|
Vilket svenskt rekord
Fyrverkeri när Maxus 3 stack i väg 71 mil upp ESRANGE. Nedräkningen låter precis som over there, vid Cape Canaveral. Ten, nine, eight ... Spänningen känns där också. Men det är ju så mycket annat som skiljer. Till att börja med är det snö och fjorton grader kallt. Vi står på en kulle med fantastisk utsikt över uppskjutningsplatsen. Esrange, några mil utanför Kiruna. Sveriges svar på Cape Canaveral. Vi tittar på Maxus 3, en bländvit raket som på två kilometers avstånd mer ser ut som en fräck nyårsraket än de 16 rekordlånga svenska meter den är. Fjällandskapet är hänförande vackert. Oändligt mycket tjusigare än det flacka området kring Kennedy Space Center. Maxus 3 är en mygga i jämförelse med rymdfärjan och dess bärraketer. Släng er på marken Tjusningen finns där lika fullt. Vi får särskilda solglasögon av personal från Esrange. Ljusskenet är för starkt från bränslet i början. Det kan skada ögonen. Och så nästa varning: Om något går fel, och vi måste spränga raketen, släng er ner på marken. Metallbitarna kan flyga rätt långt. Sven Grahn, divisionschef på Rymdbolaget, refererar nedräkningen via mobiltelefon till sina kollegor i Solna. Redan före Ten, nine, eight ..., säger han: Den som inte tycker det är spännande kan gå hem nu! Han har rätt. Det ÄR spännande. Fast det mest levande ombord bara är några små sjökryp, en form av amöba, i ett av fem små minilabb ombord. Inte John Glenn. Det är bara vackert Så ljusskenet, lyftet, den långa vita rökormen som vecklar ut sig när raketen lyfter lodrätt mot himlen. Men här, två kilometer från Maxus 3, skakar inte marken under fötterna som fyra kilometer från rymdfärjan. Och dånet från tio ton bränsle av krut låter svagare än ett stridsflygplan. Det är bara vackert. Efter en dryg minuts färd sugs raketen in som i ett slags vakuum, ett töcken högt där uppe, och försvinner. En timme senare piskar helikoptrarna upp snön runt oss när de återvänder med de experiment Maxus 3 under några korta minuter skickade upp i tyngdlöst tillstånd. Showen är över.
|
|