|
|
|
|
|
Utan Lucy skulle de inte leva i dag
LIMA, PERU. När Lucy Borjas slitna vita folkvagnsbuss åker genom Lima fungerar den som rena magneten. Gatubarnen strömmar från alla hörn och kastar sig in i bilen. Är den full klänger de på utsidan. För barnen är Lucy ängeln som klivit ner från skyn. Utan henne vore många av dem döda. Lucy, 50, ser inte ut som en traditionell socialarbetare. Hon är en parant kvinna med rak hållning och ett charmerande leende. Spontant känns det som hon skulle passa bättre under diplomatsalongernas kristallkronor än på gatan bland samhällets övergivna. Men Lucy har vikt sitt liv åt gatubarnen. Hon är en av de där eldsjälarna utan vilka fattiga samhällen skulle kollapsa.
Lucy kom i kontakt med gatubarnen och förstod att det var bland dem hon behövdes bäst. – De var de mest övergivna av alla. Ingen gjorde något för dem. Med hjälp från Rädda Barnen bildade hon barnhemmet Generacion. Vi sitter i Generacions hjärta. En stor röd villa med en asfalterad basketplan i en av Limas fattigare stadsdelar. 90 barn sover på Lucys barnhem Här sover varje natt 90 barn som annars skulle vara utan tak över huvudet. Här får de mat. Och kanske allra viktigast – kärlek. Det är kväll och snart dags för middag. Ljudnivån är hög. För Lucy har det varit ännu en lång dag. Men hon ser oberörd ut i sin mörkblå sidenskjorta och scarf. De svaga gatljusen har tänts ute på gatan. Hundskall blandas med ljudet av ansträngda motorer. För att få vara i fred sitter vi inne på hennes kontor. Det hjälper inte. Hela tiden knackar det på dörren. Agusto kommer glad in och vill visa radion som han just köpt för pengar han själv tjänat ihop. Han har också handlat ett par vita gymnastikskor. Lucy är väldigt stolt för att han köpt sakerna istället för att stjäla dem. Det är hennes belöning för allt slit. Många av barnen som knackar på vill bara ha en kram, växla några ord eller visa något. Lucy är det närmaste de någonsin kommit en mamma. Halva dagen i skolan – och förbud mot droger Grundtanken med Generacion är att fånga in gatubarnen, ge dom ett lättare arbete i samarbete med kommunen och se till att de går minst halva dagen i skolan. Dessutom får barnen som bor här inte missbruka droger. – Jag försöker hålla på reglerna, säger Lucy. Men jag brukar ge alla en andra chans. Hon säger det med stor värme och kastar en blick på en stor tavla. I runda porträttfoton är några av alla barn som passerat Generacion avbildade. En del av hennes livsverk. Lucy tillbringar dagarna med att köra ut barnen till sina jobb som trädgårdsarbetare. Se till att de kommer i väg till skolan. Och ordna så att de får lunch. Hon "patrullerar" runt i centrala Lima för att kontrollera så att inte barnen driver runt på gatorna. Hennes vita buss är känd över hela stan Hennes vita Volkswagenbuss är känd i hela Lima. Den har inga kofångare kvar eftersom så många barn ställt sig på dom. Sätena där bak är helt sönderskurna. – Byter jag bil kanske de inte känner igen mig, säger hon skämtsamt. Blixtutryckningar för att lösa allehanda problem tillhör vardagsrutinen. Vi följer med till polisstationen i stadsdelen Petit Thouars. Lucy ska dit för att försöka få ut tre gatubarn som arresterats för stöld. På vägen in möts vi av fyra polismän som släpar på en välklädd man i 30-årsåldern. Armarna än försedda med handklovar. Han ena byxben är spräckt från tå till midja. Han skriker förtvivlat på hjälp. Ett litet smakprov på polisens metoder. Lucy går med bestämda steg två trappor upp. Hon har varit här förr. Den äldste av pojkarna sitter framför en civilklädd polisman. Lucy slår sig ner bredvid pojken framför det tunga skrivbordet av plåt. Anklagelsen är att han stulit en klocka från en person på gatan. Pojken har erkänt. Han bråkade med sin flickvän på morgonen och struntade i att gå till arbetet. Istället drog han ut på stöldturné. Lucy lägger armen om honom men spänner samtidigt ögonen i pojken. – Hur kan du göra så här. Du som både har arbete och går i skolan. Förstår du inte att du förstör för dig själv. Pojken stirrar skamset rakt ner i golvet. Lucys taktik är klar. Hon försöker få pojken fri genom att ställa sig på polisens sida. Polisen ringer så fort de griper ett av gatubarnen För henne är det ett rutinuppdrag. Så fort något gatubarn som har eller har haft anknytning till Generacion grips ringer polisen till Lucy. Det andra valet är att skicka ungarna till en barndomstol som redan är överhopad av småmål. Polisen ser resignerad ut bakom sin skrivmaskin. – Gatubarnen kommer hit varje dag, suckar han. De är ett jätteproblem för oss. Den här gången lyckas Lucy inte prata sina barn ur häktet. De måste sitta kvar till kvällen. Ibland händer det att Lucy rycker ut på natten om något av "hennes" barn blivit skadat. Gatan är en oerhört våldsam miljö. Läkarna vägrar ofta operera barnen. De saknar pengar och anses vara kriminella. – I värsta fall låter de barnen dö om jag inte kommer dit och ser till att det händer något, säger Lucy. Jag frågar hur hon orkar. Lucy tittar undrande på mig. Som om hon inte förstått frågan. – Det är kampen som driver mig. Jag har alltid kämpat. Jag inbillar mig att Lucy engagerar sig så starkt därför att hon inte har någon egen familj att bry sig om. Men frågan om familj möts av fnitter och ett överraskande svar. – Självklart har jag familj. Man och fem barn. Det är nästan så man tror att hon är en riktig ängel.
|
|
Rädda Barnens huvudkontor för hela Sydamerika ligger i Peru.