|
|
|
|
|
Anne Tuisku, 46: Jag trodde inte det var sant – vad ska vi göra nu? NORRKÖPING. De trodde att Norrköping drabbats hårt nog redan, men i går kom den slutliga domen – Ericsson lägger ner fabriken. Den största arbetsgivaren i stan försvinner. – Först trodde jag inte att det var sant. Sedan tänkte jag på vad jag ska göra nu, säger Erja Malin-Riipinen, 45. Många var ilskna, andra besvikna. Några grät öppet.
Nu när de 600 som fick vara kvar hade börjat tro på framtiden igen kom smällen. De måste också gå, för Ericsson lägger ner hela fabriken. Marknaden för de gamla Axeväxlarna som tillverkas i Norrköping håller på att försvinna. Och företaget har inte flyttat dit någon ersättningsverksamhet. ”Det här hade jag aldrig trott” – Jag hade aldrig trott ens i min vildaste fantasi att hela fabriken skulle läggas ner, säger Ingalill Pettersson, ordförande i Metallklubben där 400 av de anställda är medlemmar. Platschefen Per Samuelsson har känt till nedläggningsplanerna i en vecka. Han blev lika överraskad som de anställda. Chockade och förtvivlade – Vi har skapat en bra verksamhet här och skulle vara beredda att ta på oss nya uppgifter. Men jag har förståelse för de strukturella besluten, säger han. De fackliga företrädarna fick beskedet i går förmiddags. Kort därefter informerades de anställda som var på jobbet av koncernchefen Sven-Christer Nilsson. Reaktionerna blev starka hos många anställda. – En del är chockade och förtvivlade och gråter. Andra är arga och vill protestera, säger Ingalill Pettersson. Bernth Carlsson, klubbordförande för industritjänstemännen i Sif, är lika arg och besviken. – Framför allt för att företaget inte tagit diskussionen med personalgruppen. Det här verkar panikartat, säger han. På informationsmötet med koncernchefen gav han ord åt det många anställda känner. – Jag sa till Sven-Christer Nilsson att själva beteendet är svineri, säger han. ”Jag är nog ute ur leken” Erja Malin-Riipinen, 45, och Anne Tuisku, 46, är två av dem som blir av med sina jobb. I går efter jobbet och det tunga beskedet drack de en gravöl över sin fabrik. – Det finns inga jobb att söka och jag är för gammal för att få något nytt, säger Erja Malin-Riipinen. Anne Tuisku tror också att det blir svårt att få ett nytt jobb. – Jag är nog ute ur leken, jag är för gammal, säger hon. Båda har redan funderat på vilken sorts arbetsmarknadsåtgärder det kan bli fråga om för deras del. – Det värsta jag ser framför mig är ett alu-projekt där jag ska sortera insamlade kläder, säger Anne Tuisku. – Eller stå i folkparken och kratta löv, säger Erja Malin-Riipinen. Men alla ser inte slaget om fabriken som förlorat. Ingalill Pettersson är fast besluten att kämpa för metallarnas jobb. Och Metalls förbundsordförande Göran Johnsson är inne på samma linje. – Vi kan inte ge folk förhoppningar om att 600 jobb ska bli kvar. Men vi ska göra så gott vi kan för att syna företaget och se vad som kan göras, säger han. Göran Johnsson anser inte att Ericsson kan lämna Norrköping i sticket. ”Det här är ett jävla sätt” – Ett företag av den här storleken måste ta ett socialt ansvar. Att bara leva upp till lönsamhetskraven och låta människorna ta smällen tror jag blir en belastning på lång sikt. Kjell Norberg, kommunstyrelsens ordförande, träffade Metallklubbens styrelse på ett snabbinkallat möte i går eftermiddag. – Det här är ett jävla sätt. Ett så stort företag måste ha bättre framförhållning. Så sent som i höstas sa vd:n här i Norrköping att han fått ett beting att utveckla fabriken, säger han. Arbetslösheten redan hög Arbetslösheten i Norrköping ligger redan på nio procent. Klart över riksgenomsnittet. – Kommuninvånarna får ta smällen. Ericssons förra nedskärning kostade 130 miljoner på årsbasis. Det visar ett förakt för människor, säger Kjell Norberg. Maria Crofts
maria.crofts@aftonbladet.se Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
Norrköping 1997:
1 700 anställda
sparkas
Norrköping drabbas av det första chockbeskedet. Ericsson sparkar 1 700 av de 2 300 anställda.
Norrköping i går
Gravöl – fabriken
läggs ner
Efter mötet på fabriken i går gick Erja Malin-Riipinen och Anne Tuisku och drack varsin gravöl. De är bland de 600 som nu blir arbetslösa. ”Det finns inga jobb att söka. Och jag är för gammal för att få något nytt”, säger Erja Malin-Riipinen.