Tyck till om Liza Marklunds kolumn

Den första bok jag läste hette ”Kitty och spöket på Stora Skuggan”. Jag fick den i present av en kusin när jag fyllde sju. Med stor möda stavade jag mig igenom den och jag minns min reaktion: detta var helt fantastiskt!

 Genom krumelurerna på boksidorna hamnade jag i en helt annan värld: i River Heights, Kittys fiktiva hemstad.
 Så snart jag läst klart den första boken kastade jag mig över nästa.
 Under två år läste jag alla Kitty-böcker som fanns, jag kom upp i ett femtiotal. Jag lånade av kompisar och satsade hela veckopengen på att köpa böckerna nere på stora Konsum i stan.
 Det dröjde inte särskilt länge innan jag begrep att Kitty inte var någon ”fin” litteratur. Böckerna fanns nämligen varken på skolbibblan eller bybibblan. Bibblatanten fnös och sa:
 - Sånt har vi minsann inte här.

Och så gjorde bibblatanten något oförlåtligt: hon försökte pracka på mig ”Hugo och Josefin” - något hon ansåg vara uppbygglig och seriös litteratur. Stackars Maria Gripe, jag har inte förlåtit henne än i dag.

 Jag tror det är fullständigt livsfarligt att dödskallestämpla sådant som barn älskar. Man kväver något oerhört viktigt och värdefullt, nämligen glädje och engagemang. Det gäller särskilt färdigheter som att läsa, diskutera och följa med, sådant som lägger grunden till våra möjligheter till identifikation och sammanhang.

Dessutom är faktiskt Kitty en stark och bra feministisk förebild. Hon är både listig och stark, hon tar plats, gör som hon vill, hon känner inga begränsningar.
 En utredning kring könsperspektivet i barnböcker och läromedel visade att nästan alla huvudpersoner är pojkar. Till och med djuren är av hankön. Flickor och kvinnor reduceras till platta bifigurer i periferin.
 Men aldrig i Kitty-böckerna. Kitty och hennes två kompisar Bess och George tog upp hela planen. De hjälptes åt att lösa mysterierna, var och en med sina egenskaper. Bess var feg och moderlig, George modig och stark, Kitty listig och smart.
 Hur som helst så började jag, i brist på annat, att skriva egna mysterieböcker. Hjältinnan hette Annika, råkade illa ut och klarade allt på slutet, precis som Kitty.

I dag har både jag och Annika vuxit till oss, mysterieböckerna har blivit kriminallitteratur - och precis som Kitty sågs över axeln på skolbibblan  så anser fortfarande vissa ”fina” människor att deckare och spänningsromaner inte är ”riktig” litteratur. Ivar Lo Johansson sa en gång att ”deckare är ett ogräs som ser ut som böcker, eftersom det har pärmar.”

 Jag undrar vad han skulle säga i dag när författaren Aino Trosell precis fått Polonipriset som ”mest lovande” kvinnliga kriminalförfattare i Sverige.

Kriminalromaner, spänningslitteratur och deckare står för huvuddelen av alla böcker som både läses, köps och lånas i Sverige. Ungefär sju av tio böcker på Pockettoppen brukar vara thrillers osv, sex av tio bibliotekslån är i samma genre. Det här är alltså uppenbarligen en typ av böcker som människor älskar.
 Ofta är det samma människor som gnäller över att folk läser för lite, som hackar på att vi läser ”fel”, både vuxna och barn.
 Det finns ett ord för sådana.
 De kallas ”pretto-hattar”, och det, alla barn, är något ni verkligen ska undvika att bli.