|
|
|
|
|
Gessle, 40: Dags för fettsugning
TYLÖSAND. För många kan det vara en smula ångestfyllt att kliva in i medelåldern och fylla 40, men Per Gessle säger så där lagom vårdslöst att ”det betyder inte ett piss”. Det viktiga är att livet har ett innehåll. Den dag du är trött och mätt är allt förlorat. – Jag var på väg åt det hållet. Jag var mätt på framgång och trött på musikbranschen. Jag kände mig som Pete Sampras, utbränd och omotiverad, säger Per. Det var då en ängel dök upp och räddade honom. Ängeln heter Gabriel och är Pers och hustrun Åsas son, nedkommen för 17 månader sen, och han blev ett slags tändande gnista, en vändpunkt, för speleman Gessle. – Jag hade jobbat och turnerat med Roxette nästan oavbrutet i sju år, från ”Look Sharp” 1988 till ”Greatest Hits” 1995, och det tog rätt hårt på mig. – Aldrig en paus, aldrig tid för reflektion. Jag kunde aldrig unna mig lyxen att sätta mig ner och njuta av det jag gjort, säger han. Per behövde en förändring. Han måste få en ny energikick. Det löste sig automatiskt när han blev pappa vid 38 års ålder. – Allt ställdes på sin spets... det var bara att glömma rockstilen och nattsvängen. – Plötsligt förstod jag att jag hade saknat nånting i mitt liv. Sedan Gabriel föddes är jag en helt annan människa. Jag har fått min belöning: en familj. I dag fyller hitmaskinen Gessle 40, hans skaparkraft och spelglädje har bubblat upp igen med samma sprut som det är i champagnen Aftonbladet bjuder på – och i och med sin kommande platta går Roxette mot en ny storhetstid. Det är i alla fall vad Per själv tror på. 
Men är det inte lite tjyvläge nu? Lite vinna eller försvinna för Roxette?– Bara för att vi inte släppt en platta sen 1994, menar du? Nej, jag ser det inte så. Det borde finnas en nyfikenhet på oss. Det här är ingen skärseldsplatta. Det är det bästa vi gjort.
Så säger man väl alltid.– Men så är det. Den är svinbra. Marie (Fredriksson) sjunger bättre än någonsin. Jag känner mig supercool, jag tror inte nån kommer att fråga ”varför gjorde ni en till?” Tvärtom går vi in i en intensiv Roxetteperiod nu.
Du ser bortom den här skivan, alltså.– Ja, vi har skrivit tioårskontrakt med EMI. Vi har mycket kvar att ge.
Vi som gillar Roxette – kommer vi att känna igen er på den här plattan?– Ja, det är typiska ”gesslelåtar”. Fast fräschare. Vi har ett uppdaterat sound med en ny edge i produktionen. Det är fullt av otyg, stråkar och annat. Men eftersom jag är och förblir en popdåre känner man igen sig även om det skulle råka vara säckpipor med.
Singeln som ni släppt fick bara ljummen kritik.– Vi har skrivit 40 låtar, spelat in 19, och 14 är med på plattan. Fem av dem är starka singelkandidater. Vilken man sen väljer att släppa först är alltid en chansning. Man vet aldrig hur det slår, det går inte att förutse det.
Jag trodde du visste exakt hur en hit ska låta.– Även om jag själv är tvärsäker så kan det bli fel i alla fall. Ta en sån home run som ”Gå och fiska” med Gyllene Tider... den spolade jag, jag trodde inte den skulle hålla. Och när jag ville lansera ”Spending My Time” som förstasingel var det ”Joyride” från samma album som blev etta på USA-listan.
Tänk så ruggigt stora ni blev i USA. Fyra listettor.– Och ändå var det bara en slump att en radiostation började spela ”The Look”. Jag tycker det var lite charmigt att det gick till så, det var det gamla sättet att göra karriär på. Numera är hela branschen så kontrollerad. Jag blev väldigt trött på hela den där apparaten till slut.
Nu äger du halva hotellet vi sitter på, du har jättevilla och strandtomt och lyxvåning i Stockholm och sägs vara god för en halv miljard.– Min livssituation förändrades totalt när pengarna strömmade in och jag insåg att jag kunde köpa vad jag ville, bilar och konst och antikviteter. Men jag är ju ingen bättre människa för att jag har pengar. Jag har samma respekt för folk. Det är omgivningen som har ändrat sig. Jag märkte skillnaden hos etablissemanget när jag köpte hotellet, exempelvis. Plötsligt var jag inte bara en rik popslyngel.
Du behöver ju inte göra ett handtag till.– Vad ska jag göra då? Sätta mig på en Söderhavsö? Fan så tråkigt. Målet med att jobba kan ju inte vara att bli så bra så man kan sluta. Man måste ha en vision.
Och vad är din vision?– Först var det att slippa gå upp om morgnarna. Numera handlar det om bekräftelse. Att vinna racet. Pengar betyder ingenting mot vetskapen om att vi haft fler listettor än Prince i USA. Jag vill vara bäst.
Du har sagt att ”det är ett helvete att vara stjärna”.– Jag menade nog att det är svårt att släppa folk nära inpå sig. Man vill inte vika ut det där riktigt privata. Jag blir lite nojig när det kommer en helikopter och flyger över tomten. Man blir liksom en stor jävla kändis, bara... det går ju inte att jobba om man inte får ha ett liv.
Det har hänt lite sen Gyllene Tider var förband till Boppers. – Kan man väl säga. Vi var fem finniga fula idioter från Halmstads utkanter som ville bli Sveriges Kinks. Men vi kunde spela instrument. Vi garvade åt Noise och Magnum Bonum och dom där som inte kunde lira.
Ni var tjejernas älsklingar. Levde du rövare?– Jag fick ett par faderskapsmål på halsen, helt vansinniga anklagelser. Men jag levde aldrig något Keith Moon-liv. Jag ser inte ut som Keith Richards i ansiktet heller. Han har förmodligen haft roligare än jag.
Ni blev i alla fall portförbjudna på Scandic Hotel i Karlshamn.– Det var fan vad du har läst på, då. Det var väl mest våra följeslagare som röjde. Jag tror nog jag blir insläppt nu.
När Gyllene Tider hade spruckit var du illa ute ett tag.– 1984–85 var jättejobbiga år. Jag fick klippa kreditkorten och sälja gitarrerna för att få råd till hyran.
Vad hade hänt med Per Gessle om inte Marie Fredriksson dykt upp och Roxette blivit till?– Inte en aning. Livet består av tillfälligheter. Men på nåt sätt hade jag tagit mig fram, det tror jag.
Du är ju en suverän låtskrivare – men sångrösten?– Den är en katastrof. Fast jag måste säga att jag sjunger riktigt bra på nya plattan...
Vems röst skulle du vilja ha?– John Lennons eller Otis Reddings. Eller Steve Marriots (Small Faces).
Det grämer mig svårt att inte Stockholm fick OS 2004. Tänk på invigningen... först Roxette, sen en comeback av ABBA. Abborna hade kunnat få en miljard var.– Haha, då hade väl vi kunnat få en halv miljard, i alla fall? Men jag håller med, det hade varit en bra grej.
Det är du och Benny Andersson som kan snyta en hit ur näsan på fem minuter.– Jag är inte värdig att jämföras med honom, jag blir röd om kinderna då. Men vi har nog lika stor kärlek till musiken.
”Extrem individualist”, kallar du dig själv.– När jag var grabb var jag en ensamvarg. Jag satt hemma och skrev av skytteligorna i TV-pucken och handbollsallsvenskan. Sen började jag skriva dikter. Jag levde i en egen värld, men trots att jag var livrädd såg jag till att färga håret och ta på mig de högsta platådojorna. Jag har aldrig varit någon gruppmänniska.
Du klarade dig hyfsat ändå. Hur ska du fira 40-årsdagen?– Jag har blivit tillsagd att inte bry mig. Åsa har nånting på gång, jag vet inte vad hon har kokat ihop.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
