Blytung magi runt Hulingen
HULTSFRED. Jag saknade den riktiga höjdpunkten
  Men som helhet blev hultfredsfestivalen ändå rätt okej.
  Främst tack vare Black Sabbath – och deras fans.
  Är ju egentligen inget metal-fan och tyckte på förhand att det kändes väldigt trist att den enda toppakten på älsklingsfestivalen skulle utgöras av de gamla gubbarna i Sabbath.
  Men när lördagen väl randades och hårdrockfansen började invadera stränderna runt Hulingen vändes den allmäna depressionen till...ja, man skulle nästan kunna tala om magi. Det vilade en blytung stämning av förväntan i hela Hultsfred under eftermiddagen och tidiga kvällen.
  Som inför en VM-final i fotboll ungefär.
  Eller på en valvaka.
  Såna gånger är det svårt att inte ryckas med. Jag tror att vi lite till mans glömde den bristfälliga kvaliteten på resten av programmet och började längta efter introt i ”Iron man”...
  Man kan såldeles säga att Ozzy Osbourne, metal-guden, räddade popnördarnas festival.
  I övrigt sammanfattar 1998 års hultsfredsfetisval med följande lista.
Bäst: 16 Horsepower.
Sämst: Garbage.
Roligast: Docenterna All Stars
Coolast: Uggla i ”Solglasögon”.
Sexigast: Kexen i Drain, som dök upp under fredagkvällen och bara tog över backstageområdet.
Bästa gitarristen: Niclas Frisk.
Bästa mellansnacket: Tomas Öberg i Bob Hund.
Årets citat: ”Elvis var socialist”. Magnus Carlsson, Weeping Willows.
Årets rookie: Sound of Speed Enterprise.
Mest kortfattade: Caesar’s Palace, som kom 40 minuter för sent och sen körde sex låtar på tjugo minuter och åkte hem.
Fullast: Representanterna för den så kallade borlängerocken skötte sig på den punkten lika bra som vanligt.
Årets cover: Sators ”Bensin i blodet”.
Årets Rammstein-stipendiat: Misfits
Årets trend: Fotbollströjor och förseningar.
Några musikaliska omdömen från avslutningsdagen.
Refused
Inte riktigt den typ av taggtråd jag föredrar. Men sjukligt hårda Refused jabbar trots allt upp en energi som drabbar även en popmes. Imponerande jobbinsats.
Robert Blom
Scenovanan lyser i genom. Men det spelar inte så stor roll. Rap-kungen från Vårby låter oss skråla med i den klassiska refrängen ”Hata Lidingö, hata Dandedyrd, hata Östermalm” och det passar en röjig festivalpublik som handsken. Revolutionen är, känns det som, nära.
Saint Etienne
Stilfullt och snyggt. Fast de väna britterna har ärligt talat aningen svårt att hävda sig i den brutala omgivningen. Ska helst ses inomhus, i intim klubbmiljö.

Lördagens topp 3
Wilmer X – Hallå världen
Backyard Babies – Look at you
Black Sabbath – ”Iron man”

Kungen krossar allt motstånd
Dagen då hårdrocken tog över byn


Följ festivalen direkt på nätet www.aftonbladet.se