|
|
Nu är den bästa tidpunkten
Så här skriver Carl Bildt själv i ett extra nyhetsbrev på moderaternas hemsida:
Vänner,
Jag har i går slutgiltigt bekräftat för ordföranden i den
moderata valberedningen Carl Cederschiöld att jag inte avser att
kandidera för ytterligare en ny period som partiordförande.
Redan när vi hade vår första kontakt i april sade jag till Carl
att det var åt detta håll som mitt beslut tydligt lutade. Och
under sommarens dagar av funderingar har beslutet successivt
satts i sten efter många och långa resonemang.
Efter 13 år som moderatledare har det sannerligen inte varit ett
lätt beslut. Det har växt fram gradvis, stötts och blötts, innan
det fått slutgiltig kraft. Men jag är övertygad om att detta är
den riktiga tidpunkten att göra det som förr eller senare måste
göras.
När jag sommaren för 13 år sedan accepterade att bli
moderatledare hade jag en del mål för ögonen.
Att etablera ett bättre borgerligt samarbete än det vi haft
intill dess. Att visa att Sverige kunde regeras under moderat
ledning. Att förstärka vår roll som det ledande
icke-socialistiska partiet i Sverige. Och inte minst att ta
ledningen när det gällde framtidens idéer och att bygga bilden av
oss som framtidens parti.
Då stod fortfarande muren genom Berlin. Internet var nästan
okänt. De baltiska länderna var ockuperade. Löntagarfonderna
köpte upp företag. Neutraliteten var helig. Varje tanke på att
Sverige en dag skulle ta steget in i det europeiska samarbetet
var otänkbar.
I dag är mycket av detta annorlunda. Och jag har haft förmånen
att få leda moderaterna genom den mest stimulerande perioden av
förändringar i Sverige, Europa och världen på utomordentligt
länge.
Vi förpassade löntagarfonderna till papperskorgen. Vi var med och
hjälpte fram stödet för de baltiska staternas frihet. Vi slog nya
broar inom borgerligheten. Vi beredde i praktisk politik marken
för en valfrihetsrevolution i skol- och välfärdspolitiken. Vi
förde Sverige in i den Europeiska Unionen. Vi gav
Internet-revolutionen politisk kraft.
Det har varit tretton spännande och händelserika år. Vi är många
som varit med. Och när vi nu bokstavligen står på tröskeln till
2000-talet är arbetet alls icke avslutat men vi kan med fog
hävda att vår moderata position som den kraft som bär det framåt
knappast är bestridd av någon.
Vi är i dag framtidens idéers främsta företrädare i ett Sverige
som långsamt håller på oss frigöra sig från den tillbakablickande
traditionalism som blivit de idélösa socialdemokraternas enda
tröst. Vi har allt tydligare blivit ungdomens och de nya
framtidsskaparnas politiska företrädare och alternativ.
Efter det att jag valdes till partiordförande på stämman 1986 har
jag fått förnyat förtroende vid stämmorna 1987, 1990, 1993 och
1997. Det har varje gång varit ett stort steg. Och det förefaller
sannolikt att jag skulle ha möjlighet till förtroende för nya år
om jag stod till förfogande vid stämman i september i år. Jag har
känt och känner stor tacksamhet över det förtroende jag fått
under alla dessa år.
För mig har det inte minst inneburit ett ansvarstagande. Och i
detta ansvariga ledarskap ligger också att efter bästa förstånd
försöka att göra en bedömning av när en förändring är både viktig
och möjlig.
Jag har varit med tillräckligt länge för att veta hur svår den
bedömningen är, och att det sällan finns ett alldeles självklart
och av alla accepterat svar. Men jag vet också, att det i grunden
är långt bättre att göra skiftet när de flesta anser att det är
för tidigt än när alla kommit till uppfattningen att det är för
sent.
Efter många och långa överväganden har jag kommit till slutsatsen
att nu är den bästa tidpunkten. De inre och de yttra
förutsättningarna är goda.
Det finns i dag en stark politisk sammanhållning i den moderata
rörelsen. Vår framtidsinriktning är accepterad som självklar av
alla. Den starka förnyelse som kommit till uttryck inte minst i
Land För Hoppfulla visar också att det finns kraften att föra
denna vidare. Den politiska diskussion som förts, också i media,
handlar främst om hur denna politik skall föras vidare och
förankras bredare i olika delar av vårt samhälle.
Det finns också en bred grupp som med kompetens företräder både
kontinuitet och förnyelse och ur vilken en ny partiledning utan
större svårigheter kan rekryteras. Just balansen mellan den
kompetens som ligger i kontinuiteten och den förändring som
ligger i förnyelsen tror jag är viktig. Ibland ser man här en
spänning. Men den är inte bara nödvändig den är i grunden också
konstruktiv.
Och vi har dessutom det tillhör också bilden en situation med
en både försvagad och förvirrad socialdemokrati. En förändring av
partiledning innebär alltid ett skalömsningsskede som har sina
sidor. Men det är långt lättare att göra det i en situation där
vi står politiskt starka och samlade medan den politiska
huvudmotståndaren står svag och splittrad som ju är fallet nu.
Tillsammans ger detta goda både inre och yttre förutsättningar
för ett skifte. Bättre än vad de kanske är om ytterligare fyra
år.
Det innebär också att det finns goda möjligheter för en förnyad
ledning att i ett förnyat samarbete med våra kollegor inom den
borgerliga oppositionen bygga ett alternativ till den trötta
socialdemokratin. Vi vet att det kommer ett nytt val 2002. Men
redan innan dess måste beredskapen för nyval och folkomröstning
om den gemensamma valutan vara stark.
Ett tretton år långt partiledarskap har både för- och nackdelar.
En möjlig nackdel, som tilltar med tiden, är att det finns en
risk för att alltför mycket formas i partiledarens anda, och att
detta i sig blir ett smygande problem.
Andra kan bedöma den saken bättre, men min bedömning är att även
om detta kanske inte är ett dominerande problem i dag, skulle det
riskera att vara det om ytterligare fyra eller ytterligare sju
år.
Då skulle vi riskera att passera den gräns där det som i dag
fortfarande kanske mest ses som en tillgång allt tydligare skulle
riskera att framstå som en belastning. Då skulle vi kunna komma i
en situation då det nödvändiga skiftet framstår som betydligt
svårare samtidigt som det skulle vara påtagligt nödvändigt. Den
situationen skulle inte vara bra för partiet och den
samhällskraft vi representerar.
Jag kommer säkert att få frågan om jag ser de mer internationella
frågorna som mer spännande och viktiga än de nationella. Men
själva frågan är felaktig.
I hela min politiska gärning har jag försökt att visa att den
motsättningen inte längre finns. Att den samhällsutveckling vi nu
är en del av är så integrerad över gränserna att ett politiskt
engagemang som ser nationsgränsen som en gräns också för
engagemanget aldrig kan bli en framtidskraft värd namnet.
Hur kan vi diskutera förutsättningarna för integration och
samvaro mellan olika kulturer i vårt eget samhälle om vi inte är
engagerad i samma fråga i vår egen del av världen?
Hur kan vi förstå de möjligheter som ligger i den s k nya
ekonomin om vi inte är engagerad i den Internet-revolution som
sveper fram över världen?
Hur kan vi börja att formulera framtidens möjligheter om vi inte
har kontakt med frontlinjerna också internationellt inom
vetenskap och teknik?
Skall vi vara en politisk kraft som inte bara blir utvecklingens
drivved, utan som strävar efter att vara dess politiska
spjutspets, måste vi ständigt överbrygga gränserna mellan Sverige
och världen i övrigt liksom mellan politiken och samhället i
övrigt.
Det har förvisso sina svårigheter att få förståelse för detta
och jag har levt mycket påtagligt med dessa svårigheter i
relationer med såväl media som motståndare men jag är alldeles
övertygad om att det är en nödvändighet.
Jag skulle vara oärlig om jag inte medgav att det finns också ett
stänk av mer personliga motiv till mitt ställningstagande.
Tretton år med framträdande politiskt ledarskap innebär dagligt
ansvarstagande som kan inte alltid märks, men som alltid finns
och alltid känns. Och i den vändning som mitt liv kommit att ta
vill jag att det då och då skall finnas utrymme också för det som
betyder ännu mer än det politiska engagemanget.
Efter tretton är och med ett ställningstagande som måste
innebära möjligheten av att de tretton åren blir tjugo är det en
faktor som också varit med. Att kunna få uppleva dygn där
timmarna räcker till, och somrar som kanske räknas i enheter
längre än dagar.
Det innebär förvisso inte att jag avslutar mitt politiska
engagemang. Långt därifrån. Det kommer i grunden aldrig att ske.
Jag fortsätter t v mitt uppdrag för FN:s generalsekreterare på
Balkan, och hoppas att riksdagen skall ge mig den tjänstledighet
som detta kräver. Men framtiden är öppen och horisonterna är
vida.
Jag lämnar efter 13 år över partiordförandeskapet i Sveriges
viktigaste politiska parti. Men jag förblir lika engagerad för
förnyelsen av Sverige och för freden i Europa - och kommer att
fortsätta att göra allt det jag kan i bägge dessa avseenden.
Stockholm den 6 augusti 1999
Carl Bildt
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
|
|