"Simpsons" blir film! Här är trailern.

New York-porr! Och action! Och drama! Och intelligens. Och patos.
Spike Lee har äntligen gjort en riktigt bra film med Inside Man.
Se den.
Jag såg den på Biopalatset i en magnifikt tom eftermiddagssalong. Inga idioter som gapade eller som nödvändigtvis var tvungna att sätta sig på avsedda platser precis framför eller bakom mig trots att det finns 100 lediga. Folk brukar göra så. Folk är inte kloka. Står det "rad 6, plats 38" på biljetten så ska de tammefan sätta sig på rad 6, plats 38 oavsett om världen håller på att gå under.
Men inget sånt i dag. En lugn salong.
Folk var ute och spatserade på Söder i solen, Nytorget var en vacker vårkloak av caffelatteälsklingar och på Skånegatan var det varmt och inte halt längre. Pet Sounds-Stefan ska till New Orleans och se Brucan med Bjurre och Vispen på Jazzfest. (Jag har varit där en gång, med Sigge, tio år sedan minst. Jag köpte Root beer till hans förtret; jag visste inte då att det var läsk. Det var 38 grader varmt och cajunkorv och jambalaya överallt och Van Morrisson spelade med för låg volym. Eller om vi var för långt ifrån, vid Root Beer-stånden.)
Jag kikade upp i Oisins nya fina lägenhet också. Nu ska jag laga köttfärssås. Visst fusk: jag köpte kryddade tomatsåser. Men det tycker jag är ok, eller?
Ingen hatthylla än.
La-de-daa.

Kollar "Gift med maffian" på Kanal 5 och undrar: Matthew Modine. Vad hände med honom? Imdb säger att han har jobb åtminstone men inte mycket mer. Kanske är han ingen bra skådis ändå.

Philip Seymour Hoffman vann Oscar! Och "Crash". Och "Brokeback". Med mera. Nåt säger mig att jag kan ha vunnit aftisnöjesredaktionens interna betting. Inbillar mig att jag prickade över 70 procent rätt av följande:

Capote är en magnifik film och Philip Seymour Hoffman är komplett magnifik i rollen som Truman Capote. Nobelpr...Oscar, menar jag, till Hoffman.
Det var länge sedan jag läste "In cold blood" men jag har två exemplar nånstans i bokhyllan och jag måste rota fram ett och läsa den igen. Nu. När jag kommer hem. Sen.

Apropå fotfetishisten Quentin Tarantinos porriga Stockholmsnatt nedan: Hans De hänsynslösa visas på TV1000 Classic just nu.
Nice Guy Eddie (Chris Penn) är i högform; har nästan alla de bästa replikerna och vartenda en är dirty. Knappt en mening utan ett fuck. (Således ingen film för Göran Hägglund (kd), antar jag, och det har jag givetvis respekt för, omotiverade "fuck" är… just omotiverade, även om de sällan är det i "Reservoir dogs".)
Det är en shame att Chris Penn är död.
En stor, store shame.

En jävla bra film, "Stora mirakel och små" av Jon Lindström.
Peter Haber spelar en Bukowskifigur som ger sig iväg efter en tid som flytt och träffar Lunarstormbruden Amanda Renberg i en bred last-bil i 30 km/h mot Skåne.
Underklassperspektiv, förståelse, abstinens, sorg och mänsklighet är det alldeles för ont om på bio.
Den går upp på fredag, tyvärr bara i tio kopior men den är värd att spana efter.

Nuså, nu har jag sett München. Aningen rörig måhända men väldigt bra som väntat. Det är annars ett litet problem att Spielberg har så fria händer. Hans filmer blir bara längre och längre…
Men den här var 2, 5 timmar blodig och ganska politiskt balanserad (Israel mot Palestina) terrofilm med ett klyftigt budskap. Går upp om några veckor.

Jävla bra film, "Masjävlar". Förstående, förlåtande. Fin.
Och i morgon bitti ska jag äntligen se Brokeback mountain. Dessvärre säger alla att den är fantastiskt bra. Det är inte smart att gå in i en salong med såna förväntningar.
Ska försöka nollställa hjärnan.
Borde ju inte vara så svårt...

Gary Oldman. Det är omöjligt att vara mer storartad, sexig, sunkig och mångsidig än Gary Oldman.
Hej då ögon, jag har sett allt.

Det är inte klokt. Vad är det för fel på gamla filmkritiker?
I bägge kvällsisarna får Fear and loathing in Las Vegas bara ett plus. Ett plus. Ett! Det är helt enkelt inte ok. Det är pretty fucking far from ok.
Visst, den segar duktigt mot slutet men den första timmen är världsklass, helt hysterisk. Eter!
Synd att den går så sent i kväll. Ska köpa den på dvd.
"As your attorney, I advise you to take a hit out of the little brown flask in my shaving kit".
Haha. Bara en sån Hunter-line.

Såg just Casanova som går upp på fredag. En mycket trivsam film. Oliver Platt kan mycket väl vara världens främsta birollskådis. Här spelade han en fläskköpman med dåligt självförtroende och 50 kilos övervikt. Väldigt söt. Det mesta i Lasse Hallström-filmer är sött. Jag gillar det.

Man måste alltid läsa Roger Ebert. Det inte han vet om film behöver man inte veta.

Woody Allen utanför New York? Det är inte ok. Det är som kaviarpizza med b-sås.
Så det tar ett tag att vänja sig vid att Woodys nya film "Match point" utspelar sig i London.
Den handlar om det klassiska dilemmat: attt nöja sig med sitt praktiska osexiga liv i kargt dyra designade möbler och sjn praktiska osexiga fru - eller köra hårt på passionen och kåtman i en studentlägenhet.
Sedan blir det dessutom Dostojevski av alltihopa. Och en blandning av "Mr Ripley", "Closer" och Bergman.
En ovanlig Woody-film. Ovanligt dyster. Ovanligt lång. Ovanligt icke-New York.
Men bra.
Med Scarlett Johansson och lika svinheta Jonathan Rhys-Meyers. Går upp en bit efter nyår.

"King Kong" var dessvärre en seg historia. Peter Jackson är lite för big och får göra som han vill. 3 timmar och 8 minuter lång! Minst en halvtimme kortare och den hade varit bra. Men vilka specialeffekter, jösses. Går upp i hela världen på onsdag.

Jag slutade gilla Edward Norton nån gång i höjd med "Röd drake" när jag träffade honom för första gången och han visade sig så olidligt pretto. Och det gjorde han ett par gånger till.
Så därför är jag skadeglatt nöjd över att hans karriär gått "Down in the valley" . Den var en deppig och förutsägbar C-version av "Taxi driver" som utspelar sig Los Angeles ökenförorter. Delvis på häst!
Gissar ändå att den kommer att få halvhyfsade betyg när den går upp på fredag.

Daniel Lind Lagerlöfs "Buss till Italien" och en stor caffelatte från Coffee Cup ägnade jag förmiddagen åt. Filmen var helt okej. Mer drama än komedi. Livia Millhagen är het. Den handlar om en otrohet och en organist och en kör och ett par unga grabbar som åker buss till Italien och alla ägnar sig åt olika former av frisläppthet.
Går upp den 16 december, dagen efter min pappa fyller år för övrigt. Tror inte han skulle gilla den nåt vidare. Främst är det en film för 39-åringar med radhusångest. Och såna finns rätt många av.

Det blev en rätt så excellent filmdag.
David Cronenbergs "A history of violence" handlade om Viggo Mortensen (het!) som driver en diner på vischan. Därpå skjuter han ett bar bad guys och hans förflutna kommer ifatt honom. Quentin Tarantino hade gjort bananas saker med det manuset, Cronenberg höll det till en nedtonad intellektuell thriller utan hans vanliga freak-outs. Rätt strålande. (Premiär på fredag 2 dec.)
Lasse Hallströms "En dag i livet" med Robert Redford, J-Lo och Morgan Freeman (samma roll som vanligt) fattar jag att den både sågades och hyllades i USA. Det är väldigt enkelt att såga Hallströms mainstreamgoodygoodyfilmer med precis precis lagom mycket känslor och melodrama om man har lust med det. Jag tycker om Lasse Hallström och det var en fin film. Fast "Den gamle och havet"-temat med björnen var sannerligen inte färdigtänkt. Men söt var den. (Premiär på fredag 2 dec.)

Att gå på Zita och se en film som heter "Barnet" och räkna med att bli nåt annat än deprimerad var förstås idiotiskt. Men ljuset sken också in.
Den handlar om en avstängd, snäll och infantil 20-årig hälare och uteliggare, och hans rara flickvän som föder deras barn. Sedan beter han sig mäktigt idiotiskt.
Jag tänkte på Dostojevskijs "Brott och straff", egentligen utan anledning, men "Barnet" var också mycket bra, mycket grå och mycket komplex. Ohyggligt starkt skådespeleri av Jeremie Renier.
Vann Guldpalmen i Cannes 2005. Går upp om en knapp månad. Se den - om du är cineast.

Just det: roligast just nu (igen), från "Along came Polly":
Sandy Lyle (Philip Seymour Hoffman): "Dude, no. This is serious. I just sharted."
Reuben Feffer (Ben Stiller): "I don't know what that means."
Sandy Lyle: "I tried to fart and a little shit came out. I just sharted. Now let's go."

Jag såg just ännu en version av "Stolthet och fördom" och blev kär i Keira Nightly förstås. Och hela filmen med alla låååånga kameraåkningar och alla fullkomligt obsoleta Jane Austen-människor: kvinnor som bara fnittrar och vill bli bortgifta med urtrista män med pengar. Skoj. Går upp i januari.

Café Tabacs i Gamla stan lasagne är sensationellt god. Anders åt ett äpple till kaffet. Det är stört.
Sedan gick jag i snålrusket till Filmstaden Sergel och såg "Constant gardener". Den handlar om läkemedelsföretagens pengasparande cynismer i Afrika. Och värre än så.
Ett rätt bra thrillerdrama men jag förstår inte tokhyllningarna. Kanske rör det sig om nåt dåligt Tredje världen-samvete hos filmrecensenterna.
Ralph Fiennes [Rejf Fajns] är alltid utsökt, dock. Alltid.

Jonna Sima recenserar svinroliga "40 year old virgin". Och uppfinner ett helt nytt, sjukt, uttryck.
- I kväll ska vi ut och tänja f***a!

"40 year old virgin" var en upplevelse. Sällan ser man en film med en sån extrem spännvidd inom en och samma genre: från sinnesjukt låg grabbhumor till magnifikt fiffig grabbhumor. Eller grabb och grabb. Könshumor. Sexhumor. Miffohumor. Med så mycket smutsiga ord att en smed skulle skämmas.
En film för direkta idioter eller för de riktigt smarta. Alla däremellan lär hata den och ropa "fy!".
Jag gillade den. (Jag täcker in bägge fälten, right?) Jag skrattade. Och skämdes ibland.
En kvart för lång var den.
Ett replikskifte som fick Markus att gapa "jaoooo":
- You know how I know you're gay?
- How?
- You like Coldplay.
Haha.

I dag rann tårarna värre än snoret och snoret rann ändå duktigt.
Först på filmen "Den bästa av mödrar" med Maria Lundqvist och Michael Nyqvist.
Den handlar om en finsk pojke som, inte olikt min far, tvingas fly till en bondgård eftersom ryssarna bombar Finland.
Pojken hamnar i Skåne. Omställningen blir svår. Han saknar sin mor. Och sedan tar oss handlingen vidare till ännu svårare platser.
Gud vad jag bölade. Det var en bölfilm.
Men en utsökt film. Maria Lundqvist har jag aldrig sett bättre.
Därpå - efter lunch med Christer Björkman och resten av SVT:s Melodifestivalgäng - filmen "I hennes skor" som egentligen inte är en sån bölfilm men den innehöll en del så fina scener att det kom lite böl då också.
Jag är en rätt bölig kille.
Jag älskar regissören Curtis Hanson. Han lyckas som få andra vrida till scener en aning så att de blir realistiska. Han har koll på de skitiga detaljerna och ångesten. Och humorn, alltid humorn.
"I hennes skor" handlar om två systrar, stökiga Cameron Diaz och strebriga Toni Colette, som finner vägen tillbaka till varandra och kärleken bland andra genom mormor Shirley MacLaine.
Den lanseras som tjejfilm men…hey, kalla mig tjejig. Jag tyckte mycket om den. Bölet var en en ren bonus.

"Broken flowers" var riktigt bra. Långsam. Med ett väldigt typiskt Jarmush-slut. Jag är inte tokig i Jarmusch. Men fin film, fin Bill Murray, fin biograf, Astoria.

Daniel Craig blir nya James Bond, skriver bland andra BBC.
Lysande val. Mer om det i morgon.
Virr

Roligast på bio just nu är en trailer: Måns och Felix Herngren i "Varannan vecka". De har en diskussion i en sjukhuskorridor. Doktor Måns vill inte prata med Felix. Felix börjar skrika om att du ju KNULLAR dina patienter. Medan patienterna häpnar och doktorn generas. "Knulldoktorn!".
De går ut bild, Felix skriker till en gubbe:
- Du ska få stock snart.
Hahaaa. Vi vek oss av skratt. En drömfilm?
Fredrik

Jag blev väldigt berörd av "Bang bang orangutang" på bio. Går upp på fredag. Låt er inte luras av den festliga trailern. Den är ett depporama.
Mikael Persbrandt hamnar, efter ett ekonomiskt framgångsrikt liv som tar slut i en serie eländen, som taxichaufför. Han har förlorat allt. Han träffar trasiga vackra unga Tuva Novotny. Han vill ta hand om henne. Hon förstår inte att han är ett kap, hon är för ung och självupptagen. Han blir galen av irriterad sorg. Hans enda räddning är dottern som bor hos mamma Lena Olin som inte vill träffa honom.
Det är en film om mansrollen. Persbrandt gestaltar sorgen hos en man som offrade sitt liv för familjen och hans frus kritallhealing och den stora tjusiga villan. Kärleken försvann. När olyckan sker är han ensam skurk. Det är intrikat skildrat, men inte färdigt genomfört.
Soundtracket: hög volym The Clash, "At last" med Etta James.
Färgerna: Gul och blå främst.
Mycket korta gästroller: Börje Ahlstedt, Michael Nyqvist, Jonas Karlsson, Fares Fares (som gör sin bästa roll någonsin, han imiterar Robert DeNiro) och Shanti Roney.
"Bang bang orangutang" är ett givet publikfiasko. Synd, för här finns ett vackert budskap och massa tafflig mänsklighet .
Och en jobbigt tindrande barnskådis.
Virta

"En förtrollad romans" har en hel del subtila humorinslag, men Will Ferrell duger inte för en sån svår roll. Men Nicole Kidman är alltid, erm, förtrollande.
Vänta med att se den till en dvd-söndag i februari.
Fredrik

Cameron Crowes "Elizabethtown" finns det massa att säga om och det ska jag göra också, lätt, tills den går upp den 11 november.
Kortfattat: en besvikelse, men massa detaljer och scener att älska. Som livet.
Virr

Oj, vad jag ser fram mot filmen om "Capote". Bjurman skriver att den hyllas i USA efter premiären.
Om det någonsin görs en film om mitt liv vill jag att Philip Seymour Hoffman spelar mig. (Eller Peter Sarsgaard, om jag får vara lite kaxig). Hoffman är bäst. Kanske allra bäst i "Love Liza", där han sniffar bensin.
Nu ska Jensa P iväg och se Cameron Crowes "Elizabethtown". (Och i kväll ska jag på dans! Ja, dans som i dansföreställning, fråga inte).
Virr

- Klart du ska gå och se den, den är som Buster, sa Mister Film Jensa P så jag trillade iväg på "Goal!" i dag.
Jensa P vet att jag är en feelgood-sucker och i vissa lägen finns det mer behov av feelgood-rullar än annars. Detta var ett sånt läge. Och detta var en okomplicerad feelgood-stänkare i krysset. Smörigare än "Fever pitch", bättre än, eh, "Åshöjdens BK" (var fick jag den ifrån).
Goal handlar om en fattig Los Angeles-latino, påfallande lik Robbie Williams för övrigt, som tar sig till Newcaste för att make it big. Bra soundtrack: Happy Mondays, Oasis, den brittiska fotbollsrocken.
Skitbra för alla sentimentala lads. Går upp på fredag
Fred

Gossen och jag var och kollade in "Three extremes" (går upp på fredag) på Rigoletto. Hm, vad ska jag säga om de tre kortfilmerna från Hong Kong, Japan och Sydkorea?
Högt konstnärligt värde - check. Morbida, bisarra, äckliga - check. Som bloddrypande Lars Norén-drama - check. En helfest för svårartade cineaster och kulturarbetare - check.
Jag skulle inte rekommendera någon att se "Three extremes".
Det räcker med att vintern snart är här.
Virt

Känns alltid underligt att lalla in på samma ställe som man just gick ifrån, eller vid 03 i natt i alla fall. Åt alltså brunch på Berns med E, Q, L och I. I samma matsal där Dj Mange Högmyr i går natt hade 90-talsfest så att hela matsalen dansade. Grandiost.
Grandios var också "The Aristocrats". I alla fall för alla som vill vältra sig i fekalier, incest, djurporr och så mycket otänkbar snusk att man storknar. Blev faktiskt lite illamående stundtals. Men kul.
Drömmer om att få höra Christoffer Walkens version av Aristokrat-skämtet. Men det finns inte på film såvitt jag vet. Ska trösta mig med att kolla "Best of Christoffer Walken" från SNL på dvd nu. Han är ett geni. Jag vill skratta mer. Det är söndag.
Fred

Stefan Malmqvist i Svenskan skriver om "The Aristocrats" i dag. Den ser vi fram emot. Vad jag förstår så slutar skämtet ungefär så här:
Guy goes into a talent agency to pitch his act.
"What do you do?" asks the agent.
"We come out and crap on the stage."
"What do you call yourselves?"
"The Aristocrats."
Haha.
Virre

"Pistvakt"…jag ska väl inte säga så mycket om den än. Den kan säkert uppskattas i ålderskategorin 5 månader till 3 år.
Därpå "Dukes of Hazzard". En sån där film som kommer att bautasågas. Själv tyckte jag att den var rätt rolig nedrökt miffohumor. Jag gillar Johnny Knoxville (snygg) och Seann William Scott (bisarr). Och Jessica Simpson (och en låda apelsiner, oj vad man inte skulle äta apelsiner då).
Virren

Var och tittade på Tim Burtons animerade "Corpse bride", som går upp framöver. Burton-fans lär bli lyckliga, men den var alldeles för gotisk och Burtonesque för moi.
Därpå: fika i Vasastan. Det är fint där så här års. Börjar gilla Vasastan mer och mer.
- Det är som Pariiiiiis, som en lustig flicka utbrast grandiost och svepte med armen över Odengatans lindar.
Fredrik

Oj, nu blev ni oroliga va? Borta hela dagen. Tänkte ni att Jonna rövade bort mig? Inte alls. Men mer om kvällen senare.
Jag försov mig lite eftersom det blev rätt sent och hamnade i Södermalmslimbo: Ingen idé att åka ut till jobbet (där datorn var) eftersom jag skulle kolla på "Kim Novak badade aldrig i genesarets sjö", med Jonas Karlsson och Helena af Sandeberg, efter Håkan Nessers roman. Det har jag gjort nu.
Också en väldigt bra film. Med ett väldigt krispigt språk, vackra bilder, svärta, humor, och en otippad vändning (för mig som inte läst boken). Går upp nästa fredag.
Fredrik

Ron Howard är härligt sentimental, ett suveränt mainstreamproffs. "Cinderella man", med Russel Crowe och Renée Zellweger, var lika storartad som jag hade hoppats. En knock out! (ursäkta vitsen). Smartare än "Rocky" och lyckligare än "Million dollar baby".
Den handlar om NewJersey-boxaren Jim Braddocks hårda tid under Depressionens USA-30-tal. Han blev hela arbetarklassens hjälte, han gav hopp.
Och Paul Giamatti gör en briljant liten varmhjärtad biroll.
Se den på fredag, vänner.
Fredrik

Jag vet att jag är en mes men jag är nog extra skör och sentimental i dag för jag fick för mig att en film om två tjejer som startar ett band 1984 handlade om mig och jag grät mot slutet.
Ulf Malmros "Tjenare kungen" kunde lika gärna hetat "Johnny du och jag borde starta upp ett band och låta det explodera i skyn" och är som en gott-o-blandat-mix av "G" och "Fucking Åmål". Utspelar sig 1984 på ett bra vis. Tyckte mig höra Lloyd Cole & the Commotions på soundtracket. Sweet.
"Tjenare kungen" borde bli en stor hit. Tjenare kungen! Ett riktigt punkband borde hetat så.
Virren

"Charlie and the Chocholate factory" ("Kalle och Chokladfabriken"), om chokladmästaren Willy Wonka, var härlig. Stundtals magisk. Ungarna var fantastiskt roligt vidriga.
Den går upp på fredag (i en dubbad version och en i original, jag såg originalet förstås).
Jag gillar tydligen Tim Burton, egentligen, trots att jag inte gör det i teorin. När jag väl sitter framför en av hans filmer så hamnar jag rakt in i hans skeva, freakiga värld och köper den. Älskade "Big Fish" väldigt mycket också, mer än Wonka men Big Fish var en annan typ av film, en vuxenfilm. Willy Wonka fungerar i alla åldrar.
Fredrik

Har sett två filmer på filmbolagets UIP kontor i Hornstull. "Serenity" (lite parodisk science fiction, riktigt bra, nog ännu bättre om man har sett tv-serien) och "Wallace and gromit" (jag gillar sällan animerad film men den var rätt festlig). Bägge går upp först framåt november.
Nu fikar jag med Emelie på Mjölkbaren och använder vad jag misstänker är en fuluppkoppling.
Ska se "Kalle och chokladfabriken" med Johnny Depp i eftermiddag. Därpå kanske gå på tv-priset "Kristallen"-festen men jag har ingen lust riktigt.
Fredrik

Kritikerrosade "Crash" på Filmstaden Söder var bra. Påminde om "Short cuts" och handlade om ras och rasism, och om korruption, gangsters och poliser i Los Angeles. Människors komplexitet, såna grejor. En hel del briljanta scener. Melankolisk och rätt deprimerande. Som livet självt. Tre plus. Med spets.
Fredrik
Ps. David LaChapelles "Romeo & Julia"-kortfilm för H&M innan filmen var riktigt platt. Hoppas att de inte betalade för mycket. Ds.

"That was probably a stupid thing to do, but you can't be wise and in love at the same time".
Bob Dylan om att Joan Baez inte fick spela med honom i England 1965.
Vad FAN betyder det?

3, 5 timmar Scosese/Bob-film klar, om Bob fram till MC-olyckan 1966. Inget mer. Den var fantastisk. Han är ett geni. Men inget om sex & drugs tyvärr (bortsett från att han var rätt stenad i England). Man vill ju ha sleazet också.
Har kvar allt extramaterial att njuta av. Sweet.
Virre

Var och såg pressvisning av "Red eye". Bra, men lite onödigt spännande för min smak.
Nu borde jag jobba men Badlands på Katarina Bangata hade fått in "No direction home" så…tja, den lär jag titta på nu. Egentligen skulle Fredrik Wikingsson (han är den tokigaste jag vet i Bob Dylan) och jag sett den ihop - han började peppa redan för ett år sedan - men tyvärr drar han till Ibiza tidigt i morgon.
Jensa P har redan sett den, han säger: "fantastiskt". Jag tror på Jens, alltid.
Virren

Till den här artikeln om succé-Lasse Åberg av Martin Söderström skulle den här krönikan publicerats i dag. Men den ansågs för hård i det sammanhanget av redigeraren Annika Panas och det kan jag möjligtvis hålla med om. Här är den, döm själva:

Från kreddig tv-konstnär till jönsig Musse Pigg-tecknare och girig filmpopulist.
Lasse Åbergs väg från 60-tal till nutid är en obehaglig uppvisning i hur mediokrati kan bli en vinstmaskin.

Jag gillade Trazan när jag var tio år för det verkade tufft att bo i ett träd ihop med en apa som hette Banarne.
Och den första "Sällskapsresan" har sina geniala stunder.
Det är allt.
I övrigt har jag aldrig gillat Lasse Åbergs popkulturella uttryck.
Inte hans grådassiga Monty Python- och Beatles-inspirerade avantgarde-tv från 60-talet, inte hans ofunkiga Electric banana band på 70-talet, inte hans töntiga Musse Pigg-teckningar på 80-talet och inga debila "Sällskapsresor" på 90-talet.
Men jag hade aldrig nånting speciellt emot honom heller, inte innan han helt prompt vägrade sluta göra "Sällskapsresan"-filmer.
Hela Sverige - utom 852 812 personer - höll tummarna för att plågan äntligen skulle vara slut efter den där superstinkande golffilmen.
Men han hade blivit girig, han hade glömt allt coolt han föreföll stå för som 60-talistgenerationens motsvarighet till Måns Herngren, Ernst Billgren och "Teletubbies".
Så han gjorde, helt häpnadsväckande, en ännu sämre film och tjänade ännu mera pengar på intet ont anande barnfamiljers bekostnad.
Sedan dess är jag noga med att sitta ner varje gång jag åker T-bana, för att få gnugga min stjärt mot hans så ruskigt fula säten, "bebisdesignen från helvetet", som stolarna allmänt kallas.
Det är i dag ingen skillnad på att ha en av Åbergs Musse Pigg-litografier på väggen eller en "Gråtande barn"-tavla, bortsett från att "Gråtande barn" tyder på en viss humor hos väggägaren.

Fredrik Virtanen

Jag var nyss på Rigoletto och jag blev helt tagen av Lisa Ohlins "Sex hopp & kärlek" (går upp på bio på fredag).
En film som får "Fucking Åmål" att framstå som reklam för shampo, om ni förstår. Den känns, den träffar, den skär, varenda rollfigur har att göra med oss alla. Lätt tragisk, galghumoristisk, med massa ljus i mörkret.

Den handlar om Marie (Mira Eklund), en lätt trasig ung tjej som skär sig i armen och anser sig för dålig för att bli älskad, om Lennart (Lennart Jähkel), som stoiskt och panikartat har hållt ihop sitt äktenskap med Birgit (Ing-Marie Carlsson), som i 19 år längtat eftersin ungdomskärlek Bertil (Krister Henriksson), en slask-tv-stjärna med djupt självförakt och barndomstrauman som han försökt supa bort, och i viss mån om Oliver Loftéens rollfigur, en kristen ung man med känsla för rätt och fel.
Den är ultrarealistisk, överrealistisk. Ohlin lyckas klämma in hela Sveriges samlade relationsproblem i en enda film på en och en halvtimme. Det är fan imponerande. Kanske till viss mån lite väl mycket på en gång, man kan se den som en avancerad och djup såpopera, som 120 avsnitt kondenserad till en långfilm.
Skillnaden är det magnifika skådespeleriet, rätt igenom, allihopa, verkligen allihopa. Som när Ing-Mari Carlsson blinkar en sekund när maken frågar "älskar du mig?", eller när hon är obehagligt kärlekskrank efter sex när Bertil bara vill vara ifred, eller när Lennart sitter i badet och gnäller över jobbets nya datasystem och kaffemaskin, eller Maries skrik efter mamma när hon lämnar henne i badrummet när de nästan, äntligen, är nära att nå varandra. Eller när Bertil fyllskrattar åt det absurda i när…tja den scenen måste ni se själva.
Och se den på bio, den bör verkligen ses på bio, i dvd-form hemma vid tv:n om ett halvår når inte alla subtila detaljer fram, tror jag.
Lisa Ohlin är en extremt skicklig hantverkare med känsla för människor. Dessutom är filmen rolig, tro inget annat. Den är som Carin Mannheimers tv-serie "Svenska hjärtan", men här och nu och i dag, modern. Det enda som saknades var ett indierockigare soundtrack. Vilket i och för sig saknades djupt. Men man kan inte få allt.

Jag gissar att den kommer få tre- och fyrplusbetyg. Jag skulle ge den fyra plus.

Lite konstigt blir det när jag kom ut ur biomörket till ljuset på Kungsgatan och så står alla skådisar i filmen där! Helt oväntat. Det skulle bli presskonferens. Borde sagt "hej, grattis, ni var skitduktiga" men, tja, jag blev paff och slank förbi bara.
Men hej, ni var skitduktiga och ni har gjort en skitbra film. Grattis.

Fredrik

Jens och jag kollade på "Ray" och "Sideways" (pizzan blev bränd, torr och satt fast på plåten, jaja).

Kom på att jag recenserade Ray Charles i Globen, tror det var 1994. Jag gav konserten två plus. Två! Jag var helt dum i huvudet. Ray Charles kan inte vara två plus. Förlåt mig, brother Ray i himlen. Jag var ung, jag var dum, jag hade ännu inte hajjat soulen.

Och "Sideways"…vilken film det är. Tänker alltid: är jag neggiga, rädda Miles eller liriga, lattjo Jack? Jag ser mig själv som Miles, är Miles, men är nog ändå också Jack. En liter här, en liter där. Är det så för de flesta? Det är det nog.

Jag tror det avgörande är vem man möter. Nån (kvinna) som skrämmer eller inte skrämmer. Nån som kan skada eller inte skada (ens hjärta). De som kan skada: Miles. De som inte kan skada: Jack.

Det skulle man kunna skriva mycket om och det kanske jag gör, someday someway.

Gonatt folks.

Fredrik

Intressant film ändå, "Dancer in the dark" av Lars von Trier. En sån film som nog olika typer tycker väldigt olika om.
En low brow-människa, låt oss säga en vanlig vaktmästare eller hockeyspelare, hatar den antagligen.
En mid brow-människa, låt oss säga en vanlig popskribent eller formgivare, tycker antagligen att den är väldigt briljant.
En high brow-människa, låt oss säga en vanlig intellektuell eller konstprofessor, tycker antagligen att den är medioker.
Så kan det vara.
Själv tyckte jag mycket om att pojken fick sin operation. Troddde nog att dansken skulle dra misären till sin allra mest banala spets. Trevligt, och oväntat.
Det är intressant att von Trier gör samma film om och om och om igen (eller åtminstone tre gånger, "Breaking the waves" och "Dogville" också, bägge bättre än "Dancer in the dark"). Och att han föraktar kvinnor nåt så oerhört. De görs alltid på delskyldiga till eländet de utsätts för, vilket förstås gör filmerna till synes mer komplexa.
Har för mig att von Trier sagt att det har att göra med hans mor.
Fredrik

"Batman begins" var tiptop. Inte lika bra som nästanmästerverket "Sin city" eller überunderhållande "Spiderman II", apropå serietidningsfilmer, men vilka filmer är nu det?
Se den om en dryg vecka, vänner. Christian Bale är sin generation bästa skådis. Och så bjöds det extra lulllull med Liam Neeson och Michael Caine som Alfred.
Virren

Anita Ekberg, hörde ni henne sommarprata?
Helt underbar. Lite vinad, sluddrade, väste, svengelskade sig, skrattade, väste ännu mera, berättade lätt osammanhängande historier om Dean Martin, Frank Sinatra och om att Marcello Mastroianni söp sig redlös under inspelningen av Fellinis "La Dolce vita" för att stå ut med det iskalla vattnet i Fontana di Trevi. Och spelade fina gamla örhängen som "Mona Lisa" och "Strangers in the night". Och berättade att Robert Mitchum kom naken till en maskeradfest med bara ketchup på penis, utklädd till: hot dog!
En störtskön tant och sexbomb, en diva. En av de riktiga. En av de där lite bittra, lite bortskämda, lite snarstuckna, lite bisarra, men med ett jättehjärta ihop med det i åratal kliade jätteegot.
Anita tycker också om djur och att det är barrrbaaaarrrriskt att döda sälar och var gift med en säldödare.
Hon anser att kärlek är det viktigaste och sex hänger ihop med kärlek, annars kan sexet kvitta.
Ja, så borde det kanske vara men då skulle det inte bli mycket sex av.
Men kanske mer kärlek.
Fredrik

"Världarnas krig" ja...vad ska man säga om den. Fånigt relationsallvarlig men trots allt rätt underhållande om vi lämnar hjärnan hemma. Jag tycker att Jan Söderqvist skrev en väldigt bra recensionen i Svenskan i dag, och vår egen kära kära nestor Jensa P, aningen snällare på mindre utrymme.
"Sin city" är överlägsen.
Virren

"Sin city"! Vilken film!
Jag orkar inte gå in på den visuella film noir-briljansen, den eventuella grabbigheten eller frågan om huruvida skådespelarna överspelar.
Eller stopp här. Det sista orkar jag gå in på, det måste jag gå in på: jag tycker att skådisarna överspelar.
Speciellt Bruce Willis. Och speciellt i början. Att det rör sig om en filmad affisch behöver inte understrykas genom ett klichérat repliklevererande.
Tvärtom - som Clive Owen begriper - bör en filmad affisch spelas naturalistiskt för att beröra på riktigt.
Robert Rodriguez är inte ute efter realism när han filmar Frank Millers kultiga tecknade serie. Men jag tycker att han gör fel. Jag tycker att den här filmen är mer verklig än det mesta i Hollywoods mainstreamfåra och att överspelet förstör det stundtals.
Annars gör Rodriguez allt rättt, det vi längtat efter sedan han slog igenom tillsammans med kompisen Quentin arantino i början av 90-talet. "Sin city" är en helt ny nivå (även om "Spy kids" var fräsiga barnfilmer och Johnny Depp var snygg när han sköts i "One upon a time in Mexico").
Jag träffade Rodriguez en gång. Han var uppfylld av trevlighet, energi, passion och glädje. Han bor i Texas med massa barn och håller sig utanför Hollywood. Han älskar digitalfimsteknik mer än sina cowboyhattar.
"Sin city" är ingen filmad affisch, egentligen, utan en förhöjd verklighetsuplevelse. En kondenserad, komprimerad och animerad verklighet i brottet och straffets värld.
Våld, sex, moral, gott och ont. Nerkokat till 2 timmar och 3 minuter serietidningsfilm med splash! krasch! boom!
Hur tuff som helst. Med djupa visdomar mitt i det stiliserade ultravåldet om man nu letar efter visdomar. Som hos Charles Bukowski. "Sin city" är Charles Bukowski på anabola filmsteroider.
För att leva utanför lagen måste du vara ärlig. För att vara lagen måste du vara hederlig. Allt annat är ruttet. Det är visdomen här.
- Är en hora värd att dödas för? frågar skrurken Mickey Rourkes mördarhammare.
- Ja, att dödas för, döda för och att hamna i helvetet för, svarar han.
Givetvis. Varför skulle en hora inte vara värd att dö för? Bara en korrupt person, inom eller utanför lagen, ser ett liv mindre värt än ett annat.
Alla är förstås lika mycket värda. Eller lika lite. Det är personens handlingar gentemot andra människor som avgör.
Det finns gott och ont i "Sin city". Inte högt och lågt. Korrumperade poliser som tar mutor eller goda poliser som försörjer sitt hem genom att hålla gatorna säkra. Genomruttna samhällsbärare eller hederliga bordellmammor som tar hand om flickorna (som för övrigt är mördare också, men goda mördare).
I "Sin city" förlorar de onda mot de goda rent tekniskt men moralen segrar i hjärtat - med ett komp till massa tvåfärgat serietidningsvåld, hårdkokta drömrepliker ("jag skulle älska dig om jag inte hatade dig", "The fire baby, it will burn us booth") och sjuk humor ("That's one daamn fine coat you got there", "Kolla. Pilen. Den gick rakt igenom mig!") och nakna porrdrömbabes som Jessica Alba.
Sa jag att filmen är jätterolig?
Fyra plus! Lätt!
Se den, kamrater. Den går upp 1 juli.
Fredrik Virtanen

Alla filmer borde handla om små buttra dvärgar.
"The station agent" är en rikigt bra film, en sån jag blir lycklig av. Så mycket hjärta, så mycket mild lycka.
Alla filmer borde utspela sig i New Jersey och handla om små buttra dvärgar som ser ut som Russell Crowe, levnadsglada latinosnubbar som säljer kaffe med mjölk och sexiga konstnärinnor med livssorg.
Det var det det för i kväll.
Virts

Oops, hon såpababen som jag trodde var nån annan var i själva verket Jenny Ulving, ser jag på vimmel i tidningen Stureplan. Och sweet Karin på Aftonbladet gav filmen två plus som jag gissade. Det är nog korrekt.

Sedan: till alla arga köttmailare. Nej, jag tycker förstås inte att affärerna ska påstå att det är svenskt kött när det inte är det. Det sa jag aldrig heller. Ju.
Fredrik

Jag blev glatt överraskad. Efter allt jag läst i amerikansk press räknade jag med att den skulle vara helfiasko. (Visste ni tex. att Nicole Kidman var klar för Angelinas roll innan hon sa nej?).
Men den var tres konstig. Inte på ett märkvärdigt sätt men konstig för att ha blockbusterambitioner. En blandning av svart komedi och actionrulle. Som om Danny DeVito regisserade ihop med John Woo. Totalt orealistisk men med två heta charmiga babes i rollerna. En popcornfilm med äventyrliga ambitioner.
Jag gissar att den kommer att få tvåplusbetyg. Jag skulle nog ge den tre.
Sedan är ju frågan om man vill SE Angelina Jolie och Brad Pitt få till det sexhett på duken. Det är liksom too good to inte bli bitter. Min kompis ville verkligen inte det. Han blev sotis liksom resten av världen, antagligen.
Men det var fine with me. I liked it.
Gick inte på vimmelfesten på Lidingöbro värdshus efter visningen men noterade på Rigoletto att Lars Leijonborg satt bredvid en postsnygg såpaskådis från 90-talet som jag inte minns namnet på, typ Josefin Bornebush?
Och rara Gry Forsell frågade när jag skulle ge ut en diktsamling (?). Och Farmen-Adde hade ett stort afro.
Och Daniel Nyhlén var som vanligast den snyggaste vimmelreportern.
Fredrik

Nähäni sweet bloggisar.
Nu måste jag dra. På vimmelbio, "Mrs & Mrs Smith" på Rigoletto.
Take care så länge.
Fredrik

Johan och jag fikade på Riddarholmen. Kallt när solen var i moln. Nån galning har gett tillåtelse att placera ett stort, fult flytotyg för utsikten mot Stadshuset.

Men vi blir snart uppiggade av Aftonbladets kultursida som påminner oss om Marlon Brandos fantastiska kommentar till Monica Zetterlund på Blue Note i Paris nån gång på 60-talet:
- Får jag kalla dig Sven? sa Marlon till Z.
May I call you Sven?
May I call you Sven?
May I call you Sven?
Det kan inte bli bättre.
Ofattbart bra.
Fredrik

Min bästis Jessika (som ville röka) och jag (som inte ville röka) tog en sväng till krogen och hamnade vid ett rökfritt bord. Så här gick det.
TV Videodagbok: Röfritt bord på Operabaren

/Fred

Det kanske allra roligaste med den här lilla fånrullen är att jag lyckats klippa bort stand up-komikern Patrik Larssons punchline.
"...så nu skjuter jag i mig heroinet istället", ska han säga.
I övrigt medverkar komikern och programledaren Shan Atci och Big Brother-vinnaren Carolina Gynning samt komikern Mårten Andersson i en liten cameo som ZTV-producent. Klicka här:
TV Gynning om cigg
Virtos videodagbok
Ps. Åsikterna i filmen representerar givetvis inte bloggförfattarens åsiker, tvärtom. Ds.
/Fredrik

Torsdag. Cigg: 24. Sallad: 1

---

Och en liten, väldigt liten, film.
/Fredrik

Söndag. Cigg: 1. Nikotintuggummi (2 mg): 4. Snus: 2

---

Rockbandet Hellacopters bjöd på en cigg vid inspelningen av "Lobby" (ZTV i kväll måndag kl 22.00) så det blev en tagg ändå. Men bara en. Yes Pimme! Bra jobbat.
Se en liten film vettja, Klicka på länken:
TV Videodagbok: En cigg
Med Hellacopters & Markoolio

/Fred

Ja så här kan det gå med lösa ambitioner. Filmklipp featuring Oisin Cantwell, Tom Pyl och Pet Sounds-Stefan. /Virr.
Klicka på:
TV Videodagbok: Rökfiasko
På Pet Sounds Bar

10 347 arma rökarpersoner har lovat att fimpa med Aftonbladet! Det är inte kattskit. Men jag gissar på det dubbla, mångdubbla, vad det lider.
Detta firar vi med en bisarr liten videofilm med Shirley Clamp, Pay-TV, Rickard Engfors, Jovan Radomir (som lär mig nattljusfilmning!) och - förstås - jag själv i huvudrollerna. Samt Klipptekniken Från Helvetet. Shirley tokdansar. /Fredrik
Klicka:
TV Videodagbok: Shirley Clamp
Schlagersverige på vild releasefest

Skratta inte nu, det är min första film - någonsin. Ett litet reportage från Eldkvarns releasefest. Inte så lätt. (Jag tog just en cigg men säg inget). De kommer att bli bättre, filmerna. Tror jag. /Virren

TV Videodagbok
Håkan H gästar Eldkvarnfest

Här är filmen! Rakt upp och ner bara, inte toppenljud, men ändå: "Konfettiregn" med Eldkvarn featuring Håkan Hellström. Live in Sickla!
Klicka på:
TV Eldkvarn
Håkan Hellström sjunger