|
Norrländsk country
På bilden fattas bara en cowboyhatt. Kristofer Åström axlar ju på ett personligt sätt det stora countryarvet. Jag försöker få myten om det norrländska vemodet att leva vidare, säger han. Kristofer Åström från Luleå tog i år ett tillfälligt brejk från polarna i Fireside, drog upp kragen och koncentrerade sig på lågmäld singer-songwriter-musik under namnet Kristofer Åström and The Hidden Truck. Plattan Go went gone är sammansatt av låtar han filat på under tre år. För det mesta hemma framför tv:n. Att killen ändrar kurs så handgripligt är inte alls konstigt. De sorgfällda melodierna har alltid funnits i Firesides riffglada sånger och den avslutande coverlåten Alone på gruppens senaste vax Uomni donore, förebådade vad som komma skulle. Jag behövde få göra den här skivan. Det känns skönt att för en gångs skull få framföra liknande musik som man lyssnar på hemma. De senaste åren har det blivit uteslutande country...ingen i Fireside lyssnar egentligen på den hårda musik vi spelar.
Nä, det tror jag inte. Man kommer att känna igen oss även om vi kanske lånar lite från David Bowie eller Television. Herr Åström brukar beskrivas i ordalag som för tankarna till en ledsen sankt bernhards-hund. Men när han får prata om artister som så smått förändrat hans liv slår nästan tungan knut i munnen på honom. (Liten överdrift där, men ändå.) Namn som Red House Painters varvas med Townes van Zandt och Nick Drake. Men vägen till dit han står i dag började med brylkräm. Din första platta var en med The Boppers. Ja, jag var väl fyra år gammal. Jag lyssnade knappt på något annat på flera år. Kan det möjligtvis ha varit Keep on boppin? Just den. Det känns nästan fortfarande som att deras versioner av de där klassiska låtarna är bättre än originalen. Gick det över till hårdrock efter det? Nej, jag har aldrig lyssnat på hårdrock. När jag växte upp var det bara töntiga raggare därhemma som lyssnade på skiten. Och jag förstod heller inte det roliga i, säg, Eddie Meduza. Jag har alltid sökt efter mer allvar i musiken. Hur kommer det sig att så många band från Norrland dras till country? Det beror väl på att den genren passar bra till det norrländska vemodet. På sätt och vis för jag ju den myten vidare med senaste skivan... och det känns ju bra. Åsså flinar han så där blygt igen.
|
|