Arkiv CD-recensioner H

17 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.

Mästerligt!
Mycket bra
Bra
Godkänt
Dåligt
Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

HAB: maPOd (Dot/Border) På Mölndalsbaserade Dots utmärkta samlingsskiva ”The knights who say Dot” från i våras medverkade hab (Hans Carlsson, tidigare gitarrist i popgruppen Mouth) med ett av de knepigare spåren, ”Save the adults”. Inte helt oväntat därför att fullängdaren ”maPOd” visar sig vara en ganska klurig historia. I vissa stycken är den en uppvisning i avancerade programmeringskunskaper och komplicerade låtstrukturer i klass med Black Dog. Då blir resultatet kyligt och distansierat. Men ibland får sökandet efter smartness ge vika för melodier och riktiga grooves. Först då vaknar det hårt återhållna maskineriet till liv. (97/07/29)
Benjamin Mandre

HAGFISH: Rock Your Lame Ass (London) Pilsnerpunk för alla pogodansande partykraschare. Visst ekar det av punknostalgi. Visst är kostymerna för fula. Polisongerna för långa. Men attityden är rätt. Och inledande "Happiness" är Bad Religion-bra. Kul.
Ronny Olovsson

HAMMERFALL GLORY TO THE BRAVE: Hammerfall Glory To the Brave (Nuclear Blast/House Of Kicks) ”Tysk” metal från Göteborg. Epitetet borde avskräcka, men fyraåriga Hammerfall lyckas på något sätt göra något fräscht av en gammal konstform. De tar grejen hela vägen, konstigt nog utan att det blir för mycket. Här finns fart och fläkt, drakar och strider, bombastiska tongångar, käcka melodier som fastnar och metall i stora doser. Både kul och välgjort.
Gamma Ray och Helloween lär slåss om vilka som får Hammerfall som förband. Det är bäst de passar sig innan de båda två får supporta göteborgarna istället. (97/07/11)
Bella Stenberg

HAMSTERS: The Jimi Hendrix memorial concerts (MNW) Det har gått inflation i band som tolkar Jimi Hendrix, men det är hur som helst det bästa band jag hört tolka den döde gitarrhjälten. Hamsters är ett bluesgäng bestående av studiomusiker. På den här dubbel CD:n med alla Jimis hits, har de lyckats få med, alla för en Hendrixfan, viktiga låtdetaljer. Att bandet älskar Hedrix går inte att ta fel på.
Annika Sundbaum-Melin

HANDSOME: Handsome (Sony) Handsome har funnits sedan 1993, men medlemmarna har ett förflutet i grupper som Helmet, Quicksand och Cro-Mags. De sätter en originell om än traditionsmässig prägel på sitt nuvarande band, som påminner lite om Quicksand. Det är mycket melodier, en massa skrammel och lite metal, allt med en sådan där gulligt desperat ton över sig.
Att kategorisera musiken är inte det lättaste, för Handsome spelar inte hardcore, även om det är mer det än något annat. Bandnamnet passar i alla fall, för snyggt är just vad det är.
Bella Stenberg

HANSON: Middle of nowhere (Mercury/Polygram) Ja, tänk så näpet.
Tre amerikanska bröder i åldrarna tolv till sexton skaffar sig sjaviga Jayhawks-frisyrer och börjar lira ”gedigen” gitarrock.
Man gråter.
Ärligt talat:
Hanson är inte mycket mer än ett något coolare amerikanskt svar på våra Smurfar.
Trams, helt enkelt.
Okej för att det kan finnas någon form av melodisk charmpoäng i hiten ”Mmmbop”, men ett helt album i samma förpubertala, målbrottsvalpiga tecken...det går ju bara inte.
För övrigt borde snorungarna klippa sig. (97/06/06)
Per Bjurman

HAPPY MONDAYS: Loads (London) Efter Shaun Ryders lyckade comeback i Black Grape ger man nu ut en "greatest hits" med saligt insomnade knarkpopparna Happy Mondays (Ryders förra hemvist). Onödigt. Den nyfikne kan nöja sig med att köpa utomordentliga albumet "Pills, thrills and bellyaches" från 1990.
Ronny Olovsson

HARDY NILSSON: Härifrån (MCA) Det här hade kunnat bli en av Skellefteås top five genom alla tider. I några riktigt poppiga ögonblick är gossarna i Hardy Nilsson - ett band alltså, ingen person - fruktansvärt explosiva. Det gäller exempelvis inledande ”Faller tillbaks” och ”Blundar & bränner”, med själve Jon Auer från Posies på gitarrsolo. Jag, som tidvis varit rätt kritisk mot den här kvintetten, blir alldeles paff. De är kanon, faktiskt.
Men tyvärr är ”Härifrån” ingen renodlad popplatta. Västerbottningarna gör också en hel del försök i en mer episk, rockorienterad skola och då faller de, för att vara riktigt vitsig, tillbaks. De numren känns tämligen bleka och temperamentslösa.
Detsamma kan sägas om merparten av texterna. Jag respekterar att Jan Pettersson och Urban Holmberg skriver på svenska, det borde fler våga, men det är sällan de lyckas uttrycka något särskilt intressant.
Däremot sjunger Pettersson riktigt bra här. Efter diverse live-fiaskon trodde jag han var ett hopplöst fall, men killen har tydligen både stadga och känsla.
Per Bjurman

MORTEN HARKET: Wild seed (WB) Framgångarna med A-ha var gigantiska. Aldrig tidigare hade en n o r s k popgrupp lyckats erövra världens alla topplistor - bara det en fullblodssensation. Efter några års tystnad återkommer nu fotomodellsköna sångaren Morten Harket. Han har helt rått gjort sig kvitt sina A-ha-kompanjoner och gett sig ut på soloutflykt. Och resultatet...tja, inte uselt. Men inte bedövande bra heller. Om A-ha en gång siktade in sig på småtjejer så väljer herr Harket att satsa uppåt i åldrarna. "Wild seed" är matad med mogenmusik. Här finns förförarballader en masse, synt- och stråkförsedda stycken som gränsar till smör och sirap. Fan vet vad som flugit i Harket, men kunde han inte ha skrapat ihop åtminstone några få vassa och snabba låtar? Nu är risken stor att lyssnarna somnar.
Anders Hvidfeldt

HARLEQUIN: Ont (Kamel/ Birdnest) Mariestadspojkarnas fullängdsdebut är en riktig berg-och-dal-bane-platta. Ibland är den visinspirerade punkrocken riktigt bra, men lika ofta misslyckas Harlequin totalt. Toppar finns i bland annat "Min maskin", medan "Brand" är en snabb nedåtgående kurva som når sin botten i massakern på Dan Anderssons "Spelmannen".
Bella Stenberg

BEN HARPER: The will to live (Virgin) I flera ögonblick kommer Harper precis så nära och får sina soulmättade akustiska folksånger att brinna precis så intensivt som på magnifika ”Fight for your mind” från 1995. Den här gången har han dock fått för sig att han ska rocka också. Och med distpedalen inkopplad framstår Harper plötsligt mest som en diffus Lenny Kravitz-släkting. Dessbättre är de numren få. Och låt dem absolut inte avskräcka er från att upptäcka den här amerikanen. Låtar lika sårbart själfulla som ”Widow of a living man” eller ”I shall not walk alone” är det nämligen inte många som skriver nuförtiden. (97/05/23)
Håkan Steen

EMMYLOU HARRIS: Portraits (Reprise) Många av er mötte Emmylou Harris först genom det färska samarbetet med Daniel Lanois, utan vetskap om hennes långa änglalika karriär.
För alla er - och för oss som förälskade oss för länge sedan - har den länge planerade Emmylou-boxen äntligen kommit.
Men riktigt som önskat blev det nu inte. Musiken är självklart oantastlig, 61 spår med bara marginella svackor (bl a tidigare outgivna "When I paint my masterpiece" i knepig bluegrass-tolkning), bra och ibland överraskande urval och en resa bakåt i tiden där hjärtat minns alla bitterljuva stunder då album som "Elite hotel" och "Luxury liner" var nästan det enda jag spelade och de konserter där jag ropade "Emmylou, we love you!".
Det är boxen som box som känns sval, för det kunde blivit så mycket mer. Jämfört bara med Capitols halvårsfärska Merle Haggard-box är "Portraits" tanig, Colin Escotts häftestext är stramt kronologisk och karriärvänlig och 3 CD är minst två för lite (det finns mycket outgivet).
En ängel som Emmylou är defintivt värd mer.
Men när jag förförs av henns röst i låtar som "Til I gain control again", "One of these days" och "The angels rejoiced last night", då stannar tiden och gnället blir ovärdigt. Så det blir fem plus, för någon gång måste ju hjärtat få välja.
Frank Östergren

MICK HARVEY: Intoxicated Man (Mute/Sonet) Sexton Serge Gainsbourg-kompositioner på engelska, framförda - och delvis översatta - av australiensaren Mick Harvey. Han ingår till vardags i Nick Caves kompband The Bad Seeds. Och det hörs. Stora delar av "Intoxicated Man" äger samma dramatik, samma spänning och samma hotfulla stämning som Caves skivor. Se det gärna som en rekommendation.
Per Bjurman

ANTONIO HART: Here I stand (Impulse) Precis som hyllade James Carter (på Fasching i måndags) är Antonio Hart ung, smart, självsäker och en jäkel till saxofonist. Precis som Carter är också Hart en herre som vågar utmana jazzpubliken.
Hart behärskar bebop och jazzens alla traditionella uttryck. Men vidgar vyerna med både reggae och latin - och avslutar sin Impulse-debut med ”The words don’t fit in my mouth”, ett samarbete med New York-poeten Jessica Care Moore.
Hiphop och jazz - i fräck symbios. Missa inte!
Anders Hvidfeldt

PJ HARVEY: B-sides (Island) I en begränsad nyutgåva av fantastiska albumet "To Bring You My Love" följer denna niospåriga CD med. Jag väljer att recensera den fristående, bonusskivan för sig, eftersom skivan den nu hängts fast vid redan är fem plus. Mätaren i botten, med andra ord.
"B-sides" rymmer material som ibland är ruffa skisser som inte drivits hela vägen ända fram. Lite överkurs. Men trots det finns här nerviga alster om längtan som "Darling be there" med en ensam orgel och distade syntsaken "Maniac". Gitarrbaserade "One Time Too Many" med en stönande PJ har också sina ljusa stunder. Bäst är larmiga studioversionen av "Harder" som är en direkt flashback till Polly Jeans magiska konsert på Gino tidigare i år. Ni som har biljett till den inställda spelningen på Cirkus på söndag har all rätt att gråta...
Ronny Olovsson

HASSAN: Tillvaratagna effekter (Silence) Inledande ”My name is Luka”, där Henrik Schyffert envist reciterar Susanne Vegas hit till en tillmötesgående telefonist på kungliga tennishallen som inte fattar någonting, fångar själva själen med ”Hassan”.
Telefonluret.
En galning som terrar en inte ont anande medmänniska som desperat famlar efter upp och ner i ett samtal som redan har spårat ur.
Visst, det är kul. En gång till.
Ronny Olovsson

HAYDEN: Everything I long for (Outpost/BMG). Stillsamt och bräckligt med akustisk gitarr, munspel och sorgset piano från den för mig helt okände kanadensaren Hayden Desser. Oftast svart och mörkt, men laddat av personlighet och nerv. Det håller inte riktigt hela vägen, men i sina bästa stunder, som i "We don't mind", når Hayden lika långt in som Mark Lanegan gjorde på mästerliga "Whiskey for the holy ghost".
Håkan Steen

HEADRILLAZ COLDHARBOUR ROCKS: Coldharbour rocks (V2/Sony) ”Coldharbour rocks” är kanske inte det mest briljanta album som spelats in på U2-producenten Howie B:s eget bolag Pussyfoot. Men utan tvekan är det ett av de mest lättillgängliga. Headrillaz har gjort en debut-cd med trummor och knorrande acidslingor som det slår gnistor om. Då behöver man inte fundera så mycket över att allt låter som föregångarna Prodigy eller Chemical Brothers. Kräma i stället på ordentligt och dansa till ”Hot ’n’ bovvud” eller ”If I let you live” tills benen kroknar. (97/07/11)
Benjamin Mandre

THE HEADS: No talking just head (MCA) Ynk, ynk, ynk. Ide´n med ett Talking Heads utan David Byrne är sjuk. Men loser-trion Harrison, Weymouth och Frantz försöker ändå - och har engagerat gästsångare som Debbie Harry, Richard Hell, Maria McKee och Shaun Ryder för att "fylla upp" luckan. Men det hjälper inte.
Skitlåtar är skitlåtar.
Anders Hvidfeldt

HEATHER B: Takin mine (EMI) Heather B, trots att hon var med i MTV:s "The real world", är en kvinna att på de flesta vis respektera och det faktum att hon hänger med KRS-One och att hans lillebror Kenny Parker producerat "Takin mine" gör inte saken sämre.
Det är bara att jag har en helt personlig hang up på rappare som skriker, även om just Kris Parker kan få gå an, men den kära Heather blir alldeles för tröttsam alldeles för snabbt.
Anna Björkman

HEAVEN 17: Bigger than America (Anzilotti+Münzing) En gång, i det tidiga 80-talet, kom Human League och även Heaven 17 som en frisk syntfläkt. I dag känns Sheffield-trion bara dammig och patetisk. Vem behöver en upprepning av det som var - 15 år senare?
Anders Hvidfeldt

HEAVY D: Waterbed Hev (Uptown/Universal) ”Fatman forever” kallar han sig själv och inkluderat en hel del bidrag till hip hop-historien har Heavy D också upptäckt och lanserat mina bästa, R&B-gruppen Soul For Real.
Så trots att Hev slår ett slags världsrekord i fantasilöshet när han samplar årtiondets mest använda låt (Keni Burkes ”Rising to the top”) IGEN i ”You can get it” blir han förlåten när bröderna Dalyrimple plus Lost Boyz, som också är mina bästa, är där och är allas bästa. Antingen är det en förutfattad mening eller så är det precis så som det känns: att Den Stormagade gjort den här plattan med vänster hand bara för att det på nåt vis förväntas av honom att han ska göra en skiva då och då, nu när han också är direktör Uptown. Och bevars, teateraktör.
Nu kan han sluta spela rapartist. Men vi kan ge honom att ”Waterbed Hev” är en lysande skivtitel. (97/05/02)
Anna Björkman

HEDNINGARNA: Hippjokk (Silence) Kul titel, fräckt omslag...men hallå, var tog finskorna vägen?
Halva nöjet med Hedningarna har ju varit att lyssna på Tellu Paulastos och Sanna Kurki-Suonios envetna sång. Man har inte begripit ett smack men det har inte spelat nån roll. Deras röster har varit intimt förknippade med Hedningarna.
Fakta i målet är att Tellu slutat och ersatts av Anita Lehtonen. Men varken hon eller Sanna är med på ”Hippjokk”. Riktigt synd.
I stället får man det tvivelaktiga nöjet att höra Anders Stake - och han är definitivt bättre på moraharpa, flöjter, svensk säckpipa och andra instrument än sång. Stakes ”tolkning” av tidigare outgivna Philemon Arthur & The Dung-låten ”Vals i fel dur” är direkt plågsam.
Men allt är inte pest. Hedningarna har hämtar nytt blod från diverse gästmusiker. ”Skåne” är smyckad med elgitarrslingor av norrmannen Knut Reiersrud, en enorm musikant värd fler lyssnare.
I tre av låtarna medverkar Johan Liljemark på didjeridoo och urljuden han framkallar ur sitt långa trärör passar perfekt in i Hedningarnas multimusikmix.
Avslutande ”Graucholorfen”, ett av albumets häftigaste nummer, skulle platsa på vilket raveparty som helst. Sån dansmusik har ni garanterat inte hört förut.
Anders Hvidfeldt

PAULA HEDVIG: Fields (Pure records) Lovande debut från svensk tjej med idel spröda stycken i väskan. Paula Hedvig gör gosevarma sånger, smyckade med akustiska gitarrer och piano. Mollig, mysig höstmusik. Inga klockrena hits, kanske. Men låna ett öra till inledande "Taste you" och jag tror att de flesta av er fastnar tämligen direkt.
Anders Hvidfeldt

HEFEYSTOS : Hefeystos (Atratus Music) Hefaistos: Eldens och smideskonstens gud i grekisk mytologi. Hefeystos: Polskt gothband, som anammat genrens alla karakteristika och klichéer. Men även om de gjort det väl tillför de inget nytt förutom sitt polska språk - och det är snarast jobbigt att inte kunna förstå eller sjunga med. (97/06/06)
Bella Stenberg

THE HELLACOPTERS: Payin’ the dues (White Jazz/House Of Kicks) Utgångsläget är inte det bästa. Jag ligger utslagen på rygg i min säng och kan inte ens vrida på huvudet för att se vad låtarna heter utan att skrika högt. Nackspärr och uppföljarskiva från Sveriges mesta rock’n’rollband går verkligen inte ihop. Jag kan inte röra en fena i takt men The Hellacopters röjer på samma skitiga sätt som allltid.
Stockholmsrockarna öppnar hårt, och fortsätter i samma stil. Att de långsammare och tyngre momenten som märkts live inte återfinns på platta är synd, men The Hellacopters är ett högtempoband på alla sätt. Att kalla ”Payin’ The Dues” mognare än ”Supershitty To The Max!” känns konstigt, men inte helt fel. Inte mognare i attityd eller inställning, men i det att bandet hittat sig själva lite mer. De har redan sitt karaktäristiska sound, och här är ljudet bättre och svänget lika stort. En kul bonus (även för dem som inte har vinylen) är att Ross The Boss (Manowar och Dictators) gästar på avslutande ”Psyched Out & Furious”.
Sedan åtestår bara för kvartetten att bevisa att de håller för hypen. Fast är det musiken som räknas så bör den här actionfyllda halvtimmen räcka. (97/09/19)
Bella Stenberg

JONAS HELLBORG/SHOWN LANE/APT: Temporal Analogues of paradise (Dem/Dmf) En av världens främste basister röjer runt på en instrumental platta vars innehåll närmast kan beskrivas som jazzfunk.. Ett hisnande äventyr i den fria improvisationens tecken. Oerhört skickligt förstås och ganska komplicerad musik som kräver en del av lyssnaren. Det är det värt.
Annika Sundbaum-Melin

HELLOWEEN: The time of the oath(Raw/Musikservice) Nu är de elakare, hårdare och snabbare än någonsin, Maidenplagiatörerna, men jag gillar det. De trotsar alla lagar om att åttiotalshårdrock är ute och vevar på så trumsetet ryker. Det är något charmerande över Helloween, det de gör gör de bra, humor har de dessutom. Äkta metall på min ära.
Annika Sundbaum-Melin

STAFFAN HELLSTRAND: Pascha Jims dagbok (EMI) Staffan Hellstrand hör till den lilla skara som alltid menar det och som man alltid tror på. Det finns visserligen ögonblick då jag kan tycka att han tar alltför lätta genvägar och inte sållar tillräckligt hårt i sitt material. Så var exempelvis fallet med förra plattan, den ojämna "Sot" från 1994. Men när Hellstrand verkligen brinner är det få svenskspråkiga rocksångare som övertygar mer. På "Pascha Jims dagbok" brinner han ordentligt.
Inledande "Fanfar", en akustisk hyllning till dem som finner mening i ett liv utan vassa armbågar, tomma leenden och kemiska kickar, är sann, välbehövlig och faktiskt något av det starkaste Hellstrand någonsin skrivit.
"En ny Ida Lupino" handlar om flickan som lockades till Sverige av drömmarna om ett bättre liv, men "fick gyllene regn i en bondagesäng och barn med den hon hatar mest av allt".
Hellstrand berättar vidare om övergivenhet, övergrepp, ånger och tvivel på ett nationellt såväl som högst personligt plan. Men han ramar in svärtan i sprudlande melodier och ger alltid plats för hopp.
Det är bara i ett fåtal ögonblick, som i den svenska tolkningen av kompbandet Nomads "Where the wolfbane blooms" - här kallad "Vargbarnen" - som den 40-årige (tro det den som kan!) Nyköpingssonen inte känns helt angelägen. Nomads är annars ett utmärkt val. Sveriges rockigaste kvartett accentuerar orden effektivt och fräckt utan att gå in och ta över och när Hasse Östlunds skenande gitarr möter ett stråkarrangemang blir det riktigt läckert.
Visst rör sig Hellstrand på välbekant musikalisk mark. Visst får de som tycker att han bara skriver om stackars barn, hav, hus och hedar vatten på sin kvarn.
Men i min bok är det här Staffan Hellstrands mest inspirerade album på mycket länge.
Håkan Steen

THOMAS HELMIG Groovy day (RCA) Det är ingen nyhet att danska musiker gör minst lika sockrig ”västkustmusik” som amerikanerna själva och Thomas Helmig är en av de mest slipade. Lite smart marknadsföring och karln skulle kunna bli kung på Billboards ”Adult contemporary”-lista.
Anders Hvidfeldt

CAROLINE HENDERSON: Cinemataztic +(RCA/BMG) Svensk-amerikanska Caroline Henderson har vuxit upp i New York, Paris, Stockholm, Köpenhamn, London och ett antal andra platser. Kanske är det därför hon på sin sololodebut försöker nå en internationell publik och blandar ingredienser från alla möjliga musikstilar. Kombination soul, pop, rock, jazz, triphop, house och ambient resulterar dock i en våldsamt illasmakande mix, som inte räddas av Hendersons arroganta attityd och plattans pretantiösa framtoning. (97/05/16)
Anette Masui

JIMI HENDRIX: First rays of the new rising sun (MCA) Jimi Hendrix dog den 18 september 1970, sedan dess har runt 20 postuma album getts ut. Här har studioinspelningar mellan 1968 och den sista sittningen i Electric Lady studios i augusti 1970 samlats på ett album, som det först var tänkt. Efter Jimis död blev de här låtarna utgivna på olika album (”The cry of love”, ”Rainbow bridge” och ”War heroes”). Inte hans storverk, direkt, men väl några pärlor som ”Freedom”, ”Angel”, ”Izabella” och ”Night bird flying”. MCA ger även ut remastrade utgåvor av ”Axis bold as love”, ”Electric ladyland” och ”Are you experienced” med bonusspår. Lördagsgodis för fansen. (97/05/16)
Ronny Olovsson

JIMI HENDRIX: Experience Hendrix - the best of Jimi Hendrix (MCA) 73 minuter och 33 sekunder musik som inte bör saknas i någon skivsamling. Best of-cd:n inleds med ”Purple haze”, avslutas med ”Star sprangled banner” och däremellan hittar ni ”Hey Joe”, ”Foxy lady”, "Voodoo child”, ”The wind cries Mary” och 14 andra omistliga (och remastrade) Hendrix-låtar.
Musik som är precis lika levande i dag som när den spelades in för 30 år sedan. (97/09/12)
Anders Hvidfeldt

DON HENLEY: Actual miles - greatest hits (MCA) Eagles-sångaren har gjort tre utmärkta soloplattor. Alla bättre än den här samlingen som blandar ess med lankor. Henley har valt sina bästa texter, och hoppat över utmärkta ballader och kul uppmuntrare som "You better hang up" eller "You're not drinking enough". De två nya låtarna är en hygglig blues, "You don't know me at all" och en trist sjuminutare. "The Garden of Allah" är en pretentiös sak om djävulen och Los Angeles med talade partier. Brrr. Ingen kan ta ifrån Henley styrkan i sånger som "The boys of summer" och "The end of the innocence", men en fin solokarriär kunde sammanfattats bättre.
Jens Peterson

HENNING: Äntligen 22 (EMI) En ny Magnus Johansson, eller en slags light-Lundell i 90-talet. Kanske är det fel att jämföra så, rent av orättvist. Men hos Henning finns det stundtals kvaliteer som känns uppiggande, lovande.
Ett slags helyllesvenskt anslag, som dessutom slås an med ett gott självförtroende och ett gott humör. Och en behaglig känsla för samspelet mellan text och melodi.
Musikaliskt bryter Henning inte ny mark. Han står likt många av sina svenska föregångare fast förankrad i den amerikanska singer-songwriter-traditionen. Halvakustiska och följsamma melodier med ett skönt driv.
Låt vara att texterna inte är några episka mästerverk, men på samma sätt som Magnus Johanssons debutplatta rev tag och slet en med tycker jag att Henning lyckas skaka liv i det som borde vara döda klicheer.
En bedrift. En debutplatta värd att upptäcka.
Ronny Olovsson

JOE HENRY: Trampoline (Mammoth) Sorteras under alternativ- och collegerock enligt skivbolaget i USA. Och för all del. Henry blir kanske aldrig var mans älskling. Men den som söker en udda, dov rockröst i listskvalet kan mycket väl ha utbyte av den här begåvade singer-songwritern.
Anders Hvidfeldt

PAULINE HENRY: Pauline (Sony) Brittiska sångerskan Pauline Henry följer upp debuten från 1994 med ett album som låter som en korsning mellan plastig Whitney Houston-soul och stompig 70-talsdisco med Donna Summer. Jag har inget annat råd till lyssnarna än att stänga av.
Anette Masui

THE HEP STARS: Hep Stars on stage (Olga/EMI) En av Gessles livefavoriter från 60-talet - och det är inte svårt att smittas av charmen. Turnéledaren Felle Fernholm skriker ”Krille, Janne, Lelle, Benny, Svenne...The Hep Stars!” och sen är det pang på med Benny Anderssons pipiga Farfisa-orgel och ett sjujäkla tryck inför skrikande tonårsbrudar.
”Hep Stars on stage” spelades in i folkparkerna i Trollhättan och Västerås sommaren 1965 när bandet stod på absolut topp. Megahiten ”Cadillac” inleder showen och sen lirar Hep Stars låtar av allt från Ray Davies till Wilson Pickett. Allt med ungdomlig entusiasm.
Samtidigt med den här cd:n återutges ytterligare tre gamla Hep Stars-skivor.
Nostalgi!!!
Anders Hvidfeldt

HEP STARS, TAGES, MASCOTS, SHANES M.FL : Stora popboxen - svensk pop1964 - 1969 (EMI) Först Beatles i backspegeln - och nu en box som täcker den svenska popexplosionen på 60-talet. Finns det verkligen köpare för all denna nostalgi? Hur som helst var det fart i svensk pop de här åren. Mellan 1964 och 1969 gavs det ut runt 1000 singlar och 60 album. De flesta omöjliga att få tag på idag - och bara där kan den här trippelboxen fylla en funktion.
Sen är det en annan sak att det växer tjock mossa på mycket av musiken. Långt ifrån allt håller för ingående lyssning idag. Men det finns undantag. Tages från Göteborg är bara ett av flera exempel.
Anders Hvidfeldt

HERBALISER: Blow your headphones Ninja Tune/Border Londonduon Herbaliser har skaffat säckigare brallor, vänt kepsarna bak och fram och skaffat sig en betydligt tuffare framtoning sedan förra albumet ”Remedies”. Den lättsamma tonen har slipats bort och de instrumentala spåren blivit färre. I stället har Jake Wherry och Ollie Teeba fått hjälp av kvinnliga rapparen What What som - åtminstone för mig - är ny i gamet, men ändå är klart övertygande.
Deras svaghet för jazz finns dock kvar och får blomma ut bland annat i ”Mr Chombee has the flaw”. Men även om det är välproducerat och svängigt är det lite för sällan det verkligen glänser till. Det är inte utan att man saknar den lekfullhet som kännetecknade debutalbumet.
Benjamin Mandre

NICK HEYWARD: Tangled (Epic) Nick började sin karriär i engelska "Haircut 100". Ett band som passerade åtminstone mig obemärkt. Men på "Tangled" fångar han in mig med sin halvakustiska pop. Med sina melodier. Sin sång. Klassiskt brittiskt snitt. Elegant och träffsäkert.
Ronny Olovsson

JOHN HIATT: Walk on (Capitol/EMI) Utan tvivel den gedignaste samling sånger John Hiatt plockat ihop sedan mästerverket "Bring the family" för åtta årsedan. Här finns hur mycket guld som helst. Singelaktuella "Cry love" - en karaktäristiskt maffig höftrullare - är bara ett exempel. Soulflirten "I can't wait", som den tuffa amerikanen gör i duett med Bonnie Raitt, är ett annat. Och den nya "Have a little faith in me", pianoballaden "Friend of mine", ytterligare ett. Jag kan fortsätta. Paul Kelly-besläktade "Good as she could be", prärieserenaden "Dust down the country road", finstämda kärlekshyllningen "Your love is my rest"...de är alla kanon. För att nu inte tala om den dramatiska "Velvet Esquen" som ligger som hemligt extraspår. Det är mycket märkligt att höra Hiatt med sin björnlika röst sjunga om "all the smack on Manhattan". Trots alla dessa lovord kan "Walk on" inte riktigt mätas med "Bring the family". Då hade han verkligen familjen i studion - Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner. I dag heter kompmusikerna Davey Faragher, David Immelglück och Michael Urbano och för all del, de är helt okej. Men de svänger inte som världens tajtaste rockband.
Per Bjurman

JOHN HIATT: Little head (Capitol/EMI) Det har han hänt nåt med John Hiatt - mannen de en gång kallade Amerikas Elvis Costello.
Han skriver fortfarande hyggliga låtar, han har fortfarande samma köttiga löd i stämbanden och vill han kan han fortfarande skvalpa fram ett ganska saftigt, sydtatskryddat bonnsväng. Men för varje skiva som kommit sedan storartade peaken 1987, ”Bring the family”, har han blivit lite mer avmätt. Det finns ingen riktig gnista i framförandet. Inget temperament. ”Little head” tycks han gjort för...ja, för vad? För att ha lite trevligt kanske. Han känner, verkar det som, ingenting. Har ingenting att säga. Vill ingenting särskilt.
Jag kan uppskatta vissa detaljer, som de jag nämner här i inledningen; rösten och svänget. Jag ler åt vissa textrader i det lätt skabrösa titelspåret (ni kan säkert räkna ut vad för litet huvud det handlar om...). Jag gillar den tuffa gitarren i ”Pirate radio”. Men helheten är tämligen likgiltig och ointressant.
Åldern kan vara en förklaring Men ingen ursäkt. Känner sig 45-åringen Hiatt för gammal ska han sluta ge ut skivor.
Skickligt spelat? Än sen då? (97/06/13)
Per Bjurman

HI-FI AND THE ROADBURNERS: Wine, women and sin (Victory/Border) Ett bubbelgum med blodsmak. ”Sista natten med gänget” i regi av Quentin Tarantino. Johnny Burnette med attityden hos ett ungt Clash.
Jänkarna i Hi-Fi and the Roadburners spelar traditionell, sax-laddad och extremt partyvänlig rockabilly och rock’n’roll men rapporterar med eftertryck om våld och död och tycker det stinker rätt friskt om landet de lever i. Och flyter därmed in fint bland punk- och hardcorekollegorna på bolaget Victory. Fast kvintetten glömmer aldrig vad det egentligen handlar om: ”I hope you’re all ready to dance, ’cos if not - go fuck yourselves!”.
Tufft.
Håkan Steen

SIGGE HILL: Bland molnen (Start Klart Records) Sigge Hill goes solo- utan sin orkester - men låter ändå som förr. Vek, barnslig röst. Halvakustisk bonnapop. Duett med Traste Lindén. "Nytt" är att Billy Bremner, den gamle Rockpile-gitarristen, letat sig till studion i Gävle för att kompa Sigge.
Anders Hvidfeldt

HIM KEROSENE: Start. Stop. (Telegram/Warner) Luleå gör det igen. Släpper ut ännu ett begåvat och spännande gitarrockband på banan, alltså. Bear Quartet och Fireside hör redan till Sveriges allra mest älskvärda grupper och Him Kerosene, en kvartett nära besläktad med båda de nyss nämnda, är på god väg dit.
Då både Kristofer Åström och Pelle Gunnerfeldt från Fireside varit medlemmar i Him Kerosene förvånar det kanske inte att banden har sina gemensamma beröringspunkter. Precis som Fireside gör Him Kerosene hård rock med popmelodier och stora doser emotionell laddning.
Him Kerosenes attacker är emellertid lite rakare, mer rock’n’rolliga och inte lika sofistikerat arrangerade. Mer Hüsker Dü än Quicksand, och egentligen mer Starmarket än Fireside.
Men fler namn ska inte droppas. Him Kerosene verkar ha tillräckligt med talang för att snart lyckas snida till en tydligare egen profil.
Låtar finns redan. Någon minns kanske utmärkta singeln ”Loser outfit” från i fjol. Här kokar det bra om spår som ”Hopey”, ”Neutrino” och ”Whatever gets you by”. Bandet övertygar även i det mindre formatet med J Mascis-bräckliga (ajaj, där kom ett namn till) balladen ”Dominator”.
Dessvärre brister det lite grann i texterna och framförandet av dessa. Nog hörs det att Niklas Quintana grävt långt in och menar varje ord, men han är ännu lite för begränsad, lite för monotont gapig, för att verkligen engagera.
Sånt har dock ofta med mognad och självförtroende att göra, så när den här gedigna debuten etablerat Him Kerosene som ett namn att räkna med kan han säkert nå ända fram nästa gång. (97/10/10)
Håkan Steen

HIROSHIMA: Våld föder våld (Rosa Honung) Svenska Hiroshima låter lite som ett nittiotals-Asta Kask som överdoserat på metall och käkat taggtråd för att få till en lagom raspig sångröst. Trots taktbyten och trixande fattas nyanserna. Hiroshima känns något enformiga, främst beroende på den entoniga sången. Trallpunk blir en missvisande beskrivning, fast ändå inte helt fel. Metalltrallpunk passar bättre.
Bella Stenberg

THE HI-WINDERS: The Hi-Winders story (Lenox) Rockabilly.
En förlegad term, tycker du?
Då är det dags att tvätta öronen med lite Hi-Winders. Den här stenhårda stockholmskvartetten spelar rockbilly som känns lika brännande aktuell och angelägen som en dagstidning på väg genom tryckpressarna.
Inget konstigt med det. Det blir så när man gör musik med stor kärlek, stor lust och stor kunskap. På ”The Hi-Winders story” har gruppen samlat det mesta och det bästa från tidigare vinylutgåvor och i princip håller samtliga tjugo spår utomordentlig klass. Jag är särskilt förtjust i tidigaste sakerna. Bland dem finns bomber så heta, hårda och råa att man förmodligen kan steka ägg på dem. Jag bränner mig i alla fall svårt på både ”Dried eyed baby” och ”A whole lotta power”. En drömsamling.
Per Bjurman

HOARSE: Needle-point (Step one) Få band lyckas förena pop och tung rock och blanda olika stilar med lyckat resultat. Uppsalabandet Hoars fixar det med den röda tråden i musiken i behåll. Här blandas smakfulla poplåtar alá Beatles, med tunga gitarriff och resultatet är strålande. Hoarse har rentav lyckats med konststycket att låta alldelles egna.
Annika Sundbaum-Melin

ROGER HODGSON: Rites of passage (Unichord) Knappt har resterna av Supertramp vaknat till liv igen förrän Roger Hodgson, den verkliga låtskrivarhjärnan i bandet, vältajmat släpper en ny, liveinspelad soloskiva.
Karln har sina goda sidor och kan fortfarande få till vuxenpop av klass.
Men han var vassare förr. (97/05/09)
Anders Hvidfeldt

SUSANNA HOFFS: (London/Polygram) Ah.
Den här tjejen som gjorde så fräck och livsbejakande jangle-pop med Bangles. Nu har hon fått för sig att hon är intim singer-songwriter. Där tar hon fel.
Trots att folk som Matthew Sweet, Mick Fleetwood och Jim Keltner hjälpt till att sätta samman nya skivan låter Hoffs påfallande platt och anonym i den sparsmakade miljön. Som bäst, i "All I want", liknar hon en Sophie Zelmani - på tomgång. Kynnet är helt enkelt inte det rätta. Inte rösten heller. Tillbaka till Rickenbacker-gitarrerna.
Per Bjurman

LOUISE HOFFSTEN: 6 (RCA/BMG) Hon ser rå ut på konvolutet Louise och det matchar innehållet på plattan utmärkt. Hon sjunger fantastiskt, som alltid, men den här gången är låtarna SÅ speciella. Lyssna på "Box full of faces", tala om blueskänsla, tala om udda arrangemang , tala om egen stil. Håret reser sig på armarna. Twin Peaks inspirerade jazzflummiga "Bebop and Lulu", djävulen så sexigt. Så läckert spelat. Vilka musiker! Vilken munspelslirare Louise är! Kolla upp det ruggigt läckra hårdrockriffet i "Miracle". Hör den kilometerlånga, rapinfluerade bastrumman i " "Nice doin' business" blandat med bluesigt munspel. Countrydoftande "Healing rain", 10cc inspirerade "Eddie Bummer" . . . Detta är en platta där man lekt fram ljudbilden och mixat olika stilar. Grunden är bluesrock och jazz, men alla moderna stilar letar sig in i ljudbilden. Producenten, musikern och låtskrivaren Leif Larson är en multibegåvad rackare. Låtarna har ett oemotståndligt driv och att Louise bara genom att öppna munnen är en av landets bästa sångerskor är inget att snacka om. Ingen sjunger så naturligt som hon och tillsammans med Leif Larson blir hon oslagbar, tillsammans har de skapat något eget, gjort någonting nytt, utan att överge bluesen. Om det inte vore för de två sista utfyllnadslåtarna vore detta en given fem plus.
Annika Sundbaum-Melin

LOUISE HOFFSTEN, LASSE ENGLUND & ESBJÖRN SVENSSON TRIO: Kära du, (RCA) Ännu ett bevis på att Louise Hoffsten är så mycket mer än ”bara” en tuff rockbrud. Nu ger hon sig ut på upptäcktsfärd i folkviseland i sällskap med gitarristen Lasse Englund och landets bästa jazztrio, ledd av pianisten Esbjörn Svensson.
Förutsättningarna är de allra bästa och resultatet är också mycket hörvärt. Jag hade förmånen att höra Louise sjunga de här låtarna live i en källare i Vasastan förra veckan och det var magiskt.
På skiva når hon inte riktigt ända fram. Men nästan.
Somligt är naket och bluesigt, som ”Jag ser på dina ögon, du har en annan kär”. Annat påminner en smula i stämningsläget om Daniel Lanois. Och så finns några riktiga explosioner. Skillingatrycksvisan ”Mig lyster i lunden att vara” är härligt jazzfläskig, med Esbjörn Svensson på Fender Rhodes. Som en svensk Keith Jarrett, hämtad från ”Live evil” eller någon annan gammal Miles-platta.
En präktig kulturkrock. Men häftigt värre.
Anders Hvidfeldt

JENNIFER HOLIDAY: The best of Jennifer Holiday (Geffen) För mig personligen är både Whitney Houstons och Mariah Careys röster ointressanta i jämförelse med Jennifer Holidays djupa, starka stämma.Oavsett vilken musikstil man gillar är det njutning att lyssna på det här. På denna platta finns, förutom det bästa från hennes tre album, nya alstret "Someday". Men ingen låt slår förstås hennes största hit någonsin; "And I Am Telling You I´m Not Going". Den är en rysare.
Annika Sundbaum-Melin

MATHIAS HOLM: Pictures of a dream ( NCB) En av många svenska gitarrfreaks som ägnat all vaken tid åt sin gitarr. Imponerande javisst, liksom som att själv producera och släppa en platta.
Felet med Mathias platta är att de egna idérna känns för få, han är en strålande gitarrist, men i jakten på att bli så fingerfärdig som möjligt så har han glömt helheten. Mycket goda framtidsutsikter dock!
Annika Sundbaum-Melin

DAVID HOLMES: Let’s get killed (GO! Beat/Polygram) En europeisk musiker med idétorka drar till New York, får inspiration och spelar in en skiva.
Inget nytt grepp, direkt.
Men när grabben med Belfasts rufsigaste frilla, David Holmes, gör det så är det inte för att stå och rota i reabackarna på Tower records easy listening-hörna i desperat jakt på nya idéer. I stället har han laddat fickbandspelaren, gått ut på stadens gator och dokumenterat. Insupit stämningar.
Och, oj, vilken platta det blev - fullmatad med stämningsbilder, märkliga möten och plötsliga infall.
Även rent musikaliskt är han ute och utforskar på alla håll och kanter. ”Let’s get killed” är välsnickrad techno, ”Gritty shaker” elektronisk boogie woogie-jazz. I ”Head rush on Lafayette” har han hittat en av de där svarta gatutrummisarna som sitter på Manhattan och går loss på hembyggda trumset av gamla hinkar och lådor.
Jag har själv inte hunnit se mer än en glimt av det där stället. Men kanske är det därför känner jag igen mig så väl i hans beskrivning av Drömmarnas stad.
För det är just Drömmen om New York han har lyckats fånga så väl. (97/10/03)
Benjamin Mandre

HOLY BARBARIANS: Cream (Beggars Banquet/MNW) När jag kommenterade den här skivan i en krönika förra veckan lyckades jag kläcka ur mig att Holy Barbarians låter som The Cult. En riktig iakttagelse. Holy Barbarians ÄR The Cult, bara i något annorlunda skepnad. Tjenare...
Som sig bör är "debuten" en bredbent riff-fest, men Ian Astbury - den självklare förgrundsgestalten - har i och med flytten från Los Angeles hem till England lämnat de mest utstuderade hårdrock-klichérna. I stället lutar han sig mot en sädig Keith Richards-tradition och det gör han rätt. "Cream" låter vitalare än något han tidigare varit inblandad i.
Per Bjurman

HONEYCRACK: Prozaic (Epic) Busgrogg på Beatles-pop och hardcoregitarrer. Så ett stänk dagisreggae och en oliv doppad i Green Day-dip. Hmmm...Gott är det inte. Spretigt. Lekfullt, men inte kul. Och i Sverige har vi redan Stonecake. Det räcker mer än väl.
Ronny Olovsson

HONEYMOONS: This coherent excitation (NONS/Border) Andra albumet från norrlänningar som uppenbarligen tändes av det tidiga 90-talets brittiska indievåg. Det är så de låter fortfarande, nämligen. Ett spår som ”Evil” bjuder både nerv och coola keyboardslingor, men jag hittar inga riktigt bra anledningar till att välja det här framför en gammal New Order- eller Wedding Present-platta.
Och Peter Rosenberg borde nog lyssna på några fler sångare än Andreas Mattsson i Popsicle. (97/05/02)
Håkan Steen

HONEYMOONS: Domestic (North of No Soul/Border) Ännu en halvdan Popsicle-kopia. Gäsp.
Per Bjurman

HONEYPIE: Honeypie (WEA) Nyckelordet är "präktigt". Snygg, välproducerad, välsjungen radiopop med tydliga referenser till brittiska Prefab Sprout. Klar, spröd och bitvis bländande vacker. Sångerskan Teresa Ingermarsdotter-Vestlund och gitarristen Mikael Strinnvik förskräcker ingen. Lite för snällt. Lite för Cafe' Norrköping...
Ronny Olovsson

JOHN LEE HOOKER: Don´t look back (Pointblank) Med en röst som vittnar om bluesens själva själ är John Lee Hooker smått magisk vad än han stånkar till. Men märkligt nog blir reultatet av ett par försök till duettsång med Van Morrison inte alls så fantastiskt som det ser ut i tanken. Någonstans skär det sig mellan skrovlige Hooker och soulige Morrison. ”The healing game” blir faktiskt till slut nästan parodisk.
Men Hooker i Jimi Hendrix ”Red house” är desto bättre.
Ronny Olovsson

HOOLA BANDOOLA BAND: Ingenting förändras av sig själv" (MNW) Undrar just hur den svenska pophistorien sett ut om Mikael Wiehe följt lockropen från Stikkan Anderson och spelat in på Polar.
Kanske mer spröd countrypop på engelska i stället för politiska betraktelser. Fler låtar som "Heather" och "Country pleasures". Båda är tidigare outgivna, valpigt charmiga och med på bonus-CD:n i den här boxen. Och, faktiskt, ett av de främsta skälen att investera i Hoolas samlade verk.
Nu blev det i stället alternativbolaget MNW i Waxholm som tog hand om skånebandet. Där inleddes för 25 år sedan den karriär som skulle göra Wiehe och Afzelius till två av landets mest framgångsrika låtskrivare. I "Ingenting förändras av sig själv"-boxen ligger de fyra första Hoola-skivorna, i nästan överdrivet billiga pappomslag. Inget att ställa i hyllan bredvid de andra CD-skivorna i plastaskar. Men musiken är förstås viktigast och vill man höra "Vem kan man lita på?", "Keops pyramid", "Huddinge, Huddinge" och alla klassikerna så finns de alla i boxen.
Jag känner många som var med då det begav sig och som mer än gärna byter ut sina gamla sönderplöjda vinylex mot Hoola i CD-format. Däremot är det väl mer tveksamt vilka unga i dag som över huvud taget bryr sig om sina proggföräldrars ungdomsidoler.
Risken är stor att Hoolas tillfälliga återförening mest blir en nostalgitripp för 40- och 50-talister.
Anders Hvidfeldt

HOOTIE & THE BLOWFISH: Faireather Johnson (Atlantic) I Sverige totalt okända Hootie & The Blowfish sålde 12 miljoner exemplar av förra plattan "Cracked rear view" i USA. Och - gott folk - jag fattar inte varför. Jag tyckte de var halvsega då, och jag tycker det nu också.
Countrybräkig träskrock utan vare sig finesser eller direkt personlighet. Segt. Så segt.
Men okej, i den amerikanska musiktraditionen fyller säkert Hootie en funktion. Här i Sverige tvivlar jag på att så många kommer att falla i trans över Darius Ruckers trötta sång. 12 miljoner amerikaner kan verkligen ha fel.
Ronny Olovsson

HOT WATER: Hot water music (Sire/import) Det är Ingmar Magnusson -svensken bakom Steve Almaas och George Ushers senaste utgåvor - som tipsat om okända New York-trion Hot Water. Hans ord brukar, som alla som någonsin träffat den glade masen vet, borga för två saker: Tradrock och kvalitet. Och visst. Hot Water består helt uppenbart av boskatvstrogna gitarrortodoxer, men svänger emellanåt som ett yngre och något tuffare The Band, har en synnerligen uttrycksfull och besjälad sångare i James Patrick och exponerar i några av de genomgående välskrivna sångerna (undersök exempelvis inledande ”Tumblin' down” - en liten bomb ) ett slags vresig melankoli som skulle kunna odlas till något verkligt säreget.
Vill ansvariga på svenska Warner vara snälla mot rockpubliken ska de se till att ge ”Hot water music” svensk distribution.
Per Bjurman

WHITNEY HOUSTON: The preacher´s wife (Arista) Whitney Houstons nya har slagsida på gospel, snarare än soul och pop.
Skulle tro att Carola redan fått ett friex av skivbolaget. För det är exakt den här musiken som hon är bäst på - och älskar.
Precis som sin skönsjungande artistkollega från andra sidan Atlanten.
Whitney Houstons dröm har varit att spela in en gospelskiva. Och nu slår hon två flugor i en smäll. ”The preacher´s wife” är nämligen också titeln på en ny långfilm med Whitney i huvudrollen (Sverige-premiär efter nyår).
Vi befinner oss alltså icke på dansgolvet.
Utan i en kyrka nånstans på söndagsmässa. Därframme står Whitney med The Georgia Mass Choir och tillsammans tar de i så att vi reser oss upp i bänkarna och sjunger med.
Livets Ord-varning, muttrar någon.
Möjligen. Jag är ingen expert. Men jag dras med av trycket och de många rösterna. Ofelbart.
Allt är dock inte kyrkomusik. Och tur är väl det, för mixens skull. Annie Lennox bidrag ”Step by step” bär klara spår av Eurythmics och ”Somebody bigger than you and I” är en soulig sak med gästsång av bland andra Whitneys make Bobby Brown.
Och ja, självklart, plattan innehåller också en ”klassisk” Whitney-ballad. ”I believe in you and me” är titeln den här gången. En sång som långsamt stegras och där Whitney än en gång får visa att hon är en alldeles fantastiskt duktig sångerska.
Om nu någon missat den detaljen.
Anders Hvidfeldt

WHITNEY HOUSTON, TLC, BRANDY M.FL: Waiting to exhale - original soundtrack album (Arista) Först två typiska, maffiga Whitney-ballader, sen ännu en soultryckare från Toni Braxton och så Aretha Franklin på sparlåga. Efter en sån öppning kommer unga stjärnskottet Brandy som en liten befriare - även om hon också går på halvfart.
Därefter ännu mer smygande soul, med TLC och Mary J. Blige. Nä, soundtracket till Whitneys nya långfilm är ingen upptempo-historia precis. Det ska tydligen vara ballader i höst. Se bara på Madonna. Hoppas bara inte Whitneys film är lika såsig som soundtracket.
Anders Hvidfeldt

HOWIE B.: Music for babies (Polydor) Howie B hör till samma hippa London-krets som Björk, Tricky och Goldie och har producerat såväl Soul II Soul som Annie Lennox. På egen hand rör han sig i betydligt snårigare, trippigare ambient-landskap där industriljud, loj klubbgroove och jazzsamplingar slåss om utrymmet. Spännande, suggestivt, coolt och bedårande vackert i exempelvis "Here comes the tooth". Möjligen helt briljant. Men det lär ta ytterligare någon månad mellan hörlurarna att utröna.
Håkan Steen

HOWIE B: Turn the dark off (Polydor/Polygram) Som producent har Howie B blivit ett världsnamn, med storsuccéer som Soul II Souls debutplatta, Sinèad O’Connors ”Nothing compares 2 U” och U2:s ”Pop” bakom sig. Men som solomusiker kommer han aldrig i närheten av vare sig topplistor eller publikfrieri.
Debuten ”Music for babies”, som tillägnades hans nyfödda dotter, bestod till stor del av svåråtkomlig ambience. ”Turn the dark off” har fått en avsevärt tydligare struktur, ett fast ramverk av trip hop-beats. Samtidigt tycks han ha gläntat på studiodörren - influenserna är fler och inte längre lika självklara. ”Take your partner by the hand” är till exempel ett lyckat försök till technoblues tillsammans med Robbie Robertson. Men fortfarande är det lågmält och försiktigt, här finns inga vassa kanter att stöta emot. Det skulle inte skadat att ta ut svängarna mer. (97/08/22)
Benjamin Mandre

GLENN HUGHES: Addiction (Steamhammer/SPV) Jodå, mannen vars röst är lika delar sensualism och knivhugg, är tillbaka. Efter misslyckade försök att göra gubbblues och AOR är han tillbaka i sjuttiotalsrocken. Den som han gör allra bäst. Här finns många Deep Purple inspirerade låtar och en radiohit med Michael Jacksonslingor: "Talk about it". På "Addiction" har Glenn också någon form av egen stil. Glenn Hughes är en av världens största rocksångare - njut!
Annika Sundbaum-Melin

HUMAN LEAGUE: Greatest Hits (Virgin) "Don't You Want Me" är fortfarande en alldeles formidabel poplåt, men i övrigt har tiden gått hårdare åt Human Leagues epokgörande syntpop än vad vissa moderna historieskrivare vill erkänna.
Per Bjurman

HUNK: Hunk (Geffen) I den grumliga floden av slamrig rock från USA finns det enstaka guldkorn. Hunk är ett. En kvartett med Kenny Siegal som musikalisk hjärna. Hunk har samma lekfulla attityd som The Presidents of the United States of America, samma humör. Fast de musikaliska referenserna heter snarare Queen och Cheap Trick, omstöpt till 90-tal.
Ronny Olovsson

CHARLIE HUNTER QUARTET: Natty dread (Blue Note) Jo, det är d e n plattan. Charlie Hunter, en av USA:s egensinnigaste, unga jazzgitarrister, har spelat in Bob Marleys reggaeklassiker - låt för låt. Är inte så säker på att alla reggaefans uppskattar tilltaget. Men hellre vilda tolkningar som de här än saggiga skivor med jazzstandards. (97/05/02)
Anders Hvidfeldt

JAMES HUNTER: Belive what I say (Ace/Amigo) Välkammad britt som beskrivits som en av tidernas bästa vita bluessångare. Något överdrivet, men visst - han har en bra pipa. Djup och omfångsrik och varm. Tyvärr är han mer ordinär som låtskrivare och den spolformiga blues han oftast håller sig till kittlar knappast. Riktigt angelägen blir han först i soulmättade Bobby Bland-tolkningarna ”Turn on your lovelight” och ”Ain't noghting you can do”. Då sitter man nästan och väntar på att Van Morrison ska dyka upp. Och...ja, det gör han också!
Per Bjurman

HURRICANE #1: Hurricane #1 (Creation/Sony) Efter två knivskarpa popsinglar i ”Step into my world” och ”Just another illusion”, båda hör faktiskt till årets hittills bästa, fanns det anledning att förvänta sig smärre under av förre Ride-gitarristen Andy Bell och hans nya, mycket omtalade kvartett.
Men precis som på den aningen darriga Lollipop-spelningen i somras förmår Hurricane #1 inte riktigt matcha sitt goda rykte.
Debutalbumet utgörs visserligen av en gedigen samling sånger som tar avstamp hos Stone Roses och ett sentida Ride för att entusiastiskt leta sig bakåt i historien, mot Beatles, Byrds, Small Faces och Mott The Hoople.
Hör jag någon mumla Oasis? Visst, Hurricane #1 letar i samma skivhögar men hittar andra saker att fokusera på. Detta är renare, mer putsad pop utan större ramalama-ambitioner.
Och nog skulle sångaren Alex Lowe ha kunnat gå i den bredkäftade Liam-skolan, men det finns mycket personlighet i hans raspiga rör också.
Men förutom singlarna hittar jag bara tre-fyra spår som verkligen står ut. Främst märks ”Let go of a dream”, en snyggt stråkarrangerad ballad åt Ian Hunter-hållet.
Bra, men ändå en liten besvikelse med tanke på de lysande förutsättningarna. (97/09/12)
Håkan Steen

KENNY HÅKANSSON: 2117 (Silence) Kenny Håkansson, ex-Kebnekajse och Dag Vag, har skrivit nya polskor, schottis och gånglåtar - i gammal spelmanstradition. Det "egna" är att Kenny framför dem med skruvad, distad gitarr, på gränsen till hårdrock och gammal sömnig psykedelia. Jag hade föredragit fioler.
Anders Hvidfeldt

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via