|
|
|
|
|
Ett felsteg och han faller 5-6 meter mot marken. Lastbilen är parkerad en bit utanför de välbevakade grindarna till stålfabriken Acepar i Villa Hayes, en förort till huvudstaden Asuncion i Paraguay. Under den mörka röken från fabrikskorstenen tillverkas armeringsjärn och stålplattor. För produktionen behövs det kol. Kolet körs på lastbilar från andra änden av landet. Bilarna lastas överfulla och täcks med en plastpresenning. Men fabriken betalar bara för kol upp till flakkanten. Därför låter chaufförerna barn räfsa ner överskottskolet. Detta säljer chaufförerna sedan och tjänar lite extra pengar. Hans små händer är svarta av kolet Arbetet är tungt och smutsigt. Direkt olämpligt för barn. Men eftersom barnen arbetar för mindre lön så tjänar chaufförerna mer. Carlos hoppar ner från flaket. Vi tar i hand. Hans händer är svarta av kolet och jag får ett sotigt avtryck som minne. Fötterna är värst. Ett tjockt lager av damm täcker Carlos tår och fotsulor och en bra bit upp på vaden. Naglarna lyser vitt i ett hav av svart. Det är som att återuppleva exploateringen i industrialismens barndom då unga pojkar gjorde en vuxen mans hårda jobb. Jag frågar Carlos vad han tjänar. Han pekar på en man i 30-årsåldern med bar överkropp. – Fråga honom, jag vet inte. Carlos är inte den pratglada typen. Mycket jobb återstår. Kolet han nyss krattat ner drar han nu ihop med armarna till små högar. Men hjälp av en bit juteväv formad till en vagga lyfter han kolbitarna och häller ner dem i en större säck. Lyften tar på krafterna. Svetten tränger fram på Carlos panna. Han grimaserar ansträngt varje gång han fyller säcken. Men han klagar inte. Trots att solen nu kommit fram och bränner het i ryggen. ”En full kolsäck väger minst 20 kilo” Jag känner på en av de fulla kolsäckarna. Den väger säkert 20 kilo. Carlos försöker prata medan han skyfflar ihop ännu en kolhög med armarna. – Jag börjar sju på morgonen och slutar fem på eftermiddagen. Nästan alla pengar jag tjänar ger jag till farmor. Han får en hostattack och tvingas avbryta sig. Det fina koldammet sätter sig överallt i lungorna. Många av barnen har problem med luftrören. Snart framgår det att farmor bor 50 mil härifrån. I Chacon, torrslätten där temperaturen ofta ligger över 40 grader. Carlos och många av de andra kolpojkarna har skickats till Villa Hayes av sina släktingar därför att det finns jobb. De bor för sig själva i några övergivna hus. Carlos vill inte visa oss hur det ser ut. Kanske skäms han för sin enkla bostad. Carlos pustar ut några sekunder. Med kanten på den svartfläckade blå t-shirten torkar han sig i ansiktet. T-shirten är sliten och full av hål. – Arbetet är tungt. Men jag måste jobba. Utan pengar har jag och min familj inget att äta. Mer hinner han inte säga innan mannen i bar överkropp tecknar åt honom att börja skyffla kol igen. Runtom oss står lastbilarna på rad. Överallt unga pojkar som gör grovjobbet. I bilen närmast oss är två pojkar som knappt når mig till midjan ifärd med att lyfta tjocka träkonstruktioner som delar upp kolet i sektioner. Deras ben darrar av ansträngningen. Tolken har pratat med Carlos arbetskamrat, den tre år äldre Antoliano. Enligt honom tjänar pojkarna 6 000 guarani om dagen. Det är drygt 20 kronor. Vid sidan av oss sitter en grupp vuxna på en bänk i skuggan. De skrattar och flamsar. De flesta av dem är chaufförer. Ingen av dem reagerar på att barnen arbetar. De har varit ett naturligt inslag sedan fabriken öppnade i början av 80-talet. Vid fabriksgrinden står vakten i blå uniform och suger på en cigarett. Han tittar misstänksamt på oss. Ingen bryr sig om lagen mot barnarbete Vi har försökt få tillstånd att besöka fabriken men fått nej. Direktören för det staliga företaget vill inte gärna visa upp att minst 20 barn jobbar inne på fabriksområdet. Deras arbete är att för hand lossa kolet från lastbilsflaken. Flaken har inga hissanordningar utan måste lastas av manuellt. Barnarbete är förbjudet i Paraguay. Det finns lagar som förbjuder Carlos att arbeta både därför att han är för ung och för att arbetet är för tungt. Men i praktiken är det ingen som bryr sig om lagarna. Staten vill att fabriken ska gå med så stor vinst som möjligt. Det är tal om att sälja ut företaget till privata intressen. Barnen är billiga i drift. Staden Villa Hayes är rädd att fabriken ska flyttas eller läggas ner om man bråkar om barnarbetarna. Utan Acepar blir Villa Hayes en ren sovstad utan arbetsplatser. Barnens anhöriga och föräldrar vill att dom jobbar. Det är många munnar som ska mättas i de fattiga familjerna. Utan barnens hjälp går ekonomin inte ihop. Barnen själva vill jobba. De tycker att arbetet är tungt och smutsigt men de tjänar bättre än om de skulle sälja karameller på gatan. I takt med välståndet stiger priserna på dagligvaror. Eftersom de fattiga inte omfattas av välståndet så sjunker åldern på barnen som arbetar. Nu måste många 7-åringar ha en inkomst för att familjen ska klara sig. Så är det över hela Latinamerika. Alla dessa intressen bidrar till att Carlos fortsätter att skyffla kol så han blir alldeles svart om fotsulorna. Men det hindrar honom inte från att drömma. – Jag vill bli lastbilschaufför. Då slipper jag bli smutsig och tjänar bättre.
|
|
