|
|
|
|
|
Guds hand tillhör Argentina Målvakten tog över Maradonas magiska krafter Guds hand tillhör Argentina. Den här gången var handen inte utlånad till Maradona. Den satt på Carlos Roa, en väldig men oerfaren målvakt från Mallorca. 
Roa stod stilla, blickade svart mot David Batty. För en tiondels sekund förtrollades Roas hand och nådde Battys straff. Roa kastade sig till marken, lyfte händerna mot himlen och tackade den stora makten högt där uppe.I en tv-studio på Saint-Etiennes stadion satt Diego Maradona. Hans privata liv är sönderslaget men fotbollens makter stöder ännu honom och Argentina. Revansch var begärd och skulle verkställas. Spåren från 1986 skulle suddas bort. Argentina hade, trodde engelsmännen, varken Gud eller Diego att lita på. Glenn Hoddle, den unge landslagsledaren, hade lovat hela sitt land och alla sina supporters, glada som fulla, seger och återupprättad ära för ”cool Britain”. Owen löpte slalom 
I 44 minuter levde den stora drömmen. Och den skapades av lille Michael Owen, som löpte slalom mellan argentinska försvarare som en gång Diego gjorde med de engelska.Englands egen dreamboy ställde sig i vägen för revanschen, kanske fick han hjälp av den danske domaren. Han höll ett rött kort i handen. Alltid dessa magiska händer. När Beckham tvingades in i omklädningsrummet avväpnades England och matchen förvandlades från svindlade fotbollskonst till ett långt, ohyggligt spännade ställningskrig. Mer dramatiskt än andra argentinsk-engelska krig, till exempel om de trista Falklandsöarna. Ortega – den lilla åsnan
Fotboll beskrivs, tyvärr, ofta i krigiska termer. I andra halvlek handlade det om en lång argentinsk attack. Ofta vacker, oftare ineffektiv och fylld av ”La marianella”, tangopassningar som förvirrar motståndaren, ibland också medspelarna. Ariel Ortega bär tröja nummer 10. Maradonas och alla de stora spelarnas utvalda nummer.
Ortega kallas den lilla åsnan, hans pappa, också fotbollsspelare, kallades nämligen rätt och slätt åsnan. Namnet är ärofullt, liksom tröjnumret: Tillsammans betyder det envishet och briljans. Ortega kallas också Guds son. Den som älskar den avancerade fotbollstekniken ser genast varför: hans rörelser, kvickhet, dribblingar, tunnlar på motståndarna och hans uthållighet. Den här gången kunde inte den väldige Batistuta ta hand om alla bollar han fick av Guds son. Lyckad taktik Argentina mötte ett England som så länge alla spelare var på planen visade stor respekt för fotbollens yttersta krav, nämligen ett nära och kärleksfullt förhållande till bollen. England har stoppat mycket av sin gamla konservativa historia på museum, däribland sparka-och-spring-fotbollen.
Utan fullt lag lyckades England med teknik och enorm försvarsdisciplin trötta ut Argentina. Engelsmännen var lyckliga efter matchens slut. De skrattade och frustade inför straffavgörandet. De argentinska spelarna gömde sig, kröp in i sig själva. Ett misstag på två timmar Seaman skrattade mest av alla och såg ut att ha skäl till det. Han räddade första straffen. Det blev sista räddningen för honom och han återfick bankkamrerutseendet.
Paul Ince var den förste att drabbas av Argentinas magiska kraft och överjordiska förbindelser. Han hade inte gjort ett enda fel på 120 minuter. Nu hamnade hans straff på Carlos Roas hand. Den argentinska handen hade kraft till en räddning till. Och Argentina hade välsignats igen. Argentinas tränare Passarella, kejsaren kallad, rullade runt i gräset i sin fina, dyrbara Armani-kostym. I tre veckor har han hållit sina spelare inspärrade bakom taggtråd och som i ett kloster, otillgängliga för allmänheten och helt fyllda av att uppfylla fotbollens stränga budord. Argentinsk disciplin vann över engelskt lättsinne.
Batistuta berättade före matchen att han alltid ber till Gud inför viktiga avgöranden på fotbollsplan. Gud hör bön, i varje fall om den kommer från Argentina.  |
