Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 5 JANUARI 1999
  

Vi har mött hemlösa, drogade gatubarn, tonåringar som kastas i fängelse utan dom och rättegång, barn som måste jobba tio timmar om dagen.
Vi har också sett ljuspunkter. En av dem heter Demuna, ett Rädda Barnen-initiativ som nu finns över hela Peru.


Här får barnen hjälp och skydd
Patricia Horna, chef för barnens skyddskontor i en förort till Lima, intervjuar Herbert, 16 år. Han har utnyttjats grovt av en arbetsgivare och inte fått lön på sju år. Nu har han kommit till skyddskontoret för att få hjälp.
Foto: JOACHIM LUNDGREN

 BARN 2000
Skänk en timlön till världens barn
Tidigare artiklar.

Rädda Barnen började – nu finns kontoren över hela Peru
ATE VITARTE. För fem år sedan hade Elsa, 11 år, fått stå ut med att bli grovt misshandlad av sin farbror.
  Det fanns ingenstans hon kunde vända sig.   I dag finns Demuna, skyddskontoren för barn.   När Elsa kom hit med sina skador blev resultatet att farbrodern dömdes till fängelse.

   Det är nog svårt att hitta ett mer lyckat biståndsprojekt.
  Före Demunas fanns ingen som kämpade för barnens rättigheter. Inget socialkontor. Ingen barnombudsman. De minderåriga var helt utlämnade.
  Numera finns det Demuna-kontor i nästan alla Perus kommuner.
  Initiativet togs av Rädda Barnen. Från början skrevs kontrakt med sex kommuner. Rädda Barnen betalade lönen till Demunas personal.
  En jättedamm av social misär brast i sina fördämningar.

I dag betalar kommunen lönerna
   Skyddskontoren översköljdes med klagomål om misshandel, exploatering och sexuella övergrepp. Plötsligt fanns det någon som tog itu med alla sociala problem som tidigare lämnats att jäsa till en varböld i samhället.
  På kort tid exploderade Demunas till en institution i den peruanska kommunallagen.
  I dag är det nästan ingen som minns att det var en utländsk biståndsorganisation som gav barnen ett skyddsnät.
  Lönerna betalas numera av kommunerna. Rädda Barnen utbildar fortfarande personalen och tillhandahåller alla böcker och annat material för Demunas.
  Det syns på de annars nakna betongväggarna på Demuna-kontoret i Ate Vitarte en timmes bilkö utanför Lima. Överallt teckningar med budskap om barnens rättigheter.
  Kontoret är enkelt. Ett enda rum som är öppet ut mot gatan. Här finns inga datorer. Bara en skrivmaskin.
  Hit bars Elsa in för drygt ett år sedan. Hon var så blåslagen att hon inte kunde gå själv.
  Patricia Horna som är chef för kontoret plockar fram några färgbilder. Hon brer ut dem framför oss.
  Det gör ont att titta.
  Bilderna visar två långa flickben där det är svårt att hitta en bit normalfärgad hud. Baksidan på låren är en färgpalett över blodsutgjutningar och blåmärken.
– Farbrodern slog henne med en elkabel som han vikt dubbel fem gånger, berättar Patricia. När han gjorde en paus för att vila sig sa hustrun åt honom att slå hårdare.
   De anklagade Elsa för att ha stulit pengar som låg framme. Senare visade det sig att ett av de mindre barnen tagit pengarna.
  Rappen med el-kabeln var kulmen på flera års misshandel.
  – Paret tyckte att flickan var för livlig och frågade för mycket. Därför satte de regelbundet på henne en munkorg och band fast henne i sängen.
  Elsa kom till sin farbror med löfte om att få studera. Men allt han ville ha var en hemhjälp och barnvakt.
  Demuna försåg flickan med en bra advokat. Farbrodern dömdes till tre års fängelse. Elsa bor nu med sin mamma igen.
  Chefen plockar fram en tjock pärm och visar oss statistiken. Fram till november i år 272 misshandelsfall bara i den här kommunen.
  Medan Patricia berättat om fallet har det kommit in en tunn, kort kille. Herbert säger att han är 16 år men har ser mer ut som 12.

”Jag har jobbat i åtta år utan lön”
   På gatan utanför knattrar en tryckluftsborr. Herbert får höja rösten så vi kan höra hans berättelse.
– Jag har jobbat på en restaurang i åtta år utan att få någon lön, säger han. Nu vill jag anmäla dom.
   Först tror jag att vi hört fel. Så kan det väl inte ens gå till i ett fattigt land som Peru. Men ju mer Herbert berättar går det upp för oss att hans historia inte bara är sann utan dessutom rätt typisk.
  När han var åtta år kom restaurangägarens fru till Herberts hemby Chachapoyas i djungeln i norra Peru. Hon var själv uppvuxen i byn. Nu undrade hon om det fanns någon familj som ville sända sin son till Lima för att studera och vid sidan av studierna jobba extra på makens restaurang. Mot betalning givetvis.
– Min familj är fattig, berättar Herbert. Vi hade inte tillräckligt att äta. Därför släppte mina föräldrar iväg mig.
   Väldigt snabbt fick Herbert uppleva att verkligheten var en helt annan än restaurangägarens hustru utmålat.
  – Att gå i skolan var det inte tal om. På de sju år jag jobbade på restaurangen fick jag studera i totalt åtta månader.

”De sparkade mig i magen”
   Han fick kliva upp klockan fem varje morgon och börja arbeta. Först klockan nio-tio på kvällen slutade han.
  – Jag gjorde allt. Städade, diskade, bar hem matvaror. Någon lön fick jag aldrig. Bara fickpengar då och då och mat och husrum.
  Herbert berättar lugnt, sakligt och odramatiskt. Som det han varit med om inte var särskilt mycket att orda om.
  Sönerna i familjen utsåg honom snabbt till hackkyckling.
– Ett av mina jobb var att städa toaletterna. Fanns det minsta smutsfläck någonstans så sparkade de mig i magen.
   Herbert tittar upp. Han har ett brett ansikte med vackra ögon. De svarta byxorna är dammiga.
  – Jag fick aldrig ha på mig de kläder jag själv ville. Om jag inte hade skor på mig när vi gick till marknaden slog de mig med skedar och andra tillhyggen.

”Jag kände ingen, vart skulle jag ta vägen?”
   Men varför rymde du inte under alla dessa år, undrar jag.
  Herbert tittar mig i ögonen med ett uttryck av hjälplöshet.
– Jag ville göra det hela tiden men jag vågade inte. Jag hade inga pengar och kände ingen i Lima. Vart skulle jag ta vägen?
   Herbert började spara när ägaren stack åt honom fickpengar. Efter några år hade han så att det räckte till bussen hem. En resa på 24 timmar.
  – Då tog jag min väska och stack. Ägaren anmälde mig till polisen för att jag rymt.
  Nu vill han ha ersättning för de sju åren han jobbat utan lön. Föräldrarna har skickat honom till Demuna-kontoret i samma område som restaurangen ligger. Det är bara dom som kan åta sig fallet.
  Patricia lovar på stående fot att prata med arbetsmarknadsministeriet och restaurangen så att Herbert ska få sin lön.
  – Herbert är ett tydligt och mycket typiskt exempel på hur barnen olagligt exploateras, säger hon.
  Hon kommer inte att ge sig förrän rättvisa skipats.
  Demuna-kontoret vi fått se är ett mönsterkontor. Lika effektivt fungerar det inte överallt. Men från att inte ha haft någonstans alls att vända sig har barn som Elsa och Herbert nu åtminstone någon som lyssnar på dem.

Barnens skyddskontor går på export
Demunas – barnens skyddskontor har bara funnits i fem år i Peru.
De startades på initiativ av Rädda Barnen. I dag är de spridda i så gott som varje kommun i landet.
Rädda Barnen försöker nu exportera idén med skyddskontor till andra länder.
Demunas har blivit Perus motsvarighet till ett socialkontor.
Här förs noggrann statistik över bland annat misshandel och sexuella övergrepp.
Att kontoren verkligen behövs visas av att kommunerna nu tagit över ansvaret för att betala personalens löner.
Rädda Barnen står fortfarande för material och vidareutbildning. Totalt satsade man 4,2 miljoner kronor på Demunas 1998.


   
 FLER NYHETER