|
Dig me now, reggae sistah
Finansvalp, rocker, soulman, asfaltsläggare, raver, truckförare, maratonlöpare, advokat, synthare, hiphopare nej, sällan hör man någon tycka illa om reggae. Även om man blir smått förvånad när fotbollsproffset Pontus Kåmark säger sig lyssna på raggamuffin och Carl Bildt syns handla Buju Banton med sin dotter, det är ju faktiskt ett steg längre än Bob Marley. Svängig och politisk Den röd-gul-gröna flaggan befäster inget särskilt revir utan är en världslig symbol som tillhör alla och som snarare förenar folk, trots att Kingston Jamaicas huvudstad har högst kriminalitet i världen, efter Bogota i Colombia. Men det är denna kombination och variation av svängiga danstakter, kärleksballader, politiska och humoristiska texter som gör reggaen så speciell. En ö som är stenhård men där vattnet samtidigt har gjort kanterna lena. Att sno hejdlöst från allt från opera, soul och rock men att göra det till något alldeles eget. Tuff attityd men ärlig och innerlig. Respektlös, men inger respekt.
Efter ett par år av tystnad kring reggae börjar det nu arrangeras konserter igen och distributörer och butiker beställer in skivor från bolagen VP, Heartbeat, Trojan, Studio One, Blood & Fire, Greensleeves med flera. Jamaica är världens största producerande musikland och kanske kommer vi snart kunna se Red Rat, Jamali och Sizzla även på listorna här, eller? Jamaica var och är fortfarande ett underutvecklat och fattigt land. Socialt och teknologiskt har det inte kunnat utvecklas och tävla med omvärlden. Det finns inga fungerande copyrightlagar osv. Det behövdes någon som Chris Blackwell och Island för att få ut musiken, säger Blood & Fires Steve Barrow och syftar på Island och Blackwells arbete med artister som Bob Marley, Linton Kwesi Johnson, Steel Pulse och Aswad på det sena 70-talet och början av 80-talet. Blood & Fire säljer bra i Europa av sina utgivningar av gammal dub och reggae. Vi var i Österrike nyligen och spelade för 20 000 människor, berättar Steve.
Steve Barrow är en av de viktigaste reggaefigurerna på den engelska scenen, han är författare till boken The rough guide to reggae och har sammanställt cd-samlingen Tougher than tough innan han bildade Blood & Fire tillsammans med Mick Hucknall från Simply Red, som är ett troget reggae-fan och ville investera i ett reggaeknytet projekt. Reggaen kommer alltid att attrahera folk, tror Barrow. Det är the voice of the ghetto och även om du inte bor i ett ghetto är livet hårt och det tilltalar ungdomen, särskilt det rebelliska och seriösa i rootsångare, säger han. Det rebelliska är djupt förankrat i Jamaica eftersom deras afrikanska förfäder var för upproriska för att föras till USA och hölls kvar på ön istället. Den ådran finns fortfarande kvar i folket. Det är en riktig äventyrsö, som svenska Anders Governor Andy Siösteen kallar den.
Inget är främmande Musikaliskt har Jamaica alltid varit en stor inspirationskälla, flitigt använda termer som dubplates och soundsytems kommer därifrån. Kool Herc var en flitig besökare på Jamaica och nu när jungle och hiphop är så stort börjar folk ta reda på var det kommer ifrån. Med Blood & Fire vill vi visa var i sann King Tubby-anda, säger Barrow. Massive Attack är ett av många band som fört reggaen in i folks medvetande. Deras karriär började som ett soundsystem under namnet The Wild Bunch, de flyttade runt i olika lokaler och spelade reggae och hiphop och rappade och deejay-freestylade. Den legendariske reggaesångaren Horace Andy är nu en ständig följelagare, även popbandet Primal Scream har tagit hjälp av en reggaehjälte, nämligen Augustus Pablo och på detta vis öppnades unga indiepopares öron upp för genren. Det är inte bara nya band som tar in gamla reggaeartister, utan det är även tvärtom. Sångaren Junior Delgado lät nyligen ge ut en skiva med ett fåtal nya egna spår men där hiphop och dansmusikproducenter gjorde egna versioner på deras Junior Delgadofavoriter. Jag håller mig alltid till hardcore reggae, men jag ville även jobba med de unga. Jag har växt upp under europeiska influenser och det innebär all sorts musik. Inget är mig främmande, säger Junior. Skivan Fearless släpptes på storbolaget V2 och deras världstäckande distributionsnät ger honom en möjlighet att nå ut till fler. Jag vill inte att det ska vara underground. Jag vill att det ska expandera och hiphopen och dansmusikens nya dimensioner för den ytterligare ett steg framåt. Musik som utbildar Junior är dock kritisk till många inom den nya generationens sångare som sjunger enbart om BMX-cyklar, sex och skjutvapen. Det kan vara kul men det är engångsmusik. Ungdomar är smartare än så och vill höra intelligentare musik. Shabba och Beenie Man och dem borde syssla med riktig musik. Riktig musik menar han är låtar av John Lennon och Bob Marley. Aldrig skrev de något som inte betydde något. Det var musik som utbildade. Vad som händer på gatorna, ute i världen. Den sanna reggaesjälen är respekt, ärlighet och att utbilda, konstaterar Junior. Tufft att vara turist Governor Andy, född och uppväxt i Västerås, upptäckte reggaen när SVT visade filmen The harder they come. Han började leta efter skivor och åkte slutligen till Jamaica. Jag hade turen att träffa de rätta människorna där, de vart glada och förvånade över hur jag i Switzerland hört deras musik. Annars är det jävligt tufft att komma dit som turist, berättar han. Guvernören började pendla till Stockholm där Alban, innan han blev Doktorn, Papa Bull, Tim Boday, Micke Goulos med flera ordnade reggaeklubbar. Swing-A-Ling och Africa Centre kom att bli de mest kända. Reggaen har gått i trender i Sverige men aldrig riktigt fått fotfäste, men nu med hiphop och rnb:s framgångar följer reggaen på. Pris som Årets Glädjespridare Governor Andy, som fick tidningen Nöjesguidens pris som Årets Glädjespridare, och som huserar på en av Stockholms hetaste klubbar Slingshot, tycker att ett ständigt problem för reggaeklubbar i Sverige är att hitta lokaler där ägarna inte är fördomsfulla eller giriga. Men folket vill ha det, påstår Andy. Jag och DJ Bruce Leenus var ute på turné i våras och det var alltid fullt ös på dansgolvet, vi konkurrerade ut technogolvet, skrattar han. I andra europeiska länder har reggaeintresset ökat enormt de senaste åren, men det finns ett problem i Sverige som inte de har. De har massor med piratradiostationer där alla vet att den mest intressanta musiken spelas. Jag vet att det finns folk på P3 och så vidare som verkligen gillar reggae, men det hörs aldrig. Tolv miljoner skivor Detta är ett problem som gäller för alla mindre säljande genrer. Men med tanke på att Bob Marleys Legend sålt 12 miljoner exemplar borde det finnas ett allmänt intresse för reggae. Hör man någonting tillräckligt ofta så börjar man oftast, med eller mot sin vilja, tycka om det. Så våga do the skank, innan alla andra gör det. Blood & Fire är aktuella med Johnny Clarkes Dreader dread (1976-78), Junior Delgado är aktuell med albumet Fearless och Governor Andy kan höras på diverse klubbar och fester i Stockholm. Marimba Roney
|
|