Dyrast vinner, högern är hipp
Hur står det till med politiken? frågas det mig. Ungefär så här just nu:
Dyrast vinner. Märket är viktigast. Paris Hilton är ikon. Högern är hipp. Shoppingskribenter är större än Göran Greider. Stureplan är stilnorm. Bratsen vågar till och med langa in tre pavor champagne på Riche, vänsterfashionmänniskornas tillhåll. Fredrik Reinfeld anses compassionate conservative, precis som Bush. Samhället är egoistiskt. Folk är trötta på systemet som det är i dag.
Undrar hur min politik ser ut.
Eller jag har ett svar på det, men det svaret är inte viktigt för jag har aldrig ansett mig tillräckligt kunnig för att pådyvla någon en politisk allmän åsikt. Det har alltid chockerat mig när medelklassungar blir media och sedan ska frälsa världen även politiskt. Denna förmätenhet.
Eller, tja, det är klart att vi gjorde ett revolutionsspecial när jag var chef för Puls, men jag tänkte att eftersom det var 1 maj den fredagen så var det ok. Aftonbladet arbetarnas kvällstidning och allt. Annars tycker jag att politik bör bedrivas på ledarsidor, bland utbildade, kunniga. Inte nöjesskribenter eller allmäna mediapajasar.
Hursomhelst: jag har varit både officiell moderat och officiellt marxist. Moderat i gymnasiet. Anledning: tjej jag var kär i var med i MUF. Så hej MUF. Hon rökte Marlboro light så jag började röka också.
Tog väl nåt år och sedan började alla breven med K, hängiven anarkist och understundom även militant, från hans universitet till min folkhögskola. Jag var marxist i vid bemärkelse då, "vänster", älskade Myrdal, maoist kanske, skrev i FiB Kulturfront lite. Skaffade alla skivor med Blå Tåget och Nationalteatern. Köpte dem av Lasse Åbom på ÖstgötaCorren, en skön man, kan det varit 1992? Han hade fått nog på 70-talet. Jag och Mattas sjöng Knytna nävar-låtar och "Balladen om Olsson" på gitarr. NJA-gruppen, en av alla dessa lösa sammanställningar av vänster som fanns på 70-talet. Det var naturligt i det sammanhang, med de vänner jag hade, att vara vänster. Utan att ens tänka mer på saken.
Sedan går åren och man inser att ingenting är så enkelt som man tror när man är 20, 23, 27.
Som ung i en osäker tid behövs något stadigt att hålla sig i. Kan vara vad som helst nästan. De osäkraste mest outbildade går långt ut i det bruna för att hitta gemenskap. Andra tar andra vägar men de är nästan alltid bergfasta.
Med åren kanske det inte är så, vilket jag brukat tro, att man blir mer osäker. Tvärtom kanske man blir mer säker. Därför vågar man ifrågasätta sin inställning. Det är inte farligt, man tappar inte greppet. Det behövs längre inga dogmer att hålla sig i.
Nu är högern hipp, läser jag överallt, åtminstone bland dem som är höger själva. Åsa Petersen (tyvärr inte den krönikan) på Aftonbladet skrev ett begåvat svar på det i går. Fler såna svar behövs.
Jag tror inte högerhippman beror på annat än att alla reaktioner ju alltid har en motreaktion. Vänster, den popvänster jag blev anklagad för att tillhöra i en bok av Erik Zsiga för ett par år sedan, har varit så dominerande och rent av förtryckande att det är nödvändigt med en högervåg för att rensa luften.
Men ännu är bara högervågen "emot" nånting, inte "för" vad jag kunnat uppfatta, precis som vänstern alldeles för ofta varit "mot" , men en högervåg finns.
Frågan är om den håller till valet.
Och frågan är vem jag röstar på?
Den med modernast kostym?
Fredrik
Olle Wästberg i new York Times
(Krävs registrering men det är enkelt och alla måste förstås vara reggade hos världens mäktigaste tidning, right?).
Fredrik
Göran Persson mot Fredrik Reinfeldt
Reinfeldt ser ut som en tunnhårig nallebjörn med conehead. Persson ser ut som en konjakskupa.
Det kommer att bli hårt nästa år för Persson.
Fredrik