|
|
|
|
|
De sover djupt – på lim och knark  Gatubarnen ligger helt utslagna i en fullständigt förfallen rivningskåk i centrala Lima. Bara några hundra meter från den ofattbara lyxen på Hotel Sheraton.
Så lever gatubarnen – hundra meter från lyxhotellen
De stjäl, slåss och är totalt asociala. De har bara ett mål – att överleva till nästa dag. Klockan är strax efter nio på morgonen i Limas huvudstad Peru. På genomfartsleden Garcilaso de la Vega dånar bussarna förbi med rusande motorer som lämnar mörka avgasmoln efter sig. Härinne sover alla barnen fortfarande djupt. Vi ruskar på dem men ingen ger ifrån sig minsta livstecken. Samtliga är påklädda. Ingen har något täcke eller kudde. Flera är barfota. Kläderna är styva som metall av all smuts. Pojkarna ligger i rivningshusets enda rum som har tak och en dörr. Jag känner igen flera av dem. Vi träffade dem i går i parken mittemot. Då ville de inte släppa in oss i huset. En socialarbetare trodde de ville städa först. I gatubarnens värld innebär det att plocka undan alla limburkar, knark och andra droger. Istället skulle vi komma nu på morgonen. Särskilt städat ser det inte ut. Jag upptäcker bara ett fåtal tomma limburkar men miljön i övrigt skulle få en soptipp att se tjusig ut. Stanken av urin och avföring är direkt frånstötande. I parkerna blir de misshandlade Golven är täckta av brända plankor, rostiga konservburkar och drivor av sönderstrimlade tidningar. Från de ihåliga taken hänger rester av elledningar och nystan av trassliga telefonvajrar. Inte så mycket som ett glassplitter sitter kvar i fönsterkarmarna. Att sova i en park måste vara tusen gånger trevligare. Men i gatubarnens värld existerar inte ordet trivsel. De flesta har ingen fast adress. De pendlar mellan ett antal olika sovplatser. För dem handlar det uteslutande om överlevnad och säkerhet. Barnen som sover i parkerna blir ofta misshandlade, arresterade eller rånade på sina få ägodelar. Ingången till huset är två kraftiga plåtportar låsta med ett rostigt men bastant hänglås. Längs muren löper dubbla rader taggtråd. Enda sättet att ta sig in är genom en fönsterkarm insmetad med hundskit. Flugorna surrar upphetsat runt avföringen. Gatubarnen hoppas det ska avskräcka polisen och andra vuxna från att närma sig. Hittills har det fungerat. En av pojkarna på golvet börjar röra på sig. Yrvaket slår han upp sina trötta ögon. Han kliar sig på magen. – Vi sniffade långt in på natten, säger han med skrovlig röst. Jag orkar inte prata mer nu. Nån minut senare har han somnat om igen. På eftermiddagen går vi till parken mittemot rivningshuset. Sträcker jag på halsen ser jag Hotel Sheratons femstjärniga fasad några hundra meter bort. Nedanför står limousinerna på rad. Längre är det inte mellan den totala fattigdomen och obeskrivlig lyx. Parken vimlar av gatubarn. De är lätt igenkännliga. De går inte utan ragglar fram. Drogade. Deras ansikten är bleka och härjade. Spåren av ålderdom har redan satt djupa avtryck trots att de flesta inte är över 15 år. Juan, 14, visar upp sitt huvud. Hela skallen är täckt av ärr. Några av såren är ännu inte läkta. – Polisen slår oss så fort de får en chans, säger han. Vi hamnar ofta i bråk med andra gatugäng. Då är det kamp på liv och död. En bil stannar till på vägen utanför. Vindrutan vevas ner och en man sticker ut huvudet. – Har ni problem, undrar han. Behöver ni hjälp? Det är farligt här. Barnen är brottslingar. Vanliga peruaner är livrädda för barnen. De är övertygade om att de blir rånade i samma stund som ett gatubarn närmar sig. I viss mån har de fog för sin rädsla. Jag känner hur en av ungarna fingrar på min handled och min klocka. Jag vet inte om han bara skojar eller verkligen tänker försöka sno den. En annan kille kommer fram glatt flinande. Hans trasiga byxor saknar skärp och hänger långt ner på höfterna. I händerna bär han två färgglada borstar. – Dom har jag stulit, förklarar han som det vore det mest naturliga i världen. Nu ska jag sälja dom. ”Barnet är det finaste som hänt mig” Kriminalitet är en förutsättning för överlevnad. Utan att stjäla prylar eller mat så överlever inte barnen. I Peru – liksom i nästan hela Latinamerika – finns inget som helst socialt skyddsnät. Tiggeri eller stöld är det enda som återstår. Barnen har inget att förlora. De står redan längst ner på samhällsstegen. Övergivna. Föraktade av alla. Pojkarna är i majoritet men det finns gott om flickor. 15-åriga Sara skjuter på en sliten barnvagn. Johan, 14 månader, tittar på oss med stora ögon. – Att få barn är det finaste som hänt mig, säger Sara. Plötsligt känns det som mitt liv fått en mening. Hon visar upp ett leende som saknar två framtänder. Pappan har hon ingen kontakt med. Han vet inte ens om Johans existens. Barnet hindrar inte Sara från att fortsätta driva runt på gatan där hon har sin identitet. Fast nu med en baby att ta ansvar för. Kan han växa upp till något annat än ett gatubarn? Några ungar kommer fram och retas med lille Johan. Sara, som är en bastant flicka, slår till dem. Snart haglar en skur av slag. Babyn sitter tyst och ser på. Atmosfären mellan gatubarnen är ofta aggressiv. Barnen väntar i parken i hopp om att någon av hjälporganisationerna ska komma med mat. Många av dem har inte ätit på ett dygn. Ständiga skärmytslingar uppstår. När maten väl kommer blir det kaos. Alla försöker armbåga |
|
