|
|
|
|
|
– Här låter polisen oss vara i fred
Barnen måste bo i ostadiga skjul bland ruttnande sopor Fortsättning: sig längst fram. Rädda för att maten inte ska räcka till dem. Ingen skäms för sina djuriska instinkter. En bit bröd och en plastbunke med en röra av ris och lite grönsaker är vad som bjuds. Det ser inte särskilt aptitligt ut, men barnen slevar glupskt i sig. Många äter med fingrarna. Sara med sin son är hjälplös. De får vänta till sist. Den här gången räcker maten. Varför lever barnen på gatan? Jag ställer frågan till dem gång på gång och får nästan alltid samma svar. – Pappa slog mig så jag kunde inte bo kvar hemma, säger Victor, 10 år. – Min styvpappa misshandlade mig, berättar Marcella, 13. Det är omöjligt att få några mer detaljerade redogörelser. Barnen vill inte prata om sitt förflutna. Olika hjälparbetare jag talar med hävdar att det inte bara handlar om grov misshandel. I många fall har barnen utsatts för sexuella övergrepp av föräldrarna eller någon person närstående familjen. I vissa fall pendlar barnen mellan sin familj och tillvaron på gatan. Flertalet har dock för alltid skurit av vägen tillbaka. – Gatubarnen är en temperaturvisare på hur samhället mår, säger Leif Lahne, chef för Rädda Barnen i Sydamerika. Den allmänna känslan är att antalet gatubarn ökar i storstäderna över hela Latinamerika till följd av urbanisering och arbetslöshet. ”Samhället förstår inte problemet” – Det här är ett samhälle som inte förstår problemet. Det finns inga mekanismer för att ta hand om barn som kommit i kläm. Ingen vet säkert hur många gatubarn som finns i Lima. Hjälporganisationer som jobbar med dem tror att det handlar om ungefär 3 000 barn. De yngsta är 7–8 år. Många kommer från landet. De har flytt till huvudstaden i hopp om att hitta arbete. Istället hamnar de i något av gatugängen. José, 14 år, är en av dem. Han kommer fram i parken och vill prata. Undrar vilka vi är och var vi kommer ifrån. Handslaget är försiktigt avvaktande. Liksom alla andra gatubarn har José inget förtroende för vuxna. Alltför många har svikit honom. Vi kallpratar en stund innan jag frågar José om han inte kan visa oss var han bor. Han tittar misstänksamt på mig. Vänder sig om och konfererar med några kamrater. De talar länge och hetsigt. Tolken förklarar att José är smickrad över vårt intresse för honom men samtidigt skäms för att visa hur han bor. En halvtimme senare rycker José mig i armen. Han har bestämt sig. – Vi åker till floden, säger han. 20 minuters bilköer senare är vi framme. En kätting spärrar vägen. Vi går den sista biten. På andra sidan järnvägsspåret bor José. Flodslänten sluttar brant mot en några meter bred ström av vatten. Vi glider ner på ett lager av lös sand och sten. Halvvägs står några ostadiga skjul. Skjul är förresten en alltför vacker beskrivning. Det är tunna pålar av trä nedstuckna i sanden. Fläckiga filtar, jutesäckar och kasserade dörrmattor tjänstgör som tak och väggar. Maten lagas utomhus över öppen eld. Några barn äter direkt ur en bucklig och sotig kastrull med pasta. Maten doftar inte. Det enda som sticker i näsan är en sur lukt av ruttna sopor. Jag tittar in i en av hyddorna. På golvet ligger en utsliten madrass. Ena ”väggen” är täckt av en utvikningsbild från en dagstidning av en yppig kvinna som med handen döljer sitt kön. På madrassen ligger en ung kille i en onaturlig ställning – totalt utslagen. Bädden är sandig och smutsig. Hans ansikt pekar ner i marken. Fötterna sticker ut i sanden. Klockan är tre på eftermiddagen men det skarpa ljuset tycks inte störa honom. Från toppen av flodbanken hörs en tågtuta. Några tomma järnvägsvagnar dundrar förbi och skingrar barnen som spelar fotboll. Pojken måste vara så gott som medvetslös. Han vaknar inte. Lika borta som han är, lika hög är Juan Carlos. Överkroppen är bar och delvis tatuerad. Ögonen är vitt uppspärrade. I händerna håller han ett maskingevär, en leksak i plast. Han hoppar och springer. Hela tiden avfyrar han sitt leksaksgevär som ger ifrån sig ett smattrande ljud. Vi är glada att det bara är en leksak. Hans kompisar berättar att Juan Carlos redan varit med om flera väpnade rån. Utanför den medvetslöses sovplats ligger högar med tomma konservburkar och aska. Några säckar fulla av tidningspapper står lutade mot varandra. Försäljningen till en återvinningsfirma kan inbringa några kronor. Jag förstår varför José var tveksam till att visa oss det här. En mer eländig och förnedrande bostad är svår att föreställa sig. José försöker skämta bort det. – Vi slipper i alla fall åka till stranden, vi bor ju vid beachen. De plaskar och stänker på varandra Han syftar på det mörkbruna vattnet som rinner förbi några meter längre ner. Förmodligen är avloppsvattnet i Sverige renare. Det hindrar inte barnen från att kasta sig i. För första gången ser jag spontan glädje i deras ögon. De plaskar och stänker på varandra. En hund vill också vara med och plumsar i under barnens vilda tjut. På kvällarna kommer många gatubarn hit för att tvätta sig och sova. På andra sidan floden syns överdelarna av bussar och lastbilar som stötvis rullar fram under en öronbedövande konsert av tutningar. Jag har svårt att begripa hur någon kan acceptera en sån här tillvaro. Men svaret är lika hemskt som enkelt. – Vi har inget val, förklarar José. Vi har ingen annanstans att ta vägen. Här låter åtminstone polisen oss vara i fred. Ett av rivningshusen inne i stan tömdes nyligen av polisen. De flesta av barnen hade ingen annan utväg än att flytta till floden. Kontrasten mot det rika Lima känns som ett hårt slag i solar plexus när vi efter mindre än en minuts vandring befinner oss på torget Plaza de Armas. De nyrenoverade kolonialbyggnaderna och palatsen lyser av skönhet. Härifrån löper gågatan med välfyllda stereobutiker och skoaffärer. Glasstånd och delikatessaffärer. Plötsligt är vi i civilisationen. Och ändå inte. Vi står vid ett övergångsställe när två pojkar börjar slåss intill mig. Jag känner att någon rör vid min handled. I samma ögonblick som jag drar åt mig handen känner jag ett ryck. När jag tittar på handleden är klockan borta. Gatubarnen som nyss slogs står stilla bredvid mig. De stirrar rakt fram. Jag försöker titta i deras händer efter klockan men de låtsas inte om mig. Jag känner mig fånig och rädd på en gång. Tänk om de har en kniv? Ska jag larma någon av de många poliserna som står utposterade längs gågatan? Jag bestämmer mig för att låta saken bero. Jag får trösta mig med att min klocka troligen hjälper några av gatubarnen att överleva ytterligare ett par dagar.
|
|
Rädda Barnen jobbar med gatubarnen i Lima via den lokala organisationen Generacion.