Vi saknar dig redan, Bosse
Jag undrar om nån så
tråkig tv-man varit så folkkär
Bo Hansson slutar på TV-sporten.
  Hockeylaget förlorar mot Djurgården.
  Det måste varit en onödigt svart kväll för AIK-are i går.
  Jag saknar dig redan, Bosse...
   Djurgården får ursäkta men att Bo Hansson lämnar tv känns som att alla epokers moder är över.
  Aldrig mer den torra sakligheten som en hel nation lärt sig älska eller avsky.
  Aldrig mer dessa utläggningar kring historiska fakta som varit som en massiv matta över rutan. Paradoxen är märklig; jag undrar om nån så i grunden tråkig tv-man varit så folkkär. Det handlar om utstrålning. Det handlar om integritet.
  Jag kommer att sakna Hansson.
  Väldigt mycket.
  Hans bataljer med Ingvar Oldsberg under VM i somras var bland det roligaste jag sett i svensk tv. Äntligen vågade Hansson bjuda på sig själv. Äntligen fick han motstånd. Det var underbart.

Tänk om Bosse. Gör come back. Som tungviktare brukar göra.
     
  Hockeyderby och det känns riktigt skönt att kunna skriva att det var en strålande hockeymatch.
  Inget gnet, måttligt försvarsspel, inga icingpuckar, inget tråk.
  Däremot en massa sologlänsande och en massiv laginsats från Djurgården.

Fågelholkarna blev svanar
   Och det var de gamla fågelholkarna som klev fram:
Espen Knutsen som fick en ny friare roll. Plötsligt såg vi den gamle Espen som höll puck och gjorde sina blixtsnabba vändningar som gör försvar lika stela som en broiler i en frysdisk.
Nichlas Falk som tog det defensiva ansvaret och löste det genom servara målgivande passningar lika ihärdigt som en ambitiös rovfågel.
Mikael Håkanson som gjorde tre avgörande mål, ettrig som en hackspett framför mål.
  Fågelholkarna klev fram och var plötsligt förvandlade till...vackra svanar.
  
  
  För AIK är det tungt. En seger på de nio senaste matcherna. Snart väntar avgrunden. Problemet var att de viktiga spelarna klev undan för Djurgårdens snabbhet och elegans. AIK brukar vinna på kamp.

Jag förstår Pär Mårts bekymrade min och funderingar kring temat att AIK egentligen inte ens var nära i går.

   Behållningen var Erik Norbäck som jobbade intensivt och fick belöning med det drömmål som gav 5–4 – ett stenhårt direktskott på halvvolley.
  På tal om avgrund så är HV redan där. Avklädda av Frölunda i går och jag antar att det var för att lugna sponsorer och fans – i den ordningen – som man i går gick ut och meddelade att Ulf Dahlén återkommer.

Kanske kan det få motsatt effekt; nu väntar alla på frälsaren och på att han ska reda ut krisen.

   Sanningen är nog att krisen måste lösas redan tidigare. Dessutom är inte Dahlén den tunga center HV skriker efter. Eller den kreativa tränare som kan bryta trenden.
  Modos sjätte raka seger och bröderna Sedin börjar redan nu anta episkt format. De är 18 år och borde spela juniorhockey men väljer istället att leka med etablerade spelare i 100 000 kronor-i-månaden-klassen.
  Svensk hockey lever.
  Men kvällen i går var naturligtvis Bosse Hanssons.
  Minns ni när han satt i rutan i AIK-märke? Vilket mod i den kvasiobjektiva mediavärlden.
   Och minns ni i somras när Bosse släntrade in till VM-desken och Ingvar Oldsberg tittade förundrat på honom och sa:
  – Vad du ser ut, Bosse. Har du sminkat dej själv?

Bosse log och gick vidare i sina historiska utläggningar som om inget hänt.

En sann mästare.