|
|
|||
|
|
|||
|
|
|
24 oktober 1997 |
|
|
Välkommen till Puls CD-arkiv
Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
|
 Mästerligt! |
 Mycket bra |
 Bra |
 Godkänt |
 Dåligt |
 Uselt! |
DA BRAT: Anuthatantrum (SoSoDef/Sony)
Da Brat är den flicka som gjort sig en karriär på att härma Snoop Doggy Dogg och i samband med det låta sig anlitas av en producent som precis likt Dre på den tiden älskade att sampla funken.
Jermaine Dupri eller Da Brat är nu inte på väldigt långa avstånd lika begåvade som sina förebilder.
Originalitet noll.
Anna Björkman
D.A.D.: Good clean family entertainment you can trust
(EMI)
Danska cowboyrockarna var rackarns mycket party ett tag under sin karriär. Nu har de blivit svartare, hårdare. Här på deras nya samlingsplatta kan du gotta dig åt äldre godis som "Sleeping my day away", "Bad craziness" och "Girl nation".
DAFT PUNK: Homework (Virgin)
Jaha, nu har den där rockfånen läst vilken techno som är rätt att gilla för tillfället”, tänker antagligen klubbsnobbarna när de får syn på ovanstående plustecken.
EVA DAHLGREN: Jag vill se min älskade komma från det vilda (Record Station)
Hon är modig, Eva Dahlgren.
I stället för att göra ännu en "Blekt blondin..."-platta och tillfredsställa alla sina hundratusentals fans kastar hon sig rakt in i ett projekt med klassiske tonsättaren Anders Hillborg och dirigenten Esa-Pekka Salonen.
På pappret låter det svårt och otillgängligt. Men lugn, bara lugn...Dahlgrens nya är egentligen ingen knepig platta. Bara olik hennes tidigare.
Det tar dock några lyssningar innan man är hemma i den nya ljudbilden. I stället för elgitarrer och trummor backas Eva av Sveriges Radios Symfoniorkester och det kan vara nog så maffigt. Vrid upp volymen får ni se!
"Stenmannen" är den låt som klistrar sig fast snabbast, men skivan innehåller ännu häftigare stycken. Helt i särklass står "Vild i min mun", som växlar mellan meditativa, Brian Eno-liknande partier och fullt ös med envetna slagverk och helläckra körpartier med Eva och systrarna Mija och Margareta Folkesson.
Balladen "Jorden är ett litet rum" är enda låten som Eva Dahlgren skrivit både text och musik till själv och den låt som låter mest "som vanligt".
I övrigt står Anders Hillborg för musiken och Eva Dahlgren för texterna - men det låter omisskännligt Dahlgren ändå. Vem hade trott annat?
Sanslöst snyggt sjunget, dessutom.
ETIENNE DAHO: Eden (Virgin)
Fransk popveteran som håller lågan vid liv efter en 15 år lång karriär. Dahos sånger är behagligt syntbeslöjade. Stillaflytande låtar som tål att höras om och om igen. Extra bonus för PC-ägare: ett interaktivt spel följer med cd:n.
ROB DAIKER: Extract (Add)
Ni som undrat varDan Reed tagit vägen kan kanske hitta en ny favorit i denne funkrockmästare. Rob Daikers musik spänner äver ett brett spektra, men det är den tunga gungiga funken (till viss del producerad av just Dan Reed) han gör bäst. Rob är en typisk allbegåvning rent musikaliskt, han gör allt själv och har en kanonröst och detta är bara ett smakprov på vad som komma skall, var så säkra. Men till nästa platta måste nog Rob bestämma sig för vilken typ av musik han gillar mest.
DALBELLO: Whore (Shewolf/Emi)
Om ni glömt bort denna begåvade kanadensska sångerska, kan jag berätta att inledningen till TV-programmet "Tango, är just introt till hennes hitlåt med samma namn.
DAMNED NATION: Just what the doctor ordered (Ufo/Sga)
Damned Nation från Degerfors har redan skapat en marknad i Japan och Tyskland. Det är bra och välspelat, med en sångare som håller samma höga klass som Mats Levén. Tyvärr är musiken för traditionell och vanlig. Bra, men alldelles för opersonligt.
DANNII: Girl (Warner)
Jaha.
DANZIG: Blackacidevil (Hollywood Records)
Jo, jag vet. Jag brukar alltid tjata om att band ska förnya sig och
utvecklas, men å andra sidan, varför ändra på ett vinnande koncept?
På sin femte platta har Glenn Danzig skaffat såväl nytt band som nytt
sound. Den mörkt gungande metallrocken har i flertalet låtar ersatts av
teknologiskt bröt med ett överdåd av effekter, lika pompöst på sitt sätt, men inte lika bra. Och jag förstår inte meningen med att använda
röstförvrängare, när Danzigs största tillgång är just rösten.
DA PRESIDENT: Glue (Nylon/Sony).
Såväl drivet som infallsrikt och flyhänt utfört är det när stockholmska Da President breder ut sina tunga riff och snärtiga rhymes på den här debuten. Jag gillar "Isthatgoingtodoitforyou" och tuffa "The way I'm swinging", men kan aldrig riktigt tro på den svavelosande rappen. Da President verkar tycka det är coolt att vara förbannade utan att ha så mycket att ilskna till över. Och om man verkligen menar det spelar man väl ändå inte in en så poänglös cover som "The look"?
VANESSA DAOU: Zipless (MCA)
Ide'n att sjunga in Erica Jongs erotiska texter är lysande. Och i inledande "The long tunnel of wanting you" är resultatet häpnandsväckande. Och hett.
Tyvärr planar det sedan ut. Känns lite väl mycket "vernissage i New York med cocktailbär på tandpetare".
DARXTAR: Sju (Black Widow)
Detta är svenska Darxstars femte CD, namnet till trots. Bandet spelar lätt psykedelisk musik och verkar ha hämtat inspiration från såväl yttre rymden som Pink Floyd och Ekseption och de har en hängiven skara fans runt om i Europa. Jag är mycket förtjust i titelspåret och låtarna som helhet, men undrar varför gitarristen tillåts göra hämningslösa oengagerade solon i tid och otid.
P.M. DAWN: Jesus wept (Geestreet)
I ett år har P.M. Dawn jobbat med nya skivan "Jesus wept", frågan är om det är den rekordlånga tacklistan som tagit tid att sammanställa. Jag räknar slarvigt till runt 232 namn!
Musikaliskt experimenterar Dawn med lite gitarrpop (på bl<\!p>a Prince-inspirerade singeln "Downtown Venus"), men det är ändå i de vilande soulbagatellerna han rör sig mest hemtamt (sköna "The puppet show" och "Why god loves you").
Totalt sett en överarbetad skiva som hade mått bra av mer spontanitet och passion, än ännu en filtrering genom slicka producentöron.
DEATH IN VEGAS: Dead Elvis (Deconstruction/BMG)
Under det senaste året har det blivit mer och mer tydligt hur mycket rocken har brett ut sig över dansscenen. Varken Wall of Sound-banden eller Chemical Brothers vore mycket att ha utan sina skramliga gitarriff, om än i samplad form. Richard Fearless och Steve Heller som utgör Death in Vegas är samma andas barn. Men de hittar lugnet och nyanserna som saknas hos deras likar. ”Dead Elvis” är således inte bara en rytmisk ångvält, utan flörtar också med tillbakalutad jazz och ambient. Lite synd bara att inte heller de lyckades undvika att avsluta med ett par riktiga sömnpiller.
DE DE: TBA Totally bombastic anecdotes (Columbia)
Svenska De De dansade bakom Dr Alban och Rob'n'Raz och tar nu klivet fram. Och visst - det håller.
Dansant soul, med 90-talsgroove och De De på sensuell, laid back, rap.
"Party" och "Take a step back" stavas h-i-t. Men också de softare spåren som "In the mood" imponerar.
DEDE: I do (Columbia)
Denise Lopez har alla förutsättningar att lyckas.
DEEE-LITE: Sampladelic relics & dancefloor oddities (Elektra)
Deee-lites kulörta neodisco är driven på gränsen till psykedelia och kunde därför ha haft sina poänger. Om de bara hade haft några fler låtidéer. Nu räckte det bara till en enda låt - ”Groove is inte heart”.
DEEP BLUE SOMETHING: Home (Interscope/BMG).
"Breakfast at Tiffany's" har ni hört och en sådan käck light-REM-dänga sitter sällan fel i vare sig radions förmiddagstablå eller mina hörlurar. Resterande minuter på Texas-kvartettens debutalbum känns konturlöst och faktiskt rätt ointressant i sin småpompösa ljudbild anno 1989.
DEEP PURPLE: Purpendicular (BMG)
De är inte fega herrarna i Deep Purple och naturligtvis gör de det enda rätta- lägger om kurs efter Ritchie Blackmores avhopp. Nye gitarristen Steve Morse (Dixie Dregs/Kansas) har gjort intryck på gubbsen och rent musikaliskt är de häpnadsväckande.
Hade jag inte vetat annat hade jag trott att Roger Glover var utbytt, han är briljant och lyssna på Gillan i klassikern "Loosen my strings". Nog verkar det som om Ritchie höll tillbaka sina kolleger.
DEF LEPPARD: Vault (Mercury)
Ännu en samling. Den här gången från slicka hårdrockarna Def Leppard. De som med producenten "Mutt" Lange drev rockproduktionen in i rymdåldern med ett polerat sound som saknade motstycke (manifesterat på albumet "Hysteria". Men som också led total brist av spontanitet och råhet.
Dock: "Animal" är fortfarande en cool rocklåt. Och som bilmusik funkar Leppard ypperligt.
DEF LEPPARD: Slang (Mercury)
Har aldrig varit någon Leppardfan och just när man trodde att bandet somnat in för evigt släpper de en skiva som får en att baxna, blotta strupen och nästan ger en kramper av lycka.
Hur bär de sig åt? Likt kameleonter anpassar de sitt sound och sin musik till rådande musikklimat, utan att på något sätt inskränka på sin integritet.
DEL AMITRI: Some other suckers parade (A&M/Polygram)
Jo, de är lite småtrista i bland. Lite fyrkantiga. Lite blodfattiga.
ANDRE' DE LANGE: Worth the wait (Superstudio Orange/Diesel)
Från Sydafrika (och gospelmusiken) härstammar denna soulröst, som hittills backat upp andra artister som Rebecka Törnqvist, Titiyo och Blacknuss Allstars. Här hörs den för första gången solo, på ett album späckat med ballader, vissa med funkigt stuk. Det är kompetent, stilsäkert och välproducerat (av Magnus Frykberg, Pål Svenre och Tony Mazerati) men blir aldrig riktigt magiskt, tyvärr.
THE DELEVANTES: Postcards from along the way (Capitol)
Vilken gnistrande klar skivhöst det är för alla älskare av amerikansk countrydoftande rockmusik. Steve Earle, Whiskeytown, Bob Dylan och nu - The Delevantes. Direkt från Nashville. Två bröder, Mike och Bob Delevante. Och en viss Garry Tallent på bas och produktion. När sedan bröderna är mäktiga att presentera en gedigen samling jordnära sånger i halvakustiska arrangemang i Jayhawksklass är det bara att kapitulera. Ett nätt anslag, en vacker steel guitar och nervig sång är ibland allt som behövs.
DE LYCKLIGA KOMPISARNA: DLK (Birdnest)
DLK är långt ifrån i sin bästa form, trots att de låter lika hysteriska som alltid och satsar mycket på humor. Låtarna, och till och med texterna, har tappat stinget, utom i Dia Psalma-parodin "Del 3" och àCiv-polkaà. Det hjälper inte att Sussie har kommit tillbaka, eller att de experimenterar med reggae.
Konkurrensen bland svenska punkband har hårdnat på sistone, och om DLK vill försvara den plats de mutade in med bland annat "Le Som en Fotomodell" måste de skärpa sig ordentligt.
DE LYCKLIGA KOMPISARNA: Live på Kafé 44 (Birdnest)
Den svenska punken verkar plötsligt ha fallit platt till marken.
LARS DEMIAN: Elvis&Jesus&jag (Anderson records)
Sveriges Tom Waits har han kallats både en och två och tre gånger - och nu gör Lars Demian ett smålamt försök att bli av med stämpeln.
TOMMY DENNANDER:Less is more (part one)
TOMMY DENNANDER:Skeleton (part two)
Få svenskar spelar gitarr så vackert och svårmodigt som Tommy Dennander som redan som 14-åring kallades underbarn.Nu släpper han två (!) instrumentala plattor som nu släpps samtidigt. Den första "Less is more" är bra, men en smula för välpolerad för min smak. Ljudmässigt luktar det lite för mycket datorisering för att det ska kännas riktigt rätt. Fullt drag blir det först när Toto i en inspelning från 1991 kliver in. Plattan är tillägnad Totos hädangångne trummis Jeff Porcaro, som alltså medverkar på plattan. "Less is more" blir förstås att bli Västkustfansens favorit.
På "Skeleton" hörs jazzinfluenserna tydligare, men framrörallt visar Tommy här sin bredd och sitt genuina kunnande. Här slafsas inte, Tommy har en perfekt ton i spelet. Men framförallt är det mer drag, mer attack i spelet på platta nummer två. Varje låt har sin historia, vilket de också har rent bokstavligt i form av en berättelse. Njutbart!
Annika Sundbaum-Melin
DENNIS & DOM BLÅ APELSINERNA: Flyg Iväg (Birdnest)
Med tanke på att bandet haft ungefär tre år på sig borde deras fullängdsdebut varit mer lyckad. Bäst är den fjolliga titellåten, att bandet gjort en slags cover på Krapotkin, och de ibland rätt lustiga texterna. Saken är bara att lika ofta blir texterna enbart löjliga, och musiken prickar in nästan hela punkspektrat från slammer- och gnällpunk till pop- och reggaepunk. Det gör plattan ojämn, och svår att hänga med i.
DEPECHE MODE: Ultra (Mute/MNW)
Så här låter nittiotalet, säger de skarpsinnigaste observatörerna i syntpopland.
DEUS: In a bar, under the sea (Island)
Deus skruvade pop har stundtals stora kvalitéer, lite Tom Waits möter Beck. Totalt respektlöst och ibland uppiggande. Men här finns också ögonblick då jakten på nya oväntade grepp skymmer musiken.
D GENERATION: No Lunch (Columbia/Sony)
Framtoningen är så mycket rock’n’roll att det nästan blir fånigt, men dessa Coney Island-drumlar lever faktiskt upp till det. ”No lunch” är en sympatisk omgång hårt vitt sväng pumpad genom producenten Ric Ocaseks fina popådror. Alla som någon gång stått vid spegeln och försökt banga fram en Johnny Thunders-frisyr till tonerna av Replacements ”Pleased to meet me” eller Ramones ”Rocket to Russia” jublar.
DIA PSALMA: Efter allt (Birdnest)
"Gryningstid" var ingen lyckträff, ingen lidnersk knäpp. Nej. Ulke & Co har mer att slunga ut ur högtalarmembranen. Deras kantiga punkhårdrock är direkt, enkel och gitarruppburen. Laddad med skoluppsatslyrik.
Och det enkla, grova, träffar rätt. Lätt naivt, men i samklang står text och musik stolt. Stark.
Musikaliskt finns här referenser till gitarrmanglande saker som Iron Maiden och Metallica. Men också ett stråk av något svårdefinierbart fornnordiskt, ursvenskt.
I "Bärsärkar-marsch" snöper så Dia Psalma nynassarna en gång för alla: "Nassarna som förebild och vår flagga som symbol. En bärsärkar-marsch i staden varje år, men är det vikingar, dom har ju inget hår!?"
Bäst: blytunga rifforgien "Ditt samvetes arme'".
DIA PSALMA: Sell Out (Birdnest)
Omslaget är lysande. Dia Psalma omvänt unmasked, tecknade av Joakim Lindengren. Måste ses!
Det musikaliska innehållet är inte lika upphetsande; baksidor från alla bandets singlar (utom coversingeln i nedräkningsserien), några framsidor, samt tre nya låtar av ordinärt skick. Kul för den som inte har singlarna, onödigt för andra.
BRUCE DICKINSON: Skunkworks (Raw /Musikservice)
Gamle Bruce (ex.Iron Maiden) som gjort sig av med håret, gör på sin tredje soloplatta ännu ett musikaliskt tvärkast i hårdrockgenren.
Likt en Rob Halford på speed söker han förtvivlat efter en nisch att tillhöra - så långt bort från Maiden som möjligt. Vid en första genomlyssning, låter denna relativt enkla metallrock apa, men låtarna växer med tiden och i exempelvis "Meltdown" och "Octavia" är han i gammal, god form.
BRUCE DICKINSON: Accident of birth ( Raw Power)
Rent produktionsmässigt är det här det bästa Bruce gjort sedan Maidens glansdagar.
DICTE: Voodoo vibe (Start/Sony)
Under hela 80-talet rönte danska sångerskor som Lis Sörensen och Sanne Salomonsen stora framgångar här i Sverige. Frågan är varför vi aldrig fick höra talas om Benedicte Westergaard - Dicte. Möjligen var det så att hennes dåvarande band Her Personal Pain aldrig hade mycket att komma med. Men själv är hon en enastående sångerska, försedd med en röst som påminner om Rebecka Törnquists själfulla stämma. Och plattan då? Jo, Voodoo Vibe börjar bra, låten ”Whammy” borde kunna bli en riktig hit. Den här tjejen har slitit i snart tio år och det vore väl själva f-n om hon inte skulle slå igenom ordentligt den här gången.
BO DIDDLEY: A man amongst men (Warner)
Med jämna mellanrum borstas de gamla blueslegenderna av och ställs ut i strålkastarskenet. Nu är det Bo Diddleys tur. Stones Ron Wood och Keith Richards och Bon Jovis Richie Sambora gästspelar här på en Diddley-platta som firar hans 40-åriga karriär.
DILBA: No1 (Warner)
”Raindrops” heter en av de första låtarna på Dilbas debut och den är rätt typisk för stämningsläget som vilar över hela albumet.
DI LEVA: Jag är du (Mega)
Skulle musikrecensentens uppgift vara att plussa en musikers hjärta så är väl frågan om vår femgradiga skala skulle räcka till för att göra kramgoe Thomas Di Leva rättvisa.
DINOSAUR JR: Hand it over (Blanco Y Negro/Warner)
Efter förra albumet ”Without a sound” fick J Mascis höra att han stagnerat i sin makligt melankoliska rock och höll på att bli en karikatyr av sig själv.
DIO: Angry Machines (CBH)
Den lille mannen med den ohyggligt stora rösten är tillbaka och ännu en gång utmanar han åttiotals soundet till förmån för modernare tongångar.Ronnie James Dio har gjort en platta med ett sound värdigt Black Sabbaths tyngd och bottenlösa mörker. Det enda som Dio inte klarar lika bra som förr är låtskrivandet. Tungt, argt och därför njutbart, men låtarna håller inte hela vägen.
CELINE DION: Falling into you (Columbia)
Kanadensiskan Celine Dion har på de senaste åren vuxit till en storsäljare internationellt i genren som grenslar mellan pop och soul. Den där radiovänliga sorten. Lite Bonnie Tyler. Lite Mariah Carey. Lite Dolly Parton (jodå, lyssna på vibratot och sångtekniken).
Och "Falling into you" har kvalitéer för att lyckas i det facket. Några publikfriande covers - Aretha Franklins "(You make me feel like a) Natural woman" och Eric Camens "All by myself" - och hjärtknipande ballader - "Dreamin' of you" och "I love you".
CELINE DION: Live a Paris (Sony)
Jag gillade Dions konsert i Globen, och här är delvis samma föreställning. Mer på franska, de största hitsen och en studiolåt, ”To love you more”. Stor stämning, bra bild av en fantastisk röst, men presentationen av musikerna är väl bara kul en gång.
DIRTY THREE: Sad & dangerous (Big cat/MNW)
Glöm Walkabouts. Årets stora australiensiska sensation heter Dirty Three. Det är en lågmält råbarkad trio på gitarr, trumma och - violin. Verkar kanske väl apart, men Warren Ellis är en punk-Hendrix, fast med stråke. Synnerligen explosivt.
DISMEMBER: Death metal (Nuclear blast/house of kicks)
Titeln på Dismembers senaste platta är mer än en titel - det är en innehållsförteckning. För death metal, kompromisslös, klassisk sådan med typiskt Dismemberstuk, är just vad som serveras.
DISSECTION: Storm of the Light's bane (Nuclear Blast/House Of Kicks)
Kan man beskriva black/death metal som trallvänlig? Om det går, så är det den bästa beteckningen på Dissections musik.
Bandets kännetecken är de melodiösa och väl genomarbetade gitarrstämmorna som slingrar sig in mellan snabba trumtakter och brutal sång. Många partier är instrumentala, och flera till och med vackra. På sin andra platta har göteborgarna utvecklat och i viss mån nyanserat sin mycket tekniska stil. Men fortfarande låter de lagom arga, och har åstadkommit en helt okej platta.
DIVERSE ARTISTER: Another real cool time - more distorted sounds from the north (Fuzz bomb/Amigo)
Uppföljare till den smått klassiska ”Real cool time”-samlingen Amigo gav ut 1985. Liksom då får vi en provkarta på unga svenska band med förkärlek för larm, men medan banden på ursprungsverket i första hand verkade i Sonics-färgad garageanda är merparten slynglarna på nya skivan unga kusiner till Stooges, MC5 och andra obarmhärtiga punkprototyper från det sena sextiotalets Detroit.
DIVERSE ARTISTER: A tribute to Judas Priest (House of kicks)
Klubbar för inbördes beundran ska man bara sparsmakat lösa medlemsskap i. Varför är Saxon och Helloween med här? Och hur kommer det sig att Udo Dirkschneider gör den ballaste insatsen när han sjunger "Metal Gods".
DIVERSE ARTISTER: Bergtagen (Birdnest)
Viken utomordentligt bra idé, att samla några av de svenskaste band vi har på en samlingsplatta. Nordman, Anitas Livs, Hedningarna, Big Fish, Dia Psalma mf.l. Här låter man folkrockarna härja fritt på varsitt spår och det lämnas utrymme för såväl elguror som nyckelharpor och fioler. Dröm dig bort till bergakungens sal och njut av våra svenska, rockande spelemän...
DIVERSE ARTISTER: The best of Rhino (eastwest)
En påse lördagsgodis från kvalitetsetiketten Rhino med Aretha Franklin, Dr. John, Wilson Pickett, Otis Redding och Sister Sledge, för att nämna några få.
DIVERSE ARTISTER: Booty call (Jive/Virgin)
Ännu ett soundtrack, gott folk, men ett som höjer sig ur högen. Åtminstone om man inte kan få nog av
DIVERSE ARTISTER: Breaking the waves (PolyGram)
Musiken till Lars von Triers nya film är inte i samma kultklass som Tarantinos sedvanliga soundtracks, däremot låter det mer blandband 1977 över det. Deep Purple, Thin Lizzy, Mott the Hoople, T-Rex och - hepp! - bonusspåret John Kongos "He's gonna step on you again" (som du hört med Happy Mondays).
DIVERSE ARTISTER: Bulletproof (MCA)
Okej. Salt-N-Pepa, halva Lost Boyz, Passion, Nonchalant, halva Jodeci, Wreckx-N-Effect och Black Grape bland andra på den här skivan från en en historia med Adam Sandler som gör sig så himla bra på bild, det måste alltså vara en bra film.
DIVERSE ARTISTER: Children of the night - What music they make (Seadog Records)
Rockhistorien är full av geniala psykopater.
DIVERSE ARTISTER: Clueless (Capitol)
En godsak är Counting Crows "The Ghost In You" i en livesinspelning för radio från 1993. The Muffs "Kids in America" må vara enkel, men den är kul. Och World Partys Bowie-cover "All the Young Dudes" likaså.
Hur filmen är har jag ingen aning om. Clueless, liksom.
DIVERSE ARTISTER: Common ground - voices of modern irish music (EMI)
Guinness-smaskig musik och ett fynd för alla som älskar keltiskt.
13 nya inspelningar, mycket traditionellt, med kända nunor som Bono & Adam Clayton, Elvis Costello, Sinéad O´Connor (som gör en vidunderlig vacker "Raglan road") och Kate Bush. Utan anmärkning i de flesta fallen.
DIVERSE ARTISTER: Dead presidents (Capitol/EMI)
Receptet för god soulmusik är detsamma som för god matlagning: ju duktigare kock desto mindre smör behövs för att ge smak åt anrättningen.
Utifrån detta kan man konstatera att 60- och 70-talets soulkockar var bättre på att göra låtar än dagens skapare av neosoul. Lyssna bara på det här soundtracket (två CD) med Sly & The Family Stone, The Dramatics, Aretha Franklin, The O´Jays, Sam & Dave, Stevie Wonder, The Temptations, The Undisputed Truth, Curtis Mayfiled, Al Green, Isaac Hayes, James Brown, The Intruders, Barry White mfl.
DIVERSE ARTISTER: Definitivt 50 spänn 6 (Rabb Records)
Priserna går upp på det mesta, men ”Definitivt”-samlingarna ligger kvar på 50 spänn, och blir med andra ord mer och mer prisvärda för varje år. Bandpresentationerna är dock lika taffliga som förra gången. Den sjätte plattan innehåller 20 band, med större musikalisk bredd än någonsin, från Cobolt som inte är punk alls, via urpunkarna Coca Carola som varit med på samtliga skivor, till Purusams hardcore. (97/06/13)
DIVERSE ARTISTER: Def Jam Music Group Ten Year Anniversary (Def Jam/Sony)
Man behöver verkligen inte vara rapfanatiker för att älska Def Jam-stallets artister.
Jag menar, vem kam motstå namn som Beastie Boys, Public Enemy, LL Cool J (åtminstone hans tidiga alster) och Warren G?
DIVERSE ARTISTER: Dictators forever, forever Dictators (Roto/House of Kicks)
En spansk tribut till nyligen Sverige-aktuella punkikonerna Dictators och jag är ledsen att behöva göra fansen bestörta ännu en gång, men faktum är att jag tycker åtskilliga av de medverkande på den här skivan gör materialet mer rättvisa än hyllningsobjektet självt. Dictators låg, och ligger, obehagligt nära heavy metal men när The Pleasure Fuckers (fint namn) exploderar i ”Faster & louder”, amerikanska Fleshtones i ”New York New York” och svenska Nomads i ”The Minnesota album”, då är det bara tuff, ruffig rock 'n' roll.
DIVERSE ARTISTER: DJ Honda (Sony)
"Ma nigga Honda."
Det är inte alla japaner förunnat att bli kallad neger men DJ:n med det fantastiska motorcykelnamnet - erkänn att Honda har humor - är nere med de allra tuffaste MC-pojkarna, och de allra bästa.
Grand Puba, världens bästa, Guru, Redman, Beatnuts, Alkaholiks och ännu fler, alla radar de upp och bland de mindre kända vill vi gärna utnämna Sean Black till en kille med stilo.
DIVERSE ARTISTER: Docklands - A state of mind Volume 1 (Lyrical robot/Edelpitch)
När man hör talas om Docklands brukar det oftast, och delvis oförtjänt, handla om droger. Med resultatet att musiken glöms bort fullständigt. Tråkigt, med tanke på hur många världsnamn som stått i deras discjockeybås.
DIVERSE ARTISTER: Dragon attack - A tribute to Queen (Hawk)
Den här plattan vore tämligen intressant om det inte vore för några herrar som vet hur man gör något kul av det som annars skulle bli trist och förutsägbart.
DIVERSE ARTISTER: The end of violence (Outpost)
Wim Wenders gör inte bara intressanta filmer. Även soundtracken är värda uppmärksamhet.
DIVERSE ARTISTER: Evita (Warner)
Nörd-varning för Madonnavänner.
"Evita" är en rätt tråkig musikal. Den har en världshit, "Don´t cry for me Argentina" men den får man höra desto mer. När Madonna till sist gör den riktiga versionen elva låtar in i CD:n har den redan spelats till leda i olika varianter och med andra textrader.
DIVERSE ARTISTER: Fear and loathing in Las Vegas (Margariteville/Island)
Det här är ingen vanlig skiva precis. Det är ett slags radioteateruppsättning av vänsterradikale, amerikanske gonzo-journalisten Hunter S. Thompsons hedonistiska mästerverk ”Fear and loathing in Las Vegas”. I huvudrollerna hörs Harry Dean Stanton (enastående!), Jim Jarmusch och Maury Chaykin och de lyckas med fragmentariskt eldunderstöd av musikstycken som Rolling Stones ”Sympathy for the devil”, ge den apokalyptiska texten just den hallucinatoriskt febriga nerv den kräver.
DIVERSE ARTISTER Flirting with disaster (Geffen/MCA)
Brokigt soundtrack som knappast välter några butiker, men det är hygglig förströelse i väntan på att den ”riktiga” skivutgivningen kommer i gång igen. Dr John, den store, svänger läckert med Angela McCluskey i ”Anything but love” och ”Flirting with disaster”, Carl Perkins är omtumland cool i ”Lend me your combd” och har man inte hört den förr är Urge Overkills minihit ”Somebody else's body” givetvis ett fynd. Fast vilka är Inch? De låter precis som Sator.
DIVERSE ARTISTER: Freezone 2 - Variations on a Chill (SSR/MNW) Detta är en makalöst kvalitetsfullproppad flum- och stilsurfarsamling.
Här återfinns Sentinels ambienta jazzjungle-feting "Pulse of Life", Marc "T Power" Royals underbara och lekfulla "Mutant Jazz" (historiens bästa breakbeatbomb!), Philadelpha-housefantomen Josh Winks technofluffiga "An Open Mind" med flera med flera. Tips: Gå och handla.
DIVERSE ARTISTER: Future - a journey through the electronic underground (Virgin)
Fagra Gillian Anderson, som vi känner igen som Dana Scully i ”Arkiv X”, nöjer sig inte med att göra succé i TV-rutan. När hon medverkade som presentatör för BBC:s vetenskapsprogram Future fantastic blev hon så fascinerad av signaturmelodin att hon bad att få göra ett samarbete med Hal - bandet som komponerat trudelutten. Resultatet blev så småningom en riktigt hyfsad samlings-cd där Gillian valt ut sina egna favoriter, bland annat Future sound of London, Chemical Brothers och Massive Attack. Och så givetvis den låt hon gjorde tillsammans med Hal - ”Extremis”. Det ska erkännas att hon inte är så värst märkvärdig som sångerska, snarare framstår det som ett smart marknadsföringstrick. Men, handen på hjärtat, vem skulle inte vilja bli popstjärna för en dag och dessutom tjäna en hacka för besväret? (97/06/13)
DIVERSE ARTISTER: Get on the bus (Interscope/MCA)
En Spike Lee-film och ett soundtrack som är alldeles utmärkt,
speciellt ”The remedy” med A Tribe Called Quest och trots att Stevie
Wonder gör Bob Marleys ”The redemption song” (nä, inte ens Stevie ska
ge sig på den).
DIVERSE ARTISTER:High school high (Big Beat/WEA)
Det känns väldigt viktigt att alla investerar i det här soundtracket,
speciellt i dessa dagar när en CD kostar hundra kronor för mycket.
DIVERSE ARTISTER: Home alive - the art of self defense (Epic/Sony)
Praktiskt taget hela Seattles musikscen tillsammans i en jättelik antivåldsmanifestation, sprungen ur det brutala och fortfarande ouppklarade mordet på The Gits-sångerskan Mia Zapata.
Att så många ställer upp är ur rent mänsklig synvinkel givetvis glädjande, men ett visst mått av selektion hade nog inte skadat. Det är väldigt svårt att överblicka innehållet på de två CD som utgör "Home Alive". Men några guldkorn har jag lyckats vaska fram. Som live-versionen av Nirvanas "Radio friendly unit shifter", Supersuckers stenhårda "She´s my bitch", Fastbacks "Time & matter" och Posies "Limitles expressions":
DIVERSE ARTISTER: Inner city blues - the music of Marvin Gaye (Motown)
Somliga spyr på hyllningsplattor, själv tycker jag att de ofta är rätt trevliga. Bono, Stevie Wonder, Madonna och Neneh Cherry är några av kändisarna på här tribute-CD:n till soulmästaren och de ror i land projektet utan att skämmas.
Men originalet är förstås ljusår bättre.
DIVERSE ARTISTER: I shot Andy Warhol (Atlantic)
Får nästan tårar i ögonen när jag hör Lovin Spoonfuls "Do you believe in magic", en av de 13 låtarna på den här filmplattan. Gammalt blandas med "nytt", det vill säga nutida bands (R.E.M., Wilco, Luna, Jewel m fl) covers av Donovan, Small Faces, Buffalo Springfield och annan 60-talspop.
Mysigt är bara förnamnet.
DIVERSE ARTISTER: Kiss covered in Scandinavia (Rosa)
Det var längesedan farbröderna i Kiss var så brutala som de framställs på den här hyllnings CD:n, gjord av skandinaviska band.
DIVERSE ARTISTER: Kittenish 3 (MNW).
Efter två volymer med huvudsakligen ny svensk gitarrpop ur demodjungeln koncentrerar sig ungdomstidningen Ultras tredje samlingsalbum helt på ung klubbmusik. Bredden är stor, uttrycken sofistikerade, somligt trist, annat anonymt. Men mycket är riktigt kul. Och sånt som Alexi Delanos "T&J" eller Twins "Like we do in the dust" låter i alla fall i mina lekmannaöron hur internationellt som helt.
DIVERSE ARTISTER: The knights who say Dot (Dot/Border)
Ibland är det verkligen tröstlöst att recensera musik. När de stora skivbolags-jättarnas produktion utgörs av pliktskyldiga skivsläpp de knappt själva tror på och trista samlingsplattor av vilka det går tretton på dussinet.
DIVERSE ARTISTER: Les cool sessions2 (Delabel/Virgin)
Jimmy Jay, producent och låtskrivare åt bland andra den franska rapmusikens megastjärna MC Solaar, gav 1993 ut en hiphopsamling med namnet "Les Cool Sessions." Plattan ställde hans excentriska samplingar mot oprövade franska förmågor, varav många (bland andra Sleo, Démocrates D., La Funk Mob, Les Sages Poètes de la Rue) blev stjärnor efter skivdebuten.
DIVERSE ARTISTER: Le vrai hip hop (Barclay/Polygram)
Det är alltså såhär det låter när man är nere med den riktiga hip hopen i Frankrike. Jag brukar gilla fransk rap men här är produktionen osäker och försöken i verbal snits mest taffliga.
DIVERSE ARTISTER: Logical Progression Level 2 (Good Looking/Next Stop)
LTJ Bukems samlingsalbum Logical Progression blev inte bara en kommersiell framgång för hans då relativt blygsamma skivbolag Good Looking. Den kom också att bli förebild för en rad musiker världen runt.
DIVERSE ARTISTER: The Lords of Svek Vol.1 & 2 (Svek/ Next Stop)
Alexi Delano, Jesper Dahlbäck och Cari Lekebusch har dragit runt nere på kontinenten i åratal och både sålt plattor och lirat heta vax på de flesta ställen som räknas.
DIV. ARTISTER: Lost and found 1962-1969 (EMI)
Höstens nostalgitripp alla kategorier.
DIVERSE ARTISTER: Love Jones - The music (Columbia/Sony)
När jag nyligen var i USA fanns det ingen film man hellre ville se än Love Jones. Och lika romantisk som filmen, förmodligen, är The Music med artister som Fugees Lauryn, Maxwell, Xscape, Dionne Farris, Cassandra Wilson men Groove Theorys ”Never enough” är nog bäst. R&B-samling som om den hade sammanställts av Mitt Livs Novell. (97/05/02)
DIVERSE ARTISTER: Men in black (Sony)
En sekund av Will Smith är det enda jag behöver för att bli alldeles bubblig, av skratt mest, så Smiths återkomst i musikbranschen (minns hans gladhip- hop-duo DJ Jazzy Jeff and The Fresh Prince) är svår att vara taskig mot, om det i andra fall skulle vara enkelt om ni förstår.
DIVERSE ARTISTER: Mersmak Rasslebygd 1997 (Beat That!/Border)
Favoritfestivalen i Emmaboda värmer upp med en samlingsplatta där nästan samtliga av årets band medverkar. Det handlar om demoversioner, udda låtar och tidigare outgivet material, totalt 21 spår. Broder Daniel ger ordet tonårsångest ett ansikte i ”Sitting out in the cold”, en demolåt från 1989 (!). Helt nya namn som Bad Cash Quartet, Wellmeant och Stargazer lovar gott. Silverbullet vädrar sina Suicide-influenser i ”Hacker II” och Honey Is Cool måste förstås höras i ”Waiter”. Men roligast är This Perfect Days ”High and stupid”, en riktigt lyckad reggaetackling av deras egen ”Young and stupid”. Mersmak, verkligen. (97/06/13)
DIVERSE ARTISTER: Metalheadz - presents platinum breakz (Metalheadz)
Har du fortfarande ingen koll på vad som döljer sig bakom genrebeteckningar som "jungle", "drum'n'bass" och "breakbeat" så har du din perfekta guide här. Etiketten Metalheadz med Goldie i spetsen har samlat sig till en dubbel-CD som är en rytmisk resa till 90-talets nya dansmusik som på en gång är ambient och techno, fast musikaliskt smartare.
DIVERSE ARTISTER: Metallurgy (Metallurgy/Border)
Femton band. Femton låtar, varav tolv tidigare outgivna i dessa versioner. Live, remixar, demolåtar, nya låtar. En bred metallblandning, som nästan känns lite väl ambitiös i sin strävan att vara en raritet.
DIVERSE ARTISTER: Metal militia - a tribute to Metallica 2 (Tribute Records/House Of Kicks)
Den andra svenska Metallicahyllningsplattan har blått omslag med en àelektriskà stol. Trots några utländska band är den lika tråkig som den första - alldeles för opersonlig. Bäst är Colossus. Roligast är skotska Holocaust, vars låt àThe Small Hoursà Metallica gjort en cover på, som här spelar àMaster Of Puppetsà, och Physical Attraction, som har körassistans från Metallicas svenska fanklubb. Fast det är inte särskilt lysande musikaliskt.
DIV. ARTISTER: Monolithic Minds (Primal Subdivision/MD)
Visst är det skoj att så många svenska band har skördat så stora internationella framgångar på senare år. Monolithic Minds är en samling svenskproducerad drum’n’bass som ger en imponerande bild av en musikstil som hittills blivit lite styvmoderligt behandlad av skivbolagen här hemma. Det mesta är riktigt bra, men det känns som om det börjat gå lite inflation i den här genren när vartenda band vill visa att de hänger med. Vi hade till exempel kunnat vara utan remixversionerna av både Fleshquartet och kalkonbandet Amen.
DIVERSE ARTISTER: Motörhead Tribute (Rosa Honung)
Vad sägs om en rockbilly version av låten "Motörhead". Eller en kvinnlig sångerska på "Hellraiser". När de svenska hardcore/punk/dödsmetallbanden Castaway, Sator, Omnitron Entombed och Cosa Nostra mf.l hyllarMotörhead på 20-årsdagen, tar det bokstavlgt talat hus i helvete. Lemmy skulle gilla det här.
DIVERSE ARTISTER: Music inspired by the motion picture Hoodlum
(Loud/BMG)
Och här kommer ett till..! Filmmusiken till ”Hoodlum” som verkar vara väldigt härlig med Tim Roth och Andy Garcia som Lucky Luciano och då radar förstås gangstarapparna (Wu-Tang Clan och Mobb Deep) upp och souldivorna (Faith Evans, Erykah Badu) känner sig som ja, Lena Horne, kanske.
DIVERSE ARTISTER: 926 East McLemore Ave./The soul of Stax (Amigo)
Ännu en föredömlig soulsamling. Adressen i titeln går till den ombyggda biograf i Memphis där Stax-artisterna gjorde sina tidlösa inspelningar.
DIVERSE ARTISTER: 9 millimeter (Antenna records)
Ett alldeles riktigt svenskt soundtrack med en massa nya låtar - det är vi inte bortskämda med i Sverige. Och ”9 millimeter”, med premiär i dag, håller bättre på skiva än på bio.
DIVERSE ARTISTER: Not fade away - remembering Buddy Holly (MCA)
Årets första "tribute"-CD är faktiskt bitvis rätt underhållande.
Genom modernt studiotrolleri sjunger rockhjälten själv i "Peggy Sue got married" - med ny bakgrund av 60-talspoparna The Hollies. Ungefär som på "nya" Beatles-singeln "Free as a bird".
Bortsett från den tveksamheten ser en rad säkra artister till att ro Holly-projektet i land. I laguppställningen: Nanci Griffith, Los Lobos, The Band, Joe Ely, Mary Chapin Carpenter, Steve Earle, Nitty Gritty Dirt Band, Mark Knopfler och Waylon Jennings.
DIVERSE ARTISTER: Now and in time to be (Grapevine)
Älskar ni Irland älskar ni den här cd:n.
DIVERSE ARTISTER: Phenomenon (Reprise)
Eric Clapton har en makalös karriärsnurr på äldre dar och bär förstås upp CD:n till Travolta-rullen med sin "Change the world". Andra hörvärda: Aaron Neville och Robbie Robertson (i Van Morrisons "Crazy love"), Taj Mahal, Peter Gabriel och J.J.Cale.
DIVERSE ARTISTER: Power pop classics of the '70s, the '80s & the '90s (Rhino/Amigo)
Sommarens plattor.
DIVERSE ARTISTER: Private parts - the album (Warner)
En del bra musik finns på det här soundtracket, från Ramones sjuttiotalspunk till ny metal i form av bland andra Rob Zombie och Marilyn Manson, och Ozzy Osbourne som gör en låt ihop med Type O Negative. Plattans helhetsintryck störs av små flimdialoger som poppar upp mellan låtarna. Påfrestande och onödigt. Vill man höra dem kan man se filmen. Varför någon nu skulle vilja det? (97/06/13)
DIVERSE ARTISTER: Punk legends - the american roots (Jungle)
Detta skulle kunna vara soundtracket till fjolårets bästa musikbok, Legs McNeils och Gillian McCains ”Please kill me - the oral history of punk”. Nästan alla av vikt som figurerar på dess fantastiska sidor finns med här.
DIVERSE ARTISTER: Punk + (K-Tel/Border)
En finsk samling med 20 band inom skatepunk, ska-core och allmänt glad punk/hardcore. Här finns både okända finska band och välkända svenska och amerikanska som Millencolin, Pennywise och Shelter.
"Punk +" är en god inledning eller översikt till musikstilen. Själv har jag hittat en ny favorit i mer rockiga Bif Naked. Synd bara att de flesta band inte medverkar med sina bästa låtar.
DIVERSE ARTISTER: Rapmasters: From tha Priority vaults, vol 1, 2, 3, 4
(Priority/Virgin)
Vänner av politisk korrekthet ska på inga sätt närma sig denna samling (till lågpris! köp förstås) CD:s från skivbolaget Priority.
DIVERSE ARTISTER: Reggatta Mondatta - a reggae tribute to The Police (ARK 21)
Jag brukar avsky "hyllningsplattor". Helt enkelt för att originalet ALLTID är bättre än kopian. Och resultatet när tolv olika artister dessutom ska göra det på samma skiva brukar bli horribelt spretigt och ojämnt. Men. Tanken är inte så dum. Att låta reggaeartister tolka de största hitsen från The Police. För - eeh - Police snodde ju liksom reggaen från de jamaicanska reggaehjältarna.
DIVERSE ARTISTER: Relativity urban assault (Relativity/Sony)
Veckans samlingsplatta.
DIVERSE ARTISTER: The Return Of Jesus Part 2 (Birdnest)
En ”psykedelisk-spaghettiwestern- film noir-rock ’n’ roll”-rulle bör av naturlig skäl ha ett spretigt soundtrack. På ”The Return Of Jesús part 2” medverkar en hel hop Birdnestband. Sticker ut från mängden gör Johan Johanssons countryslagdänga ”Please Don’t You Shoot At Jesus”, Dia Psalmas sista låt, den så beskrivande betitlade ”Trash Future Dance”, Robert Johnsons spaghettiwesternlåt ”Trigger Happy” och Charta 77 och Incka med ”A Kiss And A Smile”.
DIVERSE ARTISTER: Rhyme & reason (Priority/Virgin)
Det är lite kul för jag hade just börjat tycka Wu-Tang Clan blivit väl förutsägbara men så visar sig det att ”Tragedy” med RZA är den enda låten som är bra (RIKTIGT bra) på det här soundtracket (nähä?) med alla från Dogg Pound, Tribe, Heltah Skeltah, Lost Boyz, Guru, KRS-One och fler. På pappret alltså en superextra uppradning, men i praktiken får vi hoppas att filmen är roligare.
DIVERSE ARTISTER: Rumpshaker (Virgin)
Lathund till hip hopen som just nu klättrar på hitlistorna världen över. Skee-Los "I wish", Luniz "I got 5 on it", Coolio "Too Hot", Dr Dres "Keep their heads ringin'"...
Perfekt "blandband" på CD.
Och du - tjejen på omslaget heter Anita och lär komma från Borås...
DIVERSE ARTISTER: Set it off (EastWest/WEA)
Att Brandy med Tamia, Gladys Knight och Chaka Khan (!), Organized
Noize och Queen Latifah och En Vogue är med på det här soundtracket
tar inte bort det faktum att Seal, Bone Thugs-N-Harmony och Simply Red
också är det.
DIVERSE ARTISTER: Songs in the key of X (WB)
TV-serien "The X-files" har uppnått kultstatus på samma sätt som en gång "Twin Peaks". Allt fler följer nervöst de mer eller mindre osannolika äventyren som agenterna Mulder och Scully kastas in i. Böcker finns redan. En film är på väg. Och här har vi så en skiva, där en lång rad s t o r a artister låtit sig inspireras av TV-serien.
DIVERSE ARTISER: The songs of Jimmie Rodgers - a tribute (Sony)
Bono inleder till pianokomp och stråkar med en finstämd ”Dreaming with tears in my eyes”. En ganska ordinär sånginsats av U2-stjärnan.
DIVERSE ARTISTER: Soul in the hole (BMG)
Ännu en i raden av amerikanska basket-filmer. Tillika ännu ett fullspäckat soundtrack. Wu-Tang, Mobb Deep och Xzibit är några etablerade namn som turas om att passa micken till varandra och leverera säkra trepoängare. Men det är den mindre kända första femman med Dead Prez, Big Punisher, The Dwellas, Common och O C, som med sitt finlir spelar skjortan av de flesta. ”Soul in the hole” är ett av årets starkaste album och det bästa soundtracket på bra länge. (97/10/10)
DIVERSE ARTISTER: Space jam (WEA) Undrar om det är en komplott det här med att Seal är med på vartenda soundtrack nuförtiden och trots att R. Kelly med Changing Faces och Jaÿ-Z (får göra det med årets alla galanta damer...) är mer än god tröst och att den ytterligare kombinationen som nästan är för bra att vara sann (Method Man och LL Cool J och Busta Rhymes och B Real och så Coolio!) i ”Hit them high (The monsters´ anthem)” och även om Monica och D´Angelo är med så blir det för tunt. Ja, just det, filmen är den när Michael Jordan träffar Bugs Bunny.
DIVERSE ARTISTER: Spawn (Sony)
Tanken är god, men utförandet inte alltid så lyckat. På soundtracket till ”Spawn”, ännu en serietidningsfilm, blandar sig mestadels metallband med dansakter. Bakom idén till korsningarna av till exempel Henry Rollins och Goldie, Korn och The Dust Brothers och Slayer och Atari Teenage Riot står Happy Walters, som även låg bakom soundtracket till ”Judgement Night”.Flera kombinationer svänger ordentligt medan andra svånger mindre. Framförallt versionen DJ Spooky gjort på Metallicas ”For whom the bell tolls”.Där händer ingenting, och låten kunde gjorts betydligt bättre och fläskigare. Fast det är klart, blir det en hit så lovar jag att dansa. (97/08/15)
DIVERSE ARTISTER: Straight edge as fuck 3 (Desperate Fight)
En svensk hardcoresamling med bra hardcoreband, som Final Exit, Doughnuts och Abhinanda.
DIVERSE ARTISTER: Straight outta Boone county (Bloodshot/MNW)
Synd att termen No depression blivit så infekterad. Egentligen står den ju inte för något annat än ung country - gjord med gammal, okonstlad attityd.
DIVERSE ARTISTER: Supersounds (Superstudio/Diesel)
Tony "Zorba" Zoulias och Mad Mats har hängt i många av Stockholms DJ-bås. Men mest bekanta är de för sitt huserande på G-klubben, där de fått stort inflytande över mångas musiksmak. Och för den som inte nöjer sig med att stå och svettas på klubbens dansgolv en gång i veckan har de grävt i sina skivsamlingar och givit ut en mixdubbel med varsin cd.
DIVERSE ARTISTER: The sweet sunny north vol. 2 (Shanachie/MNW)
Två amerikaner, David Lindley och Henry Kaiser, plus 61 norska folk- och worldmusiker. Ibland lirar Lindley ihop med norrmännen, oftast visar våra grannar upp sin musik på egen hand.
DIVERSE ARTISTER: Tapestry revisited - a tribute to Carole King (Atlantic)
Frågan är om det någonsin släppts så många "tribute"-CD som det senaste halvåret. Jimi Hendrix, Tom Waits, Leonard Cohen, Marvin Gaye…det har liksom inte varit någon hejd på hyllandet.
Och nu är det dags igen.
DIVERSE ARTISTER: That thing you do! (Epic)
Tom Hanks kommande film handlar om ett popband som upplever en liten släng av Beatles-febern. Kanske en lysande film, möjligen.
DIVERSE ARTISTER: The truth about cats and dogs (A&M)
Varierat soundtrack med ett välkommet livstecken från Suzanne Vega (lovande inför kommande CD:n), Cowboy Junkies, Al Green, Paul Weller och The Brand New Heavies.
DIVERSE ARTISTER: This is cult fiction (Virgin)
Man behöver inte heta Quentin för att njuta av denna fascinerande samling, trots att avstampet tas i Tarantinos egensinniga musikval till succén "Pulp fiction".
Här samsas gamla klassiska ledmotiv till TV-serier ("Mission impossible", "Helgonet", "The man from U.N.C.L.E", "Snobbar som jobbar" m m) med klassisk filmmusik (från bl a "Taxi driver", "Blue velvet" och "Midnight cowboy").
En CD som skänker en lätt surrealistisk stämning åt ditt cocktailparty.
DIVERSE ARTISTER: Tower of song - The songs of Leonard Cohen (A&M)
Tribute-plattor är ofta rätt hemska, men här är en som faktiskt funkar bra. Leonard Cohens välkända sånger tål att tolkas av andra. Don Henley, Bono, Aaron Neville, Sting & Chieftains och Willie Nelson är bara några som deltar.
Vad man sen gillar är ju en smaksak.
Själv tycker jag Peter Gabriels syntdova "Suzanne" hör till höjdpunkterna.
DIVERSE ARTISTER: Trainspotting (Premier/EMI)
Boken - en nattsvart saga om ett sällskap utstuderat asociala heroinister i Edinburgh, författad av Irvine Welsh - har redan utsetts till en av de bästa som skrivits och Danny Boyles film blir enligt enhälliga bedömare vårens cineastiska händelse.
DIVERSE ARTISTER: 38 soulklassiker 1960-69 (Diesel)
Alldeles utomordentlig soulsamling från Mauro Scoccos bolag Diesel.
DIVERSE ARTISTER: 21:st century soul (Talking Loud/Polygram)
Hip hop-bolaget Talking Loud vill visa att de fortfarande har krut i bössan och inte bara lever på framgångarna från nittiotalets början. Och mig lyckas de i alla fall övertyga rätt bra. Med hela hipphetsmaffian samlad ger de smakprov på hur soulen utvecklats under det senaste året. Idel säkra kort och inga riktiga djupdykningar. 4 Heros ”Loveless”, Roni Size-projektet Reprazents ”Digital” och DJ Krusts apokalyptiska ”Future unknown” är några av de vassare bidragen. Ändå känns det som om samlingen inte riktigt lever upp till sin titel. Det är rätt få av dessa låtar som verkligen är förtjänta av epitetet ”nyskapande”. Och det var väl inte det som var meningen? (97/04/25)
DIVERSE ARTISTER: Rebirth of Cool Phive (4th & Broadway/Polygram).
Sällan lyckas skivbolag ge ut helgjutna samlingar. Undantag finns och dit hör 4th & Broadway's "Rebirth of Cool"-samlingar. Hittills har det kommit fyra och det femte kapitel som ligger i skivdisken innehåller ett axplock av kvalitativa nya svarta bakåtflörtar.
Här återfinns bland annat Doradoros souldiva Jhelisa med starka "Friendly pressure", Österrikes deep beat supremos Kruder & Dorfmeister och de båda mästerninjorna från Clink Street.
DIVERSE ARTISTER: A River of Sound (Hummingbird/Virgin)
Någon vaken SVT-inköpare bör snabbt lägga vantarna på den här BBC-serien om irländsk folkmusik. I väntan på det får vi trösta oss med CD:n, där130 artister gör finfin reklam för traditionell irländsk folkmusik. Waterboys- och Pogues-fans smälter direkt, tro mig.
DIVERSE ARTISTER: Step right up - the songs
of Tom Waits (Caroline)
Usch och fy och vet hut för idén att "hylla" Tom Waits.
Jag har normalt inget emot tribute-plattor - men detta är för mycket. En hop alternativbands slakt av Waits låtskatt.
DIVERSE ARTISTER: The knights who say Dot (Dot/Border)
Ibland är det verkligen tröstlöst att recensera musik. När de stora skivbolags-jättarnas produktion utgörs av pliktskyldiga skivsläpp de knappt själva tror på och trista samlingsplattor av vilka det går tretton på dussinet.
DIVERSE ARTISTER: 21:st century soul (Talking Loud/Polygram)
Hip hop-bolaget Talking Loud vill visa att de fortfarande har krut i bössan och inte bara lever på framgångarna från nittiotalets början. Och mig lyckas de i alla fall övertyga rätt bra. Med hela hipphetsmaffian samlad ger de smakprov på hur soulen utvecklats under det senaste året. Idel säkra kort och inga riktiga djupdykningar. 4 Heros ”Loveless”, Roni Size-projektet Reprazents ”Digital” och DJ Krusts apokalyptiska ”Future unknown” är några av de vassare bidragen. Ändå känns det som om samlingen inte riktigt lever upp till sin titel. Det är rätt få av dessa låtar som verkligen är förtjänta av epitetet ”nyskapande”. Och det var väl inte det som var meningen?
DIVERSE ARTISTER: When we were kings (Mercury)
Fugees möter ABBA - med utsökt resultat - på soundtracket till filmen om Muhammad Ali.
DIZZY MIZZ LIZZY: Rotator (EMI-Medley)
Dansk dynamit, sägs det. Men nog är det svartare krut i D.A.D. än i D.M.L. (varför ska danska rockband alltid ha för långa namn…). Det här är oftast ganska snäll, småputtrig pophårdrock som inte känns direkt nödvändig 1996.
DJ KOOL: Let me clear my throat (American/BMG)
Av princip brukar jag gilla allt som ligger på skivetiketten American. Artisterna kan ofta sammanfattas med eventuellt musikaliskt nyskapande och att de är totalt odrägliga i allmänhet. Glöm - till exempel - aldrig Milk.
DJ KRUSH: Meiso (Mo Wax/Next Stop)
Tokyobördige scratch- och beatveteranen DJ Krush golvar med detta sitt tredje album övriga tripphoppare med en platta som överträffar allt äldre material. Meiso betyder "att vandra" på japanska, och betraktelsen över unga maktlösa storstadsmänniskors liv som Krush tidigare helt skapat utan ord, är idag förstärkt med prominent vokal uppbackning från två välkända rapbiggies, Guru och C.L.Smooth.
Meiso är värt ett öronbesök.
BUS 75: Bus 75 (Mega)
Den dynamiska duon Pigeon och Dacream har något som ger dem en särställning tillsammans med Latin Kings på den svenska hip hop-scenen. De utgår nämligen inte från kaxighet och råstyrka, utan humor och intelligens. Hör bara trallvänliga ”Menage á trois” eller den sanslösa ”Introduktionskurs i svenska”. Och fall pladask. (97/09/19)
D*NOTE: D*Note (VC/Virgin)
Matt Winn och hans D*Note har inte avvikit mycket från den funkiga jazzen på debuten ”Babel”, även om de uppdaterat rytmerna något.
D.O.A.: The Black Spot (Virgin)
Gamla slitvargar ylar vidare. Vresigt, bångstyrigt, och på ett par spår nästan löjligt brutalt ("Unchained Melody" och "Cut Time" handlar om hur man stympar och styckar sina fiender).
Men smockorna landar inte på hakspetsen. Lite för ofta slutar det med låtar som bara är "nästan", som inte håller hela vägen. (97/04/04)
D.O.A: New York City speedcore (Earache/House Of Kicks)
Oj, då. Detta var något helt nytt, men vad? ”Industrial strength techno” står det på konvolutet till CD:n, som innehåller så totalextrem dunkadunka-malamala-skyndaskynda-samplasampla-skrikavråla-brutalnågot att man knappt kan göra annat än skratta. Ljudmässigt påminner det en hel del om hur min förra CD-spelare, som var trasig, lät.
DODGY: Free peace sweet (A&M/Polygram).
Minsann, jag tror det äntligen är dags att börja ta Dodgy på allvar. Tidigare har London-trion gjort trivsam men i ett större perspektiv rätt ointressant popmusik av snällare sort. Visserligen lär en poparkeolog inte heller på detta tredje album ha några större problem med att bena ut vilka 60-talsband som format Dodgy (lyssna på Beatles-pastischen "Trust in time"), men här letar de på fler håll och dofter av såväl Beck som brittisk triphop kan skönjas. Resultatet blir en tydligare egen profil med spetsigare melodier. Och det känns lite fånigt att skriva, men ändå: det här är finfin sommarpop.
TANYA DONELLY: Lovesongs for underdogs (4AD/MNW ILR)
Efter Throwing Muses, Breeders och Belly insåg Tanya Donelly att det nog var soloartist hon ville vara ändå. Första egna fullängdsförsöket visar inte upp några radikala förändringar. Fortfarande uppriktig melodisk nordamerikansk gitarrpop således, här spelad av folk från bland annat Pixies, Veruca Salt och Juliana Hatfield Three. Samtidigt finns det mycket med radiopotential, lyssna bara på ”Pretty deep” och ”Lantern”, och det vore onekligen välförtjänt om ”Lovesongs for underdogs” kan leda till ett större genombrott för den här coola damen. Redan frälsta fans lär heller knappast bli besvikna. (97/09/05)
DONOVAN: Sutras (American Recordings)
Han gjorde entré på englandslistan för 31 år sedan med "Catch the wind", fortsatte med "Colours", "Sunshine superman", "Mellow yellow" och andra singelhits. Nu gör Donovan comeback, med Rick Rubin som producent (märks inte...), och låter i princip exakt som förr. Mjukismusik som gjord för levande ljus och rödvinsdrickande.
DO OR DIE: Picture this (Rap-A-Lot/Virgin)
Är man allergisk mot Bone Thugs and Harmony inse då skräcken med hip hopare som vill låta som Bone - Do or Die ja - med likadana fladdrande tungor och så den sedvanliga fantasilösa gangstarappen ackompanjerad av tjutande syntar.
Huh.
THE DOORS: Absolutely live (Warner)
Klassisk livevinyl som fångar The Doors live under perioden 1969-70 tar klivet in i CD-åldern. Och visst - Jim Morrisons säregna rock är värd att upptäcka på nytt i sitt mest nakna format, levande från scenen.
Men förvänta dig ingen greatest hits, här saknas flera av gruppens största låtar ("Light my fire" m fl).
DORIS DAYS: Live in Poland (Some Pearls)
Svenska Doris Days har en hel del gemensamt med Portishead - utan att vara plagiatörer. Det mesta på CD:n (som inte alls är inspelad live...) låter riktigt hyfsat. Vi talar mollig, dimmig pop med passande titlar som ”I wait in Warsaw” och ”To Ulrike M.”
DOWN BY LAW: All scratched up (Epitaph)
Dave Smalley och hans käcka gossar är pigga på popsmittad punk. Gitarrburen och armstark. Och har kvalitet nog i låtskrivandet för att kunna erbjuda mer än bara ett energiskt utspel.
Favorit: "Independence day".
WILL DOWNING: Moods (Fourth & Broadway)
Man bör verkligen vara på humör för stämningssoul för att uppskatta Will Downings nya. Soundet är lojt på gränsen till sövande, så tillbakalutat att det blir rena uthållighetsprovet att orka igenom hela CD:n. Synd på en så rar röst.
DOWNSET: Do we speak a dead language (Mercury)
Vresiga Downsets tunga agitatoriska hardcorehybrid är inte Rage Against The Machines långt efter. Samma attack, samma energi, samma frustration, samma malande rytmer, samma mässande sång… Men Rey är ingen De La Hoya.
Ändå. Här finns det mycket muskler.
DR ALBAN: Born in Africa (BMG)
Om Dr Alban varit född i Sverige hade han lirat i dansband i dag. Precis som dansbandsmusik fyller hans låtar ingen funktion om man inte kan dansa till dem. Man måste föreställa sig det här på ett disko med tusen watt i pa:t…
Men, är det bra då? Tja, "This time I'm free", gör ju gästsångerskan Martina Edoff riktigt bra. Antonia Samorgiannidou styr upp andra låtar. Alban själv är en usel sångare, men det är å andra sidan den karaktäristiska, livlösa rösten som gör låtar som "So long" och hiten "Born in Africa". Alban har skapat sig en egen nisch i musikbranschen och det är, om inte annat, beundransvärt.
DR. ALBAN: I believe (Dr. Records/CNR)
Den svensk är nog inte född som inte någon gång stått i en bar eller på ett dansgolv och försökt skråla med i kroglivets signaturmelodi, ”Sing halleluja”. För med 21 guldplattor och lika många platinum i kappsäcken har Dr. Alban stadfäst sig som något av en nationalsångsförfattare åt krogfolket. Nu är Sveriges mest musikaliske tandläkare tillbaka bakom mikrofonen. Och visst är det riktiga Stomatolleenden han bjuder på. Från inledande ”Guess who’s coming to dinner” till avslutande remixversionen på ”Oh baby”, varav den senare är något så ovanligt som ett samarbete med reggae- och dubmästarna Sly & Robbie. Så värst spännande blir det ändå aldrig. Mest är det fortfarande såna där sånger som lätt låter sig skrålas efter ett par öl innanför västen. (97/10/17)
DR DRE: ...presents The aftermath (Aftermath/MCA)
Näst efter Tupac Shakur var årets sensation i hip hop-världen nyheten att Dr Dre lämnar skivbolaget han själv startat, Death Row. Lämnar till exempel en artist som Snoop som han själv skapat, utan att begära ett enda öre och börjar från noll (nåja) med sitt Aftermath-bolag. Förmodligen ska detta första släpp försöka ge världen en ny ”The Chronic”, Dres klassiker från några år sen där som sagt Snoop och andra MC:s som Rage och RBX fick sina genombrott. RBX återfinns också på ”The aftermath” men annars är här en (förutom King T) okänd skara talanger framför Dres produktion, den senare i gammal god suggestiv tjutande mördarstil. Dre är en mycket cool person och trots att det här är varken som ”Chronic” eller ”Murder was the case” behöver ingen gissa att det råder kraftig baksmälla på Death Row.
DREAM THEATER: Falling into infintity (Warner)
Progressiv hårdrock tenderar i bland att bli alltför pretentiös och därmed trist. Dream Theater klarar sig ur den fällan genom att hoppa över de musikaliska lapptäckena, de koncentrerar sig i stället på att göra bra låtar . De behöver ju liksom inte visa upp något eftersom det finns där ändå, bandet är fortfaran ett av de mest mavancerade banden i hårdrocksvängen.
DRILL: Drill (Polygram)
Attityd. Det är nog en av de största ingredienserna hos debuterande New York-bandet Drill. De andra är frustration, egensinnighet och musikaliska influenser från såväl metall som grunge som svartrock. Sångerskan Lucia Cifarelli låter ibland som en hårdrockens Alanis Morissette, musiken ibland som någon slags mörk indiemetall. Men den är genomtänkt, och mest av allt låter det bra. Det låter Drill.
DRILLER KILLER: Fuck the world (Osmose)
Driller Killer har nog alltid tyckt sig vara redo att ”Fuck The World”. Nu håller även jag med. Malmöiternas fjärde släpp innehåller både låtarna, ljudet och attityden. Jag är glatt överraskad. (97/05/23)
DR. JOHN: Trippin’ live (Eagle records)
En gång gjorde jag ett tappert försök att intervjua Dr. John. Ett hopplöst företag. Han halvsov, var nerdrogad och i eländigt skick.
THE DROWNERS: Destroyer (Speech/A West Side Fabrication)
Ännu ett norrländskt Teenage Fanclub. Kan se tröttsamt ut på papperet, men Drowners straffar faktiskt alla föregångare. De sitter på melodislingor till och med skottarna själva skulle bli avundsjuka på.
Dessutom heter basisten Jonas Bergqvist. Då kan det aldrig bli annat än briljant.
THE DROWNERS: World record player (A West Side Fabrication/MD)
Det börjar snurra för Skellefteås Drowners, aktuella som de är med placeringar på såväl Sommartoppen som Tracks. Och visst, nummer som ”Fake r&r personality” eller ”Is there something on your mind?” visar att det här är ett band som kan skriva klassiskt effektiva refränger. Drowners andra album doftar en del av sentida This Perefect Day, men också av så skilda namn som Eggstone och Dinosaur Jr. Och bland alla snygga gitarrer, tuffa synthslingor och fräna munspel är det lycklig lördagkväll och svartsjuk söndag omvartannat.
DRU DOWN: Can you feel me(Relativity/Sony)
Dru Down hade för något eller några år sen en hit men den oerhört
DUBLIN FAIR: Jamboree - The album (Stockholm)
Ett äldre Drängarna med keltiska förtecken...
CANDY DULFER: For the love of you (BMG)
Hon är onekligen snyggare än Kenny G., men bara obetydligt roligare att lyssna på. Efter en stund känns den saxonfonspelande holländskan lika outhärdligt utslätad och kletig som sin amerikanska kollega.
NICOLAI DUNGER: Songs wearing clothes (Telegram/Warner)
Han har beskrivits som Sveriges svar på både Tim och Jeff Buckley , och även om den piteåbördige singer-songwritern hellre framhåller akrobater som Robert Fripp och Peter Gabriel när han tillfrågas om ledstjärnor delar han faktiskt vissa kvaliteter med de gudabenådade amerikanerna (far och son).
BOB DYLAN: Time out of mind (Sony)
Sugen på lite dödsångest till jul, kanske? Då kan jag varmt rekommendera Bob Dylans 41:a (!) album - det första med eget, nyskrivet material sedan ”Under the red sky” 1990.
Aftonbladet på internet distribueras via 
|