|
|
|
|
|
Jag är offentlig – alltså är jag
Verklighetsflykt är ett förlegat ord. Verklighetstillflykt är mer passande. Jag sitter och slözappar framför min teve, förundrad över den ström av pseudoverklighet som brusar där: Kontaktannonsen, Strippkungens flickor, 48 timmar, C-turen, Videodagboken, P.S... Listan kan göras hur lång som helst. Det är som om vi är besatta av verkligheten. Av att det ska vara på riktigt. Besatta av att se människor i deras mest privata vanlighet: hur de gifter sig, hur de åker till jobbet, hur de bråkar och funderar och längtar. Varje liv blir sin egen såpa. Varje jag sin egen huvudperson. Det är ingen slump att Killing-gänget valde att framföra sina senaste alster i fejkad dokumentärform. Att man inte gör satir på verkligheten utan på verkligheten i teven. Jag kopplar upp mig och knappar runt ett litet tag. Som en uppklippt stickning repar jag bland hemsidorna och där ligger dagbok på dagbok, och i min hand har jag ett nystan av människors privatliv, och likt en voyeur smyger jag runt på deras cybergräsmattor och kikar in genom deras cybernyckelhål. Jag läser om hur de blir ihop och överges och får sparken och vad de äter och vilka de älskar och vilka som inte älskar dem tillbaka. Jag tittar på suddiga fotografier av deras hundar och mammor och bästisar och semestrar. Och så länkas jag vidare till ytterligare ett privatliv, ytterligare ett liv upplagt till allmän beskådan.
Det är som om all den där plötsliga tillgängligheten gör det anonymt igen. Som om det gått hela varvet runt. Det blir en sån störtflod av information – av verklighet – att man drunknar i den, kan gömma sig i den. Eller så är det så att det verkliga inte blir riktigt verkligt förrän nån annan sett det, bekräftat att man finns till. Jag är offentlig, alltså är jag. Kanske är det så enkelt att nutidens verklighetsflykt ligger i att det är andras verklighet man tittar på? För det blir ändå aldrig kött och blod. Bara bokstäver och radiovågor. Ettor och nollor. |
|
