Kuriren visade varorna – jag betalade diskret
Kuriren kom med planet från Halmstad som landade vid grind 61 på Arlandas terminal 2 klockan 10.50 i torsdags. Vi hade bara talats vid i telefon tidigare. Jag visste vad han hette, men inte hur han såg ut, och det var inte rätt dag för en nejlika i knapphålet.
  Jag försökte att inte dra onödig uppmärksamhet på mig medan jag stod där och utforskade strömmen av passagerare. De flesta hade redan gått förbi när han kom. Plastkassarna visade direkt att det var rätt man.
  Han var lite yngre än jag trott och stod inte ut i mängden. Vi hälsade. Lika bra att klara av allt snabbt. Vi hade andra saker att göra, båda två.
  Diskret visade han mig en del av innehållet i påsarna. Jag sa okej och var kvick med pengarna.
  Det var inte många som tittade. Och de förbipasserande som möjligtvis såg oss skulle aldrig kunna räkna ut vad det var för sorts affär vi gjort.
  Vi handlade konst.
  Tavlor med fiskargubbar.
  Jag samlar på sådana.
  
Kuriren samlar också. På senap, eller närmare bestämt grejer som har med senap att göra. Burkar, skyltar, reklamgrejer, vad ni vill. Kuriren är tokig i allt med senapsanknytning.
  Han heter Anders Örtenblad och är ordförande i Svenska senapssällskapet. Till vardags är han universitetslektor vid högskolan i Halmstad. Men på fritiden far han som ett torrt skinn genom marknader och lumpbodar i södra Sverige för att hitta samlarobjekt.
  Det var några månader sedan Anders ringde första gången och sa att han kunde hålla ögonen öppna efter fiskargubbar åt mig. Han var ju ute jämt ändå, och letade senapsattiraljer.

Sedan dess har han levererat två gånger. Med Anders hjälp är jag uppe i ett 70-tal konstverk, av varierande kvalitet. Och fler ska det bli. Det handlar om att ta ansvar, om att rädda ett viktigt kulturarv. Oljor, tryck, korsstygn eller reproduktioner; fiskargubbarna med snugga och sydväst är en del av det Sverige som en gång var och inte längre kommer tillbaka. De hängde på väggarna förr, som trygghetssymboler. Nu ligger de på vindar och i garderober och skräpar.

Sexualrådgivarna blev mållösa när Saida kom loss. För en gångs skull visste de inte omedelbart bäst om allting som rörde könsumgänge. Det var roligt att se.

Riksdagen hade kunnat ordna så att de befintliga lagarna följdes. Riksdagen hade kunnat fatta beslut om att ge polisen mer resurser till att hitta producenter och distributörer av barnpornografi. Riksdagen hade kunnat lagstifta om strängare straff för sådana handlingar, som redan var kriminella.