Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetNöje
Söndag 14 juni 1998
 

Kungen krossar allt motstånd

När Ozzy kör igång stridsvagnen Black Sabbath gungar marken på hela Hultsfredsfestivalen.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

HULTSFRED. Marken sätts bokstavligt talat i gungning.
  Black Sabbath kör över Hultsfred som en pansarvagn av klassisk heavy metal och visar att gammal trots allt är äldst.
  Och trots en kraxande hals heter festivalens kung knappast något annat än Ozzy Osbourne.

Black Sabbath
Hawaiiscenen, Hultsfredsfestivalen

  Det är mer folk framför Hawaii scenen än det någonsin varit på en enskild Hultsfredskonsert och när Ozzy i ”Iron man” uppmanar publiken att hoppa gungar marken så att till och med Aftonbladets stora festivaltrailer, en bra bit från scenen, börjar röra på sig.
  Ni förstår kanske vilken sorts atmosfär det var när festivalens hett efterlängtade huvudattraktion äntligen tog scenen i besittning i går.
  Vi snackar andäktigt här.
  Ingen bryr sig om att originaltrummisen Bill Ward inte är med. Ingen kräver Ozzy på en ursäkt för hans just denna kväll lite rossliga pipa, även om vi får en ändå.
  För det är ju Ozzy på samma scen som Tony Iommi, det är ”War pigs”, ”N.I.B.”, ”Electric funeral”, ”Sweet leaf”, ”Children of the grave” och alla de andra klassikerna och de låter precis så tungt, högt och inspirerat som vi hade hoppats.
Jag är inte någon större vän av hårdrock, men Sabbath är speciella. Deras segflytande riff, blytunga beats och eskapistiska mörkermystik har präglat så många olika delar av modern rockmusik att de hör hemma bland historiens riktigt betydelsefulla band.
  Och 1998 låter deras klassiska nummer från tidigt 70-tal faktiskt modernare än på väldigt länge.
  Egentligen händer det inte så mycket. Iommi står till höger och tuggar sina nedstämda riff och karakteristiska solon på sin vänsterhänta gitarr. Basisten Geezer Butler headbangar på andra sidan och så är det Ozzy. Hoppar lite roligt, klappar händer nästintill i otakt och vrålar hest, hest ”come on”, ”lemme see your hands” och ”Sabbath, Sabbath” omvartannat.
  En rock’n’rollclown, men en cool clown som kommit hem och insett var han ska vara.
Det är inte förrän i sista extranumret, givetvis ”Paranoid”, som Sabbath kopplar på effekterna när hela publikhavet plötsligt drunknar i konfetti.
  Den som inte vill förstå tycker säkert det här är en klyschig och överreklamerad föreställning.
  Vi andra höjer unisont nävarna, bankar dem i takt till ”Iron man” och känner att vi är med om något åtminstone lite stort.
Håkan Steen

Dagen då hårdrocken tog över byn
Per Bjurman: Blytung magi över Hulingen


Följ festivalen direkt på nätet www.aftonbladet.se