|
|
|
|
|
Vi sitter i väntrummet och stirrar på en guldfisk som simmar i en skål. Anledningen till att guldfiskar överhuvudtaget står ut med sin meningslösa tillvaro är att de bara har sju sekunders minne, har jag fått lära mig. Var sjunde sekund är det en helt ny alg som dyker upp i blickfältet. Var sjunde sekund slår den arma fisken för miljonte gången nosen i skålväggen.
Det är jag och min pappa. Pappa biter ihop, för han ska vara ett stöd för
mig vad som än händer. Jag är inte rädd. Det har gått för långt för sådant.
Rädd är jag inte, men det skär som av slöa knivar i magen. I sådana här
lägen tolkar man allt - sköterskornas blickar, det plötsliga regnet som
börjar trumma mot taket, doktorns leende när han vinkar in oss (är det
falskt eller äkta, sadistiskt eller lättat?). Den här gången säger min doktor att jag för första gången har fått övertaget. Att sjukdomen har lagt sig. Han talar om "läkningsprocess" och om framtiden som om den faktiskt funnes. Han kallar mig vid förnamn, det har han inte gjort förut - kanske är han rädd att komma för nära någon som ändå ska dö. Han är ju som sagt inte mer än människa. På röntgenplåtarna ser man bara suddiga vita fläckar. Det är förkalkningar, där skelettet har börjat återskapa sig självt sedan cancern dragit sig tillbaka. Nu sa jag ordet. ”The C-word”, som Susan Sontag sarkastiskt kallade det, ordet som får folk att fly tillbaka till medeltiden och börja rita kors med krita på dörren, blanda magiska örtbrygder, be till den stora modergudinnan och gå kurser i jagförverkligande, reinkarnationsterapi och drömmålning. Ordet som får folk att hastigt hoppa över till andra trottoaren när de möter en på gatan, ordet som får folk att låsa alla dörrar och fälla ned alla persienner och stryka ens namn ur telefonboken. Att få cancer är att gå in i den stora ensamheten. Inte främst att bli bokstavligen övergiven, utan att plötsligt finna sig stående på en tom och hemsk plats någonstans djupt nere i själen där ingen kan nå en och där det är meningen att man ska slåss för sitt liv fast man inte har en aning om hur. Man skäms för att man tvingas utsätta andra för en sådan ängslan, man skäms för att de skäms. Innan man upptäckte att TBC orsakades av bakterier trodde man att det var något som drabbade folk som grubblade för mycket, eller hade varit för ensamma som barn, eller som gick omkring med någon oförlöst sorg. Lungsot var mer ett mentalt tillstånd än en sjukdom. Det är ungefär så myterna kring cancer ser ut: ”bröstcancer får man när själen inte kan sjunga”, konstaterade en antroposofisk läkare jag träffade en gång. Så ska man skämmas för det också - att man är en stackars oförlöst, hämmad, jagsvag varelse, fullkomligt insnärjd i livslögner som med tiden blivit cancerogena. Hur kul är det - man har en jävla själ som inte sjunger. Och runt omkring en skuttar en massa fullkomligt kärnfriska människor vars själar trallar i alla tänkbara tonarter. Man ska vara sann mot sig själv, då blir man frisk. Blir man inte frisk, har man alltså inte varit sann mot sig själv. Det var i somras det hände. Jag vaknade klockan fyra på morgonen och gick ut, min son och min syster sov inne i stugan. Solen gick upp över havet och jag sköt loss ekan och gled ut genom vassen. Då visste jag att det hade vänt. Min syster visste det också, sa hon senare. Jag försökte förklara detta för min doktor men han stirrade på mig som om jag vore en fullkomlig idiot. Vi gick ut, min pappa och jag, i den grå höstdagern som doftade nerifrån Årstaviken av stillastående vatten och löv. Luften var så tjock av friskt syre att den nästan rann ned i lungorna.
|
Att få cancer är att gå in i den stora ensamheten