|
|
|
|
|
Hämtar inspiration från USA-nazister
Inspirationen för många unga våldsverkare kommer inte i första hand från nazitidens Tyskland utan från USA. I centrum står två böcker: den amerikanske rasideologen William Pierce ”The Turner Diaries” och ”The Hunter”. Böckerna har fått kultstatus i den svenska vit-maktrörelsen. Där beskrivs ett raskrig. Små terrorgrupper slåss mot det som Pierce kallar Zog – den sionistiska ockupationsregeringen. Han menar att rasisterna inte i första hand ska lägga sin energi på att eliminera svarta och homosexuella utan inrikta sig på politiker, rättsväsende och journalister, den judiska världskonspirationens kärna i varje land. Först när Zog krossats är det dags att vända vapnen mot judar, svarta och andra som rasideologerna anser inte ska få leva kvar i USA och Europa. – Det här är en stor del av grunden till det som händer i det svenska samhället i dag, säger Torbjörn Ekblom på Säpo. I Sverige förfäktar bland andra Erik Nilsen och hans organisation Blood & Honour samma Pierceinspirerade ideologi. Detsamma gäller Info 14-redaktören Robert Vesterlund, vars tidning säljer Pierces böcker. Polismorden i Malexander, bilbomben i Nacka och mordet på syndikalisten Björn Söderberg i Sätra kunde alla vara hämtade ur dessa skrifter. Det är själva ideologin som är drivkraften, kampen mot Zog. Det är också bland de unga konsumenterna av denna ideologi som gärningsmännen finns, sällan eller aldrig bland de äldre uppviglarna. Det gör bekämpningen av nazistiska våldsverkare särskilt svår. Om nazistorganisationer vore välstrukturerade med medlemslistor och tydliga ledare skulle de vara lättare att komma åt för polisen. Det är just den lösa nätverksstrukturen i kombination med propagandan, den som kan förvandla unga män till en extrema våldsverkare, som gör det så svårt för polisen att förutse var gärningsmännen finns härnäst. Och när polisen väl får tag på dem har nazistpropagandan lärt dem hur de ska agera för att maximalt försvåra utredningsarbetet. Den första förhållningsordern lyder: ”Lita aldrig på polisen, Säpo eller några andra sionistlakejer. De arbetar för och är kontrollerade av den sionistiska ockupationsregeringen.” Därefter uppmanas de drabbade aktivisterna att alltid begära legitimation och notera polisernas namn vid husrannsakan. Och vidare: ”Om du är arresterad (gripen eller anhållen) så vägra att svara på frågor. Kom ihåg att tystnad är ditt bästa försvar (det tycker naturligtvis inte åklagaren eller polisen, ej heller din advokat). Förneka alltid brott, erkänn aldrig oavsett vilka bevis som anförs mot dig.” Inte ens när staten tagit någon i förvar kan rättsväsendet garantera skydd mot nazistiskt våld. Det senare rådet i förhörsmanualen praktiserades av de nazister som hördes under rättegången mot en känd 22-årig nazist och våldsman i Kalmar. Han stod för ett par veckor sedan åtalad för en brutal misshandel i en poliscell i Nybro. Pekades ut – friades ändå Fallet väckte stor uppmärksamhet när det blev känt att polisen av misstag placerat den 19-årige antifascisten Linus Ljunggren i samma cell som fem nazister. Ljunggren blev nedsparkad bakifrån och såg därför inte gärningsmannen själv, men en häktesvakt kunde under rättegången med ”99-procentig säkerhet” peka ut 22-åringen. Utpekandet räckte dock inte för fällande dom. Hans fyra kamrater i Nationalsocialistisk Front, som befunnit sig i cellen under själva misshandeln, vittnade nämligen under ed om att de varken sett eller hört någonting. När celldörren öppnades av en polisman låg Linus Ljunggren medvetslös i en blodpöl på golvet. Nazisterna satt på britsen. Det är helt klarlagt att minst en av dem misshandlade Linus Ljunggren och att de övriga i cellen sett på. Ändå dömdes ingen. I Stockholms tingsrätt sitter tre misstänkta polismördare och nekar till morden i Malexander. I Malmö har de fem misstänkta för bombattentatet mot de två polismännen frikänts sedan rädda vittnen ändrat sina berättelser. För bomben mot journalistparet i Nacka finns överhuvudtaget inga gripna. Dådet har spritt oro och olust bland reportrar som bevakar vit makt-världen. Nazister och mc-gäng har vid flera andra tillfällen riktat hot mot journalister som kartlagt och beskrivit deras verksamhet. I samband med bombattentatet i Nacka ansågs hotbilden vara så allvarlig att journalister på flera tidningar tvingades lämna Stockholm och bo på hemliga orter. I Skåne finns exempel på journalister som blivit uppsökta i sina bostäder av hotfulla mc-gäng, andra har blivit mordhotade per telefon. En journalist i Malmö fick för ett par år sedan en granat med ett hotbrev placerad på sin ytterdörr. Vid olika husrannsakningar har polisen hittat dödslistor med namn på ”obekväma” journalister. Det finns i dag flera journalister som av säkerhetsskäl väljer att inte skriva om nazister och mc-gäng. De tystnar i likhet med hotade vittnen och andra skrämda uppgiftslämnare. 
Förundersökningar försvåras och hela rättegångar får ställas in. Rädslan och frustrationen växer även hos många åklagare och hos än fler poliser. Alltmedan nazister, kriminella mc-gäng och brottsliga organisationer kan fortsätta att utöka rättslöshetens frizon. |
