Aftonbladet  
Aftonbladet  
17 oktober 1997

Välkommen till Puls CD-arkiv

Hur många plus fick Oasis, David Bowie och JustD?
I Puls stora arkiv hittar du alla CD som våra recensenter skrivit om sedan den 1 september 1995 - från A till Ö.
Komplett med plusbetyg och, i några fall, minus.
Klicka på rätt begynnelsebokstav här nedan och du hittar snabbt ner till den recension du söker.


Mästerligt!

Mycket bra

Bra

Godkänt

Dåligt

Uselt!

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

G

GABRIELLE: Gabrielle (Go! Beat/Polygram) Jag är förälskad i hennes röst. Den högst säregna, gulligt smågnälliga. Associationerna går till Neneh Cherry och framförallt till Vanessa Paradis, samtidigt som rötterna finns i ett slags Motown-tradition, vilket gör slutresultatet ganska spännande.
Att Gabrielle sedan saknar potentiella hits ser jag som en bagatell i jämförelse. Liksom på debuten "Find Your Way" finns här bara en enda ("Give me a little more time") men gott om andra starka melodier.
Anette Masui

ERIC GADD: The right way (Strawberry music)
Eric Gadds bästa skiva.
Jo, faktiskt.
Aldrig tidigare har han satt samman en lika solid och jämn helhet. Aldrig tidigare har han balanserat lika subtilt mellan det tekniskt drivna, för att inte säga ekvilibristiska, och den raka, enkla popestetiken. Aldrig tidigare har hans funkiga r&b låtit lika elegant och sensuell och snygg.
Och framförallt:
Aldrig tidigare har han presenterat en lika storartad räcka kanonlåtar.
Det finns några enstaka nummer i mitten som haltar lite, lite. Jag tänker på ”Til' the night is gone” och ”Romeo”. Också de är smakfullt utförda, men melodierna saknar spänst.
Annars rymmer praktiskt taget varje spår bägge dimensionerna - ett läckert, extremt välpolerat skal och ett näringsrikt innehåll.
Min absoluta favorit är titelsången, ”The right way”, med sensationellt, stötigt Earth, Wind & Fire-blås och ett sväng så dynamiskt att högtalarna nästan lättar från golvet.
Det låter kanske löjligt, men i sådana ögonblick tycker jag att Gadd tangerar de allra främsta av sina samtida, afro-amerikanska förebilder.
Andra saker av samma kaliber är oanständigt klatschiga ”My personality”, som bör drabba listorna som ett blixtnedslag, den sparsmakat akustiska ”Summer is here”, tuffa ”A saint in the parrish” och den blodröda sängkammarvalsen ”Come over here sugar”. Med den lär Gadd bidra till att intensifiera befolkningsökningen...
Vilka Gotlands Marvin Gaye har bakom sig på ”The right way” vet jag tyvärr inte, för den prov-CD fått mig tillsänd omfattar ingen annan information än själva titlarna. Jag kan bara konstatera att det måste vara folk av yttersta elitklass. De inte bara svänger som förryckta; de framför musiken med en rent snuskig exakthet.
Produktionen är lika precis och stringent, och sången har aldrig varit säkrare. Eller känsligare. Det känns som om han fått mer pigment i stämbanden, om den liknelsen tillåts.
Jag tar det en gång till:
Eric Gadds bästa skiva.
Per Bjurman

THE G.A. GIRLZ: G.A. Girlz´N Da House (Ichiban/Amigo) Glömmer aldrig när vi gick på nattfik i LA med min bästis affärskompisar och hamnade framför en video där det pumpades hip hop av sorten som kallas bass, komplett med tangarumpor i närbild och vi talar här noggrann närbild.
Vi skämdes så vi kunde dö men affärskompisarna tyckte det var kul och är man snäll så är bass just ganska skojig, här representerad av ett par Atlanta-flickor som kallar sig Georgia-Girlz.
Bass kan därtill enkelt beskrivas som heja-heja musik med bpm som får techno att framstå som Phil Collins. Eftersom jag efter tio sekunder alltid får huvudvärk av bass är det svårt att kalla sig expert på ämnet och uttala sig om huruvida G.A. Girlz är bättre eller sämre än andra. Var så vänlig och sträck mig valium - någon? (97/04/25)
Anna Björkman

GALLIANO: Live at the Liquid room (Tokyo) (Talking loud) Vet inte. Känns som att liveplattor från Japan hör till det förgångna. Och att det var hårdrockarna som stod för dom. "Made in Japan", liksom. Gallianos skruvade dans-funk-hip-hop-jazz vinner inte nämnvärt av att dokumenteras live. (97/08/01)
Ronny Olovsson

GAMMA RAY: Somewhere out in space (Noise) Inledande àBeyond The Black Holeà är härlig tysk metal precis som den lät på
den gamla goda tiden. Sedan visar sig Gamma Rays femte studioalbum vara ojämnt,
för långt och med refränger som hörts förut. Kai Hansen med vänner bjuder - som
sidoprojektet Iron Savior - på science fictionkompott utan några större
överraskningar. (97/08/22)
Bella Stenberg

GANKSTA NIP: Psychotic genius (Rap-A-Lot/Virgin) Hardcore-rapparen Rowdy Williams, eller Ganksta Nip, har tidigare givit ut två CD, den första med namnet "South Park Psycho" och den andra kallad "Psychic Thoughts", vilket väl säger en del om den här Houstonkillens mentala tillstånd. Han är sjuk helt enkelt, eller knäpp. Vad annat kan påstås om en grabb, vars främsta inspirationskälla är Louis Farrakhan, ledare för Nation of Islam ("Nip" i Ganksta Nip är en förkortning av Nation of Islam is Powerful), vars fascistiska lära går ut på att alla vita människor är djävlar och bör utrotas.
Anette Masui

GARBAGE: Garbage (BMG) Producenter ska ägna sig åt att producera. Har jag alltid tyckt. Det brukar bara bli ledsamt när de förmodade supervisionärerna ska ut och skapa på egen hand. Men grunge-generationens Spector, Butch Vig, lyckas rätt bra med sitt Garbage. Själva anslaget är kanske lite vekt, det handlar om något slags lätt-grunge, men låtarna håller fin klass - kolla inledande "Supervixen": kanon! - och till skillnad från många andra bedömare tycker jag att sångerskan Shirley Manson är en rätt trevlig bekantskap.
Per Bjurman

GARMARNA: Guds spelemän (Massproduktion) Medan Nordman säljer skivor i hundratusental får Hedningarna och Garmarna (än så länge) nöja sig med att segla i kölvattnet.
Synd eftersom båda banden gör bra mycket mer för att utveckla den svenska folkmusiken. "Guds spelemän" är Garmarnas andra fullängdsalbum och deras hittills bästa. Egentligen har jag bara en invändning och det är att Garmarna inleder med en så pass långsam låt som "Herr Mannelig". Risken finns att ovana, otåliga lyssnare ger upp direkt.
Men sedan blommar bandet ut för fullt. Sångerskan Emma Härdelin har sänkt tonläget sen sist och hennes röst är mörkare, fylligare - och ännu häftigare. Bakom Emma eldar de manliga garmarna på med vevlira, mungiga, gitarrer, fiol, trummor och snygga samplingar.
Garmarna står stadigt i svensk folkmusiktradition men tar också språnget ut i det okända. Hör de envetna, sugande rytmerna i "Vänner och fränder", "Min man" och "Varulven", för att inte tala om larmet i "Herr Holger", en låt som gränsar till stenhård rock.
Att få till sånt sväng med stränginstrument är en prestation. Men så är också Garmarna ett alldeles speciellt band. Ge dem en chans!
Anders Hvidfeldt

MELANIE GARSIDE: Fossil (Echo) Ilsket rödhårig tjej med ring i näsan och överraskande bett i låtskrivandet. I sina bästa stunder låter Melanie som Kate Bushs ettriga lillsyrra. Ömsom rock med halvakustisk känsla, ömsom rent, rått ös. En klar talang.
Anders Hvidfeldt

THE GATHERING: Mandylion (Century Media/House Of Kicks) Inledande "Strange Machines" är fulländad, och de flesta andra låtarna snudd på. Holländarna spelar en vacker, mäktig och egen form av gotisk metall, och har hittat en gudabenådad sångerska i Anneke Giersbergen. Vad som än mer utmärker bandet är den starka popkänsla som finns i melodierna, den tunga metallen till trots. Ibland kan de instrumentala partierna bli lite för experimentellt tillkrånglade, men det går ändå inte att låta bli att älska The Gatherings tredje platta.
Bella Stenberg

THE GATHERING: Nighttime birds (Century Media/House Of Kicks) "Nighttime birds" är The Gatherings fjärde platta, den andra enligt den nya tideräkningen - Anneke van Giersbergens tid. Det är hon som först på "Mandylion" och nu här lyft sextetten till att vara ett band utöver det vanliga, till att sticka huvudet högt över smeten av gothmetalband med tjej på sång.
Att holländarna gjorde en av de bästa konserterna jag såg under årets Roskildefestival gör inte saken sämre.
Texterna har en tendens att bli naturromantiskt flummiga eller känslofåniga, men det är bara petitesser i sammanhanget. Musiken är tung, emotionell och komplicerat vacker, med Annekes röst som kronan på verket. Låten jag fastnat mest för är "Third chance", den som är mest renodlad metal - antagligen för kontrastens skull. Men alla håller hög kvalitet, och det här är ännu en skiva som kommer att återfinnas på min årsbästalista. (97/07/18)
Bella Stenberg

GENE: To See The Lights (Polydor) Singlar, B-sidor, liveupttagningar och annan gammal skåpmat. Syftet är väl att lyfta fram förbisedda guldkorn, men här finns absolut ingenting som motsäger min teori om att Gene är nittiotalspopens svar på Sham 69.
Per Bjurman

GENE: Drawn to the deep end (Polydor/Polygram) Genes debutalbum ”Olympian” var som bekant inte mycket mer än en Smiths-rip off med betydligt färre odödliga låtar (inga alls, närmare bestämt). Trevligt och välsnidat och Martin Rossiter imponerade med sin stilkänsla. Men hade man hört förlagan kändes det tio gånger av tio betydligt mer angeläget att spela ”There is a light that never goes out” än ”Be my light, be my guide”.
Den här gången har Rossiter lyckats bredda perspektivet en aning. Emellanåt följer han Paul Weller på dennes utflykter i soul och sen brittisk 60-talsrock och albumet har tidvis en mer akustisk atmosfär. Det låter både varmare och lödigare.
Men det är fortfarande Stephen Morrissey som är enväldig härskare i Rossiters popuniversum. Och egentligen inget fel i det, många av de artister jag verkligen gillar har byggt större delen av sina karriärer på att sno från andra. Men Gene har ju så förbålt ont om låtar. Jag saknar skärpa, karaktär och slagkraftiga melodier. Och jag känner, för att återigen tala med Morrissey, att det är ytterst lite här som säger något om mitt liv.
Det är inte direkt nya singeln ”We could be kings” som säger mest om Gene. Martin Rossiter kommer betydligt närmare sanningen i ”Why was I born”...
Håkan Steen

GENESIS: ...calling all stations... (Virgin) Egentligen borde Genesis ha lagt av redan 1975, när Peter Gabriel hoppade av,
Men Phil Collins tog över på sång och bandet lyckades överleva och till och med överträffa sig själva. Med ”We can´t dance” (som kom 1991 och sålde 10 miljoner exemplar) fick Genesis sin hittills största försäljningssuccé.
Nu har även Phil Collins lämnat skutan.
Kvar är Mike Rutherford och Tony Banks (knappast de två mest karismatiska personerna i popvärlden) och nye sångaren Ray Wilson (ex-Stiltskin).
Misstänker att det vi ser här är de sista dödsryckningarna från den gamla supergruppen. ”...calling all stations...” lär säkert falla många trogna Genesis-fans på läppen. Det låter ”rätt” och Wilson sjunger som en korsning av Gabriel och Collins. Så långt allt väl.
Men det är ytterst tveksamt om den senaste upplagan av bandet kommer att vinna några nya, unga lyssnare. Om ni vill veta hur Genesis lät när de stod på topp musikaliskt och kreativt - leta hellre reda på ”The lamb lies down on Broadway” eller ”Selling England by the pound”.
Skivorna är mer än 20 år gamla - och långt bättre än omkoken av Genesis-konceptet på nya cd:n. (97/07/29)
Anders Hvidfeldt

GENEVA: Further (Nude/Sony) Singlarna som föregått den här debuten har knappast imponerat, men i det större formatet gör sig Aberdeen-baserade Geneva bättre. Med välgödda Manic Street Preachers-stråkar, R.E.M.-melankoli och U2-arrangemang svänger de ihop en rätt snygg och sofistikerad, om än bitvis väl uppblåst, popvariant. Och Andrew Montgomerys ljusa stämma svalkar som ett gott glas vitt under parasollen. (97/07/04)
Håkan Steen

PER GESSLE: The world according to Gessle (Fundamental/EMI) Pang på rödbetan!
”Stupid”, startspåret på Gessles nya, är ett sprakande samarbete med Brainpool och så bra att man knappt tror sina öron. Avväpnande gitarrlarm, blytunga trummor och en skrålvänlig refräng. Hitvarning, direkt.
Zappa till spår tre och ni får nytt popslammer, nu med delar av Gyllene Tider runt Gessle. Absolut avväpnande.
Sen kommer ”Kix”, tuggummipop anno 1997, med ännu mer gitarrer, skumma syntljud och som om det inte var nog ett par
bluesfeta takter på slutet med Jalle Lorensson och hans munspel. Mmmmmmm!
Måste också nämna ”Reporter”, som Gessle skämtsamt beskriver som ”farligt nära gubbrock”. Ett sjujäkla ös har den hur som helst.
Gessles värld är inget för folk som ägnar sig åt textanalys och djupsinnigheter. Den som letar efter rent, skärt partyös finner däremot en massa godis.
En soloplatta med få svackor.
Egentligen bara en. För om nu Gessle ska ut på egna äventyr så kunde han väl ändå ha skippat ”I want you to know”, som bara låter Roxette - rakt av.
Men annars är det 100 procent gladpop hela vägen och ännu en garanterat klockren listsuccé för popsmeden från Halmstad. (97/05/02)
Anders Hvidfeldt

GETO BOYS: The resurrection (Virgin) Omslaget pryds av bilder på en kyrkogård och tre öppna likkistor. Varför? Jo, bandmedlemmarna i Geto Boyz önskar tala om för oss att bandet har återuppstått. Sedan födelseåret1988 släpper de alltså sin sjätte LP, på vilken den ende kvarvarande ursprungsmedlemmen Bushwick Bill debuterar som rappare. Tyvärr är det snarare vanligt skitprat än virituost tungvrickande han ägnar sig åt - med tanke på ordval och innehåll skulle man till och med kunna säga dösnack. Efter 75 "motherfucker" tappade jag räkningen.
Anette Masui

GHOSTFACE KILLAH: Ironman (Sony) RZA:s ”Ironman” med Ghostface och de andra är inte bättre men skiljer sig heller inte mycket från RZA:s ”Liquid swords” (en av de bästa skivor jag hört i hela mitt liv) med GZA och de andra - samtliga affärskamrater i hip hop-kollektivet Wu-Tang Clan.
Det är RZA som framgångsrikt på skiva efter skiva sätter ihop de där suggestiva samplingarna från gammal knastrig soul och filmer där ganska många dör till den omisskännliga Wu-Tang-musik som väl bäst kan sammanfattas av till exempel en rad från ”Winter warz” på den aktuella skivan (och även på sountracket ”Don´t be a menace...”):
- Yes, this shit is raw coming at your door. You start to scream out loud - Wu-Tang´s back for more.
Och alla rapparna vill vara Gudfadern.
Det fattar man ju.
Anna Björkman

JOHNNY GILL: Let's get the mood right (Motown/Polygram) Johnny "My, my, my" Gill är tillbaka och allt är som det ska vara igen.
Johnny var en gång med i årets återförenade New Edition men man hör honom ytterligt gärna på egen hand i de smöriga välproducerade (R.
Kelly, Jimmy Jam & Terry Lewis, Babyface, Jermaine Dupri, Roger Troutman, Stevie Wonder är med...) soulballader som kan få ett utedass att förvandlas till dubbelsäng befolkad av par i oanständiga silkesunderkläder.
Egentligen har ingenting hänt sen JG slog igenom för sju-åtta år sen, "for the rest of my life kommer jag få säga "My, my, my" sjunger han mycket riktigt själv i inledande "Let's get the mood right", för att, i låt efter låt, ogenerat fortsätta waila loss om kärlekens lov, My, my, my.
Anna Björkman

GINA G: Fresh (Warner) Kan inte påstå att datordisko tillhör min favoritmusik, men Gina G:s producenter kör ett vinnande koncept. Snygga melodier där Gina sångmässigt får tangera såväl Madonna som Kylie Minogue, hon lyckas inte riktigt, men hon sjunger okej, har rätt sug i rösten, rätt kjollängd och en rad hitlåtar. Vårens och sommarens charterdisco!
Annika Sundbaum-Melin

GINUWINE: Ginuwine... The bachelor (550 Music/Sony) Ginuwine toppar just nu listorna i USA men förutom ”Pony” har jag svårt att förstå storheten med den här skivan. Har lyssnat och lyssnat och ”Ginuwine... The bachelor” blir bara tråkigare och tråkigare. Ni som har Aaliyahs senaste känner igen producenten Timbalands (han har producerat hela plattan) taktfavoriter och Missy Elliott kan håva ännu mer låtskrivarpengar så på pappret borde det vara perfekt och det är kul att det inte är din gängse R&B-CD men... Lessen lilla ungkarlen, det är alldeles för osexigt.
Anna Björkman

GIPSY KINGS: Estrellas (Columbia) Nej, den här skivan sponsras inte av en chipstillverkare. Nej, den här skivan sneglar inte mot musikaliska trender. Ja, den här skivan är bra.
Traditionella akustiska gitarrer, latinskt temperament, passion… Jag förstår inte ett ord av det Nicolas Reyes sjunger, men begriper allt ändå.
Ronny Olovsson

ANDERS GLENMARK: Glenmark (Warner) Pop som underhållning. För stunden. Sån pop behöver inte nödvändigtvis vara helt värdelös.
Det krävs dock att det finns nåt slags karaktär i snömoset. Tyvärr saknar Anders Glenmarks nya giv nästan helt sådana egenskaper.
Första singeln, småkvicka ”I min säng”, väckte visst hopp, men den hör till undantagen. Oftast är musiken, i all sin tekniskt fulländade prakt, så platt och slätstruken och könlös att den inte går att få grepp om. Låtarna bara rinner förbi. Som diskvatten. Och texterna... ja, vad säger man? Jag kräver ingen epokgörande poesi i de här sammanhangen. Men det får inte vara hur ihåligt som helst. Orup, vi saknar dig... (97/09/26)
Per Bjurman

KARIN GLENMARK: Karin Glenmark (Carlton) Liten Karin tolkar Jaques Werup till komp som får "De sista ljuva åren" att framstå som en Cramps-låt. Heja.
Per Bjurman

GLUECIFER: Ridin’ the tiger (White Jazz/House of Kicks) De kallar sig sånt som Cpt. Poon #1 King of Rock och Biff Malibu, döper sina låtar till ”Rock’n’roll asshole” eller ”Obi damned Kenobi”, snor en låt från Zodiac Mindwarp, är polare med Hellacopters och kommer från Oslo. Så om vi bara nämner Union Carbide också fattar ni nog rätt väl vad det handlar om. Riktigt roligt röj. (97/06/20)
Håkan Steen

GOAT: Sacred pilgrim (Die Hard) Danska enmannabandet Goat vill uppröra en konservativ och kommersialiserad skandinavisk death/black metalpublik. Inte en chans att han lyckas. Efter att ha fnissat åt låttitlar som "Goat", "Alle Hader Goat", "Goat´s Revenge", "Leve Goat Alone", "Killing Is Goat´s Game Part 1 & 2" och "I´m Goat (We Are Goat)" har jag bara en sak att säga. Bä!
Bella Stenberg

GODFATHERS: Afterlife (Intercord) Det gör ont när gamla hjältar står på näsan. Och Peter och Chris Coyne gör tyvärr det med "Afterlife". Det är slitet, ihåligt och trött. Enda ljuspunkten: självkritiska "I'm not well". Är tvungen att leta fram "Unreal world" för att radera ut den bittra eftersmaken.
Ronny Olovsson

GOLDEN SMOG: Down By The Old Mainstream (Ryko) Lyssna. Och du hör att det här är ett hopkok av Jayhawks (som splittrades i höstas!), Wilco och Soul Asylum. Countryrock som är luftig, naken och avslappnad. Hela tiden driven av en smittande popkänsla, melodisäker och trygg.
Och bakom de anonyma namnen på skivomslaget döljer sig också mycket riktigt medlemmar från just Jayhawks (Marc Perlman och Gary Louris), Wilco (Jeff Tweedy) och Soul Asylum (Dan Murphy). Faktum är att resultatet är en stark tröst för oss som sörjer Jayhawks. Stämningen, musiken, är en logisk fortsättning och flera spår är hämtade ur Jayhawks kvarlåtenskap. Låtar som aldrig spelades in och som nu omarbetats och fått nytt liv.
Hobbyprojekt, kallar killarna det. Lysande hobby, säger jag.
Ronny Olovsson

GOLDEN SMOG: On golden smog (Rykodisc) Främlingslegionen Golden Smog bestående av Gary Louris från Jayhawks, Dan Murphy från Soul Asylum, Marc Perlman från Jayhawks, Kraig Johnson från Run Westy Run, Jeff Tweedy från Wilco och Noah Levy från The Honeydogs gjorde denna EP mest på skoj 1992. Efter fjolårets framgångsrika (och starka) fullängdare släpps den nu i Sverige. Och den är mer kul än bra. Notera den udda Thin Lizzy-covern "Cowboy song".
Ronny Olovsson

GOLDIE: Timeless (Metalheadz/Polygram) Inom alla stilar finns upphovsmän, pionjärer och innovatörer. Vid sidan om Groverider, LTJ Bukem och Fabio tillhör Goldie jungle- och breakbeatscenens maestros. I snart fem år har han levt tufft för att sprida sina polyrytmiska dansgolvspunchar. Jag får välbehagsrysningar av Goldie's musik. Han har inte nöjt sig med den substansfattiga trum- och basformeln utan också inkluderat akustiska livespelade instrument och sång. Resultatet är högklassigt. "Timeless" särskiljer sig från den i övrigt tråkiga junglefloran. Tillsammans med ett halvdussin andra breakbeatfantomer tar Goldie sin musik framåt och tvingar därmed fram nya genrebegrepp. Först beatboxelektro. Sedan breakbeats. Nu jungle - och sen . . .
Anders Bersten

GOLDMINE: Cartwheels and handsprings (Roof Top/Pitch Control) Som en snällare och gladare variant på The Fugees dyker göteborgsbandet Goldmine upp. Sex rappare som skickligt och skojfriskt blandar det bästa från olika musikstilar (soul, jazz, hiphop m.m.) till en personlig och popig mix. Debutplattan rymmer 23 spår där "Mic Love" närmast är en parafras på "How Many Mics" med The Fugees, och i rapparen Deeta har man funnit en verbal tvillingsyster till snabbkäftade, självsäkra Lauryn i samma band. Ett har dock inte Goldmine som The Fugees kan skryta med: medryckande melodier.
Anette Masui

GOLDFINGER Goldfinger (Mojo) Skateboardpunkare från LA som visar prov på både humor och stilkänsla när man glider mellan skenande slammer och reggaedoftande ska. Känner mig ändå förvånande nollställd. Har jag tröttnat - igen?
Ronny Olovsson

RUBÉN GONZALES: Introducing Rubén Gonzáles (World circuit/MNW ILR) Knappt har man checkat ut från Buena Vista Social Club (köp den cd:n!) förrän det kommer ännu mer underbar musik från gubbsen på Kuba.
Detta är pianisten Rubén Gonzáles solodebut. På tiden kan man tycka. Han är nämligen 77 år gammal.
”...han är som en kubansk blandning av av Thelonius Monk och katten Felix”, säger Ry Cooder i en hyllning - och ni kan lita på stjärngitarristen.
Mer svalkande lyssning hittar ni inte i sommarhettan. (97/07/11)
Anders Hvidfeldt

GORDON: Oh my God, it's full of stars (Roligan/Border). Det är bara sju månader sedan de bildades, vilket knappast gör debutalbumet från göteborgska Gordon mindre imponerande. Det här är stompig, svängig och kvicktänkt skapop, tydligt Clash-färgad men med krämig orgel och snitsiga texter som ger karaktär. Emellertid hade en kapning av tre-fyra låtar dödkött antagligen gjort plattan roligare att lyssna på.
Håkan Steen

GORKY´S ZYGOTIC MYNCI: Barafundle (Fontana/Polygram) Walesiska Gorky’s debut på storbolag är lika underbar och briljant som väntat.
Fyra album har de unga spolingarna bakom sig, och de har utvecklat och förfinat sin oskyldiga och ultramelodiska psykogullepop med vaga Beatlesinfluenser till något som förhoppningsvis kan locka
några fler lyssnare till skaran av Gorkys-fans.
Kvintetten drar sig inte för att blanda walesiska och engelska, medeltida och modernt, använda underliga instrument, och ha de mest otroliga lalala-partier.
Gorky’s Zygotic Mynci gör musik att bli glad av, och hur någon kan låta bli att älska det här bandet är för mig obegripligt. (97/06/20)
Bella Stenberg

GOTTHARD: G (BMG/Ariola) Schweiz största hårdrockband kör vidare på linjen sjuttiotalsbaserad hårdrock med doft av åttiotalet. Inget nyskapande, inga nya grepp, men om man gillar välgjorda låtar, duktiga musiker och en platta utan några större överraskningar, då är det här helt okej.
Annika Sundbaum-Melin

AMY GRANT: Behind the eyes (A&M) Amy Grant har mycket gemensamt med Bonnie Raitt. Båda är lite äldre, två erfarna röster som med lätthet klarar allt från countrypop till småbluesig rock. Grants låtar är vilsamt arrade, med akustisk grundton - och texterna innehåller allt från innerliga kärleksförklaringar till beskrivningar om de hemlösas situation.
En varm, innerlig och hördvärd cd.(97/09/12)
Anders Hvidfeldt

GRANT LEE BUFFALO: Copperopolis (Slash/London) Musik är märkligt. Svårt att mäta, definiera. Likafullt är det för mig glasklart att Grant Lee Buffalo har allt det där som Hootie and the Blowfish saknar. En slags nerv. Beröring. Det bara finns där, eller så inte. I Grant Lee Buffalos fall finns det där - hela tiden.
Musikaliskt handlar det i grunden om en slags bred rotrock med countrydoft som glider över i mer poporienterade sånger. Låter ganska trist, kanske. Om det inte vore Grant Lee Phillips förmåga att spinna magiska musikvävar av redan utslitna klichéer och ordinära grepp. Ungefär som Adam Duritz i Counting Crowes. Inledningen med "Homespun", "The bridge", "Arousing thunder", "Even the oxen" och "Crackdown" är knäckande.
Och då har du "Bethlehem steel" kvar...
Ett stort, litet album.
Ronny Olovsson

GRASS-SHOW: Something smells good in stinkville (EMI) Njaäh. Den här nostalgipopen börjar kännas bedagad nu. Ekon av brittisk pophistoria i olika former presenteras här i svensk regi i olika småtrevliga varianter. Det är gjort tidigare, det lär göras igen. Och Grass-Show gör det inte bättre än någon annan.
Den käcka rockversionen av "Ace of base"-hiten "Allt that she wants" har möjligen ett visst kultvärde.
Ronny Olovsson

GRAVEDIGGAZ: The pick, the sickle and the shovel (Gee Street/V2) Rza the Rzarector är en upptagen man.
Med att vara dödligt seriös musikmakare till Wu-Tang Clan.
Med att vara dödligt seriös musikmakare till Wu-Tang Clan-medlemmarnas alla soloprojekt.
Med att vara dödligt seriös musikmakare när Wu-Tang Clan gör ett dubbelalbum.
Med att vara dödligt seriös musikmakare till Gravediggaz, aktuella med sin andra platta, ”The pick, the sickle and the shovel”.
Ni hajar att detta är långt från logdans, men ändå vill Gravediggaz inte längre kännas vid att de lanserade termen ”horrorcore” för tre år sedan och strunt samma, hip hop mer än någon annan musikgenre gäller ju nu.
Precis som Wu ligger Gravediggaz storhet inte i lyriskt finlir, utan att med ett barns självklarhet öppet beskriva sin ganska läbbiga omvärld, ackompanjerade av RZA:s rännstenssoul.
Men till skillnad från Wu har Gravediggaz ingen Meth, ingen GZA, ingen Ghostface, för den delen heller ingen Mr Cheeks (från Lost Boyz), även om ”The pick...” bitvis är bra, mycket bra.
Men för mycket dödlig seriositet utan att helt ha fog för det blir ibland lite skrattretande löjligt. (97/09/12)
Anna Björkman

BRIAN GREEN: One stop carnival (Sony) Beverly Hills...Jag säger bara Jamie Walters... Och nu Brian Green!
Mmmh, jodå, spontant har jag redan ryckt igång motorsågen. Men vänta... Så uselt är det inte. Okej, det är gangstarap som den skulle se ut i en coca cola-reklam. Lite light. Men Brian är faktiskt lite mer än bara ett onaniobjekt för tonårstöser.
Ronny Olovsson

ROBSON GREEN & JEROME FLYNN: Robson & Jerome (RCA) Robson och Jeromes förra singel "Unchained melody" är 90-talets mest sålda i England. Totalt obegripligt. Mer smördrypande, slemmig smörja än detta finns inte i handeln just nu. Dödskallemärk eländet.
Anders Hvidfeldt

GREEN DAY: Insomniac (Reprise/Warner) "Green Day har inte utvecklats. Det är det som är poängen. Det fattar inte de Lester Bangs-wannabes som recenserar skivor i tidningarna, men Green Days miljontals fans hajar, så vem fan bryr sig?" Så, eller ungefär så, står det i det hätska releaseblad som medföljer uppföljaren till mångmiljonsäljaren "Dookie". Green Day går i försvarsställning redan innan någon anklagelse uttalats. Stackars. Att känna sig så jagad kan inte vara lätt Men det är ju bra att vi får veta. De unga skateboardgudarna från Kalifornien har alltså gjort exakt samma platta en gång till, med samma raka, konventionella punkstomp, samma melodislingor och samma refränger Och faktiskt - inte mig emot. Jag går inte ner på knä inför det musikaliska anslaget, men jag uppskattar konsekvensen. Det är nåt speciellt med band som envist skriver samma låt om och om igen. Som AC/DC. Och Ramones. Konskevens är en underskattad dygd. Huruvida Green Day lyckats pricka in någon ny brottarhit vet jag inte, men något säger mig att jag kommer att få höra "86" och "Stuart and the Ave" rätt mycket det kommande året.
Per Bjurman

GREEN DAY: Bowling, bowling, bowling, parking, parking (live ep) (Reprise) Sju livespår fångade på punktrions turné med sedvanligt mangel. Bitvis kul. Som i lekfulla "Knowledge" där publiken sjunger och rappa hiten"Basket case" där gensvaret är totalt. Problemet är att Green Day i en plåtlåda till sporthall inte låter så röjigt på skiva. Det ekar lite tomt, ihåligt. Tyvärr.
Ronny Olovsson

GREEN DAY: Nimrod (Reprise) 18 låtar. Det är mycket att smälta på en gång. Svårt att sammanfatta i ett kort omdöme.
Och inte blir det lättare när gossarna tillåter sig att blanda friskt stilmässigt från tokpunk till munspelspop. Från struttig countryska till stråkförsedd Dylan-visa.
Allt med samma nyfikna, respektlösa attityd. Green Day vågar vara lite allt möjligt.
Och här finns kvalitéer som lyfter Green Day ett par Mount Everest över Offsprings stelbenta formulär-1-A-punk.
Svårt det där annars. Att vara subkultur som plötsligt blir mainstream, men fortfarande liksom ändå vill vara sub. ”Basket case” och det andra var kanske mest en olyckshändelse.
Med eller utan hit, ”Nimrod” är en uppiggande musikalisk resa. (97/10/10)
Ronny Olovsson

GRIEVOUS ANGELS: New city of sin (Bloodshot/MNW ILR) Hugger plattan på namnet. Ett band som döper sig efter Gram Parsons
andra soloalbum borde ju haja lite grand. Den här countrykvartetten från Arizona visar sig mycket riktigt kunna bjuda på en hel del fullgod barunderhållning. "Scandal of the century" är utmärkt och "Sleeping in the bayou" en sån där låt som man brukar kunna hitta på Bjurmans blandband. Tycker du Jason & The Scorchers är för rockiga är det kanske Grievous Angels du väntat på. (97/07/25)
Håkan Steen

NANCI GRIFFITH Blue roses from the moons (Elektra/Warner) En av countryns främsta kvinnliga sångerskor, helt i klass med Emmylou och Rosie Flores och vem ni vill. Den ljusa, närmast tyngdlösa rösten omfattar hela oceaner av känslor. Det innebär emellertid inte automatiskt storartade skivor. Hon gjorde ett mästerverk för elva år sedan, med ”Last of the true believers”, men det har också hänt att fagra Nanci fallit platt. Den här skivan är okej, till och med bra, men inte mer. Några ballader är svidande vackra, Nick Lowes och Paul Carracks ”Battlefield” svänger utomordentligt och det är rätt imponerande att hon lyckas få liv i en utsliten sak som ”I fought the law”. Men här finns en del trälig utfyllnad också.
Per Bjurman

GRIP INC.: Nemesis (SPV) Titeln på före detta Slayer-trummisen Dave Lombardos och hans Grip Incs andra platta känns självklar. Det är klart att Lombardo är ute efter vedergällning, och att bevisa sig själv. Men hur bra Grip Inc än är kommer de aldrig att knäppa Slayer på nosen. Bandet har emellertid ett eget sound med spår av såväl industri och etnisk musik som Slayer (!), och ”Nemesis” innehåller elva doser kraftfull och driven metal, snyggt spelade och producerade.
Bella Stenberg

GROOVERIDER: The prototype years (Higher ground/Sony) Vid sidan av Goldie och LTJ Bukem är Grooverider ett av de större namnen i Londons drum'n'bass-kretsar.
Medan de andra två rört sig mot melodiös jazz har Grooverider på sitt bolag Prototype ägnat sig mer åt diaboliska beats och avgrundsdjupa basgångar. Och det gör han bra.
På denna samling presenterar han sina artister av vilka Cybotron, Lemon D och Dom & Roland är de mest namnkunniga.
De kan sin sak, vissa spår imponerar, men det känns ändå lite gammalt och som helhet är det för svajigt för att fylla ut två CD-skivor.
Benjamin Mandre

JOE GRUSHECKY & THE HOUSEROCKERS: American Babylon (PLR/Virgin) En ny Springsteen-platta? Ja, vad ska man tro. Från inledande "Dark and bloody ground" och CD:n igenom låter den här amerikanska rockveteranen exakt som The Boss.
Inte så konstigt dock. Springsteen har producerat, spelar själv gitarr, mandolin och körar - och har dessutom skrivit två av låtarna. I väntan på nästa livsstecken från Springsteen själv är herr Grushecky ett utmärkt sällskap. Rockmusik av klassiskt snitt som får den grinigaste lyssnare på gott humör.
Anders Hvidfeldt

GUIDED BY VOICES: Under the bushes under the stars (Matador/Border). Såväl "Bee thousand" som "Alien lanes", GBV:s två senaste album, är mycket älskvärda stycken lo fi-pop, även om Robert Pollard, skollärare, tvåbarnsfar och hjärna bakom orkestern från Dayton, Ohio, ofta sett till att gömma sina ljuvt klassiska Lennon/Bowie/Townsend-melodier bakom oljud, brus eller folk som snarkar i förgrunden. Lite omotiverat, som för att säkra nåt slags alternativ-credibility. Här, däremot, är det rensat, fixat och laddat av genuint hjärtevärmande amerikansk rock. En rejäl popmiddag på 24 spår, alla dock så korta och kärnfulla att man ändå går hungrig från bordet.
Håkan Steen

GUIDED BY VOICES: Mag earwhig! (Matador/Border) Splittringsryktena var falska. Robert Pollard och Tobin Sprout valde bara att roa sig med soloprojekt ett tag. Med delvis nytt folk presenterar det mycket speciella Dayton-bandet sitt elfte album av trasigt knastrig pop på klassiska grunder, som vanligt med massor av spår. Men till skillnad från förra plattan, utmärkta ”Under the bushes under the stars” från i fjol, blir faktiskt en del av infallen här just bara infall, ofärdiga och ospännande. GBV-fans som hört ”I am the tree” eller ”Choking tara” lär emellertid inte tveka. (97/07/11)
Håkan Steen

GUINEAPIGS: Elvis never left the building (Birdnest) Fullängdsdebut för boråsarna som tidigare hetat Skrumplever, Society Of Lab Rats, SLR och nu går under namnet Guineapigs. Med medlems- och namnbyten har den musikaliska inriktningen ändrats, och nu känns det äntligen som om bandet har hittat sig själva.
Musiken har samma stil som på förra årets EP "Sunprotection 91". Det är slamrig punkrock utan krusiduller, med melodier som nitar lyssnaren, utan att varken vara poppigt som Epitaphbanden eller ilsken HC. Det enda som blir jobbigt är texterna,
som känns väl präktiga efter ett tag.
Bella Stenberg

GUN : 0141 632 6326 (A&M) ”Crazy you” kanske blir en hit, men...
En gång i världen var Gun ett rivigt litet rockband med lån från U2 och diverse hårdrock. Rätt bra, tyckte jag då. På förra plattan försågs de med en coverhit (Cameos ”Word up”), snaggades och blonderades. Nu återstår bara ett blekt b-INXS. Och det är fan inte så kul. (97/05/23)
Ronny Olovsson

GURD: D-fect (Century Media/House Of Kicks) För tre år sedan bytte schweiziska Poltergeist namn till det obegripliga Gurd. De blev lite argare, men är fortfarande inte särskilt spännande. ”D-fect” är tredje plattan sedan namnbytet, och musiken är hårdpumpande modern metal med thrashkänningar, utan överraskningar och charm.
Jag föredrar till och med ”Sound Of Music” framför det här.
Bella Stenberg

BUDDY GUY: Live! The real deal (Silvertone) Buddy Guys fingrar smeker gitarrhalsen och plockar fram blå toner som går rakt in i hjärtat. Med på scen är gitarristen G.E.Smith och bandet från TV-succén "Saturday Night Live". "Bara" blues och förbaskat bra sådan.
Anders Hvidfeldt

Ladda ner en låt från Buddy Guys nya CD.

GWAR: Carnival of chaos (Metal Blade) När Gwar svänger så svänger de ordenligt. Men hur kul de än är tröttnar jag i längden. Särskilt när gruppen saktar ner tempot i flera låtar, och musiken förlorar sin stuns. (97/07/04)
Bella Stenberg

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T UV XYZÅÄÖ

Tycker du som recensenterna? Eller har de helt fel?
Vem är din favorit - och ditt hatobjekt?
Skicka dina synpunkter till Anders Hvidfeldt.

Aftonbladet på internet distribueras via