![]() |
![]() ![]() |
|
Fortsättning från föregående sida. Ragnar Sandahl skjuts till döds av en av de unga inbrottstjuvarna.Mördaren heter Gunnar Norgren, den andra ynglingen är Clark Olofsson. Det är dags för det första stora mediedramat med Clark i huvudrollen. Att följa jakten på den plats där polisen för dagen jagar blir rena folknöjet. Nyfikna åskådare parkerar sina Volvo PV i dikesrenen och sätter sig i gräset med termoskaffe. Gunnar Norgren grips först. Clark Olofsson håller sig på rymmen i en månad. Han grips en ljum, vacker sensommarkväll i Grimmaredsskogen i Västra Frölunda. Polisen har riggat gripandet noga. De har räknat ut att Clark inte kommer att kunna låta bli att ringa sin 20-åriga flickvän. Via telefonavlyssning får de reda på att de ska träffas vid en särskild bergsklack i Grimmaredsskogen. Spaningsledaren Erik Palmertz följer dramat med en kikare från ett höghus med utsikt över platsen. Clark kommer sent till mötet. Allt verkar lugnt, det enda som syns är två orienterare som springer i cirklar, allt närmare dem. Erik Palmertz har beslutat sig för att vänta tills flickan och Clark skilts åt. Den ena orienteraren säger plötsligt till den andra: Jag börjar bli för trött, vi gör det nu. Okej!
Det är polisman Bertil Brosved. Han tar strupgrepp på Clark, men är för svettig och halkar runt. Clark rycker upp en pistol ur byxlinningen och skjuter vilt. Två skott brinner av. Den andra orienteraren, polismannen Ulf Högenberg, träffas i axeln. En polishund från en av de patruller som legat gömda kring klippan, blir galen och hugger Bertil Brosved flera gånger i låret. Clark Olofsson döms först till tio års internering, i hovrätten ändras domen till åtta år. I juli 1967 har det gått en månad efter hovrättsdomen i polismordet. Breven från kvinnor som vill träffa Clark haglar in. Den 7 juli förlovar sig Clark i fängelset med Madiorie Britmer som beskrivs som en överklassflicka. Tidningarna har bilder från pusskalaset i besöksrummet. I texterna riktigt hör man den där SF-journalfilmsrösten: Eftersom lyckan slog ned fullständigt i polishuset denna varma sommardag förlängdes besökstiden snabbt till en timme. Clark såg bara Madiorie, förlovningsbuketten med rosorna och prästkragarna och en ljus framtid. Det berättas att de unga tu nu under Clarks fängelsetid ska rusta inför äktenskapet, spara till det gemensamma bosättandet och försöka skaffa en trerummare. Ett tidningsklipp hejar glatt på: Dessa målsättningar fick på ögonblicket en realistisk grund genom att advokat Hans Göran Franck ringde och meddelade att en person som önskade vara anonym satt in 1 000 kronor på en sparbanksbok i de båda ungdomarnas namn. Fängelseidyllen varar inte så länge. Den 4 februari 1969 går det första rikslarmet om en Clark Olofsson-rymning. Clark har flytt till Kanarieöarna. Han grips i Frankfurt, i en lägenhet med en flicka. Rymningarna ska nu börja avlösa varandra och bli följetänger i media. Den 5 augusti rymmer han från en öppen anstalt i Bohuslän, bara två månader före muck. Han har nu på allvar slagit igenom som medieälskling. Efter en månad på rymmen sänder Sveriges Televisions Kvällsöppet en intervju med Clark på rymmen. Intervjun inleds med de lugnande orden: Vi har lovat Clark att inte tala om för polisen var han finns. Reportagen kring rymningarna handlar inte sällan om Clarks internationella äventyr och spekulerar i vilken risk det nu är för att han inte ska få studera vidare i fängelset när han återvänder. I början av 70-talet utvecklas en publicistisk cirkus kring Clark Olofsson som i dag framstår som en fullständig journalistisk parodi. Det är som om hela journalistkåren aldrig har hört talas om att en kriminell person kan ha en egen fri vilja och att denna vilja är helt inriktad på att bli rik på brott. I reportagen om Clark är det fel på allt på samhället, på fängelsesystemet ja, allt utom på Clark. Clark är idol. En överbegåvad bankrånare som aldrig dödat någon, som gett det kapitalistiska systemet vad det kapitalistiska systemet bett om. Tonen i journalisten Anna-Maria Lantz porträtt av Clark i Expressen den 14 februari 1971 är typisk: När Clark inte pluggar på sin studentexamen på en av Kumlafängelsets två studieavdelningar kämpar han för sina medfångars rättigheter och framtid. Han är inte vad man säger en välanpassad fånge utan oknäckt, klarsynt och framåt. Dagligen möter han och hans kamrater liksom alla andra människor som revolterar mot etablerade system ett massivt motstånd från anstaltshierarkin.
Författaren Brita Lang skriver i sin bok Texter om Herr M:s samhällsnyttiga verksamhet om hur särskilt svårt det är att skriva brev till Clark: Han är så överväldigande begåvad och insiktsfull att man mycket lätt övermannas av en tyngande självkritik, som förlamar tankeförmågan. Den amerikanske journalisten John Vinocur skriver förundrat i Herald Tribune i augusti 1976: I ett land där staten officiellt rekommenderar sina medborgare att äta sex skivor bröd om dagen och tilldelar varje svensk ett personnummer vid födelsen har en djup trängtan efter lite grann oordning förvandlat en bankrånare till ett slags folkhjälte. Den 2 februari 1973 grips Clark Olofsson på ett hotell i Ulricehamn. Han har varit sju månader på rymmen och gjort minst ett bankrån. Han döms för detta i maj 1973 till sex års fängelse och förs till interneringsfängelset i Kalmar. Det är nu bara tre månader kvar tills Clark Olofsson ska ges huvudrollen i Sveriges första direktsända brott. Norrmalmstorgsdramat. Jan Helin
jan.helin@aftonbladet.se
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|