|
|
|
|
|
– Jag var utbränd
  Redan med första albumet ”Jagged little pill” anklagades Alanis Morissette för att gå för långt. Med nya ”Supposed infatuation junkie” gjorde hon det. Låten ”Unsent” – som handlar om opostade brev till gamla pojkvänner måste censureras innan den kom med på albumet.Det är svårt att tro att den unga ödmjuka kvinnan framför mig i femtusenkronorssviten på Bel Air Hotel i LA kan ställa till ett sånt herrans liv. Men faktum är att texten till låten inte bara fick det jättelika skivbolaget Warner att gå i taket utan samtidigt tvingade företagets advokater att jobba övertid. Med pannorna i djupa veck samlades kostymerna runt sammanträdesbord där de tillsammans gick igenom ”Unsent” – ord för ord. – Vad menar hon egentligen? – Kan den här killen identifieras? Och i så fall, lider han sådan skada att...? Naturligtvis handlade rädslan om pengar. Företaget fruktade stämningar och skadeståndskrav. Alanis visste redan på förhand att det skulle bli en strid på kniven. Inte minst mindes hon det löjliga bråket kring ordet ”fuck” i hiten ”You oughta know” - ett bråk som slutade med att ordet togs bort i de amerikanska radio- och tv-spelningarna. Den här gången handlade det dock om problem av en helt annan kaliber. – Det är en sak att visa sig själv sårbar och naken, en helt annan att hänga ut and-ra. Men jag tog kontakt med många av dem jag skrev om och gav dem en möjlighet att stoppa låten, eller åtminstone påverka innehållet, säger hon.
Och?– Ingen av dem var emot det. Tvärtom. Alla sa att jag var tvungen att ge ut det. Två dagar efter vårt 45 minuter långa samtal på lyxhotellet bara kvarter från villan som numer är kanadensiskans permanenta hem, bryter dock skivbolagets panik ut. Det pratas först om att Alanis fått överrock, att låten överhuvudtaget inte kommer att finnas med på albumet och att cd:n bara ska innehålla 16 låtar. 48 timmar senare ringer ytterligare en av företagets informatörer och uppger att konflikten är löst. Metod: Strukna textrader. Ovetande om det förestående bråket berättar Alanis under vår intervju att ”Unsent” fungerade som terapi. – Texten var ett sätt för mig att sätta punkt eller förlåta eller förstå förhållanden som lämnats obearbetade. ”Unsent” går kanske längst men spåret är långt ifrån det enda där dina bekanta torde känna igen sig, eller hur?– Det är meningen. Det är inte bara för min egen skull jag har skrivit texterna. Kanske får de själva några idéer om varför det gick som det gick. Tre år har passerat sedan förra plattan. Varför tog du så lång paus?– Jag var utbränd och behövde ta tag i mitt privatliv. Nu har jag haft tid att resa och umgås med min familj och mina vänner. Dessutom gillade jag aldrig att alla förväntade sig att jag skulle kasta mig in i studion och göra ett nytt album – bara för att det förra gått bra. När kom vändpunkten?– Då jag insåg att jag aldrig mer behöver göra en platta om jag inte ville När lusten till slut återvände hade jag sådan inspiration att jag skrev och spelade in albumet på två och en halv månad. Hur ser du på kraven? Det torde vara näst intill omöjligt att upprepa förra succén?– Visst är det så. Men i första hand gör jag album och skriver låtar för min egen skull. Det enda jag kan kontrollera är om jag representerar mig själv och för ögonblicket känner jag att jag har gjort det. På vilket sätt tycker du att nya albumet skiljer sig från ”Jagged little pill”?– Förra plattan var mer känslomässigt navelskådande. Den här gången har jag försökt skriva om andra människors perspektiv genom att studera dem, eller om mina pratstunder med dem. Dessutom har jag och Glenn Ballard producerat albumet tillsammans, vilket gör att jag har varit med hela tiden. Berätta om inspelningen. Jag vet att du skrev alla texter, sjunger och körar själv, spelar piano, flöjt och munspel.– Precis som förra gången gick det undan. Jag skrev en låt på dagen, som vi spelade in och producerade på kvällen. Vi ville liksom fånga känslan innan den försvann. Några av låtarna har jag skrivit helt på egen hand. Vad hoppas du att det här albumet ska leda till?– Att omgivningen får en annan bild av mig. Jag är inte längre en arg ung sångerska – om jag ens någonsin var det. Den bilden kändes inte rättvis - det fokuserades bara på min bitterhet. Var det anledningen till att du inte gillade att vara känd?– Delvis, men inte enbart. Jag kunde inte förstå vad framgång betydde. Det var så många som gratulerade mig till försäljningssiffrorna och pengarna och kändisskapet medan jag gladde mig över min utveckling som artist. Ändå släpper du en ny cd.– Jag vill kommunicera. Jag behöver inte nödvändigtvis vinna utmärkelser, men den som skriver eller målar eller fotograferar vill dela det med andra och jag kommer att göra vad jag kan för att nå ut med mitt budskap. Tvingas du kompromissa?– Egentligen inte. Jag undviker bara kändisvärlden. Den kan säkert vara kul. Men jag vill inte separera mig från omgivningen som många kändisar gör. De lever helt egna liv, skyddade från omvärlden. Förutom musiken håller du på med idrott, målar och fotograferar. Är det inte risk att du splittrar dig?– Jag gör det som får mig att må bra. Det spelar inte så stor roll vad det är. Det handlar om att uttrycka sig. Också när det gäller triathlon?– Jag hade alltid velat hålla på med det. Det var något jag började med när jag flyttade till LA. När jag var yngre tillhörde jag alltid musiksidan medan andra var ”idrottare”. Vad gör du mer?– Jag har hållit på med yoga. Nu spelar jag basket och tennis. Det är en bra avkoppling från det som är djupt. Du har blivit mångmiljonär i dollar. Vad har du gjort för pengarna?– Jag har rest mycket, gjort det jag velat, flyttat från Kanada till Los Angeles och köpt ett hus här. Dessutom har jag skaffat en riktigt bra psykiatriker (skratt). Till hela familjen. Magnus Sundholm
|
