|
|
|
|
|
Skulle du bli godkänd? Simkursen började. En vecka tidigare hade skolan slutat. Den blomstertid var kommen men liknade mest regntid. Tidningsreklamen med en solbadare som fick skuggan från en Lorangaflaska avbildad på kroppen kändes inte aktuell. Man började på land. I torrsimmet lades grunderna, förklarade simläraren. All tyckte det verkade löjligt, men ingen tordes skratta. Alla satt i sanden och gjorde arm- och benrörelser. Anders var tio år. Han gjorde som alla andra: händerna under hakan, framåt, åt sidan och tillbaka. De låg på magen i sanden och gjorde benrörelserna. Fötterna sdjka rita en ängel sa simläraren. Alla ritade änglar, också Anders. Simläraren nickade gillande. Han rättade några. Det var dags att pröva i vattnet, med korkdynor. I dsluett av lektionen fick de som ville pröva utan korkdynor, på grunt vatten. Alla ville försöka, också Anders. Han sjönk som en sten-. Inget att bekymra sig över, menade simläraren. Dagen därpå fick vissa börja i vattnet. Anders fick börja på land. Grunderna, sa simläraren, och Anders simmade. Han klöv luften med sina händer, fingrarna ihop, han ritade änglar. Frpnskjutet stänkte sand ut på bryggan. Simläraren nickade gillande och vinkade ner Anders till vattnet. Anders sjönk som en sten. De andra skrattade och retades med honom. Bry dig inte om det, sa simläraren. Han tillade lågt, som i förtroende: De gör grundrörelserna hafsigt och fel. Men de simmar, sa Anders, De gör fel, upprepade simläraren. De har inte lagt ner tillräcklig energi på torrsimmet. Sommaren blev mera sommar. Anders sjönk varenda dag. Han avvisade korkdynor. På land kunde han alla rörelser perfekt, han var en mästare. Han hade utvecklat repertoaren till crawl, ryggcrawl och fjärilsim. Ingen annan kunde fjärilsim. När han kände tröttheten i armarna tänkte han på Görtan Larsson och Perr-Olof Östrand, de två bronsmedaljörerna i olympiaden , och ökade tempot. Det är i viljan det ligger. Han gick till vattnet och sjönk. Simläraren var nuimera bekymrad. Teoretiskt gör du allkt rätt, sa han. Jag har inget att lära ut. Jo, att lära mig simma, sa An ders. Teoretiskt sett kan du redan simma, sa simläraren. Mitt i sommaren var det solförmörkelse. Man tittade på solen genom sotade glas. Myggorna som tidigare på dagen skytt solen, piggades upp av den överraskande skymningen och kom ilsket sättande i skvadroner. Kan du simma än? sa Anders far bakom sitt sotade glas. Teoretiskt sett kan jag simma, sa Anders och fäktade bort myggorna. Teoretiskt sett är jaf en örn, sa fadern, men kan du simma eller inte? Kan du? sa Anders. Han visste att det var en känslig fråga. Avslutningen n ärmade sig. Dagen före stegade Anders ner till vattnet efter en formidabel uppvisning i torrsimmets möjligheter. Han sjönk omedelbart. Simläraren visste sig ingen råd. Det skulle bli magisterprov, livräddning och hopp från tornet. Du kan få simma femti meter med korkdynor, sa han. Aldrig! skrek Anders, hellre drunknar jag! Dety måste vi undvika, sa simläraren lite torrt. Men det är klart, du behöver ju inte vara med. Varför ska inte jag få vara med, jag har gått på kursen som alla andra. Anders var upprörd. För första och enda gången den sommaren blev simläraren arg. Javisst, men du har ju ingenting lärt! Det har jag visst, teoretiskt sett kan jag simma, sa Anders. Ingen slår mig i torrsim. Det var sant och simläraren fick en idé. Avslutningsdagen kom med vackert väder. Mycket folk strömmade till ,mest föräldrar som ville yvas över barnens framsteg. Simläraren höll ett litet anförande. Han vill visa utbildningen i alla dess fasetter, sa han. Han menade faser, men det spelade ingen roll, fasetter lät bildat och bra. Anders fick börja. Anders gjorde en överlägsen uppvisning. Han foirsade fram i rasande tempo, varierade simsätten, tog ut varje rörelse till fulländning och simmade fram genom luft och sand till en överlägsen seger. Petter Östrand och dom andra kunde hälsa hem, dom skulle inte ha haft en chans. Efteråt strök Anders upp sitt av svett våta hår ur pannan, bugade sig och cyklade hem. Han stannade inte och tittade på de andra fast hans moster ropade på honom från bryggan. Hans far var nöjd. Du gjorde röreslerna fint, sa han nbär han tvättade av sig kåda och jord inför kvällsvarden. Det såg gediget och ordentligt ut, det syntes att du lagt ner energi och vilja på det hela. Det är huvudsaken. Men kan han simma, sa hans moster, det tvivlar jag på. Jag undrar jag. Teoretiskt sett kan jag simma, sa Anders. Du ljuger, det hörs lång väg, sa mostern. Svänger dig bara med fina ord. Jag ljuger inte! skrek Anders. Som du låg där och gjorde dig löjlig på stranden, fnyste mostern. Man fick ju skämmas. Du pratar som du har förstånd, brummade fadern. Det var en varm och vacker kväll. Efter maten gick Anders ut i skogen. Han lät sig motståndslöst ledas framåt av de olika kostigarnas vindlingar. Löjlig. Klumpen i halsen, det hjälpte inte hur han svalde. Stenen i magen, gruset i ögonen. Han gned sig med händerna i ögonen men gruset fanns kvar. Han snubblade vidare och utan att naturen förvarnat honom befann han sig nere vid tjärnen. Mörk och svart, med taggtråd längs ena sidan så inte djuren skulle gå ned sig. Skämmas, man fick ju skämmas. En grind. Några sekunders tvekan och han sköt upp grinden. Lät kläderna falla. Klumpen som han försökte svälja, gruset i ögonen, stenen som tyngde hans mage. Mosterns hånfulla ansikte. Han vadade ut i den täta vassen, skakade till av frossbrytningar i det kalla vattnet, den leriga bottnen sög fast om hans vrister. Han lät sig falla framåt. Snyftningen drunknade i skogens viskande, likgiltiga sus. Han gjorde rörelserna. Och han simmade tvärs över tjärnen. Han nådde bottnen med fötternma och han simmade de hundra meterna tillbaks. Efteråt satt han ett tag och torkade innan han klädde på sig. Dagen därpå cyklade han ned till badstranden. Han hade badbyxorna i en påse och trampade mer energiskt än vanligt. Han blev stående utanför omklädningshytterna. Det var ungefär samma människor som vanligt, några klasskamrater, familjer som solade. Tjena torrsimmarn, sa någon. Härlig uppvisning du gjorde i går, det blev världsrekord va? sa en annan innan han flinande sprang ut på bryggan och plumsade i. Anders svarade inte, han nickade bara och log lite grann. Efter ett tag tog han cykeln och åkte därifrån. Han kom inte tillbaks till badstranden den sommaren. Han fick så mycket annat att göra. Dessutom var vädret rätt dåligt tyckte han. Gunder Andersson,
Köttets lust och själens (1987)
 Underkänt! Tusentals klarar inte svenskan gymnasiet Tyska (!) skolan bäst på svenska Skulle du bli godkänd? Test! De vill vara bäst... ...de vill ha jobb Margareta Norlin: Hur ska det gå med skolan och demokratin? Tidigare artiklar i ”Atonbladet granskar skolan” |
Exakt hur svårt är det att få godkänt i svenska från grundskolan?