|
Med örat mot livets räls
Man glömmer det lätt. Men Madonnas främsta bidrag till mänskligheten är varken hennes kropp, hennes sinne för stil eller hennes girl power. Det är hennes briljanta musik. Som en av de sista stora, amerikanska ikonerna får den nu 40-åriga Madonna Louise Vernon Ciccone antagligen finna sig i att fokus riktas på andra delar av karriären och livet än musiken. Det tråkiga är att hon ofta tycks vilja ha det så. Som vågade superstjärnan inte riktigt tro på värdet i sin musik. Det borde hon våga. Hennes insatser på popscenen har en oändligt mycket större dignitet än det där andra tramset. Smaka själv på de här titlarna: Holiday, Borderline, Like a virgin, Material girl, Into the groove, True blue Papa dont preach, La isla bonita, Like a prayer och Express yourself. Det är inte bara en fet radda smash hits. Det är framförallt några av åttiotalets största poplåtar. Jo, jag menar det. När Madonna var som bäst gjorde hon oerhörd pop, sammansatt av mördande melodier och ett elektriskt discogroove, och alltid utformad med en nästan obehagligt osviklig känsla för tidens strömningar och rörelser. Det var som om Material Girl levde med örat mot livets räls och instinktivt förstod hur samtiden skulle låta. Under en period skulle man, något högtravande, rent av kunna påstå att hon var sin samtid. I den rollen, som åttiotalets främste uttolkare, hade hon konkurrens av en enda artist han som ett tag kallade sig Prince. Men till skillnad från honom har Madonna visat att hon lyckats konservera sin fingerspitzengefühl. Fjolårsalbumet Ray of light fångande essensen av det sena nittiotalet med praktiskt taget samma pregnans som True blue fångade essensen av det sena åttiotalet. Och det utan våldsammare ingrepp i grundreceptet. Styrka kallas det. En annan, ofta förbisedd sida i Madonnas konstnärskap är hennes utpräglat New York-färgade ton och temperament. Förmågan att omsätta Manhattans ande i toner brukar tillskrivas såna som Lou Reed och Patti Smith exklusivt, men även om tilltalet är ett annat mer rotat i gay-kulturen i West Village kanske man skulle kunna säga finns den sprakande världsmetropolens puls, elektricitet och unika laddning inbyggd också i Into the groove och Like a virgin. Och den pulsen, den elektriciteten och den unika laddningen låter sig enbart kaptiveras i den allra största musiken.
|
|