|
|
|
|
|
När det var allvar var det ungdomarna som visade handlingskraftPå tragedins fjärde dag är det tonåringarnas kraft jag tänker på. Jag läser om hjältarna som försökte rädda sina kamraters liv. Några av dem offrade sina egna. Jag tänker att något har hänt. Jag tänker att det är de här ungdomarnas energi och styrka som är en stor del av det här landets framtid. Något har hänt. Jag inser det när jag handlar i min Ica-butik och plötsligt står mitt inne i ett samtal mellan några bekymrade tanter. De pratar om det problematiska i att muslimerna i Göteborg inte får begrava sina döda så fort som de brukar. Det är oroliga över att muslimernas oro över sina döda barns själar ska försvåra sorgen. Det känns märkligt att höra svenska tanter bekymra sig om sånt. Fördomen säger kanske att de borde prata om övervintringen av pelargoner och sådant, men här pratar de om invandrares problem med svensk lag och tradition. Medkänslan är så tydlig. Jag lyssnar och jag tror att samtalet är en följd av insikten att döden finns mitt ibland oss, den är jämlik och den är skoningslös när den drabbar unga och alla kan identifiera sig med en förälder som förlorat sitt barn. Sprang in i eldhavet – för att rädda kamrater Jag skrev i går om föräldrars ångest för sina tonårsbarn. Det är en universell oro. Den förenar. Tonåringars energi gör dem ibland så destruktiva. Kanske är det den upplevelsen som gör behovet så stort av att se alla intervjuer och läsa alla berättelser om hjältarna på Hisingen. För de fanns ju där. De som försökte springa in i eldhavet för att rädda sina kamrater. De som mitt i paniken agerade lika självklart som vi sett en del av sjömännen i Titanic-filmen agera för att undvika panik. Det är gripande på ett smärtsamt sätt att läsa hjältebeskrivningarna om ungdomarna, barnen i en del fall, några av dem som besökte diskoteket på Hisingen var ju barn och det vi först förfasade oss över har i åtminstone en del fall visat sig vara något så obegripligt och osvenskt som 12-åringar som gick på fest med sina äldre syskon. Det finns något främmande och skrämmande i att läsa om en 13-årig flicka som gick på dansen och kanske gick på sin första dans och just när livet skulle börja på sitt försiktiga sätt så avslutades det hänsynslöst och jag läser om systern som sprang in för att hämta sin lillasyster när hon saknades men systern hann inte utan båda dödades tillsammans i lågorna. Tragedin kan inte beskrivas tydligare än så. Vi hör dessa berättelser om de förtalade tonåringarna. De som vi kanske trodde skadats så djupt av krig eller svensk grundlagsskyddad egoism att de bara tänker på sig själv och bara orkar sköta en fjärrkontroll. Men när det handlade om allvar var de handlingskraftiga som ytterst få av oss i den äldre generationen skulle våga. Tystnaden hjälper ingen Många invandrarungdomar får inte vara med i det svenska samhället. De tvingas agera själva för att få ett värdigare liv. De anordnar sina egna fester för att alls få vara med. Det var en handlingskraft som ledde in i tragedin. Men det är en handlingskraft omöjlig att stoppa. Och i sin förlängning är den en styrka. Jag vet inte om alla tidningsartiklar och alla tv-program hjälper de drabbade familjerna. Jag tror att det är så. Jag minns att när min familj drabbades av död så var det tystnaden och de undanglidande blickarna jag mådde dåligt av. Jag vet inte om de drabbade kan känna den solidaritet som finns i Sverige i dag. Jag vet inte om den hjälper men jag hoppas och tror det. Tystnaden hjälper ingen. Känner skuld för att de inte fick gå in igen På väg ut från Ica-butiken hör jag tanterna prata vidare. De pratar om ungdomarnas kritik av poliserna på Hisingen. De är upprörda. De säger att svensk polis borde förstå att de skapade en livslång skuld hos dessa barn, de säger så: ”barn”, när de inte tillät dem att gå in utan tvingade dem att stå utanför lokalen medans deras syskon och kamrater kanske låg kvar inne på diskoteket och dog. Skuld, fruktansvärd skuld. – Men sånt förstår väl inte en polis, säger de. Poliser förstår säkert. Men jag antar att de var som de flesta av oss skulle varit. Rädda. Fruktansvärt rädda. Lasse Anrell
 |
RÄDDADE ÅTTA16-årige Britan bar ut åtta människor. Men sista gången han återvände in, kom han inte ut igen.
DROG UT 17Fares Alyasiri drog ut 17 personer trots att han själv var skadad i armen.
RÄDDADE HENNEYocelin Rojas, 16, hittade till slut hitta killen som räddade hennes liv, 18-årige Dennis Liman. 
RÄDDADE TRE19-åriga Nenard Terentic hoppade från andra våningen – sprang sedan in igen och drog ut tre.