med sin musikalitet och sitt flyhänta gitarrspel hade han varit en megastjärna om året varit 1981.
Nu har han kraschat sitt band Extreme och gett sig ut på ett sökande efter musikaliskt fotfäste. Det är skärvor av grunge uppblandat med mer poporienterat material. Bitvis okej, bitvis sömnigt.
Titeln ”Schizophonic” är ganska träffande.
Ronny Olovsson

NY LOOSE: Year of the rat (Hollywood Rec.) Låtarna och texterna på plattan är inspirerade av det kinesiska horoskopet, Musiken är mycket Blondie-inspirerad, om än lite brutalare. Sångerskan Brijtte West har en smått ursinnig röst, lyssna på ”Pretty Suicide” så förstår ni vad jag menar.
Annika Sundbaum-Melin

LENA NYMAN: Bloss (EMI) Ett udda projekt, redan på pappret.
Lena Nyman är ingen stor sångerska och gör heller inget för att dölja det. Hon ömsom pratarsjunger ömsom viskar sig igenom de tio låtarna. Staffan Hellstrand har gjort musiken och texterna är skrivna av Bodil Malmsten.
Bara det garanti för kvalitet. Men resultatet är ändå lite svajigt, med några riktiga haverier. ”Musslan” är ett av dem, en osannolik sak med fuzzad hårdrockgitarr. ”Det var då”, med syntar och harpa, är en annan mer än lovligt tveksam låt.
Men här finns faktiskt flera överraskningar.
”Damen trött” som inleder cd:n är fin, en dov, läckert mollig låt. ”Balladen om den rätte” ekar av Genesis, inte så konstigt kanske med tanke på Hellstrands symfonirockförflutna.
”Panik” har rena Beck-introt och faktiskt nästan refräng också och som det inte var nog bjuds vi även på rap. I ”Bakom centrum”, som handlar om samhällets utstötta, gästspelar Dogge Doggelito.
Rena diversehandeln...
Men Nyman och Hellstrand ska ha all heder av att de försöker göra nåt annorlunda. Vem hade trott att Lena Nyman skulle göra en så otraditionell skiva?
Anders Hvidfeldt

NÅID: Nåid (Beverage) Såna som Nordman, Hedningarna och Enya har gjort allt för att motbevisa det, men det går faktiskt att skapa givande möten mellan folkmusik och modern pop. Det handlar bara om förnuft och känsla. Producenten, remixaren och LPC-ljudteknikern Martin Landquists nya projekt Nåid är ett utmärkt exempel. Här slingrar sig Hanne Juuls isländska sångmelodier från medeltiden kring smakfullt utsnidade ambient techno-rytmer. Även didjeridoo och afrikanska slagverk glider in här och där. Men Landquist flirtar inte, mer än möjligen med sin egen experimentlusta, så musiken håller sig kvar på klubbgolvet och blir aldrig "etno chic". Singeln "Blástjarnan" står i viss särklass men även "Módir" har fin groove. Och bäst av allt: inga runstenar på skivomslaget.
Håkan Steen

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via