|
|
|
|
|
– Jag hoppas du vinner VM-guld
VM-kungen är redan korad i Sevilla och i dag landade den alla hoppas ska bli VM–drottning. Inte för att hon kommer att ta flest medaljer, utan av helt andra skäl. Ludmila Engquist, 35, är i Sevilla för att fullborda sin bragdcomeback. – Och jag hoppas verkligen att hon vinner, säger amerikanen Maurice Greene. VM i Sevilla blir sista kapitlet i sommarens saga om Ludmila Engquist. Det första skrevs för en månad sedan, den 26 juli, då Ludmila plötsligt kallade till presskonferens på ett hotell i Stockholm. – Hej, sa hon, jag har bestämt mig för att tävla i DN-galan på fredag. Sedan dess har Aftonbladet följt henne på hennes väg mot VM, från Stockholm till Monaco, vidare till tyska Köln och därefter till Zürich i Schweiz. En resa där vi fick uppleva mycket glädje, men också smärta och oro. Tårarna rann på DN–galan Den börjar då Ludmila rörs till tårar av mottagandet vid DN-galan i Stockholm och slutar då vi vinkar av henne en mörk sommarkväll i Zürich i Schweiz. Den 30 juli avgörs DN-galan i Stockholm och det är Ludmilas kväll. Hyllningarna är enorma , uppmärksamheten total och det märks att Ludmila Engquist älskar att vara tillbaka. Det är som en dröm. Men bara en dryg vecka senare är vardagen tillbaka. När Ludmila vaknar på sitt hotellrum i Köln den 8 augusti tittar hon på kudden och upptäcker att den är full av hår. Hon tappar hår igen och hon avskyr det. – Men läkarna blir i alla fall glada, säger Ludmila. Det säger att det är bra att jag tappar hår. Det visar att cellgiftsbehandlingen fungerar. Och jag slipper i alla fall noppa ögonbrynen, eftersom håret inte heller växer. Ludmila har en förmåga att hitta något positivt i det mesta. Även svåra biverkningar av något så skrämmande som cellgiftsbehandling. När man är med henne är det lätt att glömma att hon faktiskt kämpar mot sin cancer lika mycket som mot klockan. Blev livrädd direkt efter cancerbeskedet – Enda gången jag tänker på att jag har cancer är då jag ser mig i spegeln och ser ärret efter mitt bortopererade bröst, säger hon. Men direkt efter att jag fått beskedet var jag livrädd. Johans mamma dog i lungcancer och jag har släktingar som också dött i cancer. Första tanken var att jag hade ett, kanske två år kvar att leva. Men nu har jag lärt mig mer och förstått att det finns massor av olika former av cancer. Ludmila och Johan lever inte i någon lyx när de är ute och tävlar. I Köln har de ett ordinärt hotellrum. De har två separata sängar som de alltid brukar ha, för att Ludmila ska få sova ordentligt. Det är ordning och reda på rummet och den bärbara datorn är deras länk till omvärlden under resorna. Via internet följer de vad om händer hemma i Sverige och vad som står i tidningarna. Och det har varit mycket Ludmila den senaste månaden. – Ja, så mycket att jag nästan skäms, säger Ludmila. Efter comebacken i DN-galan drömde Ludmila om att få bo på hotell igen, efter att ha varit borta från tävlingsbanorna i ett drygt år. Men hon har redan tröttnat. – Det var inte så roligt som jag trodde, säger hon. Jag tycker det har blivit en annan stämning bland friidrottarna. Förr kunde man sitta i foajén och prata med andra idrottsmän på kvällarna. Häromdagen gick jag ner till foajén, men den var helt tom. Alla håller sig för sig själva. Det har blivit så mycket pengar och så mycket allvar numera. Inte ens i glamourösa Monte Carlo trivs Ludmila, trots att hon bor på ett av stans flottaste hotell. – Jag har svårt för Monte Carlo, säger hon. Det är för mycket pengar, för mycket slöseri och bara rika människor. När Ludmila och Johan låter oss komma upp på rummet i Köln, är det för att visa vardagen. Den mindre glamourösa sidan av livet som världsstjärna, vardagsslitet och smärtan. Naprapaten Bengt Rilegård är en av de viktigaste personerna runt Ludmila. Han har burit en stor massagebänk, som precis får plats mellan fönstret och ena sängen. Ludmila har tagit på sig en bikini och på så här nära håll ser man hur extremt vältränad hon är. Det finns inte ett uns onödigt underhudsfett. Rilegård är en kraftig typ. När han trycker till med full kraft, då känns det. En timmes tortyr på massagebänken Det är en timmes tortyr som pågår där på bänken. Efter varje lopp hamnar kotorna i ryggen fel, det blir spänningar och muskelvärk. – Det finns väl inget mer onaturligt för kroppen än att springa häck, säger Johan. Massagen är ännu viktigare under cellgiftsbehandlingen, då kroppen inte återhämtar sig lika snabbt som normalt. Varje dag grimaserar Ludmila av smärta under Bengt Rilegårds behandling, en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. När Ludmila springer loppet i Köln stannar klockan på 12,70 – sämsta tiden hittills i år och för första gången visar Ludmila frustration. Hon trodde själv att hon sprungit mycket fortare. Hon är klart irriterad , det är första tävlingen där hon tappat tid jämfört med comebacken i DN-galan. Hon är plötsligt mycket pessimistisk och enda gången hon tycks tvivla på sig själv under de här veckorna.. Tre dagar senare, den 11 augusti, har Ludmila blivit tvåa i sista tävlingen inför VM. Strålar av lycka i Zürich och hittar VM-formen Vi är i Zürich och Ludmila är på ett strålande humör. Hon har slagit världstvåan Glorie Alozie från Nigeria och bara blivit besegrad av gamla träningskompisen Olga Sjisjigina från Kazakstan. Dessutom är tiden hennes bästa hittills – 12,66. Men det finns också en annan anledning till glädje. Håret, som föll av i Köln några dagar tidigare, har börjat växa igen. – I morse fick jag noppa ögonbrynen igen, säger hon. I Zürich vinkar vi adjö till Ludmila. Hon ska hem till Sverige, vidare till Johans systers bröllop i Norrbotten och sedan går flyget direkt ner till spanska byn Alfaz del Pi, några kilometer norr om den kända turistorten Benidorm på östkusten. Det är där hon gömt sig den senaste veckan före VM, i sitt och Johans spanska hem. 
Det var där hon upptäckte knölen i högra bröstet tidigt en morgon i slutet av mars och trodde att allt var över.Istället var det början till en fantastisk resa mot ett nytt mästerskap – en färd mot alla odds och vetenskapliga kunskaper om behandlingen av sjukdomen cancer. I dag landade Ludmila i Spanien som regerande världsmästarinna på 100 meter häck. Och det skulle inte förvåna om hon fortfarande är det efter VM–finalen på lördag. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
